nyaskivor.se

Neal Schon ”So U” (Frontiers/Playground)

Efter att i många herrans år varit på resande fot med Journey provar än en gång
gitarristen Neal Schon sina egna vingar. Vid sin sida har han bassisten Marco
Mendoza som senast var synlig på Sweden Stage under Black Star Riders spelning
på Sweden Rock Festival för ett par år sedan. På en pall strax bakom dem sitter
ytterliggare en Journey-bekant som lystrar till det klingande namnet Deen
Castronovo.

Alla tre bidrar med låtskrivandet och de släpper loss sina röster med de icke
att förglömma inbakade demoniska undertonerna i släptåg. Den inledande åkturen
med ’Take A Ride’ undviker med nöd och näppe den värsta snårskogen. Den virriga
om än bluesiga sången följer inte helt den snitslade stigen, mycket tack vare
sin frånvaro av tydlig melodi och än mindre av refräng.

Titelspåret ’So U’ snirklar sig runt med sina knepigt instuckna poem i hela nio
minuter utan att egentligen komma någon vart. Det var väl ändå inte så en wah-
wah pedal skulle användas. Det stampas ordentligt i jordkällaren under den
intensiva akten ’Shelter’. Här anmodas det att ta betäckning. Inte minst för de
ihållande gitarr-salvorna som får fundamentet att skälva. Det klart bästa spåret
i följe med rockdängan ’Serenity’ som är lätt att ta åt sig.

Jodå, till de mest inbitna Journey-fansen finns också en godbit. Den teatrala
’Love Finds A Way’ lär inte göra någon besviken på det planet. I skarp kontrast
till den instrumentala ’Exotica’ som med sitt jazz fusion-tema leder Neal Schons
flyguppvisning allt för nära solen med lätt brända vingar som följd.

Thomas Claesson

Arch Enemy ”War Eternal” (Century Media/Universal)

Never Forgive, Never Forget. War Eternal. As the Pages Burn. Arch Enemy har aldrig inlett ett album med en starkare trippel, sanna mina ord. Vi snackar om essensen av melodiös death metal; snabbt och hårt i ljuv förening med förföriskt melodiösa tongångar.
Men det är ändå ingen av ovan nämnda låtar som ger det största lyckoruset när War Eternal spisas. Det stora utropstecknet är nämligen, åtminstone för min del, utan tvekan You Will Know My Name. Här har vi nämligen örongodis de luxe i en välljudande mix av lugna, progressiva tongångar och melodiös death metal som bara Michael Amott (gitarr) kan få till. Dessutom kryddas denna 4:37 minuters anrättning med ett utsökt användande av stråkar (om det gillas rekommenderar jag också Time Is Black).
99 gånger av 100 i fallet Arch Enemy handlar recensionstexterna om genialiteten i Amotts riff och sångens kvalitet (oftast i positiva tongångar). Själv skulle jag istället vilja lyfta fram Sharlee D’Angelo (bas) som mannen med ett stort finger med i spelet. Han har en väldokumenterad känsla för melodier och Amott & co har – tror i alla falll undertecknad – låtit honom ha ett stort inflytande när det gäller låtidéer och användandet av stråkar etc.
Många av bandets fans håller antingen Burning Bridges (1999), Doomsday Machine (2005) eller Khaos Legions (2010) som vassast i diskografin, oftast beroende på om man varit ett fan från början eller hakat på tåget på senare år. War Eternal känns som den perfekta gemensamma nämnaren och har förutsättningarna att sitta ensam på tronen som ”härskare”.
Att jag ändå inte drar till med en fullpoängare beror på att 13 låtar till slut blir lite för mycket av det goda.
Ja, just det, givetvis måste också vokalistbytet nämnas. Lika mycket som mina öron tyckte om Angela Gossow, lika mycket tycker de om Alissa White-Gluz (ex-Agonist). Punkt slut.
Men hallå; varför slösa tid med att läsa vad jag tycker och tror? Rusa istället iväg och införskaffa plattan!

Magnus Bergström

Beth Hart & Joe Bonamassa ”Live in Amsterdam” 2CD (Mascot/Provogue)

Med två lovordade studioskivor i kappsäcken var steget upp på scenen någonstans
i Amsterdam inte så särdeles stort. Konstellationen Hart/Bonamassas bejublade
föreställning hade för en stund gjort att publiken glömt de stillastående
väderkvarnarna och distrikten med de röda ljusen strax utanför. Nu tvärtom
alldeles betagna av stundens allvar, vilket hade till följd att det emellanåt
klapprade friskt med de handmålade trätofflorna.

Den tuffa men allestädes bedårande Beth Hart bördig från Los Angeles lindar för
en stund den blyge engelsmannen Bonamassa runt sitt lillfinger som spunnet
socker runt en pinne. Två artister med en utstrålning som är få förunnat. Beth
med sin förföriska röst och Joe med sin magiska gitarr sammanfogade av ett band
med en blåssektion som förenar det bästa av de två världarna.

’Live In Amsterdam’ bidrar med ett utsökt urval av blues, soul och rock n’ roll.
I skattkistan plockar jag oavkortat upp Etta James’ ’Sinner’s Prayer’ som har
förmågan att ge den energikick som varar hela föreställningen ut. ’Baddest
Blues’ är en annan höjdpunkt på skivan, för att inte tala om ’Someday After A
While (You’ll Be Sorry)’ där Bonamassa som omväxling tar en svängom med
mikrofonen. BB King: se hit och begrunda. CD1 slutar tyvärr här.

Beth och Joe fortsätter att utforska den oöverskådliga sångboken i akt två och
skakar abrupt fram den sprudlande ’Well, Well’ ur rockärmen. ’See Saw’ tar vid
och rockar på med frenesi och pondus där Harts kärnfulla stämma hamnar i full
batalj med Bonamassas smattrande gitarr. Utmaningen ’I’d Rather Go Blind’
tillför slutligen den fullbordade känslan av styrka till materialet.

Bortsett från några inslag av swingjazz, rockabilly och gospel så är den här
liveskivan klart tilltalande. Till den mognare publiken, som har varit med förr,
rekommenderas den starkt och varför inte rentav prova DVD:n. Vad är väl bättre
än direkt ögonkontakt med två så karismatiska artister?

Thomas Claesson

Fotnot: Finns även på DVD och BlueRay

möra-Per ”Stockholm – Oslo” (Plugged/Independent)

När högtrycket verkligen gör skäl för namnet och står där med sin fuktmättade hetvägg är det en befrielse att låta möra-Pers vardagspoesi svalka behagligt.
”Lika bra att vänta på töväder,
 Låt själen tina i gråväder,
 Fyra plus är den värme som finns kvar”
Just detta att plocka upp små vardagshändelser och att sedan beskriva dem med humor, stöllighet, svärta och värmländskt vemod är en styrka och den växer efter varje album. Stockholm – Oslo är inte så himlastormande som Sockervägen, utan mer eftertänksam och ger spegelbilder från vårt samhälle med en allvarlig underton. Jag tänker då på låtkvintetten, , Fyra trappor opp , Knutna Händer, En sång från skuggorna, Cirkeln och Joosts sång. Låtar som herrar textförfattare kan vara stolta över.
Låt oss för den skull inte glömma Amanda, en öm och kärleksfylld låt till en ung människa, med albumets bästa melodi.

Musikaliskt och arrangemangsmässigt lyfter sig Möra-Per sig ytterligare några snäpp. Det totala svänget på Fyra trappor opp med sina ljuvliga fiolslingor är nog det bästa exemplet. Numera är gitarrerna lite hårdare och trummorna lite mer uppmixade. Själv skulle jag fördra att sången skulle vara något mer i framkanten i mixen.  Att Möra-Per har gjort det igen, råder det inget som helst tvivel om. Dretbra !

Bengt Berglind

Eric Bibb ”In 50 Songs” (Dixiefrog/Border)

På en trio i cdutgåva samlar Eric Bibb ihop 50 sånger som han brukar framföra i olika sammanhang. Blues, folkmusik och en aning gospel om man ska sammanfatta i korthet. Eric Bibb som ständigt turnerar världen över och för några år sedan gjorde en luciakväll oförglömlig i Va Ämterviks kyrka med känligt gitarrspel och en röst som värmde långt ut i den decembernatten.
Han har förmåga att anpassa sin röst till just det musikstycke han just då framför. Allt från Sam Cookes ljusa mjuka vibrato till en gammal bluesfarbrors härjade röst från bluesdeltat i amerikanska södern. Till detta lägger Eric Bibb ett gitarrspel som är ytterst följsamt och passande.
Bland dessa femtio Bibblåtar finns det en hög välkända alster, som Goin Down Slow i duett med Taj Mahal , Wayfaring Stranger och Drinkin’ Gourd.
50 sånger sköna att ha till hands när så kallade sommarplågor och annat musikotyg fyller radions vågor. Fly då till Eric Bibbs musikvärld och bli god och avkopplad igen.

Bengt Berglind

Bruce Robison & Kelly Willis ”Our Year” (Premium/Border)

Andra duettalbumet från det äkta countryparet Bruce Robison och Kelly Willis. Det första, Cheaters Game, hamnade på vinylspelaren 2012. Tidigare har Kelly haft en lång och framgångsrik solokarriär, maken Bruce har ägnat sig åt låtskriveri och gett ut ett och annat album på egen hand.
Om sanningen ska fram, och det ska den ju, ska jag erkänna att jag är svag för duettalbum inom americanasfären. Det började med Gram Parsons och Emmylou Harris.

Kelly Wills har en countryröst som inte går av för hackor. När hon fraserar känsligt och glider gudomligt med rösten i countryballaden Shake Yourself Loose så är ett frieri inte långt borta från min sida.
De gör också en bra tolkning av Jenny C Rileys klassiska Harper Valley PTA och egna Carousel och A Hangin’ On.
Ett lass med applåder till deras musiker som omfamnar Bruce och Kellys röster med variationsrik modern country av yppersta klass.

Bengt Berglind

The Quireboys ”Black Eyed Sons” 2CD/DVD (Off Yer Rocka/Border)

30 år in i karriären skulle man kunna tro att en utgåva innehållande cd, bonus-cd (den akustiska konserten på Sweden Rock Festival 2013) och bonus-dvd (live i London 2013) är ett sätt att kränga gammal skåpmat. Fel.
De nya låtarna står sig väl bredvid diskografifavoriterna. Sistnämnda är för övrigt väl representerade i bonusmaterialet. Snacka om att Black Eyed Sons ger ett ansikte till uttrycket valuta för pengarna.
Alla som kan The Quireboys vet att det handlar om svängig rock/hårdrock med Spikes sköna whiskyröst i fokus.
Av nykomlingarna är Troublemaker (perfekt öppningslåt som anger tonen) och Julieanne (låter som Rod Stewart i absolut toppform) bäst i klassen.
Mindre kul är enformiga Lullaby of London Town, med en refräng som upprepas om och om igen.
Den smått schizofrena blandningen av ungefär hälften rock och hälften ballader ger ett splittrat slutintryck, därav betygssiffran.

Magnus Bergström

John Mayall ”A Special Life” (152/Border)

Det är sällan nu för tiden att man går ner i spagat över en bluesplatta. Att blusen i första hand är livemusik gäller fortfarande. Att sen John Mayall, av alla dessa bluesutövare, skulle leverera ett album efter alla dessa år i branchen som sticker ut och överraskar är smått sensationellt.
Utan att ha hjärnkoll på bluessvängen nu för tiden så anser jag nog att återväxten är klen. Du som är bluespuritan får gärna ge mig ett bra bluestips.

A Special Life känns i alla fulla fall både varierad och välgjord inom bluesmusikens vida ram. Den runt åttioårige huvudpersonen John Mayall sjunger, lirar munspel, gitarr och kanske piano med en fräschör som är imponerande i alla sina beståndsdelar.
A Special Life rymmer både nykomponerad musik, bland annat av bandets medlemmar och av bluesgubbar som Albert King och Jimmy Rodgers.
Givetvis omges John av ett utmärkt band. Han brukar ha ett gott öra till gitarrister av rang. Eric Clapton, Mick Taylor och Walther Trout är bara några i raden. Här på A Special Life övertygar hans nuvarande gitarrist Rocky Athas med ett klassiskt bluesgitarrlir.

Skönt är också att både piano, orgel och dragspel får ge denna musikform sin speciella prägel med egna blå toner.
Sist men inte minst så finns det ett grundsväng på A Special Life som gillas till fullo. Kanske beror det på att John Mayalls musik denna gång är mer löst bluesorienterad än bluesstatisk.

Bengt Berglind

Melanie De Biasio ”No Deal” (Pias/Border)

Belgiska vokalisten Melanie De Biasios nya album är en skör utflykt in i kammarjazz och light elektronika. Hon har en sval röst som blottar en karg själ när hon använder musiken som uttryckssätt.

En bestående mollstämning vilar över detta album som till början kan verka så svalt att det gränsar till det att vara muzak.
Så är dock inte fallet när man har umgåtts med Melanies album en tid. Det finns i den elektroniska ljudparkens collage ett skapande av lugn och ro. Detta fungerar bra speciellt kvällstid någonstans mellan avslutat tv-tittande och den obligatoriska stunden med tandborsten. Att bara låtsas flyta med i musiken på No Deal är mumma för stunden, då kan man tvätta bort vardagens bekymmer med musik som inte engagerar men ändå fäster, sitter kvar och har en funktion i all sin vemodiga skörhet.
Melanie De Biasios röst och musik dröjer sig kvar i medvetandet långt efter eltandborstens sorgliga surr in i natten.

Bengt Berglind

Ian Hunter ”Strings attached – A very special night with…” (M.I.G./Border)

Från Oslo kommer detta livealbum från 2005 med Ian Hunter hans band och en stor orkester kryddad med snygga och maffiga stråkarrangemang. Huvuddelen av låtmaterialet är baserat på Ian Hunters balladreportoar, en radda av hans hits från Mott The Hoople och hans solokarriär.

På ett annat livealbum från London är Ians röst Tom Waitslik, men här har mr Hunter tydligen rensat rören och till och med kanske sjungit upp sig innan. Hans cockneyrockfraseringar är alltid sköna att höra för en sann Londonvän.
Kolla in coverversionen av A Nightingale Sang in Berkley Square eller hans egna Irene Wilde, Saturday Gigs, Michael Picasso och Rest in Peace.

Sen är det få andra rockstjärnor som bär mörka glasögon med samma självklara attityd som Ian Hunter. Givetvis finns All The Young Dudes och Roll Away The Stone med här i snyggt klädsamma versioner.

Sen kan man ju undra varför man har gett ut detta album nu? Det har några år på nacken, men för mig som stor Huntervän är det riktigt kul när han glider runt med sin karaktäristiska rockröst vilande på en norsk stråkbädd.

Har du inte läst hans klassiska rockbiografi Diary Of A Rockstar så har du något kul att se fram emot.

Bengt Berglind