nyaskivor.se

AC/DC´”Rock Or Bust” (Columbia/Sony)

Dinosaurier. Överlevare. Kärt barn har mer än ett namn. De är i vilket fall som helst något av en institution inom genren kött-och-potatis-boogie-hårdrock.

Sistnämnda är måhända ett slitet uttryck, men är det någon gång det ska användas så är det när AC/DC är i farten. Uttrycket syftar på att soundet helt och hållet bygger på gitarrgrundackorden och vandrar på sedan länge upptrampade vägar.

Senast bandet släppte en – i stort sett – rakt igenom bra skiva var så länge sedan som 1990 (The Razors Edge) så att säga att förväntningarna på den nya given var höga vore att tänja på sanningen mer än en smula.

För ovanlighetens skull är slutdelen starkast (undantaget inledande Rock or Bust – deras bästa skivöppning sedan Hells Bells 1980) med skönt gungande höjdarlåtar som Rock the House och Sweet Candy. Men det finns också sega sömnpiller som Dogs of War och Hard Times.

För den som tycker om låttexter med glimten i ögat och en och annan sexuell anspelning finns det i vanlig ordning en hel del att grotta ner sig i. Något som genom åren blivit något av bandets signum.

Men behöver världen egentligen en ny AC/DC-skiva? Tveksamt. Vad som däremot är kul är att Angus Young (sologitarr, 59 år), Brian Johnson (sång, 67 år) och de andra visar att hårdrock är för alla åldrar – både vad gäller bandmedlemmmar och publik. Musiken är som gjord för att stampa takten till; från de första stapplande stegen till rollatoråren.

Till syvende och sist vill jag flika in att till skillnad från de senaste alstren av andra hårdrocksveteraner (till exempel Aerosmith och Kiss) så är Rock Or Bust en skiva som inte försvagas vid upprepad lyssning – snarare tvärtom.

Magnus Bergström