Koncentrerad lyssning ger maximal utdelning
Incurvatus ”The Serpent Path” (Incurvatus)
Release: 12 december
Långa låtar är något som Incurvatus gärna grottar ner sig i – Depths of Silence klockar in på mäktiga 14:52 – och är därmed inte det lättaste att beskriva för en recensent med en amatörbakgrund i blockflöjtsvärlden. Men okej, undertecknad tar tjuren vid hornen.
Blanda 50 procent Opeth, 25 procent Burst, tio procent Memfis, fem procent Dream Theater, fem procent Iron Maiden och fem procent allt möjligt. De fyra förstnämnda har liksom Incurvatus olika former av progressivitet som kännetecken och likheten med järnjungfrun återfinns de gånger basen tar rejäl plats i ljudbilden.
Ulricehamn är hemort för herrarna Marcus Jagdell (sång), William Norlund (trummor), Johan Nyreröd (gitarr), Viktor Holmgren (gitarr) och David Fransson (bas). En väl sammansvetsad enhet med förkärlek till musik som kräver koncentrerad lyssning för maximal utdelning.
Marcus är i mina öron det svagaste kortet. Varianten av sång/pratsång blir i längden lite väl enformig. Dock glimtar han till emellanåt, framför allt i sången med det passande namnet Songbird, i vilken det naturligt lågmälda anslaget kompletteras med en och annan tonartshöjning.
Det måste också sägas att Marcus har ett jätteplus att komma med; varje ord hörs klart och tydligt och det känns uppfriskande i dagens strupljudsvärld.
Produktionen är inte perfekt men absolut inte dålig och det lilla jag kan sakna av ”fethet” kompenseras av den sköna närvarokänslan när det typiska ljudet av flinka fingrar på gitarrgreppbrädan inte polerats bort.
Frågan är hur jag kunde missa att ta med den här juvelen på årsbästalistan 2014… Jag fattar det bara inte och skämskudden har aldrig varit större.
Till sist bjuder jag på ett citat från nyaskivor.se-recensionen av ep:n Furnace of Dreams som på ett målande sätt beskriver Incurvatus musiklandskap:
“Musiken befinner sig i gränslandet mellan rock och metal, och är sammansmält till en orgie av avancerade och proggiga arrangemang, kryddade med imponerande gitarrsolon och fängslande melodier.”
Magnus Bergström
