Ett erigerat långfinger åt tvivlarna
Slipknot ”.5: The Gray Chapter” (Roadrunner/Warner)
Krasch, bom, bang… Aj… Oj… Ursäkta mig, men jag tappade visst hakan… Hmmm… Ja, där är den!
Haktappandet orsakades av Custer. Den bästa låt det maskerade niomannabandet från Des Moines, Iowa, någonsin plitat ihop. Enligt mig alltså. Men att lägga en sådan überkanonlåt som låt nummer elva; det fattar jag inte riktigt. Inledningsvis får lyssnaren veta att ”lyssnaraggression rekommenderas” och snacka om att låten lever upp till det. Allsångsrefrängen är föredömligt enkel att sjunga med i (”Cut cut cut me up and fuck fuck fuck me up”) och får mig att le varje gång. Vrickat? Inte det minsta! Nu vet jag vart jag ska vända mig de gånger jag behöver avreagera mig på något med hjälp av musik.
Sedan senaste given (All hope is gone, 2008) har två av de mest framträdande låtsnickrarna försvunnit, vilket gjort att ”nättrollen” på förhand knorrat över hur det skulle gå. I sann Slipknot-anda knöt bandmedlemmarna sina nävar och sträckte ut ett gemensamt erigerat långfinger åt tvivlarna.
Men allt är inte guld som glimmar. 14 eller 16 låtar (ordinarie respektive specialutgåva) är några för mycket. Det blir helt enkelt för mycket att smälta – även för bandets trogna maggots (som fansen så älskvärt kallas).
Hur låter det då? Oftast som det brukar. Tvära kast mellan det aggressiva och det mjuka.
Men det går inte att blunda för att likheterna med Stone Sour är mer påtagliga än tidigare. Lika lite som det går att blunda för att det ljudmässigt är en syskonskiva till storsäljande klassikern Vol. 3: (The Subliminal Verses).
Låt-för-låt-genomgång:
XIX Lågmält intro med,prat/sång och något som kan liknas vid begravningsmusik á la Irland i bakgrunden. Mer intressant än bra.
Sarcastrophe Perfekt öppningslåt och tillika en programförklaring; ”det här är Slipknot och älska eller hata oss”. De lyckas blanda alla sina olika ingredienser och här passar faktiskt Yngwie Malmsteen-uttrycket ”more is more” alldeles utmärkt..Bandmedlemmarna är i symbios och jag lockas utan tvekan in i deras annorlunda ljudvärld…
AOV En klistrig refräng höjer låten rejält, för annars hade den ”bara” varit bra. Visar bandets höga lägstanivå, som övriga i nu metal-genren bara kan drömma om.
The Devil In I Andrasingeln har också en klistrig refräng, men är ändå aningens blekare i och med att den inte är lika varierad.
Killpop Den lätt vrickade texten är det bästa i en låtgodbit med flera bottnar.
Skeptic Ilska… En typisk Slipknot-låt som funkar men saknar det lilla extra för att sticka ut.
Lech Yes! Här utnyttjas hela slagverksarsenalen och öronen får sig en rejäl och njutbar omgång.
Goodbye En stark vers med uttrycksfull sång och man får känslan av att lyssna på dagboksanteckningar. Gitarrsolot är klädsamt piggt men en smörig ”radiorefräng” förstör helhetsintrycket en aning.
Nomadic Standardlåt enligt mallen för modern amerikansk hårdrock, utan något eget, och inget för favoritspellistan. Tur då att lite ”tröst” erbjuds i form av skivans klart vassaste gitarrsolo.
The One That Kills The Least En låt som drabbats av identitetskris; den vill vara både hård och mjuk på samma sång. Normalt något som det här lagbygget kan styra upp, men här blev det grus i maskineriet.
Custer Texten är sannerligen inte något för känsliga lyssnare och maken till medryckande trumrytm/refräng har sällan skapats tidigare. Wow! Ett perfekt soundtrack till dagar då man känner att allt går emot och bara vill skrika sig ut ur skiten.
Be Prepared For Hell Lika konstigt som kort ”mellanspel” och därmed totalt onödigt. Eller också är det undertecknad som inte fattar (den konstnärliga) galoppen…
The Negative One Till stora delar en typisk Slipknot-låt, men så kommer refrängen som är konstig på ett svårförklarligt sätt, på grund av en mysko ljudeffekt. Sammantaget fler plus än minus, så även om det var ett lite konstigt val som förstasingel gillar jag den, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.
If Rain Is What You Want (se Nomadic, förutom gitarrsolot)
Override (bonuslåt) Det finns en anledning till att låtar som denna hamnar som bonusspår; något fattas för en plats i startuppställningen. Har inget som fastnar i skallen (se Nomadic, förutom gitarrsolot).
The Burden (bonuslåt) Corey Taylors stora stund kommer allra sist. Här blandar han olika sångstilar utan att det känns spretigt. Även musikaliskt är variationen stor och delar av låten går – tro det eller inte – i rena rama doomtempot. Ett utmärkt exempel på att när Slipknot fokuserar och låter kreativiteten flöda är de det mäktigaste som den alternativa metalvärlden kan stoltsera med. Helt enkelt ett lysande undantag när det gäller bonuslåtar (se Override).
När betygsdomen till slut faller kan domaren (undertecknad) inte dela ut ett toppbetyg. Det hjälper liksom inte att ungefär hälften av låtarna och i synnerhet Custer håller högsta klass. Nio kockar är några för mycket och även om låtvariation är bra blir resultatet ibland splittrat när det löps amok åt väl många olika håll.
När sinnesstämningen är den rätta är det en härlig skiva att dissekera, men den fungerar (nästan) inte alls som bakgrundsmusik. Det här är musik som konst och inte minst poesi, för Corey Taylor är en av de skarpaste knivarna i textförfattarlådan.
.5: The Gray Chapter förtjänar en ärlig chans; det är både du och fenomenet Slipknot värda.
Magnus Bergström
