Sydstatsdubbel
Royal Southern Brotherhood ”Don’t Look Back” (Ruf/Border) 
Banditos ”Banditos” (Bloodshot/Border) 
Det många av oss kallar sydstatsrock har alltid legat bra till i mina öron sedan Allman Brothers och Lynyrd Skynyrds storhetsdagar. Än i dag dyker det upp band som hakat på sydstatståget och håller ångan uppe.
RSB har kommit till sitt tredje album och i och med detta har de bytt ut sina två gitarrister. Detta påverkar inte gruppens sound som fortfarande har bluesen, funken och rockmusiken som sina tre stabila grundstenar. Första delen av Don’t Look Back bygger tryggt på denna grund , även om titellåten smyger in en banjo och lättar upp den rocktyngda ljudbilden. Bandet borde vara en utmärkt liveakt och lär dyka upp på Sweden Rock senare i år.
I den senare delen av detta album händer något som gör att det hela lyfter ett par pinnhål och kanske lämnar sydstatsfåran men inte svänget i musiken.
Jag stannar gärna upp och lyssnar på balladen Better Half med snygga stämmor, Santanainfluerade Pezi, blåstyngda They Don’t Make…, lättflytande Come Hell… och avslutande tillbakalutade Anchor Me. En starkt bidragande orsak är Cyril Nevilles vokala förmåga. I hans röst finns känslan, traditionen och viljan. Sedan är RSB ett band, sammansvetsat, habilt och genuint.
Detsamma kan man inte säga om ungtupparna i Banditos, som på omslaget till sitt debutalbum ser ut som ett reklaminslag för hela sydstatsrockeran. Här finns inte bleusen och soulen som grundstenar, utan Banditos flörtar mer med ingredienser från countryn, banjo bl a. På en bar eller sylta en helgkväll skulle säkert detta band förhöja stämningen för stunden. Men i mina öron skramlar det lite tomt när de rockar loss. Får de lite mer rutin och ett par hundra gigs innanför stetsonhatten så kanske de på sikt kan närma sig Royal Southern Brotherhoods tyngd och klass.
Bengt Berglind
