nyaskivor.se

Aaron Neville ”Apache” (Tell it/Border)

Han har rösten man genast känner igen. Det finns ingen tvekan. Vibratot, det relativt höga tonläget. Under en lång rad år var han den tongivande vokalisten i klassiska soul- och funkgruppen Neville Brothers. Numera har bröderna tyvärr lagt ner gruppen vad jag vet.
Vid sidan av Neville Brothers har Aaron under åren spelat in en radda soloalbum. Han har också varit gästsångare lite överallt, bland annat som duettpartner till Linda Ronstadt. Hans tidigare soloalbum har aldrig fallit mig på läppen. De har varit något överarbetade arrangemangsmässigt. Sången, känslan och vibratot har funnits där, men finns inte låtarna.
Apache är bättre på ett flertal sätt. Denna gång har Aaron Neville lierat sig med musiker och producenten från soulkollektivet Daptones, ni vet gänget bakom Amy Winehouse när det begav sig. Arrangemangen är av lätt soul- och funkkaraktär och passar Aarons röst som handsken. När han sedan lägger det berömda vibratot på hyllan och sjunger mer rakt på låter det utomordentligt bra. Kolla in Be Your Man och Stompig Ground med flera.
Är du sugen på utmärkt New Orleansmättad funk och soul med Neville Brothers så kolla gärna in Yellow Moon och Brother’s Keepers.

Bengt Berglind

Van Morrison ”Keep me singing” (Caroline/Universal)

Van Morrison (f.1945) – den ultimate mästaren av blue eyed soul, i djup mening – har kommit ut med sitt 36:e studiosoloalbum (den sammantagna produktionen med liveskivor och andra projekt är inte lätt att hålla ordning på längre). Denne nordirländske keltiske musikaliska shaman med rötterna i jazz, rythm and blues, blues, irländsk folkmusik, soul och rock – som sedan slutet av 60-talet oförtrutet och egensinnigt byggt upp sitt epitet som ”Van the Man” med sin säregna nisch inom populärmusiken – den stil som han själv kallar: ”The Caledonian Soul”. Denne man vars 2:a studioalbum ”Astral Weeks” från 1968 idag räknas som ett av de allra viktigaste i musikhistorien.

Själv har jag haft flera av mina absolut starkaste musikaliska upplevelser överhuvudtaget med just Van Morrisons musik – där jag några gånger nästan försatts i ett hypnotisk tranceliknande tillstånd, inträtt i en annan mera drömlik dimension. Det är något väldigt speciellt med Morrison. Det är som om han med sin röst har förmågan att sammanföra den magiska världen och vår – frambesvärja de högre krafterna. Ja, det finns något närmast transcendalt andligt i det hela. Både när det kommer till den musikaliska energin och vibrationerna såväl som när det handlar om tematiken i låttexter och låttitlar.

Det genuina andliga sökandet är som en underliggande löpande tråd, själva bevekelsegrunden för hela artisteriet och konstnärskapet. Inte minst änglar är ett återkommande tema, Morrison har något nästan swedenborgianskt över sig såtillvida. Det talas inte om det fullt ut, men Van the Man är vår främste mystiker inom den etablerade högsta internationella musikparnassen – en helare och själavårdare för oss andra dödliga, trots sin omtalade butterhet (eller kanske just därför?). Själfullheten och den okonstlade kompromisslösa innerligheten är också ett signum för Morrisons sångröst. Den andliga mystiska aspekten göms i rösten.

Nya plattan ”Keep Me Singing” bjuder inte på några revolutionerande överraskningar. Utan det handlar om kontinuerlig klass och kvalitet med fötterna grundade i det musikaliska arvet och de stilenliga inspirationskällorna. Den utomvärldsliga känslan är intakt och skivan genomsyras också en hel del av en lågmäld och tillbakalutad begrundande stämning – som får mig att tänka på Morrisons bästa andligt orienterade album från 1980-talet. Med andra ord är det här ett av Morrisons trevligare skivsläpp på ett bra tag. Perfekt att värma sig vid och hämta kraft av lite i det vintermörker som nu börjat sänka sig på allvar över oss (kanske också i metaforisk mening).

Lyssna på: ”Keep Me Singing”, ”Holy Guardian Angel”.

Henric Ahlgren

Lil’ Ed & The Blues Imperials ”The Big Sound of Lil’Ed and the Blues Imperials” (Alligator/Border)

Född i oxens tecken 1955 och med ursprung från gatuvimlet i Chicago levererar än en gång Lil’ Ed ett traditionsenligt bluesalbum fyllt av skaparkraft och glöd. Han är fortfarande uppbackad av samma järngäng som från 1989, vilket med all tydlig önskvärdhet har gagnat den fortsatta utvecklingen.

Det är därför inte överraskande att den inledande ’Giving Up On You’ sitter lika tajt som ett par nytvättade jeans. Känslan är att man vill ha allt och därför trillar också ’I Want It All’ ner som ett mynt i en enarmad bandit med tre körsbär som följd.

Ed’s brillianta arbete på slidegitarren kan åtnjutas i ‘Shy Voice’ medan den verkliga hälsokuren återfinns på ’Whiskey Flavored Tears’ som oavkortat personifierar de fyras attribut: Lil’Ed’s fräsande sologitarr och grovhuggna röst, Michael Garrett’s otämjda rytmgitarr, James Young’s dunkande bas samt Kelly Littleton’s oförutsägbara trummor.

Bandet har under sin karriär sett presidenter komma och gå medan Chicagobluesen oförtrutet har stävat vidare med bibehållen energi. Lil’ Ed och hans band är en av de genuina livlinorna som driver den äkta traditionen vidare. Även texterna manar till eftertanke vilket inte minst åskådliggörs av den dagsaktuella ’Troubled World’ som med sin intensitet och varma medmänsklighet målar en bild som omhuldar samhället av idag.

Här och var kan gästspelande Sumito ”Ariyo” Ariyoshi’s medryckande klaviatur höras. Det sätter en pikant piff på tillredningen. Inte minst i ’Deep In My Soul’ som dessutom har djupa blodsband med det förgångna.

Liksom komikern/magikern Tommy Cooper på sin tid, bär också spjuvern Lil’ Ed en fez under sina framträdanden på scener världen runt. Det får anses som ett helt naturligt beteende i sådana här sammanhang. Det är aldrig fel med en huvudbonad. Undertecknad bär t.ex. emellanåt en stråhatt, som den mest självklara saken i världen.

Om man inte vill kosta på sig en flygresa till Chicago och blueskvarteren i sydvästra delen av staden, så räcker gott de här 14 spåren till en helkroppsbehandling man sent skall glömma.

Thomas Claesson

Dwight Yoakam ”Swimmin’ Pools, Movie Stars…” (Sugarhill/Border)

Hattar finns det fullt av i countrymusiken, både på längden och bredden. Om detta beror på att  många manliga countyryartister vill vara traditonsbärare, eller om det beror på ett högt hårfäste är frågan. Dwight Yoakam har alltid hatten på som ett varumärke. Ett annat varumärke för denna countryveteran är hans röst. Den går aldrig att ta miste på, varken det är ballader, countryrock eller som på detta nya album när han hälsar på i bluegrasslandet. Lite lagom nasal, men klar och bär alltid spår av en av hans förgångare i branchen, Buck Owens.

Trummorna är borta från ljudbilden, som är brukligt inom bluegrass. I stället är det en tät ansamling av diverse stränginstrument som gitarrer, banjo, mandolin och ståbas. Med finns också riktigt skön stämsång på många spår.

Låtmaterialet håller en bra klass och bandet låter utmärkt. Men behöver han verkligen damma av några av sina äldre hitlåtar som Guitars and Cadillacs, eller These Arms och klä dom i bluegrassdräkt? På ett liknade sätt har han gjort med Prince Purple Rain. Kanske är det en hyllning till prinsen, för en bra låt är en bra låt i alla väder.

Dwight Yoakam håller alltid stilen, även i bluegrassland.

Bengt Berglind

Cool Ghouls ”Animal Races” (Melodic/Border)

Ett nytt fräscht amerikanskt gitarrgäng som bygger sin musik på tidigare byggstenar från pop- och rockhistorien. Detta är ju inget nytt på något sätt och hundratals band kommer att göra på samma sätt. Cool Chouls bygger sin musik på en lätt psykedelisk grund, rak melodiös popmusik med rötterna i Byrdstraditionen. Dessutom väver de in countryingredienser i sina låtar.

Vidare har Cool Ghouls förmågan att plocka ihop bra låtar, där ofta sången ligger i stämmor eller unisont á la Byrds- igen. Långa instrumenta passager som inledningen till Time Capsule lyfter den lätt psykedeliska känslan till högre höjder.

I de mer countryinfluerade låtarna som Days ligger också ett envetet piano i kompet som gör att låten fyller och lyfter.

Det här är inget märkvärdigt på något sätt, men förbenat bra popmusik som i dag inte får någon som helst utrymme i media bland alla dator- och rapnissar. Är du intresserad av gitarrpop, bra  korta låtar och lite influenser från förr så kolla in Animal Races.

Bengt Berglind

In Flames ”Battles” (Nuclear Blast/Sony)

    Release: 11 november

Det bästa först. The End. Låten med refrängernas refräng. Fastnar direkt och vägrar att släppa taget. Höjer på egen hand betyget ett helt steg.

Svärtan och ångesten som präglade föregångaren Siren Charms (2014) är inte helt borta, men nästan. Den här gången är det istället gladare tongångar som gäller; resultatet av ett mer avslappnat arbetssätt i soliga Los Angeles.
De mörkare spår som ändå fortfarande finns kvar i låtarna beror främst på sångaren Anders Fridén. Han har ett svåröverträffat ångestdrypande vemod i stämbanden som, när det vrids på för full kraft, ibland tar sig uttryck i ilska och ibland i sorgsenhet. Engagemang är ledordet för hans insats på Battles.

Låtmässigt är innehållet både högt och halvlågt.
The End har en brygga och refräng som fastnar på ett sätt som skulle göra självaste Max Martin stolt. Efter drygt halva låten dras tempot ner till stillsamt gitarrplock, Anders röst och körsång, vilket följs av ett kort och vasst gitarrsolo innan den där refrängen stänger butiken. Klart bästa låten!
The Truth börjar med något som liknar en barnkör (!). Anders rensång, som bara blir bättre och bättre med åren, blandas med hans råare stil och resultatet är ljuv musik. Versmelodin är skivans bästa och refrängen är inte dum den heller. Det här är ett lysande exempel på att veteraner kan inspireras av ungtuppar (jag tänker i första hand på BMTH) och inte alltid tvärtom.
Through My Eyes är en innehållsrik stänkare som visar upp ett låtsnickeri av yppersta klass.
In My Room har ett läckert gitarrspel rakt igenom, med solot i slutet som absolut höjdpunkt. Luftgitarrvarning utfärdas.
Wallflower är både tung och spröd, vilket kan låta motsägelsefullt men här gifter det sig på bästa sätt. Gåshudsframkallande!
Till kategorin halvlågt räknas Like Sand som trots (ännu en) finfin refräng är väl tjatig för sitt eget bästa och i mångt och mycket låter liksom väl mycket standard-In Flames. Sistnämnda stämmer också in på Here Until Forever.

Att genrebestämma In Flames musik blir svårare för varje skiva. Vad sägs om att vi för enkelhetens skull kallar det modern hårdrock? Utan några som helst mer eller mindre högtravande omskrivningar. Ja så får det bli!

Det sämsta sist. Gitarrljudet känns väl kliniskt knastertorrt; lite mer kött på benen hade inte skadat. På samma tema följer också den ofta förekommande In Flames-frågan; vart är basen…?

Magnus Bergström

Dee Snider ”We Are The Ones” (Ear/Playground)

Twisted Sisters ”Stay Hungry” från 1984 är en av de skivor som jag spelat mest. Oj, vad man älskade den plattan. Och oj, vad besviken man blev att bandet aldrig senare kom med något som kunde mäta sig med den, utan allt bara rann ut i sanden med de sista skivorna.

Men bandet har ju funnits kvar i mångas hjärtan och haft en kultrevival på konsertscenerna på senare år, innan slutlig nedläggning. Twisted Sister – denna oäkting till barn som blev till i en mörk gränd en mystisk natt i ett oheligt möte mellan New York Dolls och Kiss.

Det starkaste vapnet hos Twisted Sister var onekligen Dee Snider. Få sångare i band har en sådan pondus, energisk utstrålning och pregnant kraftfull röst som denne. Jag kan tycka att det vore på tiden att fastslå honom, en gång för alla, som en av de absolut starkaste och mest karakteristiska frontmännen i rockhistorien. Dock kanske inte en av de mest subtila och originellaste.

Dee Sniders tredje soloskiva ”We Are the Ones” är inte lika rolig att orda om. Produktionen är modern och drar – både sångmässigt och ljudmässigt – åt sleaze metal-hållet och låter här och var inte helt olik t.ex Hardcore Superstar. I låtsamlingen ingår bland annat två helt poänglösa covers. En cover på Nine Inch Nails ”Head Like A Hole” – samt en låt där Snider gör en cover på sig själv: ”We’re Not Gonna Take It” i balladform till ackompanjemang av en flygel. Suck.

Så mycket mer spännande än så blir det inte. Vilket är synd. För Sniders sång funkar forfarande bra. Behövs bara bättre och intressantare låtar.

Lyssna på: ”We Are the Ones”, ”Rule the World”.

Henric Ahlgren

Haddock ”Captain Wolfe’s Journey to the Center of the Sea” (Ozium Records)

Skivtiteln. Så mystisk att den skriker efter att granskas närmare.
Den rätta fuzziga gitarrtonen är på plats och riffen är många och oftast monotona, med enstaka melodislingor som bryter av. Rytmsektionen driver på enligt stonerregelboken, men kryddas också med ett och annat trumfill. Sången är av det starkare slaget och texterna överraskande intressanta. Glättighet lyser med sin frånvaro.
För de som inte är helt sålda på genren (läs ovana öron) är måhända allt riffande en bromskloss, då hela upplägget bygger på att det ska traskas på i samma fotspår om och om igen.
Givetvis är Haddock ett band att kolla upp för inbitna stonerfans, som inte lär ångra den dag de åker med på kaptenens riffstarka musikresa.
En låt som Henry the Regicide kan mäta sig med de flesta i genren och det smakfulla gitarrsolot i Danse Macabre pt.2 går bara inte att motstå.
Att det handlar om ännu en lovande ep från karlstadbandet råder det ingen som helst tvekan om. Det här kan bära långt.

Magnus Bergström

Robert Pehrsson’s Humbucker ”Long way to the light” (High Roller Records/Sound Pollution)

Korta och snärtiga rocklåtar. Träffsäkra fotstamparriff och svängiga gitarrsolon á la sjuttiotalets gitarrhjältar; tänk en inte lika hafsig variant av Ace Frehleys (ex-Kiss) bästa stunder.
Japp, det är alltså hård rock i nostalgisk tappning vi har att göra med. Ett proffsigt hantverk med störtskön fingertoppskänsla och stor kärlek till genren.
Något för alla som är svaga för Imperial State Electric, The Hellacopters melodiösare stunder, större delen av Kiss sjuttiotal och… Listan kan göras oändligt lång! Men det handlar verkligen inte om rena plagiat, nej då. Robert vet bättre. Han har helt enkelt, liksom på föregångaren, lånat lite här och där i sjuttiotalsmusikfloran och toppat med en rejäl portion av sig själv.
Skivans starkaste vapen är nämligen sexsträngsmästaren själv; Robert spelar med en sådan glöd att varenda soloton känns i kroppen.
Sånginsatserna är klart bra och passar alldeles utmärkt för ändamålet. Men emellanåt kan jag ändå inte låta bli att tänka på hur fantastiskt slutresultatet antagligen hade varit med Paul Stanleys röst (innan den tog slut).
Trumspelet är som en rockigare variant av Peter Criss (ex-Kiss) men av basen hörs ärligt talat inte så mycket.
Bästa låten är utan tvekan smått Thin Lizzy-doftande Distant bound, som fastnar som det effektivaste av klister.
En petig granskning under den största av luppar resulterar i ett litet minus; att inte alla låtar har en refräng som fastnar.
30 minuters musik är ibland allt som behövs. Long way to the light ger mersmak – och träningsvärk i vaderna efter allt fotstampande.

Magnus Bergström

The Mystix ”Rhythm And Roots” (Hemifrån)

Rhythm And Roots är sexmannabandet The Mystix femte album som spelas flitigt på radiostationerna i USA och i Europa. Det här är ett livfullt liveband med en bred repertoar i Americana rootsgenren.

Det svänger riktigt bra mellan varven, inte minst tack vare fiolspelet och det härliga tunga tryck som bandet har på detta livealbum. Sångaren påminner om Roffe Wikström både i röstläget och i vibratot.

Jag är inte så svag för coverversioner av Bob Dylans musik. Han är nog bra själv men här finns ett utmärkt exempel på motsatsen i To Ramona. Andra bra låtarpå detta fullmatade album är A Lifetime Worth Of The Blues och Boppin’ The Blues.

Börje Holmén