En ren njutning för progrockälskare
Opeth ”Sorceress” (Nuclear Blast/Sony)
Magister Åkerfeldt med manskap visar med Sorceress vad som är grundbulten i all modern hård rock. Sväng.
För de som tvivlar på att det går att förena gammalt och nytt i musikvärlden, så är det bara att rekommendera den tredje given från ”nya” Opeth. Här återfinns organiskt sjuttiotalsretro i symbios med ett uppdaterat knivskarp ljudbild.
Ingen vän av elgitarrbaserad musik kan missa att lyssnaren får ta del av rockhistoria, serverad i en svängig blandning mellan det stillsamma och det hårt rockande. Hela tiden med undersköna melodier i fokus.
Deep Purple, Blue Öyster Cult, Pink Floyd, Cream, Gentle Giant, Rainbow, Led Zeppelin och de tidiga upplagorna av Genesis, Scorpions och Whitesnake. Det är bara att kasta pil i valfri (hård)rockälskares skivsamling, för att få ett hum om en bråkdel av de oräkneliga influenserna som numera huserar fritt i Opeths musikskapande.
Akustiska Persephone inleder i stillsam stil och förför öronen på ett smått listigt sätt, innan mysrockiga titellåten Sorceress (som saknar refräng!) ser till att festen kan börja på riktigt. Sedan rullar den angenäma musikresan på, fram till den smakfulla avslutningen med smått sköra Persephone (Slight return), som knyter ihop säcken på bästa sätt.
Det är svårt att välja, men de bästa låtarna är titellåten, The wilde flowers, The seventh sojourn och Era.
Sorceress är en ren njutning; speciellt för de som är vänligt inställda till progvärldens snirkliga värld. Men var lugn om du är en metallskalle; lite ettrigare riff dyker upp här och där – utan tvivel finns det en hel del hårdrock kvar i Åkerfeldtorkestern.
Det är med glädje jag konstaterar att Opeth efter några lovande men inte klockrena försök med Heritage och Pale communion, nu har vuxit i progrockkostymen. Fullt ut.
Men det är få skivor som är fullkomliga. För egen del undrar jag vart refrängerna tagit vägen? Jag hittar tyvärr nämligen inte mycket att sjunga med i. Å andra sidan är det här musik som bara kommer att fortsätta att växa, så det är antagligen ett minus som raderas bort med tiden.
Till sist kan jag inte släppa tanken på att Sorceress skulle passa utmärkt som Tim Burton-filmmusik; i ett sagoäventyr för vuxna som utspelar sig i en magisk trollskog med flummiga individer.
Magnus Bergström
