Skatemetal som nobbar raka vägar
Suicidal Tendencies ”World Gone Mad” (Suicidal Rec/Border)
Av texterna att döma har skatemetalveteranen Mike Muir (sång) lika mycket att säga som alltid. Om allt i vår herres hage. Stort som smått. Hela tiden på sitt patenterat personliga sätt och ofta med glimten (?) i ögat.
Trumliret svänger mer än vanligt. Inte så konstigt med Dave Lombardo (ex-Slayer med flera) på pallen. Han behärskar ju till och med konsten att skaka liv i låtar som egentligen inte är bra.
Ett aningens festare gitarrljud hade inte skadat. Tänk något i stil med vad Andy Sneap rattar in åt Testament med flera.
Låtmässigt finns enstaka blinkningar till de allra första åren, men mest handlar det om en mix av Lights Camera Revolution och The Art Of Rebellion.
De vassaste spåren på dessa är dock inget på World Gone Mad i närheten av. Ibland bränner det ändå till och då via plattan-i-mattan-stänkaren The New Degeneration, innehållsrika Living For Life och gitarrsolofyllda Happy Never After.
Allra bäst är Still Dying To Live som med sina mastiga 7:38 i speltid måhända inte är något för svenssonhårdrockaren. De som orkar med metal som kräver lite mer kan hugga in på en halvepisk godbit. Till en början och en bra bit in lugn och nästan sövande innan den eskalerar och tar rejäl fart för att till sist avslutas i samma lugna stil som den började. Intressant och bra.
Däremot är inledande Clap Like Ozzy (stilpoäng för knäpp låttitel) bara enerverande, med alldeles för mycket aggressivitet som helt enkelt svämmar över och blir smått enerverande. Likaså är den ganska intetsägande och småtjatiga titellåten ett sänke även om den delvis räddas av refrängen.
Utan tvekan är det ändå så att World Gone Mad är ett säkert köp för vänner av skatemetal som (oftast) nobbar raka vägar.
Magnus Bergström
