Aggressivt biffig thrash med fantasytexter
Testament ”Brotherhood of the snake” (Nuclear Blast)
Release: 28 oktober
Tyckte du om Demonic och The Gathering? Grattis! Brotherhood of the snake är som ett melodiösare syskon till dessa.
Tyckte du om The formation of damnation och Dark roots of earth? Inte lika mycket grattis.
Gitarristen Eric Peterson har stått för musiken och sångaren Chuck Billy för texterna (mer om dessa nedan). Resultatet är aggressivt biffig thrash med en mix av growl, rensång och en del däremellan.
Övriga bandmedlemmar tillfrågades om låtskrivardeltagande, men var enligt uppgift inte intresserade. Synd för det hade garanterat bidragit till större variation. Nästa gång kanske…
Men varför inte gå rakt på sak, en låt i taget:
Brotherhood of the snake
Snabb men lite småtrist, men ungefär halvvägs händer någnting. Först ett blixtrande gitarrsolo följt av flera tempoväxlingar och fortsatt intressant gitarrspel. Synd bara att det inte finns någon riktig refräng att skråla med i.
The pale king
Också snabb, nästan hela tiden. Som låt betraktad kommer den och går, utan några bestående minnen.
Stronghold
Först här i låt tre kommer det en rejäl refräng – något som alltid varit Testaments styrka – och då är det en rackabajsare till sådan. Gitarrsolospelet är dessutom skivans vassaste. Övriga låtdelar är bra men inte mer.
Seven seals
En ganska långt låt för att vara Testament; cirka fem och en halv minut). I huvudsak åt det tyngre hållet och ganska variationsrik. Bäst hittills!
Born in a rut
Gungar på men trots en medryckande grundmelodi vill det sig inte riktigt och den fastnar inte.
Centuries of suffering
Åter till ”fullt-ös-läge” i stil med inledningslåten. Med en väsentlig skillnad; den här är bättre och jag hade utan tvekan bytt plats på dessa alla dagar i veckan. Men smaken är som baken…
Neptune’s spear
Först som sjunde låt återfinns den klart bästa låten, vars vassaste vapen är de finfina tvillinggitarrmelodislingorna som är maffiga värre. Vill höra den om och om igen och förhoppningsvis finns den med i det kommande livesetet.
Black Jack
Följer den nu inslagna låtvägen med hög standard och vi har hux flux tre mycket bra låtar på raken. Rensång och bra refräng på pluskontot.
Canna business
Lika ösig som titellåten och Centuries of Suffering och placerar sig kvalitetsmässigt mellan dem. Alltså en bra låt men utan det lilla extra.
The number game
”Maskintrumslagaren” Gene Hoglans stora stund i rampljuset kommer i en låt med svårslaget driv och en hel del melodi (inte minst vad gäller just trumspelet). Det tunga partiet ungefär halvvägs är en ren njutning att lyssna på. En finfin avslutning!
Textmässigt är det väck med det personliga och in med fantasy. Mycket fantasy. Hemligt broderskap. Drakliknande aliens. Ja du hajar… Normalt är det attribut som passar bra in i hårdrockens värld. Med tanke på textinnehållet på de andra skivorna efter återföreningen, som handlar om människor av kött och blod och deras känslor, så är jag lite smått besviken. Det är heller ingen hemlighet att Chuck är en stor anhängare av cannabis och rätten att få röka på i medicinskt syfte, men att döpa en låt till Canna business (fyndig titel ska sägas) är bara för mycket.
Produktionen är signerad Juan Urteaga och ljudet är rattat av Andy Sneap. Med andra ord är resultatet givet; kliniskt rent och rejält med kött på benen.
Sologitarristen Alex Skolnick utmärker sig med en varm och skön ton och hans solon har mer känsla än vad som är standard inom thrash metal. Han framstår som en mycket viktig kugge i maskineriet och bör få ta ännu mer plats.
Apropå bandmedlemmarnas olika insatser funderar jag på om det inte vore en god idé att låta Chuck Billy dra ner på den aggressiva sången på nästa skiva. Som det är nu är det svårt att skaka av sig känslan av att den brutalare sångstilen allt som oftast används för att det ska låta hårt. Äkthetskänslan är inte alltid hundraprocentig om jag säger så.
Sångstilen bidrar dessutom starkt till att öronen känns manglade efter många genomlyssningar. Och inte rakt igenom på ett positivt sätt. Tyvärr.
Vi har nog att göra med en tillvänjningsskiva; alltså en skiva som växer ju mer man lyssnar på den. Det faktum att plattan blir bättre från mitten och framåt är en intressant detalj. Betygstrean kan vara i snålaste laget, men det får helt enkelt framtiden utvisa. Jag har gärna fel i just det här fallet.
Magnus Bergström
