Metallica-recension 1:
Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)
Förväntningarna på ett nytt Metallica album är alltid skyhöga och resultatet är i högsta grad oförutsägbart. Med ett band som arbetar efter sitt eget sinne och inte bryr sig om influenser utifrån kan vad som helst hända. De senaste 25 åren har också kantats av besvikelser. Efter att ha hållit ett djupt andetag under de 77 minuterna som dubbel-CD:n varar känns det därför befriande att släppa ut den heta ångan och känna en tillfredställelse som vida överstiger alla förutfattade meningar.
Och såsom en elak maskin startar följdriktigt ’Hardwired’ upp den optimala stenkrossen och den som aldrig har upplevt thrash metal får i detta ögonblick ett starkt minne för livet. Så fullmatad med riff och oanständigheter som det bara anstår ett band av den här digniteten. Refrängen kan sägas vara en sanning med modifikation eller vad sägs om ’we’re so fucked, shit out of luck, hardwired to self destruct’.
Förutom ett par sofistikerade undantag genomsyras albumet av tyngd till fördel från farten som är nerväxlad så långt som det över huvud taget är möjligt i sådana här sammanhang. Således pulserar den gamla heavy metal ådran häftigt i takt med ’Now That We’re Dead’. En ren och skär njutning där alla positiva kvaliteter hos Metallica förenas till fulländning. Häng upp den låten på väggen och rama in den.
Här finns underhållning för alla och envar. Vill man höra hur sångaren Hetfield förvandlas till en varulv under fullmånens sken är ’Am I Savage?’ rätt alternativ. Vill man höra åskan mullra får man följa Trujillos basgångar i ’ManUNkind’ tills blixt och dunder tar överhanden i ett inferno av metal. Jag tror bestämt att underarmshåren reser sig av upphetsning.
Med ålderns rätt har Metallica fått en större mognad och disciplin. Albumet är snävare, mindre frenetiskt och mer lättillgängligt än dess omedelbara föregångare. Att låtarna klockar in på 7 minuter i snitt är bara positivt då variationerna är närmast oändliga. Dessutom far gitarristen Hammet runt som en tempelriddare på samtliga spår och skyddar de heliga statuterna med stöd av niosvansade riff och tvehövdade solon. Det känns tryggt.
Metallica har en förmåga att även tilltala lyssnare som normalt uppfattar den här typen av musik som öronbedövande oväsen. Det är ett tydligt tecken på bandets storhet. ’Halo On Fire’ kan mycket väl vara ett sådant spår som med sin episka inlindning alternerarande mellan rakryggad rock och intensiv metal gör att allmänheten får en hel del att fundera på.
Till sist får Ulrich bekänna färg bakom trumsetet och i ’Spit Out The Bone’ en gång för alla bevisa att han är gjord av dansk dynamit ifall ingen händelsevis hade noterat det tidigare. Sällan eller aldrig har en sådan salva avlossas. Var det någon som hade väntat på en avslutande ballad? Hoppas inte det, för den finns inte ens på kartan.
Varför hymla med en halvpoäng hit och dit, en observation här och där när det efter 35 års nötande inte går att komma högre upp på stegen. Den här skivan forcerar allt ovidkommande i dess väg. Det här är Metallica. De gör som de vill och de gör det förbaskat bra.
Thomas Claesson
