nyaskivor.se

Krokus ”Big Rocks” (Century Media/Sony)

När man på 80-talet var på jakt efter hårdrockskivor var schweiziska Krokus ett band man ofta hittade i reabackarna och en typ av grupp som jag personligen sorterade in i c-laget och i stort nonchalerande. Detta trots att de hade framgångar i USA och började ta viss plats på den internationella scenen. Bandnamnet i sig kändes väl lite malplacé, vilket inte gjorde saken bättre. Med åren har jag dock fått upp öronen mer och mer för den är gruppens sound och musik och tycker nuförtiden att det är ett ganska trevlig band som förtjänar mer credit. Krokus påminner i sina bästa stunder om AC/DC när det gäller riffig råhet och rock’n’roll-driv, om än ytterst klichéartat. Jag tycker faktiskt idag att det är roligare att lyssna på Krokus 80-talsplattor än skivor av många andra band som jag gillade när det begav sig. Krokus har, för mig privat, helt enkelt blivit lite av en kultgrupp.

Nu har Krokus släppt en ny platta – ”Big Rocks” – med covers på classic rock-låtar av storheter som Queen, The Who, Black Sabbath m.fl. (samt en egen nyskriven bra originallåt – den rejält AC/DC-aktiga ”Back Seat Rock’n Roll”). Covers är inget nytt för Krokus, de hade på 80-talet mindre hits med t.ex. Sweets ”Ballroom Blitz” och The Guess Whos ”American Woman”. Upplägget med nya skivan ter sig på pappret inte jättespännande och versionerna på låtarna ligger rätt nära originalen. Men Krokus levererar det hela med en fint krispig torr ljudbild, raspig charm och påtaglig kärlek till låtarna och upphovsmännen – som gör att det fungerar ganska bra och är helt klart värt att kolla upp för älskare av tidlös rock.

Henric Ahlgren

Wendy Webb ”Step out of Line” (Spooky Moon/Hemifrån)

Singer-songwritern Wendy Webb har släppt sitt femte studio album. Med sig i Aberdeen Studio Nashville TN har hon Wayne Jackson från Memphis, Horns/trumpet, Jim Horn saxofon, David Grissom elektrisk gitarr, Dan Dugmore pedal/gitarr mm. Mark T Jordan keybord mm. Ron Kasinski trummor, David Pomeroy bas, Jonathan Yudkin cello, Larry Chaney elektrisk gitarr, Willie Weeks bas, Vince Santoro trummor, Dennis Matkosky keybord. Wendy sjunger och spelar akustisk gitarr och elektrisk piano hon är självlärd på båda instrumenten. Hon bor i Minnesota och arbetar som frilansjournalist och drömmer om att skriva romaner. Mark Keller och Wendy har tillsammans skrivit allt material utom Bob Dylans Girl From The North Country.
Wendy låter snarlikt Judy Collins men med en vacker ljusare röst och ett stort självförtroende. Musikerna vid inspelningen förstärker låtarna på ett föredömligt sätt och lämnar utrymme för varandra. Efter att ha lyssnat på skivan ett antal gånger så växer den mer och mer. Det som drar ner betyget är covern Bob Dylans Girl From The North Country som inte lyfter till originalets nivå. I övrigt en alldeles utmärkt start på musikåret. Att börja med: Talk To Me, Step Out Of Line, Freedom.

Börje Holmén

Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)

Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.

Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.

Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.

För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.

Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.

Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.

Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.

Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.

Thomas Claesson

Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.

John Garcia ”The Coyote Who Spoke In Tongues” (Napalm/Border)

Kyuss, Slo-Burn, Unida, Hermano och Vista Chino. Det är sannerligen inte några lättviktarnamn som John Garcia har på meritlistan. Nej, det handlar om stonertunga namn i mästarklass.
När det nu efter fyra års väntan är dags för soloskiva nummer två välkomnas lyssnarna till hans andra musiksida – den lugna och eftertänksamma.
Med helakustiskt gitarrspel och den säregna rösten i fokus är känslan av avslappnad gemenskap kring en lägereld i den mörka öknen påtaglig.
Arrangemangen är enkla och inspelningen andas naken ärlighet på ett sätt som inte är vanligt i dagens musikklimat. Ljudbilden är föredömligt avskalad och det låter onekligen som att allting är inspelat live rakt upp och ner, utan i efterhand pålagt lullull.
Nyskrivna låtar blandas med till exempel fyra dito från Kyuss diskografi. Bland sistnämnda återfinns det stora utropstecknet Gardenia, som inte bara kan mäta sig med utan till och med är bättre än originalet.
Ett tydligt minus finns dessvärre och det är att låtmaterialet, i akustisk skrud, emellanåt är lite väl snarlikt för sitt eget bästa.
Och så är det det där med rösten. John har en mycket personlig röst, med en knarrande sångstil, som sticker ut i en värld överfull av perfekta-rösten-karbonkopior. Men det är ändå så att i längden blir den då och då lite jobbig att lyssna till. Att jag tycker att skivan bränner till allra mest i avslutande Give me 250 ml säger en hel del; den är helakustisk.
Men varför så lågt mixade gitarrer? Inget genidrag direkt.
The Coyote Who Spoke In Tongues är en meditativt stillsam skiva att avnjuta när ett lugn i vardagen är ett måste.

Magnus Bergström

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

Tift Merritt ”Stitch of the world” (YepRoc/Border) 
Whitney Rose ”South Texas suite” (Six Shooter/Border) 

Tift Merritt är en liten husfavorit i huset. Hennes skivor plockas fram med jämna mellanrum och var gång är det ett kärt återseende. Whitney Rose däremot är en nykomling. Detta är hennes debutalbum i miniformat med sex låtar. På sikt kommer det nog att också bli en del kära återseenden, om det fortsätter att låta så bra som det gör här. När Tift Merritt skapar ett mer modernt countrysound, låter Whitney mer traditionell med sina musikrötter i femtiotalets svängiga Bakerfieldsound.
Den ljudbild som Tift och hennes eminenta musiker skapar på detta album är oantastligt, snyggt och fullt av snitsiga gitarrinpass. Sen skulle man önska att hennes nya låtar är av samma kvalité som musiken, men så är inte fallet den här gången. Så än sitter Emmylou säkert på tronen. Stitch of the world innehåller ganska många ballader som inleds med ett lungt tempot, men ökar efter en eller två verser. Detta är ett mönster som Tift Merritt brukar bygga upp sina låtar efter. Allra bäst fungerar det på Easterlight, som är stämningsfull på flera sätt.
Whitney Rose, som för övrigt kommer till Sverige i år, sjunger med ljuvlig känsla och hennes melodier är mer direkta och fastnar snabbt i den inbyggda melodibanken man bär på. Musikerna är lika samspelta och skickliga som på Stich of the world, men ändå är musiken renare, enklare och mer direkt. Sen är det smart att ge ut ett minialbum med bara bra låtar. Det blir väl att ta cykeln till Örebro längre fram i vår och kolla in damen i fråga. Americanaåret börjar bra! Whiney Rose leder på poäng, men Tift Merritt brukar vinna hos mig.

Bengt Berglind

Grave Digger ”Healed By Metal” (Napalm/Border)

Till synes kompromisslöst och utan besvär fortsätter Grave Digger med sina rituella utgrävningar. Knappast något har förändrats sedan första spadtaget togs i skydd av mörkret år 1984. I baksuget efter de stora power metal-hjältarna fortskrider verksamheten helt enligt gammalt tyskt hederligt manér.

Den långlivade karriären bidrar inte heller här till några överraskningar, men det är å andra sidan ingenting som krävs. Innovation vore ödesdigert i sådana här sammanhang. Albumet klockar in på 37 minuter fördelat på tio ljudstötar på i runda slängar 3 minuter var. Orkar man det så är halva slaget vunnet.

Vokalisten och tillika grundaren Chris Boltentahl låter lika raspig och knäpp som han alltid gjort.
Att han i lönndom fäktar med sitt kors i varierande riktningar står höljt bortom allt tvivel och man kan inte annat än att småle, åtminstone bitvis. Den humoristiska aspekten kan inte förbigås fastän det sjungs om ond bråd död i parti och minut.

Det finns även stunder då en gryende fasa övergår i något man kan kalla välmående. När Axel ’Ironfinger’ Ritt kröker sina fingrar runt gitarrhalsen på ’Laughing With The Dead’ och ’Kill Ritual’ är definitivt sådana tillfällen.

Även om många, inte minst jag själv, har blivit frälsta av metal så bidrar inte titellåten till den omständigheten. Lyriken är lite väl banal för att göra den goda saken rättvis. Helheten däremot, som visserligen inte kan tas seriöst, ger ändå en stunds välförtjänt avkoppling och en gång för alla så betyder ju ord ingenting utan handling och hårt arbete med blåsor i händerna är det som räknas.

Thomas Claesson

Brian Eno ”Reflection” (Warp/Border)

Vid sidan av sin roll som bland annat f.d. keyboardist i Roxy Music och storproducent och ljudprofessor för kända artister och band som t.ex. David Bowie, U2 och Coldplay har Brian Eno inte minst varit föregångare och stilbildare inom den instrumentala ambientgenren (ett uttryck som Eno också var med och själv myntade). Några av milstolparna inom Enos eget komponerande är ”Another Green World” (1975) och ”Ambient 1: Music for Airports” (1978). Brian Eno måste, tillsammans med Kraftwerk, ses som ett av de viktigaste och inflytelserikaste namnen inom den elektroniska populärmusiken.

Eno har fortsatt att med någorlunda jämna mellanrum släppa gedigna egen plattor och inte slutat att nyfiket utforska ambientmusikens möjligheter. Nya skivan ”Reflection” är inget undantag i fråga om intakt kvalitet och gör inte fans till Eno och genren besvikna. Plattan består av ett enda 54 minuter långt spår med samma titel som albumet och är inspelat i en enda livetagning. Det här är ett av Enos mest lågmälda och drömska album, utmärkt att vila eller somna till. Samtidigt är det som att den stillsamma minimalistiska stämningen och strukturen har något skenbart över sig. Efter flera lyssningar anar man här och var också hotande och mörka ifrågasättande existentiella undertoner – som börjar krypa på. Det här är, med andra ord, ingen innehållslös dussinmusik inom relaxområdet kommersiellt skapad för spa-miljö.

Henric Ahlgren

Johanna Lillvik ”Johanna Lillvik” (Paraply/Hemifrån)

Johanna Lillvik kommer från Borås och jobbar som sånglärare på stadens kulturskola. På hennes debut-EP har hon skrivit och producerat allt själv. Hon spelar piano och kompas av åtta andra musiker, bla Kim Gunneriusson trummor, Joakim Saarenpääl bas och Jonas Högberg gitarr. Johanna är sånglärare på Borås Kulturskola.

Man riktigt känner hur kreativiteten flödar, varje stycke är inte något annat likt och det är mycket spännande och medryckande. Alltså vilken debut! Det går inte att placera henne i någon genre men hon påminner mej om en tidig Regina Spektor och lite av en tidig Tori Amos – dom spelar ju också piano på ett uttrycksfullt och spännande sätt. Glömde säga att hon har en fantastisk vacker och mäktig röst.

Inlyssningsspår? Tja, det är bara fem spår så det är en bra början. Vi får väl hoppas på en fullängdare.

Börje Holmén

Nisse Hellberg ”Vägen västerut” (Gamlestans/Border)

På detta nya countyinfluerade album har Nisse Hellberg hittat rätt på många sätt. Kanske först och främst genom att det innehåller en lång radda bra låtar. Sedan tillkommer att många av dessa har rediga raka små melodihookar som fastnar som kardborreband. Som om inte detta vore nog så har den gode Nisse totat ihop flertalet finurliga och bra texter.

Musiken är en mix av country, 50-tals rock och lite rockabilly som borde gå hem i stugorna landet runt. Här finns också en guldgruva för hugade dansband att utöka sin låtlista med nytt material.

Konstigt att inte Nisse Hellberg dykt upp i Så Mycket Bättre, för han har en låtskatt som borde vara gångbar i ett sådant sammanhang. Kanske har han tackat nej, vem vet?

Bästa låtar är Farväl Lev Och Lär, Under Ett Bord Av Glas och Träden Växer Till Himlen

Bengt Berglind