En udda fågel
My Dynamite ”Otherside” (Listenable/Border)
Australien har ibland blixtrat till med ett och annat rockband värt att notera. I vissa fall t.o.m. mer än så. Från långt där nere i Melbourne börjar nu stubinen brinna på ett rätt så förvillande sätt. Det glödgade ljuset strålar mot en förgången tid, men det är ingen risk att historien hinner ikapp eller att man rent av skulle bli bländad.
Och tänt var det här, men inga överdrivna knallar hörs bort över stäppen. Den första låten ’Round The Bend’ försvinner som en bumerang upp bland trädkronorna och fastnar där med ett brak. Det finns influenser från Chris Robinson Brotherhood och North Mississippi Allstars, men om det gör någon människa klokare låter jag vara osagt.
Det blir en trevande tillställning med tvära kast. Med ’Witch Hat’ så öppnas hux flux garderoben där alla popsnören förvaras. Döljer det sig ett tidigare outgivet alster av Rod Stewart här och hur roligt kan det vara på en skala 1-10? ’So Familiar’ följer den sirapsdränkta rutten, men nu med gospelanslag på en countrystämplad slidegitarr.
I ’Can’t Tell Lies’ är kyrkporten öppnad på vid gavel och scenförvandlingen i sakristian ger andlig spis för den som så önskar alldeles framme vid koret. Inte tu tal om det så river titellåten ’Otherside’ upp en del damm förtjänstfullt och jag får tro att det är det närmaste man kan komma låt oss säga The Marshall Tucker Band.
Under den avslutande, akustiska ’Don’t Steal The Light’ har jag kommit till insikt i att jag är mer förvirrad nu än när jag började lyssna på skivan. Kanske ett glatt tillrop från en kookaburra hade väckt mig ur det tillståndet, men faktum kvarstår att My Dynamite saknar identitet och tillför ingenting nytt under solen. Det finns andra band som kommer att sörja för att det blir en ovanligt varm sommar.
Thomas Claesson
