nyaskivor.se

Carrington MacDuffie ”Kiss make better” (Hemifrån)

Carrington MacDuffie är tillbaka med en fullängdare och det är hennes tredje skiva som jag recenserar här på nyaskivor.se så därför kommer det inte någon närmare presentation.

Kiss Make Better är väl egentligen en fortsättning på den inslagna vägen både musikaliskt samt i uttrycket och som vanligt är hon omgiven av riktigt bra musiker. Den nya skivan ska lanseras med en vårturné i Europa där Paris, Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Österrike, England och Skottland är representerade.

Låtar att börja med: Kiss Make Better, Red Kiss, Blue Halo 0ch Come For Me.

Börje Holmén

Suicidal Tendencies ”Still Cyco Punk After All These Years” (Suicidal Records/Border)

Mike Muir bakom mikrofonen är en garanti för att åsikter står som spön i backen och givetvis backar han inte för någon eller något. Låttexternas mix av allvar och humor är mumma för lyssnare som inte bangar för hjärngympa.

I Love Destruction och F.U.B.A.R. sparkar igång Still Cyco Punk After All These Years och är båda typexempel på klassisk Suicidal Tendencies pang-på-rödbetan-punkiga hårdrock/metal med ett konstant sväng. Tänk att något som låter så mycket amerikanskt 80- och 90-tal fortfarande känns helt rätt.

All Kinda Crazy har en så skön rytm och klockren refräng att det inte går att sitta stilla och det är bara att ge efter för känslan och skråla med. Ja faktum är att det är nästan så att jag delar ut ett högre betyg tack vare denna låtpärla. Nästan.

Sippin’ From the Insanitea är ohotad som roligast låttitel. Låten som sådan är tyvärr bara okej och infriar inte de, med tanke på det smått geniala namnet, höga förväntningarna.

It’s Always Something är ett fräscht energipiller och är näst efter ohotade All Kinda Crazy skivans höjdpunkt.

Vi får heller inte glömma att det är självaste Dave Lombardo (ex-Slayer) som bankar skinn. Nothin’ To Lose är utöver ett förväntat högt tempo kryddad med smått galna tempoväxlingar här och där. Med andra ord det perfekta skyltfönstret för Daves avslappnade och finessrika trumspel.

Still Cyco Punk After All These Years tappar lite fart mot slutet. Jag vet att det kan låta osannolikt med tanke på att fart är något av bandets och inte minst just denna skivas signum. Men för mycket av samma vara under 40 minuters speltid sliter till slut på både öron och tålamod.

Och en annan sak; en gitarrist i all ära men två sexsträngare hade gett anrättningen mer svung.

Hur som helst visas det prov på ett inte så lite imponerande adrenalinpåslag efter hela 35 år (!) i branschen. Mosh it up!

Magnus Bergström

Fotnot: Still Cyco Punk After All These Years släpptes som Mike Muirs soloskiva 1995, då med titeln Lost My Brain! (Once Again) och med en annan låtordning.

Son Of The Velvet Rat ”The Late Show” (hemifrån)

Son Of The Velvet Rats nya fullängdare är en liveinspelning från The Late Show, Rhiz Vienna Austria. Detta är Georg Altziblers Son Of The Velvet Rats sjunde CD. Bandet består av Georg Altziblers sång & gitarr, Dominik Frejan piano, Heike Binder sång & orgel & dragspel, Felix Kryger trummor och Muck Willmann trummor. Den förra skivan Dorado är recenserad på denna hemsida så därför ingen närmare presentation.

Det är ett kärt återseende och dessutom live vilket lyfter några tidigare låtar ett snäpp ytterligare. Jag var imponerad av förra skivan men här har man krympt ner bandet till fem medlemmar och på det sättet skapat en tätare livestämning. Jag tyckte att Dorado-skivan lät lite Mark Knopflerbetonad men på den nya låter det mera likt Bob Dylan.

Låtar att börja med: Little Flowe lägger ribban på en känslosam nivå och sedan Lovesong No9 och Do You Love Me?  Resten är fortsatt njutning – alltså, vilken livespelning!

Börje Holmén

Primal Fear ”Apocalypse” (Frontiers/Playground)

Tyska Primal Fear bildades 1997 och på Apocalypse låter det i mångt och mycket som om tiden stått stilla. Vilket i detta fall ska tolkas som något mycket positivt. De två-tre närmast föregående skivorna har på sina håll och kanter varit av trampa vatten-typ, men nu känns det istället som en mer genomarbetad och sammanhängande helhet.

Följande fem låtar sticker ut:
New Rise är som vanligt när det handlar om startskottet på en Primal Fear-skiva fartfylld och refrängstark och alltså rena rama innehållsdeklarationen.
King Of Madness har en härlig refräng med ”upplyftande” känsla tack vare Ralf Scheepers höga sångtoner och just dessa är det glädjande nog mer av på denna skiva än på de närmast föregående.
Blood, Sweat & Fear bjuder på rappa verser och ett superläckert gitarrsololir. Synd bara att tempot sänks en aning i refrängen, för det funkar inte klockrent i just detta fall.
The Beast är så enkel och samtidigt så bra. Rakt på sak-heavy metal med en enkel refräng som gjord för allsång av en lyckorusig publik.
Eye Of The Storm är en glädjande återkomst till det mer progressiva stuket på New Religion (2007) med lite längre instrumentala partier. Åtta minuters tyskt stål av bästa märke.

Bristen på originalitet är påtaglig men faktum är ändå att heavy metal och power metal sällan har förenats på ett bättre sätt. Dessutom stjäl de mest från sig själva och vem kan då låta bli att dra på munnen och fortsätta att digga? Inte undertecknad i alla fall.

Magnus Bergström

Doro ”Forever Warriors // Forever United” (Nuclear Blast)

Som sändebud för den ärofulla tyska metal – familjen levererar Doro sitt trettonde soloalbum med glödgande frenesi och passion. Den hungrande fanskaran har fått vänta i sex år på nytt material men nu landar en dubbel – CD med överdådigt innehåll som bör räcka och bli över.

Den väletablerade sångerskan i mitten av sitt femte decennium har den raspiga rösten som krävs. Den plattyska accenten samt den osannolikt retuscherade omslagsbilden där perfekta magmuskler, smal midja och suget i blicken gör att det säkert kommer att darra lite här och var för en del, kanske rentav väcka moderskänslorna till liv för andra.

Det sägs vara en vågdelare mellan skiva ett Forever Warriors och två Forever United med fördelningen råbarkat kontra känsloladdat, men den vinklingen är mer av akademisk karaktär då det sinsemellan blandas och ges friskt. Inledningsspåret All For Metal är emellertid bortom varje rimligt tvivel. Tydligare än så kan inte den här typen av musik beskrivas.

Jag har länge behandlat Doro styvmoderligt, men nu är omprövningens tid kommen. Love’s Gone To Hell, Soldiers Of Metal samt den på modersmålet klingande Freunde Fürs Uns (Vänner för livet) bidrar effektivt till den nya inställningen. Alla tre passionerade mid tempo ballader med mjuka emotionella tongångar insvepta i magnifika symfoniska harmonier.

Inspirationen flödar ymnigt rakt igenom och i Turn it up och Be Strong hettar det till ordentligt med riff och refränger som bara kan härstamma från Düsseldorf, var annars? Doros röst är stark och resolut och när sången lämnar stämbanden i Black Ballad och Lift Me Up blir det till höjdpunkter som ger livet ett betydligt ljusare innehåll.

Hyllningen till Lemmy i Living Life To The Fullest är storartad och tolkningen av Motorheads Lost In the Ozone likaså. Sammanfattningsvis och för enkelhetens skull kan sägas att förutom de tre sista melodierna där materialet tunnas ut betänkligt, så kan låtlistan häftas fast på väggen och användas som piltavla där varje träff är lika med Bulls Eye.      

Om Doro händelsevis skulle dyka upp på SRF 2019 så kommer jag visserligen inte att stå som en fågelunge med gapande mun och vänta på mat från mamma, men ändå tillräckligt nära för att vara på plats när det börjar regna manna från himlen. Det finns nämligen ingenting som är mer uppiggande än äkta tysk power metal. Det bevisar Doro med all önskvärd tydlighet här och nu.

Thomas Claesson

Kultfakta:

Ett axplock av de medverkande gästartisterna utan inbördes ordning.

Doug Aldrich (Whitesnake, The Dead Daises)
Rock’n’Rolf (Running Wild)
Tommy Bolan (Warlock)
Mille Petrozza (Kreator)
Chuck Billy (Testament)
Ross The Boss (Ross The Boss, Manowar)
Jeff Waters (Annihilator)
Johan Hegg (Amon Amarth)
Warrel Dane [R.I.P.] (Nevermore)

U.D.O. ”Steelfactory” (AFM/Sound Pollution)

    Release: 31 augusti

Det finns säkra kort och så finns U.D.O.

Udo Dirkschneider är efter 31 år (!) under U.D.O.-flagg konsekvent som få. I fokus är som vanligt den stålullsriviga rösten och låtreceptet är klart som korvspad: 13 taktfasta heavy metal-hymner med fläskiga riff, pumpande bas, taktfasta trummor och mäktiga allsångskörer som fastnar.

Stora förändringar är varken nödvändiga eller önskvärda och U.D.O. krånglar helt enkelt inte till det. Heavy metal för folket liksom. Oftast utan några som helst krusiduller. Men för den som vill gräva lite djupare så finns det en och annan ”specialare”, som till exempel en gitarrslinga som klingar orientaliskt eller när basgitarren får ta ut svängarna i en extra trudelutt.

Steelfactory står sig väl mot de 16 (!) tidigare U.D.O.-skivorna och är liksom Judas Priest och deras Firepower bra exempel på hårdrocksveteraner som är fortsatt relevanta.

Udos röst har redan avhandlats, men utan det mycket samspelta bandet skulle han stå sig slätt. Extra plus delas ut till Andrey Smirnov vars gitarrspel är av den vassare sorten. Sven Dirkschneider (ja han är son till Udo) är stabiliteten själv bakom trummorna och låter som om han inte gjort något annat i livet än att hålla takten åt pappa och hans band.

Rivstarten med Tongue reaper är en överkörning av bästa märke men ändå utan att vara den där riktigt klockrena öppningslåten som vi är bortskämda med när det gäller U.D.O. som oftast har bästa låten först ut ur startfållan.

Keeper of my soul är desto intressantare i och med att den är lite mörkare än det mesta i U.D.O.-diskografin och passar Udos röst alldeles utmärkt.

Smått arabiska tongångar (som bandet tidigare gett sig på i till exempel The wrong side of midnight) förgyller Raise the game och även här rör vi oss på lite mörkare territorium kryddat med en refräng som är en riktig allsångsdänga.

Blood on fire och Rising high är snabba rackare som inte så lite påminner om några av Accept-klassikerna på Restless and wild eller varför inte Russian roulette. Det flitiga Dirkschneider-turnerandet med enbart Accept-låtar har onekligen satt sina spår och det är lite ironiskt att vi nu bjuds på låtar som andas mer Accept än någonsin tidigare. Samtidigt är just dessa långt ifrån skivans bästa låtar då de egentligen inte sticker ut på något som helst sätt.

One heart one soul har en mäktig refräng med kraftig körsång som bara tyska band som U.D.O. och Accept och möjligtvis våra blågula krigare Sabaton fixar utan att det blir för mycket.

A bite of evil är det bra tryck i och den bjuder på några intressanta detaljer som inte alls är dumma. Men den lite fjantiga texten om en varulv får en varning och drar ned betyget.

Avslutande halvballaden The way känns helt rätt placerad. Lyssnaröronen får en lite lugnare avslutning och intrycken kan summeras i lugn och ro. Och visst fasen kan Udo sjunga ”på riktigt” när han sätter den sidan till.

Till sist ett tips till herr Dirkschneider och skivbolaget; varför inte göra en samlingsskiva med alla (halv)ballader och duetter som spelats in genom åren? Det skulle bli en bra mix, tror jag.

Magnus Bergström

The Lynnes ”Heartbreak Song For The Radio” (hemifrån)

The Lynnes är Lynn Miles och Lynn Hanson båda kommer från Kanada där de är välmeriterade sångare och låtskrivare var och en på sitt håll. Lynn Miles har släppt 14 album och Lynn Hanson har släppt 6 album och som duo har de nu släppt sin första skiva som de har turnerat med. Med sig i ensemblen i studion har de den prisbelönta gitarristen Kevin Breit som spelat med bla. Norah Jones, K.D. Lang och Rosanne Cash.

Ska man jämföra med andra kvinnliga duos tycker jag att det finns likheter med Indigo Girls som också är mycket samsjungna. Indigo Girls är dessvärre mycket ojämna i sin produktion med ca två låtar per skiva som är riktigt bra medans The Lynns har lyckats bra med åtta av tio som jämförelse.

Låtar att börja lyssningen med: Cold Front, Blame It On The Devil och Heavy Lifting.

Börje Holmén

Roger Daltrey ”As Long As I Have You” (Polydor/Universal)

Fjärran är glansdagarna då The Who hade herraväldet över rocketablissemanget. Att den brittiska invasionen var ett faktum i slutet av 60-talet rådde ingen tvekan. Hur skulle man annars kunna tolka det när Daltreys sladdmikrofon svepte likt rotorbladen på en helikopter i takt med ”Pinball Wizard” och Townshends väderkvarnsrörelser mynnade ut i en totalt utbränd gitarr?

Ett kvarts sekel efter förra soloskivan lyser himlen upp igen och frid infinner sig. Daltreys långvariga ryktbarhet som durkdriven överdängare mynnar ut i en charmerande skiva med nostalgins innersta attribut. Sannerligen en lycklig tilldragelse som inte kan lämna någon oberörd.

Med Townshend på ett halvdussin låtar, en brassektion och en gospelkör från himlen sänt blir de 11 melodierna varav de flesta covers som en stilfull vision av ljus och hopp. Lägg därtill att högt över allting annat reser sig på bakbenen enhörningen Daltreys extraordinära röst som sällan eller aldrig har varit mer uttrycksfull.

Just därför känns de gamla minnena som Daltrey väcker till liv värda att begrunda. Tiden vrids över 50 år tillbaka i den upplyftande titellåten som Daltrey sjöng första gången redan innan The Who bildades. Lägg på ytterligare 10 år och vi hamnar på ”Out Of Sight, Out Of Mind” och den storslagna känslan infinner sig.

Den lätt modifierade Dusty Springfield låten ”Where Is A Man To Go?” känns som klippt och skuren för Daltrey. ”Dooda-dooda-dooda-dooda-ay” – refrängen är svår att skaka av sig. Stephen Stills uppsluppna ”How Far” är en annan ögonsten som inte passerar obemärkt.

Hyllningen till dottern i ”Certified Rose” hänger länge i luften och den sköra ”Into My Arms” behandlas lika varsamt som en vaggvisa. Mer luft i lungorna blir det i ”You Haven’t Done Nothing” och ”Get On Out Of The Rain” som visar att de gamla takterna sitter kvar.

I tider som dessa när skvalmusik pumpas ut i etern i parti och minut är det förlösande med en klasskiva av rang. Till de sista entusiasterna som kan sin läxa är ”As Long As I Have You” inget annat än en skänk från ovan. Varför inte unna sig en stunds helbrägdagörande soul av en man av börd som inte har något mera att bevisa? Ja, säg varför inte?

Thomas Claesson

Lizzy Borden ”My Midnight Things” (Metal Blade/Sony)

Lizzy Borden-fans är inte direkt bortskämda, så när bandet släpper sin tredje skiva på 29 år, 11 år efter föregångaren Appointment with Death (2007), är förväntningarna högt ställda, i synnerhet som vare sig Deal with the Devil (2000) eller Appointment with Death var några helgjutna plattor. ”De” är nog fel pronomen förresten. Med tanke på att Lizzy Borden själv spelar de flesta instrument sånär som på trummor och keyboards kanske skivan snarare ses som ett soloalbum.

Vad kan vi då förvänta oss av chockrockens mästare? Ja, av titellåten och Long may they Haunt oss som släppts som försmak har det känts som att My Midnight Things innebär en ny inriktning för Lizzy Borden och visst är det delvis så. De som förväntat sig en återgång till 80-talets klassiska American metal kommer att bli besvikna, för den här skivan är något helt annat även om rötterna finns där i till exempel Obsessed with You och A Stranger to Love. I stället är det pompöst, allsångsvänligt och bitvis med stor hitpotential. Det är lätt att visualisera en unisont hoppande festivalpublik som sjunger med i The Scar across my Heart och storslagna We belong to the Shadows. Framför allt finns rösten där fortfarande; omedelbart igenkännlig med både styrka, känsla och tonsäkerhet. Inga ålderstecken där inte.

Det tog ett par tre genomlyssningar av skivan innan jag kom in i den även om vissa låtar sitter som en smäck och rent av känns som gamla bekanta redan efter första lyssningen. Det är en skiva som växer och även de låtar som jag först tyckte var svagare tar sig, som till exempel rockiga Run away with me.  Den enda låt som jag inte riktigt förmår ta till mig är Our Love is Gone med sitt industriella sound. Av de tre bonuslåtarna på cd:n är det egentligen bara nyinspelningen av Waiting in the Wings från Master of Disguise (1989)som känns relevant.

Även om jag inser att vissa gamla fans inte kommer att ta till sig My Midnight Things tycker jag personligen att band som utvecklas inom sina ramar bör premieras. Om Alice Cooper kunde uppdatera sitt sound på 80-talet och vitalisera sin karriär borde Lizzy Borden också välförtjänt kunna göra det. Var nu inte en inskränkt jävel utan ge plattan en chans. Det förtjänar den.

Jonas Andersson

Manticora ”To kill to live to kill” (ViciSolum/Sound Pollution)

Spänn fast dig och åk med! Danskarna är nämligen rejält gasglada och bjuder upp till ösig power metal i gammal god stil (farten, körrefrängerna och sången) kryddad med thrashiga taktbyten och låtuppbyggnader.

Vi får heller inte glömma en viktig ingrediens som i detta fall är av älska eller hata-karaktär. Jag tänker på sången av Lars F. Larsen, som rör sig kring mellanregister och därifrån till ganska höga toppar men långt ifrån till de högsta höjderna. Tänk lite som en mix av Warrell Dane (Nevermore), Russell Allen (Symphony X), Erik A.K. (Flotsam and Jetsam) och framför allt Hansi Kürsch (Blind Guardian).

Dessutom varieras det vokala emellanåt med growl och något som närmast kan beskrivas som pratsång.

To kill to live to kill baseras dessutom på en 334-sidig bok skriven av sångar-Lars. Ambitiöst är bara förnamet…

Det hela är förpackat i en lagom modern ljudbild (jag tänker framför allt på rytmsektionens Meshuggah-”tuggande”) signerad ingen mindre än Jacob Hansen som på meritlistan har bland andra Volbeat, Primal Fear, Pretty Maids, Doro, Destruction och Amaranthe.

För inspelningen av sången anlitades däremot Tommy Hansen; ett synnerligen passande val eftersom han har varit inblandad i ett stort antal Helloween-skivor och därmed vet hur viktigt det är med rätt ”presentation” av sången i fartfylld power metal.

Att hålla sig borta från strålkastarljuset i inte mindre än åtta år knappast en bra taktik karriärmässigt, men av olika anledningar har det blivit så för Manticora vars senast fullängdare Safe släpptes 2010.

Å andra sidan är det så mycket för lyssnaren att ta in när de är i farten, så det kanske ändå på något konstigt sätt har varit bra med en paus.

Through the eyes of the killer – Towering over you har bra och intressant sång, fart och sköna melodier. Ganska länge är det skivans bästa låt men ”vinnaren” hittas istället lite längre ner i låtlistan.

The Devil in Lisbon och Humiliation supreme är båda helt instrumentala och tillhör skivans absoluta toppskikt. Hur ofta händer det på en icke rakt igenom instrumental skiva? Aldrig vågar jag påstå – förrän nu alltså.

Growth är inbäddad mellan det instrumentala låtgodiset och det här är en imponerande progressiv sak, med mängder av olika ingredienser i bästa Dream Theater-stil. Ska jag peka på något utöver den urstarka sånginsatsen, ja då väljer jag den mäkta imponerande dansen på bas- och gitarrsträngarna drygt halvvägs in i låten. Wow! Inget snack om att det är skivans bästa låt.

Nothing lasts forever är en sentimental ballad (!) som trots en finfint arrangerad refräng, ändå på ett glasklart sätt ger prov på skivans akilleshäl. Spretigheten kan vara för mycket för en del lyssnare som inte pallar att hänga med i alla svängar. Är det någon som ropar efter en familjepizza med extra allt? Till en person. Ja, det är Yngwie ”More is more” Malmsteen… Skämt åsido; risk för mättnad förekommer, den saken är klar.

Through the eyes of the killer – Revival of the muse that is violence är en plattan i mattan-melodigoding och solklart näst bäst på skivan. När full fart och melodier kombineras på detta sätt golvas jag omedelbart.

Ena dagen känns betyget på To kill to live to kill som en trea, för att en annan dag kännas som en stark fyra. Sällan har lyssnarupplevelsen påverkats så mycket av den egna dagsformen som i detta fall. Intressant! Jag väljer till slut att dela ut en fyra eftersom skivan helt enkelt är inte så lite imponerande, sett till allt som förekommer.

På minuskontot är det bara att konstatera att det är en uppenbar brist på refränger som fastnar. Å andra sidan; det är inte många av oss som klarar av att sjunga på det sätt som krävs…

To kill to live to kill visar prov på ett kompromisslöst musikskapande på så sätt att ingen som helst hänsyn har tagits till rådande trender. Tack för det!

Magnus Bergström