Gitarresset från rymden blandar och ger
Ace Frehley ”Spaceman” (eOne/Border)
Release: 19 oktober
Ace är tillbaka. Igen!
För den som är sugen på stekt falukorv och stuvade makaroner är Spaceman att rekommendera. De ganska enkla rakt på sak-riffen (stekt falukorv är enkelt att laga) och det för Ace typiskt avslappnade gitarrsolospelet (stuvade makaroner kan vara kniviga att få till) mättar tillsammans enligt dagens lunch-mallen. Men någon Michelinguide-stjärna delas inte ut.
Kommer du ihåg Into the Void? Ja alltså Ace-låten som enligt uppgift behövde första hjälpen av bland andra Paul Stanley (Kiss) för att slutföras, allt för att ”rymdmannen” skulle få med en låt på Kiss-återföreningsskivan Psycho Circus (1998).
Att just Into the Void, som är så långt ifrån en publikfavorit som det går att komma, är lika bra eller bättre än i stort sett allt på Spaceman säger en hel del. Men inte allt…
De 37 minuterna Spaceman börjar ärligt talat ganska illa med Without You I’m Nothing, som har en mer än lovligt ”såsig” vers. Refrängen är glädjande nog desto starkare och banne mig om inte gitarrsolot glöder en smula. Men snacka om konstigt val av öppningslåt i och med att den aldrig riktigt lyfter.
Det är heller inte så lite ironiskt att Ace sång här är sävligare än någonsin tidigare när han småsluddrar som det lokala kvartersfyllot. Trots att rymdmannen har varit nykter i tolv år…
Hur som helst; med facit i hand (?) efter tiotalet lyssningar måste jag ändå säga att det är en klart godkänd låt.
Rockin’ With The Boys är en av två låtar som släppts som digital singel innan skivsläppet och även om låttiteln känns sisådär för en 67-åring rockar den på riktigt bra. Refrängen är dock rejält tjatig och drar ner helhetsintrycket en smula.
Kiss-fans lär inte undgå att texten bär ett mycket starkt släktskap med Kiss stora hitlåt Beth. Båda beskriver hur det är att ha musiken som sitt jobb och att ofta vara bortrest för att ”rocka med pojkarna” och den hemlängtan det för med sig. Se där; det går alltså att skriva en rockig kärlekslåt istället för en traditionell balladdito.
Och visst är det väl någon mer än undertecknad som musikmässigt får vibbar av de två första Frehley’s Comet-skivorna?
Apropå ”gamla goda tider” så har Mission To Mars glädjande nog starka vibbar av hur det skulle ha kunnat låta om Richie ”The Emperor Of Rock And Roll” Scarlet varit inblandad. Tänk något i stil med Shot Full Of Rock på Truble Walkin’ (1989) med en gitarrsoloduell som alternerar mellan högtalarna.
Att parhästen Richie inte medverkar på Spaceman framstår för undertecknad som det största av frågetecken. Den petningen är en rejäl tabbe eftersom det alltid slagit gnistor om deras samarbeten.
Med enbart enstaka glöd här och där är Spaceman istället en ganska ljummen historia. Helt i onödan, kan tyckas
Ace tycker om att göra covers och denna gång har han tacklat I Wanna Go Back (Eddie Money) som görs i stort sett som originalet. Förvisso passar den ganska bra ihop med övriga låtar men är i mina öron både tråkig och överflödig.
Quantum Flux heter den traditionsenligt instrumentala avslutningen. Den har klart längst speltid med sina sex och en halv minuter vilket är helt logiskt; det är nämligen skivans juvel med ett påhittigt gitarrspel.
I producentstolen i Ace In The Hole Studios har Ace själv suttit med resultatet att allt låter precis som det ska med en lagom dos av gammalt möter nytt.
Ingen kan beskylla Ace för att ge ut skivor ofta även om nuvarande utgivningstakt är en rejäl och välkommen uppryckning. Stress är alltså inte orsaken till den bristande kvaliteten i låtskrivandet. Det handlar helt enkelt om att jobbet inte utförts på bästa sätt. Eller också har det funnits bättre låtar som av en eller annan anledning gallrats bort. Vad vet jag…
Att de låtar som Gene Simmons (Kiss) varit med och skrivit inte höjer sig över mängden utan snarare tillhör de sämre är kanske ett bevis på att Ace ska lita mer på sin egen förmåga, istället för att ta den enkla utvägen och dela på arbetsbördan och samtidigt få ett välkänt namn att använda sig av i marknadsföringen.
Betyget är satt med nostalgiska öron men inte utan verklighetsförankring. Att lyssna på hela skivan om och om igen är inte att rekommendera. Välj istället ut de personliga favoriterna till en spellista och resultatet blir ett helt annat. Det handlar dock ändå om årets hittills klenaste betygstrea.
Jag vill att ”min” Ace Frehley ska ha åtminstone ett uns av farlighet, som den före detta gatuligist han är. 2018 känns gitarresset alldeles för tillrättalagd och välputsad.
Magnus Bergström
