Genomtänkt och underhållande
Dream Child ”Until Death Do We Meet Again” (Frontiers/Playground)
Plötsligt händer det! Ett mirakel! Ronnie James Dio lever!
Eller njaenej… Rättare sagt; Ronnies ikoniska röst lever på sätt och vis vidare i form av suveräne Diego Valdez (Helker).
Känns namnet igen? Gissningsvis svarar många nej, men Dream Child kan se till att det blir ändring på den saken.
Manskapet som samlats kring den huvudsaklige låtskrivaren Craig Goldy (gitarr), som i projektet inspirerats av sin mentor och vän RJD, är ett synnerligen välmeriterat ”all star band”: Simon Wright (trummor), Rudy Sarzo (bas) och Wayne Findlay (gitarr och keyboards).
För den som har tillbringat många år under en sten kan jag berätta att denna fyrling har spelat med kända namn som AC/DC, Dio, Giuffria, MSG, Operation: Mindcrime, Ozzy Osbourne, Quiet Riot och Whitesnake. För att bara nämna några.
Halvvägs in i öppningslåten Under The Wire slår det mig att det här är så nära Ronnie James Dio det går att komma, men ändå ha en gnutta egen pesonlighet. Bra melodiös hårdrockslåt dessutom!
You Can’t Take Me Down fortsätter på den inslagna vägen och tar lyssnaren med på äventyr i ett ljudlandskap som bär spår av Heaven And Hell, Dehumanizer (båda Black Sabbath), The Last In Line och Magica (båda Dio). Framför allt den sistnämnda har ett starkt släktskap med Until Death Do We Meet Again och det är bara att tacka och ta emot, för vi fick ju aldrig någon Dio-uppföljare till den finfina temaskivan.
Det finns också spår av Rainbow och i viss mån Deep Purple i det Ritchie Blackmore-färgade gitarrspelet som Craig Goldy visar prov på lite här och där.
Mångbottnat och ödesmättat blir det i Game Of Shadows och det går faktiskt till och med att känna små vibbar av Led Zeppelin. Gitarrsolot är bäst på skivan!
Until Death Do We Meet Again är en ganska mörk och stämningsfull skapelse och det är lätt att tänka sig Ronnie i sitt esse på scenen med ”hornen” i högsta hugg.
Annorlunda uppbyggda Weird World både flyter smidigt och krumbuktar sig fram och har ett sväng som bryter av mot allt annat på skivan. Och vilken oemotståndlig refräng! Det ”mjuka” sångpartiet ungefär halvvägs som följs av inspirerat gitarrsolospel är snillrikt konstruerat och det är bara att applådera uppfinningsrikedomen och njuta.
One Step Beyond The Grave är småepisk och lätt att tycka om och passar därför givetvis utmärkt som avslutning.
Låtskrivandet är välbalanserat; en del är direkta och går mer eller mindre rakt på sak och andra är mer djupgående och historieberättande. Gemensamt för alla är att låtlängderna är väl eller mycket väl tilltagna.
Skivan känns genomtänkt och är underhållande från början till slut. Spelglädjen är påtaglig och det känns inte som en skivbolagsprodukt – något som annars är lätt hänt, inte minst när skivbolaget Frontiers står bakom.
Jag tror helt enkelt att Craig & co har haft roligt när de har spelat in musik som de bevisligen tycker om och är som gjorda för att skapa. Samtidigt som de utan tvekan hyllar Ronnie James Dio (vila i frid) och hans livsverk.
Dream Child har fått till en mersmakande betygsfyra som garanterat kommer att vara med på min årsbästalista. Hur högt upp återstår att se…
Anledningen till att min – efter första lyssningen – spontana fullpoängare dras in är att det hade räckt med nio eller tio låtar istället för tolv. Några är helt enkelt för likartade (läs mellantempo) för sitt eget bästa.
Men när det handlar om så pass hög kvalitet och lägstanivå är det ändå lätt att blunda för det lilla klavertrampet.
Gör dig själv en stor tjänst; lyssna och njut av underhållningen.
Magnus Bergström
Fotnot: Albumtiteln är hämtad från en text skriven av RJD.
