nyaskivor.se

Alice Cooper ”Road” (Ear music/Playground)

Sällan har jag hört/läst så många skilda åsikter om ett nytt skivsläpp. Det handlar om ”tröttsamt och platta låttexter” eller ”bland hans absolut bästa” men inget mitt emellan. Tills nu…

I’m Alice är som i stort sett allt på Road musikaliskt (tidigt 70-tal) och textmässigt (glimten i ögat) i gammal god Alice Cooper-stil och då menar jag originalbandet. Passningen till Elected i slutet är smaskens.

All Over The World har både blås och Ukraina i texten och jag smälter direkt.

Modernare och tuffa tongångar får vi i Dead Don’t Dance som drar åt industrihållet, en stil som Alice provat på tidigare, och blir ett välkommet stilbrott i 70-talsfrossandet.

Go Away har ett gitarrsolo som fullkomligt glöder och det kombinerat med rejält sväng i trumspelet gör att den växer för varje lyssning. Och lyssna bara på texten som får det att rycka i mungipan mer än en gång.

Road Rats Forever får en ny chans. Den såg dagens ljus 1977, utan tillägget Forever, och är givetvis klockren i skivans turnétema.

Alice och ballader hänger ihop sedan begynnelsen och Baby Please Don’t Go bär ett släktskap med lysande och sorgligt underskattade Might As Well Be On Mars (Hey Stoopid 1991). Den nyfödda skapelsen är inte riktigt i samma klass men skäms inte heller för sig.

En låt som kunde ha strukits helt är Rules Of The Road för den är bara rätt och slätt tjatig. Detsamma gäller den ganska poänglösa The Who-covern Magic Bus, men det ska dock sägas att sistnämnda får lite upprättelse när ett kort trumsolo brakar loss i slutet och bryter mönstret.

Det skrivs inte musikhistoria med Road men lägstanivån är hyfsat hög och Alices låttextpenna är sylvass. Två komponenter som gör Road till en bra skiva, varken mer eller mindre.

Magnus Bergström

Primal Fear ”Code Red” (Atomic Fire/Warner)

Än en gång baxar radarparet Ralf Scheppers (sång) och Mat Sinner (bas, sång) ut en skiva med Primal Fear vars omslag som så många gånger förr pryds av den ständigt vakande örnen. Det som en gång i tiden började i smidesverkstaden i Esslingen am Neckar (strax sydost om Stuttgart) är nu fullständigt utvecklad till en materia av rödglödgad power metal.

Att kasta ett getöga mot Tyskland när det gäller att hitta förstklassiga metalband är ingen dålig idé. Det går att spana långt och tänka länge. Från de pyrobesatta verkstadsjobbarna Rammstein till Tysklands svar på Iron Maiden – de stilbildande Helloween. Från de hårdföra piraterna Running Wild till andebesvärjarna Powerwolf. Från vakterna av det germanska kungariket av stål Accept till den förlängda läderarmen och urfadern själv U.D.O. Från de alltid lika strålande Gamma Ray till den oheliga alliansen Primal Fear som nu tar tillfället i akt och slår näven i bordet.

Another Hero som vi alla väntar på tar direkt kommandot. Är det frälsaren som skall visa vägen och hitta tillbaks till förnuftet? Nja, det oförutsägbara tangentbordet leder i alla fall så småningom in på idogt arbete med dallrande stålsträngar någonstans på den högre skalan i mitt-tempots rike. Det intensiva forumet leder knappast till en förändring av världsordningen även om refrängen biter sig fast förtjänstfullt.

De medryckande riffen som leder in till Deep In The Night är svåra att värja sig mot eftersom det skapas ett vakuum fyllt av dunkla fasor. I grund och botten en smärtande hymn där mardrömmen blir till verklighet när alla lögner och synder kommer upp till ytan och kärleken går hopplöst förlorad. Igenkänningsfaktorn med liknande låtar plockade lite här o var är stor

Att inleda ett episkt stycke med akustiska gitarrer är ett tillvägagångssätt som ingjuter förtroende. När det dessutom mynnar ut i en kampsång med trippla elgitarrer i rotation så finns det ingen hejd på jubelropen. Det står klart att kriterierna är uppfyllda i beaktansvärda Their Gods Have Failed som med lätthet vrider sig över 7-minutersintervallet.

Röstmässigt låter Sheepers som att han rättfärdigar sina 58 år, men å andra sidan lät han som en 58-åring redan när han var 33 år så ingen skillnad där. I Steelmelter tar han i ända från tårna och skrämmer slag på alla sina landsmän i förbundslandet Hessen precis som om hans liv hängde på det. Kanske just därför griper de hänförande takterna tag i nacken på lyssnaren utan att släppa taget.

Efter över 25 år i gemenskapen visar Primal Fear att de fortfarande har mycket luft under vingarna. För det mesta utnyttjar de termodynamiken och fångar in uppvindarna till höga höjder, men ibland finns det frågetecken då några spår – som t.ex. den övertydliga Play A Song – känns vingklippta vilket troligtvis beror på att det är för mycket turbulens i omlopp.

Thomas Claesson

Brian Blade & the Fellowship band ”Kings Highway” (Stoner Hill/Border)

Trumljud från datorer dominerar i dag. Det är enkelt, billigt och låter stumt, dumt och tomt. För det mesta. Därför blir man lycklig när en riktig trummis som Brian Blade och hans band Fellowship åter är aktuella med ett nytt album.

Musiken är helt instrumental med stora jazzinfluenser. Inte jazzfusion för här finns även mer lyriska och lugnare passager som samsas väl med den mer dynamiska sidan av albumet.

Styrkan i bandets musik är både stillheten som sedan bryter av i en eufori och ett suveränt ensemblespel med inte så långa solopassager.

Brian Blades tidigare album är något du ska kolla upp om du gillar jazzinspirerad instrumentalmusik. Ett av årets bästa album.

Bengt Berglind     

U.D.O. ”Touchdown” (Atomic Fire Records)

Liksom musiken går jag rakt på sak och beskriver en stor del av låtarna som levererats från U.D.O.-fabriken denna gång. För vem behöver bakgrundsinfo om Udo Dirkschneider och hans manskap? Nej, exakt, jag ser inga händer uppe så here we go.

Det blir inte mer U.D.O. än Isolation Man som sparkar igång heavy metal-festen med plattan i mattan. Men handen på hjärtat är det – med undantag för det instrumentala partiet innan gitarrsolot – en typ av skivöppnare vi hört på alla tidigare U.D.O.-skivor. Med andra ord en bra låt men långt ifrån en kioskvältare.

Fight For The Right ger oss visdomsord i form av att tro på det goda för att det goda alltid vinner och Udo ska vi förstås lyssna på. Skivans bästa gitarrsolo glänser med finfina klassiska inslag i stil med vad som hörts i en och annan Accept-låt och det är välförtjänt att sexsträngsgodiset får en rejäl bit av speltiden att breda ut sig på.

Herr Dirkschneider fortsätter att komma med goda råd i Forever Free som handlar om att tro på sig själv och leva livet fullt ut på det sätt som passar var och en bäst. Låter det självklart? Ja förvisso men en och annan kan nog behöva en påminnelse om att det är du själv och inte någon annan som har nyckeln till ditt liv.

En textrad som ”acting like a fool don’t make you cool” balanserar på gränsen till det banala men eftersom Punchline stånkar på i tyskt marschtempo hamnar den på rätt sida av kvalitetsstrecket.

Sad Sad Man’s Show har ett för genren ovanligt lekfullt trumspel och det är tydligare än någonsin att Sven Dirkschneider vet vad han pysslar med och låten är hans show.

The Betrayer är ett litet guldkorn med en fantasifull sånginsats av Udo som kryddar sin fina insats med en ovanligt demonisk röst vilket passar den lite mörkare låtstilen. Refrängen är ”U.D.O. goes modern metal” utan att gå i upptrampade fotspår; de hittar istället på en egen metalknorr med sting. Det skulle verkligen vara intressant att höra en hel skiva med den här typen av låtar. Dirkschneider junior är åter igen på hugget och det är far och sons insatser som ger låten det lilla extra. Mersmakande!

En av de bästa U.D.O.-låtar jag hört på senare år är Heroes Of Freedom och den största orsaken till det är skivans bästa refräng som är oemotståndlig.

God tvåa i ”refrängmatchen” kommer Living In Hell men dess vinnande recept är ändå kombinationen av tuggande riff och melodiösa gitarrslingor. Gitarrsolot är grädden på moset i en mycket välskriven låt.

Tretton låtar kan tyckas vara ett par för mycket och jag är böjd att hålla med om det. Men… För de som tycker att det blir för mycket av ”det gamla vanliga” vill jag tipsa om att det är en god idé att lyssna till den allra sista tonen klingat ut. Varför? Jo i mina öron är det nämligen för ovanlighetens skull skivans andra halva som är klart starkast.

Vi har inte att göra med en karriärtopp och det kan knappast någon räkna med vid det här laget. Hur som helst att bjuds det på roliga idéer och bra refränger i en handfull låtar och just där och då rör det sig banne mig om det piggaste U.D.O. har fått till på många år.

Vad vi som lyssnar och skriver om Touchdown än tycker är en sak lika glasklar som alltid; fortsättning följer så länge Udo får fram ljud ur metalstrupen.

Magnus Bergström

The Dust Coda ”Loco Paradise” (Earache/Sound Pollution)

Ett decennium in i karriären tillhandahåller det Londonbaserade bandet The Dust Coda sitt tredje album. Med påverkan från fasta hörnpelare av klassisk rock vänder och vrider de på idén om rock n’ roll så att deras egen identitet utformas. Omständigheterna känns lösa och lediga med en trygghet som ger en omedelbar känsla av att de trivs med tillvaron.

Bandets höga arbetsmoral är imponerande. De gångna tio åren har kantats av turnéer där de genom support till andra band har fått visa upp sina kvaliteter inför publik och därmed byggt upp både sitt eget varumärke och rykte. Det har lett till att de har blivit ett etablerat namn med en musikstil som spänner hela vägen från överrumplande hårdrock till mjuka akustiska inslag.

När Road To Hell kickstartar albumet finns det ingen återvändo. Den brådskande intensiteten tar kommandot och håller spänningen i ett järngrepp. Falska profeter och ledare förkastas i denna briljanta version av kraftfull hårdrock. Den rättfärdiga ilskan är övertygande och den blixtrande närvaron är påfallande autentisk.

Grundaren/sångaren/gitarristen John Drake ursprungligen från Melbourne valde på ett tidigt stadium att flytta till det musikaliska epicentret i London. Att säga att hans vokala talang är till belåtenhet är en stor underdrift för förmågan att med största lätthet fånga in hjärtskärande sårbarhet och morrande attityd i en och samma låt är magisk. Love Sick med Led Zep-vibbar sätter statusen.

Call Out The Dogs är med ens klar för premier league. Tydligare än så här kan inte budskapet bli. Det medryckande temat besitter alla tänkbara önskemål. Agitationen och frustrationen kommer fram i gitarrerna. Allt du behöver veta kommer fram i texten. En total upplevelse med högsta prioritet.

Gitarristen Adam Mackie var bara barnet när hans entusiasm för musik startade. Han fastnade redan som sjuåring för Eric Claptons Journeyman (1989) och den första elgitarren fick han som fjortonåring och sedan dess har han aldrig vänt sig om. Free All The Dancers visar om inte annat på hans fingerfärdigheten där inledningen får associationer till Slash för att sedan ge en godbit till lyssnarna genom att tona ut i en variant av Layla.

Guns N’ Roses-influenserna finns också lagrade helt öppet och den avslutande It Won’t Be Long är ett belägg för detta så gott som något. Dess inlindande refräng förvandlas till ett nynnande motiv som hypnotiskt upprepas och driver iväg i ett tjusigt ljudlandskap. Ett innerligt avsked som med sin ljuva harmoni platsar bra i ett galet paradis.  

Thomas Claesson

Easy Star All Stars ”Ziggy Star Dub” (Easy Star)

Får man verkligen göra så här; är vad som helst tillåtet i musiksvängen idag? Svaret är enkelt. Javisst ! ! När det låter så här skönt och avslappnat i baktakt är det tillåtet med råge. Det bevisar även att om musiken är välgjord från grunden går det att ändra den, göra tolkningar eller covers i sommardags reaggetakt. Dessutom är albumet välproducerat .

Grundbulten i detta samlingsalbum är David Bowies klassiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust” från början på sjuttiotalet med en radda av låtar med minnesvärda melodier och då med Bowies säregna sköna röst.

Five Years – Steel Pulse, Soul Love -Mortimer, Starman – Max priest, Marcy Gray – Rock`roll Suicide eller All the young dudes  – Kirsty Rock. Detta samlingsalbum avlutas med några dubversioner som kan vara kul ibland.

Sommarens soundtrack kommer att gå i baktakt. Hoppas nu ni är flera som kommer att upptäcka och uppskatta denna tillbakalutade Bowiehyllning.

Bengt Berglind

Girlschool ”WTFortyfive?” (Silver Lining/Warner)

Att skolan är stängd för sommarlov hindrar inte Girlschool från att släppa sitt 14:e studioalbum och dessutom fira 45-årsjubileum. Vart kan då pekpinnen landa den här gången? Blir det ris eller ros? Mina förväntningar var inte direkt skyhöga, men det visade sig att det pensionsgrundande tjejbandet från London hade mer att ge.

Albumet är fullpackat med deras varumärken som är kantad av grym och klatschig attityd. Dessutom är sammanknytningen med band såsom t.ex. Motörhead och Saxon uppenbar, men hjärtat och själen i deras egen övertygelse har genom åren alltid varit konsekvent och är fortfarande förhärskande till dags datum.

Uppropet med den repetitiva It Is What It Is ger ett lågt ingångsvärde för vem i hela världen behöver en sång med den irriterande parollen? Saker och ting förändras emellertid radikalt när Cold Dark Heart pumpar upp hjärtfrekvensen. Det häftiga trycket som genereras av rytmsektionen väcker uppmärksamhet och bandets uppstaplade ljudvägg är ett välkomnande åtagande att hantera för en headbanger.

Den ostoppbara frontkvinnan Kim McAuliffe (gitarr, sång) som har hängt med hela vägen räds inte för att tränga in i spöklika världar som Bump In The Night eller den om än inte mindre smittsamma Invisible Killer. Det får en inbiten hårdrockare som mig själv att övertygas om att det inte finns något pensiondatum för tung rock.

Referenser till klassiska rock- och metallåtar får fler nickningar än det går att hantera, så fastän gitarrvirtuosen Joe Stump är inbjuden till Are You Ready? så är resultatet det samma. Det etablerade soundet med den djupt rotade identiteten och det upproriska sinnet leder bara till en beroendeframkallande kvalitet som inte går att motstå.

Den förenklade slagdängan Party är övertygande på så sätt att det aldrig finns ett tråkigt ögonblick och att var ton har sin plats. Den busiga kaxigheten och det ljudtrogna uttrycket för otämjd glädje är en hyllning till sjuttiotalets glamrock både när det gäller musik och text. Det är också lätt att hänga med i de läderklädda brudarnas allsång även om jag hade föredragit dem klädda i respektfulla skoluniformer.

Born To Raise Hell förenar slutligen de hårdslående och tillika högljudda damerna med hela kavalleriet bestående av Biff Byford (glad som en speleman), Phil Campbell och Duff McKagan som unisont cementerar en dräpande Lemmy-hyllning. Om inte de nya låtarna har fått fäste ännu, så borde den här klassiska metal-hälsningen bli en väckarklocka som får alla bitarna att falla på plats.

Thomas Claesson

Nita Strauss ”The Call Of The Void” (Sumerian Records)

Vroooooooooom! Summer Storm och The Wolf You Feed rivstartar och det är omedelbart glasklart att The Call Of The Void inte är någon tillbakalutad historia.

Även om låtduon delar samma dna är det en viktig detalj som skiljer; den ena är instrumental och den andra är det inte. För till skillnad från den helt instrumentala solodebuten Controlled Chaos (2018) har Nita den här gången bjudit in gästsångare och det är inte vilka som helst.

The Wolf You Feed med Alissa White-Gluz (Arch Enemy) är knäckande bra i verserna och gitarrspelet är superläckert. Synd bara att rensångspartiet i refrängen ”bara” är bra och inte har det lilla extra för annars hade det här kunnat bli rena rama monsterlåten. Ta bara den oerhört läckra detaljen att ta ner tempot till nästan krypkasino innan det smakfulla gitarrsolot höjer tempot igen.

Från skivbolagets håll hoppas det säkert på att Digital Bullets med Chris Motionless ska få rejäl rotation på diverse radiostationer i USA och nog är det en klart vettig ”modern” hårdrockslåt. Textmässigt är den mycket stark när den tar upp hur lätt det är att i dagens digitala samhälle ”göra ner” någon eller något med bara några få knapptryck.

Mellodödsgodisbiten The Golden Trail med Anders Fridén (In Flames) i bästa form tar hem förstaplatsen i mina öron (jag säger bara breaket drygt halvvägs – gåshud) i tuff konkurrens med snärtiga allsångsdängan Victorious med Dorothy. Det krävdes uppförstorat målfoto innan det visade sig att gammal är äldst.

Tidigare nämnda käftsmällen till låt kallad The Wolf You Feed får nöja sig med att agera outsider.

Att det är hög klass på låtmaterialet och gästsånginsatserna bevisas av att Through the Noise med röststarka Lzzy Hale (Halestorm) och Winner Takes All med Nitas ”boss” Alice Cooper inte mäktar med att ta sig in på den övre halvan.

Kanske hade jag för stora förhoppningar i och med att de två sångarna är stora personliga favoriter, men sådant är (musik)livet.

Det märks att Nita har haft de olika gästsångarna i åtanke när låtarna har snickrats ihop och det som är lika uppenbart är att låtskrivandet har utvecklats rejält sedan solodebuten, som Nita själv har beskrivit som en orkan av idéer som bara skulle ut.

Den här gången känns allting mer kontrollerat och välbalanserat. Gitarrsolon är förstås flitigt förekommande men det sker aldrig på bekostnad av låten och det blir aldrig för mycket av någonting. Det är bra fördelning av låtarna; flödet känns helrätt och de olika låtstilarna flyter ihop förvånansvärt bra.

Gästsångarna ger skivan variation och det är bara någon enstaka gång som jag tycker att det blir en smula spretigt med olika sångare istället för en enda rakt igenom.

Apropå låtskivande är Victorious ett typexempel på hur det låter när ingredienserna är de rätta. En medryckande melodi, stark sång med ett bra budskap och ett stekhett gitarrsolo.

Vad mer kan en hårdrockare önska sig? Knappast något…

De instrumentala låtarna då?

Summer Storm inleder förtjänstfullt med en full frontal attack och den liksom Surfacing med Marty Friedman (ex-Megadeth) är instrumentalgodis deluxe för alla som uppskattar sexsträngsuppvisningar i den högre skolan.

Bäst i denna låtkategori är ändå Kintsugi som lustigt nog utan problem hade platsat på någon av just Martys soloskivor. Kul grepp av Nita att låta honom gästspela på en annan låt och inte denna.

Som lyssnare är det bara att tacka och ta emot när Nita och hennes vänner i sommarhettan levererat vad som i skrivande stund är undertecknads favorit till förstaplatsen på årsbästalistan. Starkt jobbat!

Magnus Bergström

Sweet & Lynch ”Heart & Sacrifice” (Frontiers/Playground)

Den dynamiska duon är tillbaka. Ja det är onekligen något speciellt med samarbetet mellan Michael Sweet (Stryper) och George Lynch (Lynch Mob, ex-Dokken) och deras mix av sisådär 60 procent nutida Stryper, 30 procent Lynch Mob när de är som bäst och som extra krydda tio procent av Michael när han är på solokvist. Och nog går det att spåra en och annan ”blinkning” till Van Halen?

Heart & Sacrifice är duons tredje skivsamarbete och är en uppryckning efter den ärligt talat ganska svaga föregångaren. Ordningen är därmed återställd eftersom debuten var riktigt bra, men utan tvivel är det nykomlingen som är bäst i klassen.

Första skivhalvan är starkast och där återfinns också de tre enskilt starkaste låtarna:

Det lilla skriket av Michael precis innan refrängen i inledande titellåten Heart & Sacrifice säger om inte allt så i alla fall något väldigt viktigt; rösten håller fortfarande och det är glasklart att Georges flinka gitarrfingrar lockar fram det bästa ur stämbanden.

Miracle börjar i fin Lynch Mob-stil och framstår tidigt som en personlig favorit och det intrycket kvarstår när dessa recensionsrader skrivs.

Vassast refrängmässigt är You’ll Never Be Alone. En låt som genomgående fokuserar på den melodiösa grenen av hårdrocksträdet; ett intryck som förstärks av det öronsmekande gitarrsolot av George.

Skivan har snurrat åtskilliga gånger i min skivspelare och lär luftas även efter att det här recensionsjobbet är avslutat.

Jag har dock två invändningar och det är att ett par låtar kunde ha plockats bort för ett snärtigare intryck, men framför allt är jag inte förtjust i det ”lätta” och maskinsterila trumljudet.

Som helhet höjer inte Heart & Sacrifice ribban i genren melodiös hårdrock men nog hettar det till lite extra emellanåt och ingen seriös hårdrockare kan blunda för det gedigna hantverket.

Och låt oss hoppas på ett fortsatt samarbete mellan två veteraner som fortfarande har ”det”.

Magnus Bergström

Eilen Jewell ”Get behind the wheel” (Signature/Border)

För ett antal vintrar sedan gästade Eilen Jewell landet vi lever i och just denna vardagskväll skulle hon stå på scenen i Torsby i norra Värmland. Temperaturen var någonstans mellan 12- 16 minusgrader så med tanke på det fordon som skulle frakta oss norr ut så blev resan inställd.

Detta kan jag ångra och det gör jag givetvis när nya albumet med Eilen Jewell nu anlänt. Hennes tidigare album har alltid varit bra med tolkning av lite olika musikstilar som hela tiden ligger inom det vi slarvigt kallar americana. Det vill säga en lagom mix av musik med rötter i USA.

Detta album som är snyggt producerat av Will Kimbourgh har en förkärlek till lite rockiga gitarrer och steelgitarrsolon som sitter som ett smäck.

Eilen Jewell är ingen nykomling och vet vad som väntas av henne. Hennes röst är så självklar och stark, hon sjunger med både styrka och känsla albumet igenom. Detta tycker jag hörs bäst i Crooked River, Gone Home Soon och Winnamuca.

Givetvis är det skönt att höra riktiga musiker som spelar tillsammans och en sångerska som inte behöver varken AI eller lager av datorproducerad sånghjälp.

Bengt Berglind