Mästerlig leverans

dylan

Bob Dylan ”Rough and rowdy ways” (Columbia/Sony)

Robert Zimmerman (f.1941) alias Bob Dylan kommer nu med sitt första riktiga egenskrivna album – ”Rough and rowdy ways” – sedan han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016 (ja, det var innan Den Stora Skandalen tog Svenska Akademien i sitt grepp). För en hel del mottagare av priset har utmärkelsen visat sig bli en slags dödskyss för kreativiteten. Så icke för Dylan, utifrån det nya albumet att döma. Nej här är det verkligen en episk mästare – inom sitt gebit – som levererar episkt mästerligt, så att säga.

På senare år har Dylan tidigare släppt flertalet plattor där han sjungit in sina versioner av klassiska evergreens från ”The american songbook” – amerikanska schlagers från innan rockmusiken existerade och som gjorts odödliga av exempelvis Frank Sinatra. Detta ha Dylan gjort helt utan ironi, och med innerlighet och äkta kärlek till sin barndoms radiomusik. Och på det stora hela har det funkat mycket bra med de gamla smäktande balladerna – parade med Dylands raspiga och ofta lite skeva röst.

Men på nya albumet får vi alltså helt nyskrivna egna låtar. Den lågmälda suggestiva nattmusik-känslan från de förra plattorna är dock kvar. Det bjuds förstås inte på några nya melodiska hits i klass med Dylans mest kända låtar, utan här blir det mer meditativt och mantra-liknande monokromt. I nån negativ förhandsrecension menas det att Dylan låter alldeles för mycket som en skrovlig mumlande Tom Waits. Men snarare är det nog så i detta fall att Dylans nya skiva ännu mer påminner om Leonard Cohens sista lågmälda mästerliga studioalbum och svanesång, innan dennes bortgång – ”You want it darker”. Dock känns det här ändå inte riktigt som Dylans sorti. Det finns nog mer kvar att göra. Men det skulle annars också kunna vara en värdig slutfinal. Time will tell.

Musikaliskt och textmässigt uppvisar Dylan här på ”Rough and rowdy ways” i full display att han ännu är en unik levande kultursvamp när det kommer till att suga upp vår västerländska civilisations historia och avtäcka samt dechiffrera våra underliggande makt- och berättarstrukturer. En mystisk bard i nutida kostym. En sentida gåtfull Homeros.

Den mäktiga och på plattan centrala låten ”Murder most foul” släpptes som singel ett par månader innan albumreleasen och blev med ens starkt omsusad och hyllad bland kritiker. På ett plan handlar den om mordet på John F. Kennedy – men är den som sagt också en avskedssång från artisten Bob Dylan? Handlar den kanske också om den nedmontering av den amerikanska republiken som nu genomförs – i realtid framför våra ögon – av Trumpadminstrationen? The answer, my friend, is blowin’ in the wind. Och Dylan har fingret uppe i luften.

Och mannen har ju varit med ett tag nu. Redan 1965 skrev Dylan några rader till låten ”Ballad of a thin man” som i grunden sammanfattar ALLT: ”Something is happening here, but you don’t know what it is, Do you, Mr. Jones?”

Så ja, vad kan man i grunden slutligen säga i ett ogjort försök till analyskonklusion? Jo!: ”Play it fucking loud!”

Lyssna på: ”Murder most foul”, ”I contain multitudes”.

Henric Ahlgren

29

06 2020

Gudarnas sista öde

asgard

Asgard ”Ragnarøkkr” (Pride & Joy Music)

betyg 3

Välkommen till en värld fylld av illusionister, myter och ritualer som utspelas i en anda av medeltida progressiv metal. Med ursprung från Italien, men numera verksamma i Tyskland öppnar Asgard en dörr till en minst sagt sällsamt gästabud.

Osannolika 20 år har förflutet sedan förra skivan Drachenblut. Efter den rekordlånga betänketiden är det nu äntligen dags att tränga in i den nordiska mytologin och gudarnas undergång - Ragnarøkkr. Musiken är baserad på den progressiva rocken från sjuttiotalet, men med teatralisk, ibland rent av trubadurliknande sång.

I den initiala Trance-Preparation banar klaviatur och tvärflöjt vägen ända tills den påträngande gitarren sätter kraft bakom ceremonin. Handlingen utspelar sig i ett kargt landskap där en blond ungmö söker efter sin älskade medans olyckskorparna kraxar ödesmättat.

Det är lätt att låta sig slussas tillbaka i tider med krigsherrar och vapenfejder. Titlar som Battle och Kali-Yuga tillgodoser det behovet. Folk metal är en smal nisch och en stig som inte många beträder. Det mytomspunna är lockande, så varför inte låta sig omslutas av det övernaturliga och se hur långt det räcker.

The Night Of The Wild-Boar är ett ansträngt stycke som varken hittar vildsvin eller något annat spännande i skogen. Det mynnar i stället ut i ett enda utsträckt monotont malande som inte får till någon knorr på svansen.

Shaman är så pass omstörtande att intresset hålls vid liv under de dryga 11 minuter som hänryckningen varar. Med det inledande stämningsfulla arrangemanget manar den utvalde själavårdaren fram rösterna i sitt inre. Efter otaliga passager och temposkiftningar fördrivs till slut andar och demoner tack vare den infernaliska gitarren.

Efter en trippel av låtar som sjungs på tyska vilket inte gör någon människa vare sig klokare eller gladare avslutas återblicken med titellåten Ragnarøkkr och dimman verkar lätta i den utsträckningen att konturerna kan skönjas. En någorlunda trovärdig tolkning av jordens undergång och uppståndelse, som åtminstone räddar hedern och om inte annat bidrar till den kulturella mångfalden.

Thomas Claesson

26

06 2020

Ett av årets bästa

robertv

Robert Vincent ”In This Town You’re Owned” (Border)

Robert Vincent är en ny och trevlig musikalisk bekantskap inom americanafacket. Han är sångare och låtskrivare och kommer från England.

På detta album visar han upp en förmåga att få till ett stort antal melodier och låtar med stråk av vemod och känsla. När jag hör hans ballader går tankarna osökt till hur det hade låtit om Rod Stewart sjungit istället. Han skulle behöva några hits igen. Det var ett tag sen.

Nu är det ju så att Robert Vincent inte på något sätt slarvar bort sitt eget låtmaterial. Han har en behaglig och uttrycksfull röst som har vibbar av Jackson Browne .

Hans musikerkamrater bygger upp en stämningsfull ljudkuliss, nedlusade med instrumentalgodis på banjo, fiol och keyboard.

Ett av årets bästa americanaalbum. Made in England.

Bengt Berglind

22

06 2020

Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra

cesar

César Vidal ”César Vidal” (Busy Bee/Border)

Personligen tycker jag att César Vidal är en av de bästa och coolaste rocksångarna vi har haft i det här landet. Utan att ha någon fantastisk superröst – så finns det en attityd, ren känsla, stilsäkerhet och äkta kärlek till musiken som ter sig rätt i alla sammanhang där Vidal medverkar och sjunger. Det är alltid magnifik leverans på Vidal-vis. Enkla och sparsmakade åthävor. Less is more. Den ständiga och påtagliga faiblessen för 60-talsmusik och särskilt bitterljuva harmonier gör inte saken sämre heller.

Vidal hade internationella framgångar som sångare för hippa svenska Caesars Palace (som sedan bytte namn till bara Caesars) och med dem flertalet utmärkta plattor under första årtiondet på 2000-talet – innan gruppen lades på is 2012. (Bandet samlades och spelade dock live igen 2018, men status i nuläget verkar inte vara helt tydlig.) Vidal har därefter haft en soloplatta (samt andra projekt och konstellationer) puttrande i olika stadier i flertalet år. Och nu kommer alltså slutligen debutalbumet.

Och inte helt överraskande är detta en finfin samling med 10 smakfulla gitarrpop-/rock-låter mestadels i melankoliskt midtempo och med rötterna tydligt jordade i 60-talet – och kryddade med såväl amerikanska som brittiska tongångar. Retro – men också med en tidlös ”nu-känsla”. Det ter sig så enkelt – men detta är förstås det svåra. Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra. En platta som helt klart kommer ingå i mitt sommarbagage, i varje fall. Och som är värd att lyssnas på av många andra också.

Henric Ahlgren

19

06 2020

Från låga till eld

firewind

Firewind ”Firewind” (AFM/Sound Pollution)

Det grekiska power metal-bandet Firewind tar över arvet efter Zeus, Poseidon och Hades. Att regera över himmel, hav och underjord inger respekt, men nu sveper en vind fylld av eldslågor fram som bara har till uppgift att utveckla konstartens exceptionella status.

Den självbetitlade nionde skivan har förkovrats med nya sångaren Herbie Langhans (ex. Avantasia), vars kraftfulla stämma spänner över de 11 låtarna med en mogen och upplyftande karaktär. Hans variabla röstfärg passar perfekt med den melodiska och lekfulla, men ganska kraftfulla ljuddräkten som Firewind är iklädd.

Högt över den grekiska treenigheten kretsar som alltid Gus G vars ekvilibristiska gitarrskolning konstant tillför vederhäftigt bränsle till soundet. Efter sitt genombrott på Dream Evils debutskiva Dragonslayer och som sidekick på Ozzy Osbournes Golgata-vandring nu tillbaka där han hör hemma.

Albumet öppnar med en falsk känsla av trygghet när den akustiska gitarren introducerar Welcome To The Empire. Aggressiva attacker med tunga riff blir sedan allenarådande och essensen för gott hantverk får sin prägel. Ursprungligen ämnad som ett instrumentalt stycke men lyriken föll så småningom in naturligt. En skrämmande odyssé där de artificiella maskinerna har tagit över och den mänskliga kontakten är förlorad.

Vad händer om gitarren har stått i inspelningsstudion i Thessaloniki med rätt luftfuktighet över natten och gitarrteknikern har lagt strängarna exakt 2 mm över greppbrädan? Jo, i händerna på Gus G och med ett 1:a solo i C-dur arpeggio så förvandlas Rising Fire till högoktanig heavy metal. Svårare än så är det inte (för en gitarrvirtuos).

Break Away är den mest tekniska låten med övernaturliga övergångar och passager. Lyssna bara på de återkommande galopperande insticken under uppbyggnaden. Texten handlar om soldater i meningslösa krig som inget annat önskar än att bryta sig loss. Ett gitarrsolo på över minuten ger extra krydda.

Det finns ett minikoncept inbyggt som inkluderar tre låtar och handlar om en astronaut i omloppsbana och hans tankar när han blickar ner på jorden. Vi har Orbitual Sunrise som känns som om Michael Schenker ligger i en annan rymdkapsel med identisk omloppsbana. Longing To Know You som är den enda balladen på skivan och astronauten drömmer om hustrun och den nyfödda sonen på jorden. Symfoniskt arrangerad och utförd av Adam Wakeman. I Space Cowboy rider han barbacka med stjärnornas glitter vid sidan och fångar in influenser från 80-talets ljuva dagar, men det finns ett sting av Scorpions här som om än inte är dödligt, så fjärran från metal.

Av de enskilda låtarna ger jag All My Life högst poäng tack vare bytet av skepnad från heavy metal via progressive metal till neoclassical metal på ett sätt som är synnerligen sofistikerat.

Att power metal skänker en outgrundlig glädje är ingen hemlighet. Det ska gudarna veta. Till vardags är det de tyska banden som uppfyller de betingelser som krävs, men med den här utgåvan verkar planeterna ha kommit i så nära fas med varandra som det är möjligt.

När Gus G var nio år gammal spelade hans far upp en vinyl med Frampton Comes Alive! Det var ett tecken i skyn och Gus G förstod att han var den utvalde. Med mycket talang och övning förgyller han nu våran tillvaro med heta riff och bländande solon placerade högt upp på den magiska skalan. Det är precis vad vi behöver. Ta till vara och njut för det är vi värda.

Thomas Claesson

18

06 2020

Starka texter och bättre sångröst än tidigare

steve earle

Steve Earle & The Dukes ”Ghosts of West Virginia” (New west/Border)

På sitt förra album försökte Steve Earle att hylla Guy Clark och hans låtskatt. Tyvärr misslyckades det totalt när han rosslade bort både melodier och text.

Steve Earle rosslar vidare men denna gång med en nytänd skärpa och ett mer akustiskt The Dukes som inramar detta album på ett utmärkt sätt.

The Dukes dukar upp en genuin provkarta på den amerikanska folkmusikskatten och kryddar den med en och annan småpunkig gitarrslinga.

Med musikerhjärtat lång till vänster ligger det nära till för Steve Earle att känna medkänsla och empati för det som hände i kolgruveolyckan i Virginia. Han berättar detta på sitt sätt i starka texter och med en bättre sångröst än tidigare.

Ett extra plus till Steve Earle  är då han överlåter ”If I can see your face again” till bandets enda kvinnliga medlem Eleonor Whitmore.

Det kan behövas lite ljus i tillvaron även i dessa kolsvarta tider.

Bengt Berglind

15

06 2020

Melodiös hårdrock som både smeker och klöser

pretty ,m

Pretty Maids ”Maid in Japan – Future world live 30th anniversary” (Frontiers/Playground)

När danskarnas genombrottsskiva Future world 30-årsjubilerade firades det med att den spelades i sin helhet på ett antal specialkonserter. Det var lapp på luckan som gällde i land efter land och det kom inte som någon sensation när nyheten släpptes om att turnékalaset skulle resultera i en liveskiva/dvd.

Redan en liten bit in i öppningslåten är det lätt att konstatera att Maid in Japan glädjande nog har den rätta livekänslan. Något som långt ifrån alla liveskivor kan skryta med… Jag förmodar ändå att det har putsats en del i studion, men det är i så fall inget som märks. Bra inspelat och producerat med andra ord.

Men alltså… 73 minuters speltid känns snålt! Av de 21 låtar som spelades i Tokyo i november 2018 får vi nu 15. Okej, visst är det hyfsat många låtar, men varför inte slå till med en dubbel-cd så att rubbet fick plats?

Å andra sidan… Som det är nu hamnar verkligen fokus på Future world i sin helhet, med lite plockgodis som efterrätt.

Liksom på studioversionen är följande låtduo i en klass för sig jämfört med det övriga låtmaterialet:

Future world är den ultimata öppningslåten som tokfastnar hos lyssnaren redan i första riffet. Den är i genren melodiös hårdrock något av ett fartmonster och utan tvekan en av Pretty Maids allra bästa låtar någonsin!

Eye of the storm är en ”lättprogressiv” powerballad som är snillrikt uppbyggd med variation som ledstjärna. Låtskrivande av bästa märke!

Vad gäller individuella prestationer utmärker sig som vanligt sångaren Ronnie Atkins. Hans röstomfång är naturligtvis inte likadant som för drygt 30 år sedan, men det är ingen nackdel för numera låter han mindre ansträngd när han inte ens försöker att pressa sig över gränsen för vad som är möjligt. Det hörs att det är en människa av kött och blod som håller i mikrofonen och som lyssnare blir jag då genast mer mottaglig.

Jag vill också puffa lite extra för Chris Laney som bidrar med tre viktiga ingredienser (keyboards, kompgitarr och körsång) och i mina öron har växt till en viktig kugge i maskineriet.

Det är inget snack om att Maid in Japan är ett solklart köp för de som har smak för hårdrock som både smeker och klöser.

Magnus Bergström

Fotnot: Den här recensionen avser cd-utgåvan och inte cd/dvd-varianten (som utöver konserten i ljud och bild innehåller extramaterial).

12

06 2020

En mix av hög och bra kvalité

jason isbell

 Jason Isbell ”Reunions” (Southeastern/Border)

På sitt sjätte album med utmärkta bandet The 400 Unit fortsätter Jason Isbell att utveckla och utmejsla sitt sound.

Det hela blir en aning renare och snyggare. Man känner väl igen vissa melodihakar och harmonier. Det är ju skönt, för det är på det sättet man återkommer till en artist och alltid får lite igenkännande. Javisst ja, så här låter han, nu kommer jag ihåg.

Visserligen är inledande What’ve I Done To Help en aning annorlunda. Men resten av albumet är Jason Isbell-mix av hög och bra kvalité med både ballader, blinkningar åt countryhållet och välproducerad rock signerad producenten David Cobb.

Denna ligger bakom det mesta och det bästa som lämnar Studios i Nashville för ögonblicket.

Som vän av Jason Isbells musik köper jag detta rakt av men frågan är om jag kommer att göra det en gång till. Det känns som det kan behövas ett producentbyte och ett nytt musikaliskt vägval till nästkommande album.

Bengt Berglind

05

06 2020

För alltid fri

biff

Biff Byford ”School Of Hard Knocks” (Silver Lining/Warner)

Efter att ha varit Saxon’s härförare i över 40 år har nu Biff Byford äntligen släppt sin första soloskiva. Såsom 69-årig andebesvärjare i Saurons fotspår och med en domedagsröst som kan få berg att rämna svingar han sitt svärd med dräpande precision.

De två första spåren, Welcome To The Show och titellåten, känns oerhört traditionsbundna och kunde lika gärna tillhört Saxon’s egen låtkatalog. Förändringar kommer emellertid snabbt när Byford börjar vandra från hörn till hörn i territorium som annars inte vore tänkbara.

Det talande ordet i Inquisitor ackompanjerat av en ödesmättad flamencogitarr tjänar som förlaga till tolkningen av Edgar Allan Poes’ skräcknovell The Pit And The Pendulum. Det här är skivans bästa spår som med mörk progressiv metal och teatral utformning endast är tillägnad de som inte är räddhågsna och klarar lyrik fylld av fasor. Darkness, at wait for my end to come soon. Madness, the pendulum waits in my tomb.

Byford fäller ut sina vingar och bryter klädkoden med en cover av Simon and Garfunkel’s Scarborough Fair. Om det är en pojkdröm som går i uppfyllelse eller ett hastigt patriotiskt infall kan endast utrönas i betraktarens ögon, men visst lägger det en lugnande hand på händelsernas epicentrum om än tillfälligt.

Den andra covern som är mer formanpassad är det vapenskrammel som framställs i Wishbone Ash’s Throw Down The Sword. En sång som Byford tidigt har använt som rättesnöre och ett ämne som mer än en gång har används i sådana här sammanhang.

Sedan sträcks högernäven formad till djävulens tecken mot metal-himlen och helvetet brakar loss när Worlds Collide kommer farande hals över huvud, tung, vidsträckt och frenetisk. Det otroligt starka solot av Fredrik Åkesson (Opeth) i bästa Yngwie Malmsteen-stil sätter extra snurr på omloppsbanan.

Ett tema som inte med nog eftertryck kan gestaltas är Pedal To The Metal och här finns det äntligen åskådliggjort med en tyngd som inte ens Saxon själva är mäktiga till. En på det hela taget energisk hälsning till alla vapenbröder, fartälskare och allmänt livsnjutande medmänniskor.

För de som är klädda i denim och läder tillgodoser Hearts Of Steel alla behov. Christian Lundqvist’s (The Poodles) bombardemang av trummorna får önskvärd effekt. Ett heavy metal nummer med starka riff och hjärtat slår obevekligt lite extra fort när stålspetsade pilar skjuts kors och tvärs mot 80-talets ursprung.

Till slut en ärlig kärleksförklaring till hustrun i Me And You och en kraftansamlande självbiografisk ballad vid namn Black And White och hela hylsnyckelsatsen är plötsligt både välsorterad och komplett. Det är bara att släcka ner belysningen i verkstadslokalen och gå hem efter ett gediget utfört arbete.

4:a decennier efter Strong Arm of The Law, Wheels Of Steel och min absoluta favoritsång Dallas 1 pm har fortfarande Biff Byford herraväldet på sina axlar. Han träder fram, ställer sig bredbent och kastar huvudet bakåt så att det långa vita håret svävar i luften. Först nu är väntan på en soloskiva över och ordningen är definitivt återställd.

Thomas Claesson

27

05 2020

Aggressiv old/new school thrash metal

havok

Havok ”V” (Century Media)

Thrash metal med Colorado som hemort och aggressivitet och spelteknisk skicklighet som adelsmärken – det är Havok.

Vid en jämförelse med skivdebuten Burn (2009) är det mer variation i låtmaterialet idag. Men bandet har inte tappat stinget och jag kommer mer än en gång att tänka på uttrycket ta inga fångar; det är ”in your face” som gäller.

Produktionen är en bra kombination av old/new school. Jag vill slå ett extra slag för det snygga i att när läge uppstår får enskilda instrument (eller sången) chansen att sola sig i strålkastarljuset.

Med ett intro som för tankarna till Blackened (Metallica) så sparkar Post-truth era igång med plattan i mattan. Att det handlar om thrash metal, med stänk av hardcoreaggressivitet, går liksom inte att missa. Stabil öppning men inte det minsta originellt och därmed alltså utan det lilla extra.

Redan i andra låten Fear campaign börjar det hända grejer… Inledningsriffet är rena rama guldet och det för thrash metal så typiskt fläskiga bassoundet gör sig gällande. Likaså är det gott om ”gang vocals” och tvära kast mellan tempon och ”start/stopp”. Inget skräp här inte!

Betrayed by technology överraskar med mer av tungung är fart och en osedvanligt ”snäll” refräng. Ritual of the mind är ännu tyngre och basen får åter igen chansen att sticka ut, men det bästa med låten är ändå skivans absolut piggaste gitarrsolo.

V når sin absoluta topp mitt i, när höjdarlåtarna Interface with the infinite och Dab tsog kräver din absoluta uppmärksamhet. Fart och tyngd blandas föredömligt och ingen låtskrivardetalj har lämnats åt slumpen. Thrash metal i modern tappning blir inte bättre än så här.

Phantom force bygger på fullt ös men inte så mycket mer och fastnar helt enkelt inte.

Bästa konsertallsångsrefrängen återfinns i Cosmetic surgery, som också bjuder på otroligt tight riffande.

Panpsychism är upbyggd kring pumpande basspel och gitarrslingor, men klarar inte riktigt av att hålla intresset uppe från start till mål.

Med två minuter och 36 sekunders speltid och en smaskig allsångsrefräng är Merchants of death som gjord för att låta band och publik förbrödras i en stor adrenalintömning.

Don’t do it både börjar och slutar med stämningsfullt ”gitarrplock” och speltiden är rejält tilltagen med lite drygt åtta minuter. Den ”snällare” sången i refrängen bidrar till variation och får för min del gärna utvecklas ytterligare på kommande skivsläpp.

Av det jag skrivit ovan borde det måhända delas ut ett högre betyg, men det går bara inte. Varför? I mina öron är sången otroligt viktig och när det handlar om thrash metal föredrar jag en mullrande stämma (tänk Chuck Billy) och emellanåt en skönsjungande dito (tänk Joey Belladona). Med de lyssnarpreferenserna är det inte konstigt att David Sanchez hardcoreinfluerade stämband blir utmattande i längden.

Hur som helst är veteranernas – jodå numera får de räknas som sådana – femte skiva ett piggt inslag i en genre där flera av de större elefanterna lufsar på i utnötta hjulspår.

Magnus Bergström

22

05 2020