En potent thrash metal-tidskapsel

sanctuary

Sanctuary ”Into The Mirror Black (30th Anniversary Edition)” (Century Media)

Det här måste bara vara en av årets absolut viktigaste återutgåvor.

En redan urstark thrash metal-smocka har nu blivit ännu potentare. De nio ordinarie albumlåtarna har fått sällskap av tre demolåtar och en bonusskiva med en konsert från 1990. Med andra ord en tidskapsel som heter duga.

Jag har svårt att plocka ut låthöjdpunkter, eftersom det här är en skiva att spela från start till mål. Så starkt är låtmaterialet. Men okej då…

Mitt i låtlistan (om vi tänker oss den urspungliga utgåvan) återfinns infallsrika mästerverket Eden Lies Obscured, som med sin okonventionella struktur inte bara sticker ut på skivan utan även inom hela prog metal-genren.

Bland flera starka låtutmanare väljer jag att lyfta fram inledande Past Tense som första utmanare. Den fastnar nämligen efter första lyssningen och bara det är ju en prestation i sig när det handlar om prog metal.

Sanctuary kallas ofta för ”thinking man’s metal” och det stämmer. Musiken har progressiva inslag som ökar slagstyrkan och bakom mikrofonen fanns inlevelsefulla Warrel Dane (R.I.P.) vars unika röst framförde den ena tänkvärda texten efter den andra.

Oavsett potentialen som Into The Mirror Black och övriga Sanctuary-skivor ståtar med, blev det ännu roligare när större delen av manskapet ömsade skinn till Nevermore.

Magnus Bergström

25

11 2020

Smeker för stunden

trevor

Trevor Beld Jimenez ”I like it here” (Curation/Border)

betyg 3

Det finns stunder när man saknar det lätta hantverket av en bra och lätt
tuggad popdänga med en klisterlik melodihake. Den låten, Moments,
dyker upp direkt på Travis Beld Jimenez debutalbum I like it here.

Trevor Beld är en välkommen lightversion av Tom Pettys och Jackson
Browns poppigare melodibyggen. Det blir inte sämre på efterföljande Get
ready som är lika uppsluppen, med snygga körer. Albumet i fråga är fyllt
av små poppärlor i skiftande tempo.

Förutom det musikaliska hantverket omger sig Trevor med riktiga
medmusikanter, vad jag kan avgöra. Det är alltid skönt att höra ett bra
pianosound och lite skön orgel, och en och annan överstyrd gitarr.
Summan av kardemumman… I like it here är ett småtrevligt popalbum som
smeker för stunden. Men det kanske räcker.

Bengt Berglind

24

11 2020

Stabilt

acdc

AC/DC ” Power up” (Columbia)

Förra plattan ”Rock or bust” (2014) köpte jag på cd direkt när den kom och lyssnade kanske på typ 3 gånger. Den fäste inte och gav mig inget sug. Omslaget måste vara bandets tråkigaste och minst kreativa någonsin och det är också bandets kortaste album någonsin, knappt 35 minuter. Slött, tycker jag nog. Singeln ”Play ball” var väl dock hyfsad. Det här var också bandets första platta utan magiska kompgitarristen och sidekicken Malcolm Young – som då börjat bli dålig i demens. (Vilket kanske också är en av förklaringarna till plattans avsaknad av det där extra.) För att sedan gå bort 2017.

Nu är det ju inte så att en ny AC/DC-platta brukar leverera några otroligt radikala förändringar och utflykter från det gängse receptet. Och detta är ju förstås bandets styrka såväl som akilleshäl. För det mesta det förstnämnda. Men man kan ju också argumentera för att gruppen inte mer gjort någon särskild riktigt stark klassiker sedan ”Back in black” (1980). Vilket i och för sig är en skiva som är svår att toppa. Då den är den mest sålda rockskivan i historien – och den nästan mest sålda skivan överhuvudtaget, för den delen. Efter denna platta gjorde gruppen två album – ”Flick of the switch” (1983) och ”Fly on the wall” (1985) – som räknas som besvikelser, men är ganska underskattade. De är hursomhaver undertecknads favoritalbum med AC/DC. Med en magnifikt ljudmässigt rå och sparsmakad okonstlad produktion av bandet själva – som då tröttnat på demonproducenten Mutt Langs ljudexcesser på de föregående framgångsrika albumen. (Titellåten ”Fly on the wall” har också mitt favoritriff med AC/DC.) Med soundtracket ”Who made who” till Stephen King-filmen ”Maximum overdrive” (1986) var man sedan tillbaka på hitlistorna igen.

Nya albumet ”Power up” då? 17:e i ordningen och alltså första på 6 år. Ett stabilt album som är vassare och bättre än förra. Lite piggare, fräschare, lite mer spännande. Det är också nästan lite överraskande att det blev ett till. Men ändå inte, egentligen. De kör väl på tills alla trillat av pinn. Titeln är en hyllning till Malcolm Young. Det var han som var ”power up” i bandet – gjorde gruppen lite starkare och kraftfullare. Efter dödsbeskedet hyllades han närmast unisont inom rockvärlden som den kanske bästa och mest karakteristiska kompgitarristen i rockhistorien. Det kan också tilläggas att Brian Johnson – som inte sjöng på förra turnén på grund av hörselproblem (och vars stand in var en helt ok Axl Rose!) – här sjunger riktigt bra. Slutligen en hyllningshälsning från undertecknad till Malcolm, när jag nu ändå är i farten: ”For those about to rock, we salute you!”

Lyssna på: ”Shot in the dark”, ”Money shot”.

Henric Ahlgren

 

23

11 2020

2000-talets classic rock med äkta soul!

bsc

Black Stone Cherry ”The human condition” (Provogue/Mascot/Warner)

Sedan starten runt början av millenniet har pojkvaskrarna från Kentucky vuxit upp till ärrade män, levererat en radda tämligen välgjorda album och blivit de kanske främsta representanterna för 2000-talets sydstatsrock – i alla fall den som mer lutar sig på hårdrock/metal.

Nya albumet är sjunde i ordningen och det är bra drag och bett i låtarna. En omfångsrikhet finns också. Fartiga stänkare, grunge- och stoner-aktiga saker. Schyssta midtemp-ballader. Samt även bitar som drar åt blues och boogie i lite ZZ top-anda

Texterna har ett annat existentiellt allvar än tidigare. En ny mognad kan skönjas. Personligen har jag sedan bandets första platta sett gruppen som riktigt lovande. Och faktum är att jag fortfarande gör det. Men frågan är om de kanske inte börjar närma sig sitt fulla potential nu. Alltså total superklass.

Jag blir hursomhaver mycket upplivad av ”The human condition” och tycker att Chris Robertson sjunger bättre än någonsin. Albumet är överhuvudtaget kanske bandets mest helgjutna hittills. Det här är 2000-talets classic rock med äkta soul!

Lyssna på: ”When angels learn to fly”, ”In love with the pain”.

Henric Ahlgren

17

11 2020

Lång väg hem

orianthi

Orianthi ”O” (Frontiers/Playground)

Två år efter samarbetet med Richie Sambora och fiaskot som mynnade ut i Radio Free America seglar det australiska fenomenet Orianthi in med en riktigt gedigen utgåva. Orianthi har haft en omtumlande tid och fötterna har satts ner lite här och var, men nu står båda benen stadigt på jorden och harmonin är återfunnen.

Att Orianthis gitarr glöder som varmvalsat stål är sedan tidigare ett känt fenomen. Nu exponeras även hennes känsloladdade röst till fullo och de egenkomponerade låtarna utgjuter utstrålning och pondus. Se, lyssna och begrunda en långtgående stilstudie i konsten att utvecklas.

Ur syndens näste strömmar Sinners Hymn och inga böner blir hörda. Ingen förlåtelse. Ingen tillflykt. Förlorade själar på mörklagda gator. En gitarr som gläfser som en hund utsänd från skuggornas rike.

I den bluesbefruktade Rescue Me förvandlas Orianthis skepnad till en svart kvinna i en blondins kropp. Sällan har en röst förmedlat sina innersta känslor så uttrycksfullt. Beth Hart har den gåvan och nu känns det som Shemekia Copeland har färgat håret och blivit förvandlad till en gudinna sänd från en annan världsdel.

Crawling Out Of The Dark är ännu ett betagande ögonblick. En lågmäld ballad som visar styrka med sitt tydliga budskap. Finstämda akustiska anslag i bakgrunden och hjärtskärande lyrik som framhäver det ömtåliga och mänskliga. En hymn som inte lämnar någon oberörd.

Tempot skruvas upp i Blow som frälser den rockorienterade lyssnarskaran. Pulserande, hårda och utmanande takter fortplantar sig till ett crescendo som förevisar talang i sina finaste former. Ett sprudlande wah-wah solo sätter kronan på verket.

Även om inledningen av Streams Of Consciousness ger uttryck åt en vaggvisa så förbyts den snabbt i ihållande rockrytmer som briserar när Orianthi öppnar alla helvetets portar med sitt ursinniga gitarrsolo. Fjärran från de steriotypa solon hon presenterade vid sidan av Alice Cooper när det begav sig.

Det här är hårdrock, men inte som vi är vana vid. Soul och Rhythm ‘n’ Blues har också en avgörande inblandning. Ett inträde i det äkta ståndet som både kittlar och fascinerar,  vilket visar att “O” inte på något vis är synonymt med origo, utan istället tillfaller sin rättmätiga ägare på ett beundransvärt sätt.

Thomas Claesson

16

11 2020

Modern metal med det rätta gunget

godsnake

Godsnake ”Poison Thorn” (Massacre/Sound Pollution)

2014 släppte Godsnake ep-skivan Hellbound Ride. Efter det hände… Ingenting.

Nu är debutfullängdaren Poison Thorn här för att ändra på det.

Den tidigare mer rockbetonade ljudbilden har övergått till skönt tunggungande modern metal med stänk av thrash metal. Sångstilen är övervägande aggressiv men gruffandet bryts ganska ofta av med något mer melodiskt, vilket är extra välkommet eftersom det breddar låtmaterialet.

Önskas referenser till andra artister så nämner jag framför allt Machine Head, Hellyeah och Damageplan. Men även Shadows Fall och Pantera samt en gnutta Annihilator är närvarande.

Influenserna hämtas alltså i huvudsak från andra sidan pölen, men klassisk europeisk heavy metal är också med i matchen.

Det har sagts att Godsnake är en del av en sorts New Wave Of German Heavy Metal och det kan jag inte säga emot.

Urge To Kill är en smaskig inledningslåt som svänger så att det står härliga till och gitarrmelodislingan hugger tag och släpper inte taget. Refrängen är kronan på verket för den går att sjunga med i redan vid första lyssningen och lär bli en publikfavorit.

Poison Thorn är en ganska generisk groove metal-låt men det går ändå inte att låta bli att stampa takten med foten i framför allt versen.

Sound Of The Broken är mer i stil med Urge To Kill – ja kanske är den till och med ännu mer medryckande. Refrängen lyfter däremot inte på samma sätt, men å andra sidan är gitarrsolospelet skivans bästa.

We Disagree är enkel och slagkraftig med en melodiös refräng som starkaste vapen i denna förhållandevis fartfyllda rackare till låt.

Stone The Crow konkurrerar med Sound Of The Broken om skivans bästa gitarrsolospel. Här får vi den första av två låtar med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Stort plus för det tungt tuggande partiet före den sista refrängen.

Darkness börjar som en ballad som trappas upp till en ”vanlig” metallåt, för att sedan växla fram och tillbaka mellan mjukt och hårt. Helt klart en välkommen typ av låt som ger skivan mer bredd och variation. Och ja, som synes av beskrivningen är det här den andra låten med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Tillsammans med Urge To Kill är den undertecknads personliga låtfavorit.

You Gotta Pay är tyngst på skivan och har ett oblygt bastardiserat Enter Sandman-riff som piffigt inslag. Slutintrycket blir ändå att den bara landar i ett ”helt okej”. Det händer helt enkelt för lite utöver nämnda riff.

Blood Brotherhood fortsätter i samma stil som föregångaren men med mer fart insprängt här och där och – inte minst – en klart bättre refräng. Jag gillar också när låten liksom stannar upp och enbart gitarriffandet fortsätter; ett kul och oväntat grepp.

Hellbound Ride kommer och går och är lite av en dussinlåt utan att för den skull vara dålig, men den har inget som sticker ut. Uppenbarligen ses låten som ett starkt kort i, och med att den namngav bandets första ep-skiva, men det har jag svårt att förstå.

This Is The End har inte bara en passaande titel; den är också en uppryckning och är kvalitetsmässigt inte långt efter de bästa låtarna på Poison Thorn. Jag är barnsligt förtjust i växlingen mellan mjuk och hård sång, när det görs så bra som här.

Godsnake har förutsättningar för att slå igenom på en hyfsat bred front, inte minst med tanke på att de bör fungera alldeles ypperligt på valfri hårdrocksfestival. Men det räcker som bekant inte bara med talang. Det är ju den där ”lilla” detaljen att slå sig fram och igenom den till synes aldrig sinande strömmen av ny musik.

Allt jag kan göra är att stampa takten, nicka gillande, tacka för musiken och önska bandet lycka till.

Magnus Bergström

11

11 2020

Nya vindar över stäppen

georgiathunderbolts

The Georgia Thunderbolts ”The Georgia Thunderbolts EP” (Mascot)

Det är alltid intressant när en ny gruppering bildas i någon av sydstaterna. Raden av välkända band härifrån är lång och de bomärken som The Allman Brothers Band (Georgia), Blackfoot (Florida). Lynyrd Skynyrd (Florida), Molly Hatchet (Florida) och ZZ Top (Texas) har satt är för evigt bevarade åt eftervärlden.

Många är kallade, men få är utvalda. Whiskey Meyers, Bishop Gun, The Marcus King Band och Tyler Bryant & The Shakedown är några av de nya genombrotten som visar att alla vägar bär sydvart. Nu faller också The Georgia Thunderbolts in i leden och kanske är de precis vad världen behöver just nu.

Med hjälp av en självbetitlad EP är tärningen kastad och den första insatsen gjord. De fem unga talangerna ger uttryck åt sin passion för sydstatsrock på ett beaktansvärt sätt. Med Appalacherna i ryggen och hela södern som breder ut sig som en välkomnande famn ljuder toner av förhoppning och samförstånd.

De fem låtarna är väl förpackade och Looking For An Old Friend öppnar i ett inte alltför skyndsamt tempo. Den avslöjar sig snabbt som varm och älskvärd med sina familjära inslag. Lagom melankolisk för att vara trovärdig. Lagom taktfull för att vara njutbar. En emotionell röst, en mjuk sologitarr och en ensam längtan efter någon som inte går att nå.

Vidare i förhandlingarna sveper förändringarnas vindar på ett eftertryckligt sätt i So You Wanna Change The World. Optimistiska och uppmuntrande tongångar alterneras med lugna verser och engagerande refräng. I den handfasta Lend A Hand är det betydligt mer bruk i baljan och den stora sleven går som ett mudderverk. Monstertruck-riffen är som gjorda för att ge sig ut på landsbygden för att få en riktigt angenäm eftermiddag i pickupen.

Att svett i pannan och valkar i händerna är det som gäller för dagen cementeras i Spirit Of A Workin’ Man. Precis så tidlös att de flesta känner sig träffade. En vägledande hymn i allas och envars strävan att göra sitt bästa och ta sig genom tuffa tider. Den ambitiösa Set Me Free fäller slutligen ut sina vingar och svävar i dryga sju minuter likt en vithövdad örn högt i det blå på jakt efter nya mål.

The Georgia Thunderbolts har lyckats med att sätta Rome, Floyd County, GA på kartan. En bit territorium har också erövrats. Även om det finns ingraverade kvaliteter och välbeprövade ämnen saknas djupet och mognaden. Det fodras mer för att hävda sin identitet och skilja sig från mängden. Första spadtaget är likväl satt i jorden. Endast framtiden kan utvisa hur långt det bär.

Thomas Claesson

05

11 2020

Betydligt mer än bara en symbol

blue öyster cult 2020

Blue Öyster Cult ”The Symbol Remains” (Frontiers/Playground)

Även om inte musikåret är riktigt till ända får The Symbol Remains anses som den största positiva överraskningen under 2020. Nästan två decennier, med en fruktlös väntan på ett nytt studioalbum, är äntligen över. Alla eventuella tvivel försvann som ett rökmoln redan efter första lyssningen.

I det här fallet introducerade redan omslaget att stora saker var på gång. Ett tecken i skyn, så gott som något, är att den stilbildande astronomiska symbolen av planeten Saturnus kommer farande som en rivningskula rakt ner i ett alternativt tempel. Vad skulle möjligen kunna gå fel?

De som bara drar sig till minnes (Don’t fear) The Reaper har betydligt mer att utforska. Fäst blicken vid Cultosaurus Erectus (1980) och Fire Of Unknown Origin (1981) och upptäck de två bästa albumen. Inte minst tack vare att den i somras bortgångne demonproducenten Martin Birch var den som skötte spakarna.

Grundarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser har spridit mycket glädje ända sedan bandet bildades på Long Island i New York 1967. Deras hetblodiga passion och entusiastiska sångidéer blir än en gång ett ämne till en färgstark blandning av inspiration som tillgodoser de 14 spåren med en svindlande stilmässig bredd.

Erik Bloom lättar på förklädnaden med den grovt tillhuggna That Was Me. Tuffa riff och pulveriserande takter som endast utmanas av ett överraskande kortare elektrifierat reggaeparti. Därefter tar ”Buck Dharma” över mikrofonen och hans karakteristiska röst lägger Box In My Head tillrätta.

Den inledande trefaldigheten avslutas med den tillspetsade Tainted Blood som sjungs av den tredje gitarristen och tillika låtskrivaren Richie Castellano. Han har också satt samman det episka spåret The Alchemist vilket oavkortat leder in på skräckvisioner om mänsklighetens vansinne. Ett beprövat motiv som i samklang med monsterriff, brådstörtade taktskiften och ödesmättad sång lutar så långt förbi metal att det förvandlas till guld.

Med de hårt pumpande rytmerna vidrör The Return Of St. Cecilia på ett frestande sätt den ljuva g-punkten mitt emellan hårdrock och metal. Stand And Fight fullföljer intentionen utan omsvep och går effektivt in med muskulös eldkraft i den euforiska heavy metal-himlen.

Det finns titlar då det bara är att luta sig tillbaka och njuta till fullo. Låta sig omslutas av den magiska utstrålningen i en fulländad atmosfär. Edge Of The Word och Secret Road tillhör den kategorin. Båda eller var för sig en perfekt inkörsport för den nyinvigde och dessutom en säker hamn för ett inbitet fan.

Bandet har riktigt roligt och det finns mycket humor inbakat här och var. Är du mentalt förberedd att ta ett pendeltåg till New Jersey med rockabilly-inslag så kliv på Train Tune (Lennie’s Song). Kanske du gillar att prata i telefonen. Svara då när The Machine ringer och livet blir bra mycket lättare.

Har du en önskan att brottas med en alligator så ta kontakt med Florida Man, men se upp så att ni inte oavsiktligt spränger något uthus i bitar. Det kan gå hett till i solskensstaten. Kanske känner du lite för att avreagera dig i ett råkurr. Glöm det. Fight slutar aldrig som man har tänkt sig.

Alltigenom så är The Symbols Remains en resumé av hela bandets karriär. Här finns element från hela tidslinjen kryddade med spännande ingredienser som ger omväxling och fräschör. Inte bara den omisskännliga symbolen är unik. Det här albumet gör anspråk på att vara det bästa du någonsin kommer att få höra i år.

Thomas Claesson

14

10 2020

Magiska musikströmmar

espen

Espen Eriksen Trio ”End Of Summer” (Rune/Border)

För vissa av oss är fortfarande jazz ett musikaliskt begrepp man inte vill ta i eller känna av. Eller som när en till mig närstånde uttryckte det: ” varför måste dom spela 4 låtar samtidigt, kan dom inte komma överens ?”

Några som kommer bra överens inom jazzmusikens vida ramar är norska pianotrion med Espen Eriksen vid tangenterna, Andreas Bye trummor och Lars Tormod Jenset kontrabas.

På deras förra album fanns även saxofonisten Andy Shepard med. På End Of Summer återvänder de till det ursprungliga trioformatet och gör det på ett sätt som borde få den mest motsträviga antijazzlyssnare att kapitulera.

Espen och medmusikanter fortsätter att leverera en musik som sjuder och smeker av det nordiska vemodet, ett tydligt melodispråk och stänk av nordisk folkmusik. Visserligen är det improvisationsmusik men ändå innanför trions melodiska ramar. Något som borde få den som tycker att jazz är ett fult four-letter-word att kapitulera och bara låta sig åka med in i Espen Eriksens magiska musikströmmar.

Det finns en konsert inbokad i Örebro 21 april 2021, med Andy Shepard som gäst. Är det vår snart, eller ?

Bengt Berglind

08

10 2020

Beskriver den stora bilden

waltert

Walter Trout ”Ordinary Madness” (Provogue/Mascot/Warner)

Det krävs många års erfarenhet för att bli en bluesman. Walter Trout har passerat pärleporten med livet som insats och kommit undan med nöd och näppe. Han träffade B.B. King vid 10 års ålder bara för att få en autograf, men det tog en timme innan de hade pratat klart. Han är god vän med gudfadern John Mayall. Han har blivit en auktoritet i sitt område. Med 50 år i hetluften är han kort och gott en äkta bluesman.

Att kastas mellan hopp och förtvivlan inför ett skivsläpp är obefogat. Varje utgåva är lika trygg som ett kassaskåp. Utan att sänka ner lodet alltför djupt och göra en komplett analys är magkänslan att Trout har släppt c:a 30 skivor. Det är en ansenlig mängd och alla har syftet att tillvarata den äkta varan.

Efter en lättare distorsion rullar titellåten in lugn och fin. På ett avslappnat och balanserat sätt läggs ett intimt doftspår ut som ingen kan motstå. Dramatiskt gripande med en röst som tycks försvinna ner i sin egen avgrund och ett gitarrsolo som sveper fram som i en dimslöja av overklighet.

Wanna Dance etablerade sig tidigt i minnet eftersom den först släpptes som singel. När rödljuset slår om till grönt växlas det upp till bluesrock. Livet som har levts på sin spets genomskådas med fart och fläkt när desperat sång och vinande gitarr gör sitt jobb.

Stämningen ändras påfallande under My Foolish Pride när den allra lenaste rösten plockas fram. En grannlaga ballad som får det att susa i säven då Trout i det närmaste viskar fram sången. Hos en artist av den här digniteten är det bara en förändring av inramningen som är lika naturligt som att andas.

Förutom de ovan nämnda låtarna finns flera potentiella vinnare. Den munspelsorienterade Final Curtain Call eller den sydstatsinfluerande The Sun Is Going Down är två sådana aspiranter, som med Trouts sträva röst båda griper tag i dilemmat med att åldras och att tiden bara flyger iväg.

Erfarenhet och hans obestridda kompetens som musiker finns i varje ton. Emotionell sång, bra kompositioner och kanonader av gitarrsolon i perfekt harmoni. Det musikaliska och lyriska spektrumet blottlägger ett överflöd av obehindrad kreativitet. En stilistisk mångfald presenteras till lyssnarens välbefinnande.

All galenskap omkring oss, all galenskap inom oss relateras på Ordinary Madness. Ingenting är utelämnat, ingenting är uppdiktat. Det här är livet som vi lever. Livet som får oss må dåligt eller bra. Livet som gör oss svaga eller ger oss kraft. Det här är blues.

Thomas Claesson

06

10 2020