Bär sina countryrock boots med heder

strangertome-theblacklillies

The Black Lillies ”Stranger to me” (Thirty Tiger/Border)

betyg 3

Countryrock är en uråldrig musikform som dammas av till och från. Vilket glädjer mig som lika uråldrig fan. För de historielösa kan vi nämna Gram Parson, Byrds och Flying Burrito Brothers.

I den samtid vi befinner oss nu dyker det upp goda exemplar som väl bär countrymusikens beståndsdelar i eller utanpå sina dammig boots.

Reckless Kelly är ett av dessa band och Black Lillies som på detta album lierat sig med producenten och multiinstrumentalisten Jamie Candilero.

Jamie har en agenda med band som REM och en radda album med Ryan Adams.

Black Lillies inleder med en trio låtar som är starka, fyllda av stämmor i sången, lagomt tunga gitarrer och fullt godkända melodihookar. Ten Years, Midnight Stranger och Weighting är en mycket bra början.

Fortsättningen på detta album har en lugnare inramning tempomässigt. Sången är föredömligt behaglig, liksom små snygga gitarrinpass och naturligtvis alla stämmor som flyter in och ut i musiken och förhöjer och stryker under vissa partier. Men visst  sticker några låter iväg och luftar lite skarpare gitarrer. Nämnas bör att det går att lira bra countryrock utan varken steelgitarr, banjo eller fiol. Om detta kan tillskrivas producenten Jamie Candilero eller inte spelar ingen roll, snyggt är det i alla fall.

Black Lilles bär sina countryrock boots med heder vare sig dom är dammiga är välputsade.

Bengt Berglind

15

10 2018

Hissa piratflaggan och skåla i rom

runningwildpieces

Running Wild ”Pieces Of Eight” (Noise/Warner)

Tysk heavy metal från ”de ljuva åren” i form av Ready For Boarding (dubbel-lp), The First Years Of Piracy (cd-samling), sex cd-maxisinglar, en poster och ett guldmynt som bor i en liten läckert lila tygpåse. Allting förpackat i en fin box.

Vad kan en hårdrockare mer behöva? Inte mycket.

Med andra ord är det bara att hissa piratflaggan, skåla i rom och leva sig in i låttexternas piratäventyr.

Pieces Of Eight har undertiteln The singles, live and rare 1984-1994 vilket betyder högkvalitativ heavy metal i typisk tysk stil.

Alla cd-singlar släppta på Noise Records återfinns och deras styrka ligger i att flera av b-sidorna är minst lika starka som a-sidorna.

Vi får också samlingsskivan The First Years Of Piracy (1991 års nyinspelningar av klassiker) och är samtliga huvudet högre än originalinspelningarna både spel- och sångmässigt och inte minst produktionen.

Den största skatten i boxen är liveskivan Ready For Boarding nu utökad till en dubbel i läcker guldvinyl. Det som tillkommit sedan originalet släpptes 1988 är en konsert inspelad 1989 och som tidigare endast funnits utgiven på VHS-kassett.

Det genomgående temat i låtskatten är mr. Running Wild: Rock ’n’ Rolf (Rolf Kasparek) står stadigt i rampljuset. Ja övriga bandmedlemmar genom åren får faktiskt ursäkta, för Rolf sticker ut med sin personliga sångröst och sitt precisa gitarriffande.

Men allt är inte guld som glimmar…

Postern och guldmyntet är mindre imponerande – musik väger bra mycket tyngre än lullull.

Jag ställer mig frågande till varför inte all musik i boxen pressats på vinyl istället för det halvt om halvt utdöende cd-formatet. Svaret är antagligen att det blev billigare så.

Dessutom hade det varit ett stort plus med någon form av historikhäfte eller varför inte till och med en informativ bok om Noise-åren.

Sett enbart till musikinnehållet är Pieces Of Eight så nära en fullpoängare som det går att komma, men nämnda svagheter resulterar utan tvekan i betygsavdrag.

Magnus Bergström

12

10 2018

Hård rock med svängig partykänsla 50-årsjubilerar

nazarehtanth

Nazareth ”Loud & Proud! Anthology” (BMG/Warner)

betyg 3

50-årsjubilerande Nazareth har sammanställt 24 låtar som representerar alla jubilarens skivor. Ett flertal klassiker återfinns givetvis, som till exempel Witchdoctor Woman, Love Hurts och Hair Of The Dog, och uppfriskande nog även ett par-tre lite mer otippade låtval.

För den läsintresserade går det att ta del av en lagom informativ historik skriven av Dave Ling (Classic Rock, Rock Candy).

Men omslaget? Alldeles för digitalmodernt för att passa ett band med så många tjänsteår. Tummen ner för det.

Slutsatsen blir ändå att samlingsskivor aldrig kan förmedla det som enskilda skivor kan. Den där känslan av ett tidsdokument som speglar var artisten befinner sig i utvecklingen just där och då. Betyget ska ses som en spegling av just denna invändning.

Önskas hård rock (observera särskrivningen) med svängig partykänsla är Loud & Proud! Anthology istället något av den perfekta skivan.

Magnus Bergström

09

10 2018

Kvinnor med rötter

amykathy

Amy Helm ”This Too Shall Light” (Yep Roc/Border)   
Kathy Mattea ”Pretty Bird” (Thirty Tiger/Borderbetyg 3

Två kvinnliga vokalister som har sin rötter i den amerikanska rootsmusiken men på lite skilda sätt. Först ut kommer Amy Helm som dotter till legendariska Band-medlemmen Levon Helm. På hennes nya album går det inte att sticka under stolen att det hörs att Amy bygger vidare på pappas musikgärning.

Hela albumet är starkt inspirerat av gospelmusikens byggstenar utan att det är musik direkt för en kyrkolokal.

Amy Helm har en bra stark röst som passar bra in i sammanhanget. I de flesta av albumets låtar fyller kören ut bakom hennes röst med just den gospelkänsla som nämndes tidigare. Producerar gör en av mina favoriter Joe Henry – alltid med en genuin känsla för artisten i fråga.

Amy Helm gör här en avslappnad skön version av Rod Stewarts Mandolin Wind. Men det är originalmaterialet som ger albumet tyngd, skärpa och skönhet.

Kathy Mattea är en Nashvilleveteran inom singer/songwriterfacket med ett femton album bakom sig. För mig är det första gången som jag stiftar bekantskap med henne och upptäcker att jag missat en bra röst. Nu när hon nyss fyllt femtio har även hennes röst förändrats och blivit något mörkare, vilket jag uppskattar.

Albumet är en uppvisning i vad vi kan kalla folk-county i det lilla formatet, ganska avskalat men alltid stilrent och snyggt. Mycket av detta kan säkert tillskrivas Kathys gamla polare Tim O’Brians gitarrspel.

Kathy Mattea tolkar Bobbie Gentrys klassiska Ode to Bille Joe och går iland med det. Detta gör Kathy för hon sjunger med en ständig närvaro och känsla. Förmodligen för att hon bär med sig en lång erfarenhet inom musikbranchen.

Bengt Berglind

05

10 2018

Soundtrack till höstmörkret

paulweller

Paul Weller ”True Meanings” (Parlophone/Warner)

”True Meanings” är Paul Wellers 14:e soloalbum och det 26:e studioalbumet i karriären. Den f.d. The Jam-sångaren har, likt Robert Plant från Led Zeppelin, efter en era i prominent och stilbildande band fortsatt på en intressant och smakfull väg som soloartist och gett ut flertalet magnifika soloplattor och tycks bara ha blivit starkare och mer själfylld med årens gång. Lite som ett bra årgångsvin ungefär, om man vill vara extra klyschig. Integritet och högkvalitet är några nyckelord i sammanhanget.

Nya plattan spelar i samma liga som Wellers tidigare mästerverk ”Wild Wood” (1993), ”Stanley Road” (1995) och ”22 Dreams” (2008). Det är mestadels akustiskt – stålsträngade gitarrer, softa stråkar och sång – och med en drömsk stämning. Sådant här skulle kunna bli kletigt, men Weller är förstås av det rätta virket. Chill och kontemplerande melankolisk musik med både brittisk soultyngd á la mods-stil och samtidigt klassisk engelsk folkmusikkänsla. Lite ungefär som en hybrid av en slags akustisk version av Small Faces – ihop med förslagsvis Nick Drake eller Fairport Convention. Utsökt alltså!

Ja, skivan är i mitt tycke perfekt som soundtrack i det höstmörker som nalkas allt mer. Man kan tända ett ljus, luta sig bakåt i soffan och sätta igång musikspelaren. Det är överhuvudtaget svårt att hitta mycket annat inom populärmusiken av idag som har en sådan genuin stilfull pregnans som ”True Meanings”. Alltså blir detta album mitt främsta val och sällskap i lurarna de närmaste veckorna, helt enkelt. Det kommer inte mycket jättespännande nytt från de brittiska öarna nuförtiden. Men en del av de gamla rävarna kan fortfarande. Och stort tack för detta!

Lyssna på: ”Movin on”, ”The Soul Searchers”, ”Aspects”.

Henric Ahlgren

03

10 2018

Richard har pluggat in igen

richard thompson 13 rivers

Richard Thompson ”13 Rivers” (Proper/Border)

Låt det sägas med en gång att Richard Thompson är en favorit som sedan Fairport Conventiontiden fram till idag rankas som husgud. Nåja, en sanning med modifikation då de senaste albumen väl inte har varit av den höga standard man är van.

Där har det fattats de välkända meloditeman som andas och doftar lite engelsk folkmusik, en strimma vemod och en snygg melodihook. Lyckligtvis är de nu tillbaka i stor skala.

Lyckligtvis har Richard hittat tillbaks på detta nya fullmatade album.

Inledande The Storm Are Coming… är nog det bästa Richard totat ihop på senare år. Här finns både dramatik och skönhet som inramas av hans gitarrspel som är så eget och så inbjudande att lyssna på för det skiljer sig så radikalt från andra gitarrister i dag och i går. Det här elektriska albumet är fyllt av utmärkta Richard Thompsonkompositioner.

Både solon och alla små instick och gitarrfigurer som byggs in i låtarna är en sann njutning. De förstärker och understryker både text och melodi.

Efter att ha städat upp i sin låtskatt med två akustiska album med favoriter från tidigare album har Richard Thompson pluggat in igen. Med bravur.

Bengt Berglind

02

10 2018

En sann musikromantiker

citizenk

Citizen K ”III” (Paraply Records/hemifrån)

Citizen K III är Klas Qvist som än en gång samlat musiker omkring sig och spelat in. Denna gång i Studio PGA, Borås där han spelar de flesta instrumenten. Han har skrivit och arrangerat allt själv. Med sig i studion har han: Andreas Holmstedt som är skivans producent och spelar trummor på spår 9, Andreas Thulin kör och blåsinstrument, Kim Gunneriusson trummor, Franz Ottmar Äckelmann samt Markus Larsson orgel.

Det här är andra skivan av Citizen K som jag recenserat på nyaskivor.se. Man kan väl säga att det är en fortsättning på ett vinnande koncept. Klas är i mitt tycke en sann musikromantiker som på ett mycket skickligt sätt väver fram harmonier från den engelska 60-tals eran. Denna gång Beatles och Pink Floyd med flera. En skiva jag varmt rekommenderar. Låtar att börja med: True Companions, Toolmaker´s Daughter och Oceans Call.

Börje Holmén

28

09 2018

En fortsättning på den inslagna vägen

kiss make better

Carrington MacDuffie ”Kiss make better” (Hemifrån)

Carrington MacDuffie är tillbaka med en fullängdare och det är hennes tredje skiva som jag recenserar här på nyaskivor.se så därför kommer det inte någon närmare presentation.

Kiss Make Better är väl egentligen en fortsättning på den inslagna vägen både musikaliskt samt i uttrycket och som vanligt är hon omgiven av riktigt bra musiker. Den nya skivan ska lanseras med en vårturné i Europa där Paris, Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Österrike, England och Skottland är representerade.

Låtar att börja med: Kiss Make Better, Red Kiss, Blue Halo 0ch Come For Me.

Börje Holmén

18

09 2018

Pang-på-rödbetan-punkig hårdrock/metal

suicidal

Suicidal Tendencies ”Still Cyco Punk After All These Years” (Suicidal Records/Border)

betyg 3

Mike Muir bakom mikrofonen är en garanti för att åsikter står som spön i backen och givetvis backar han inte för någon eller något. Låttexternas mix av allvar och humor är mumma för lyssnare som inte bangar för hjärngympa.

I Love Destruction och F.U.B.A.R. sparkar igång Still Cyco Punk After All These Years och är båda typexempel på klassisk Suicidal Tendencies pang-på-rödbetan-punkiga hårdrock/metal med ett konstant sväng. Tänk att något som låter så mycket amerikanskt 80- och 90-tal fortfarande känns helt rätt.

All Kinda Crazy har en så skön rytm och klockren refräng att det inte går att sitta stilla och det är bara att ge efter för känslan och skråla med. Ja faktum är att det är nästan så att jag delar ut ett högre betyg tack vare denna låtpärla. Nästan.

Sippin’ From the Insanitea är ohotad som roligast låttitel. Låten som sådan är tyvärr bara okej och infriar inte de, med tanke på det smått geniala namnet, höga förväntningarna.

It’s Always Something är ett fräscht energipiller och är näst efter ohotade All Kinda Crazy skivans höjdpunkt.

Vi får heller inte glömma att det är självaste Dave Lombardo (ex-Slayer) som bankar skinn. Nothin’ To Lose är utöver ett förväntat högt tempo kryddad med smått galna tempoväxlingar här och där. Med andra ord det perfekta skyltfönstret för Daves avslappnade och finessrika trumspel.

Still Cyco Punk After All These Years tappar lite fart mot slutet. Jag vet att det kan låta osannolikt med tanke på att fart är något av bandets och inte minst just denna skivas signum. Men för mycket av samma vara under 40 minuters speltid sliter till slut på både öron och tålamod.

Och en annan sak; en gitarrist i all ära men två sexsträngare hade gett anrättningen mer svung.

Hur som helst visas det prov på ett inte så lite imponerande adrenalinpåslag efter hela 35 år (!) i branschen. Mosh it up!

Magnus Bergström

Fotnot: Still Cyco Punk After All These Years släpptes som Mike Muirs soloskiva 1995, då med titeln Lost My Brain! (Once Again) och med en annan låtordning.

14

09 2018

‘Alltså, vilken livespelning!’

son of

Son Of The Velvet Rat ”The Late Show” (hemifrån)

Son Of The Velvet Rats nya fullängdare är en liveinspelning från The Late Show, Rhiz Vienna Austria. Detta är Georg Altziblers Son Of The Velvet Rats sjunde CD. Bandet består av Georg Altziblers sång & gitarr, Dominik Frejan piano, Heike Binder sång & orgel & dragspel, Felix Kryger trummor och Muck Willmann trummor. Den förra skivan Dorado är recenserad på denna hemsida så därför ingen närmare presentation.

Det är ett kärt återseende och dessutom live vilket lyfter några tidigare låtar ett snäpp ytterligare. Jag var imponerad av förra skivan men här har man krympt ner bandet till fem medlemmar och på det sättet skapat en tätare livestämning. Jag tyckte att Dorado-skivan lät lite Mark Knopflerbetonad men på den nya låter det mera likt Bob Dylan.

Låtar att börja med: Little Flowe lägger ribban på en känslosam nivå och sedan Lovesong No9 och Do You Love Me?  Resten är fortsatt njutning – alltså, vilken livespelning!

Börje Holmén

10

09 2018