Minimalistiskt akustiskt

lundell skisser

Ulf Lundell ”Skisser” (Parlophone/Warner)

Man kan nog prata i termer om att Ulf Lundell som artist är unik – även ur ett internationellt perspektiv – när det kommer till hur han både förvaltat ett långvarigt ock älskat författarskap som hållit i sig ända sedan mitten av 70-talet, samt parallellt med detta varit en av landets mest profilerade och främsta stilbildande hantverkare inom rockgenren och singer songwriter-området på svenska språket. Den konstnärliga produktionskapaciteten har under en långtidssynvinkel stundtals varit enorm. Ja, driften att skapa har varit påtagligt kraftfull. Och på senare år har den även snarare ökat lite i omfång och takt, än tvärtom. Nu också med ett allt mer växande måleri, som en del av det hela. (Även om det väl istället dragits ned på turnerandet.)

Lundell måste såtillvida, som sagt, vara ett slags unikum. Många har ju faktiskt annars svårigheter att få till bara ett par hyfsat intressanta plattor – eller böcker, för den delen. Lundell har från sitt håll sedan starten också varit en viktigt samtidsbetraktare och kommentator. En slags stolt katt bland hermelinerna, aldrig direkt kopplad till något ängsligt regelstyrt kotteri. Och en sorts svensk kreativ outsider och sanningssägare som vi HAR och HAR HAFT ett stort behov av i den alltför ofta annars svenska ljumheten. ”En termometer i röven på samtiden” – eller snarlikt – var det någon som skrev i samband med en bokrecension en gång.

Nya skivsläppet ”Skisser” består av 27 nya låtar – som först lades ut gratis på Lundells nätsida i januari – och nu sedan kommit som ett officiellt album, i bland annat en fin gedigen vinylversion med medföljande faksimil av alla låttexterna inscannade från Lundells originalnedteckningarna på papper (skrivna på den gamla ihärdiga Facit-skrivmaskinen som Lundell även skrev manuset till sin klassiska debut- och genombrottsroman ”Jack” på). Låtarna är minimalistiskt akustiska – sång och gitarr – i stil med alstren på t.ex. Lundells tidigare plattorna ”12 sånger” (1984), ”Xavante” (1994) och ”En eld ikväll” (2003). Tre plattor som, för mig personligen, med tiden kommit att sticka ut ur skivkatalogen som kanske det bästa Lundell gjort. En påtaglig influens för Lundells akustiska upplägg med de här skivorna är i sin tur Bruce Springsteens klassiska album ”Nebraska” från 1982 (initialt en samling demolåtar – sparsmakat inspelade i sängkammaren hos Springsteen, men som dock sedan gavs ut i princip befintligt skick som ett reguljärt album). Skisser” kan som skiva, till sitt omfång, bli lite mastig att ta in på en sittning – men innehåller bra grejor, helt enkelt!

Lyssna på: ”Farväl Amerika”, ”Tranorna kommer”, ”Vargen”.

Henric Ahlgren

28

05 2018

Klassisk göteborgsdöds med extra allt

atg

At The Gates ”To drink from the night itself” (Century Media/Sony)

Här har vi en skiva som banne mig har något för alla med smak för death metal. Klassisk göteborgsdöds med extra allt i form av tempoväxlingar inklusive väl placerade akustiska passager.

Det bjuds också på ”hjärngodis” för den som inte bara vill mosha (vilket i och för sig inte är något fel). Låttexterna är baserade på The Aesthetics Of Resistance av Peter Weiss; en tegelsten på en bra bit över 1.000 sidor (!) om motståndsrörelsen i Europa på 30- och 40-talet, sett ur ett vänsterperspektiv.

Det ”djupa” textinnehållet är knappast förvånande eftersom texter bortom genrestandardens fantasyinriktade är bandets signum. Vilket förstås inte är konstigt med läraren Tomas ”Tompa” Lindberg bakom mikrofonen.

Anders Björler har lämnat in sin elgitarr och sitt låtkomponerande och ersatts av Jonas Stålhammar (The Lurking Fear, Bombs Of Hades, God Macabre) på sexsträngaren och tvillingbrodern Jonas Björler vad gäller kompositörsbiten. I mina öron gör det spelmässigt ingen större skillnad och låtskrivandet är minst lika bra som tidigare.

Det handlar inte om en ny Slaughter of the soul – även om inledande titellåten kunde ha återfunnits på megaklassikern – för At The Gates anno 2018 är smartare än så. To drink from the night itself är i klass med megaklassikern tack vare den mycket höga lägstanivån och att ingen låt faller utanför ramen.

Det är verkligen inte ofta som death metal får mig att tänka att den bäst avnjutes i sällskap med det mest exklusiva från ölkällaren och med låttexthäftet i högsta hugg. To drink from the night itself är skivan som får mig att vilja göra just detta.

Utöver ovan nämnda titellåt så kan följande låthöjdpunkter nämnas:

Daggers of black haze är otroligt bra med olika musikaliska vändningar och smått lekfullt bas- och trumspel. Den känns på något sätt inte som en typisk dödslåt men samtidigt är det just vad den är. ”Tompa” med sin karakteristiska sångstil är också viktig för att ro låten i hamn.

The Chasm börjar med ett ödesmättat pianointro som för tankarna till  ett skräckfilmssoundtrack. Sedan tar härliga gitarrslingor över och förför hörselgångarna. Stort plus för de stillsammare passagerna som ger ett djup många band i genren saknar.

In nameless sleep har ett gitarrsolospel som gör att det är lätt hänt att trycka på repeat. Snyggt!

The colours of the beast är en tung pjäs och även det är något som bidrar till den variation som är så typisk för skivan. Fullt ös må vara ett kännetecken för death metal, men det finns andra vägar att vandra och ändå behålla hårdheten.

Hmmm, har jag glömt något…? Ja just det; två saker.

En stor eloge till trumslagaren Adrian Erlandsson. En man som saknar övermän bakom trummorna. Hans spel är inte bara noga uträknat och tekniskt perfekt, utan också innovativt och lekfullt. Men aldrig flyttar hans insatser fokus från låten utan bidrar uteslutande till musikens bästa.

Produktionen signerad Jonas, ”Tompa” och Russ Russell är organisk (ursäkta ”trendordet”) med livekänsla och alla instrument och sång vävs samman på bästa sätt.

Jag är fullt medveten om att vi bara befinner oss i maj månad, men jag vågar ändå påstå att det här är mycket väl kan vara den bästa ”brutala” hårdrocksskivan 2018.

Magnus Bergström

25

05 2018

Beatlesinfluerad pop

kallecmonterey

Calle Karlsson ”Monterey Shoreline” (hemifrån)

Calle Karlssons sjunde cd är en EP med följande medmusiker: sång och gitarr Calle Karlsson, sång Linda K Johbarn, Maria Blom och Janni Littlepage, dobro och steel pedal Berra Karlsson, dragspel och orgel Olle Bergel, piano Klas Qvist, tvärflöjt Göran Sjövall, bas Mical Smedmalm, trummor Micael Karlsson och slagverk Andreas Holmstedt. Det är nära på samma musiker som på singeln som är recenserad på denna sida.

Det är en annorlunda musikstil jämfört med den förra singeln. Numera Beatlesinfluerad pop med inslag av Americana. En mycket smittsamt gladare skiva och inte så mycket mörker som den förra präglades av. Låtar att börja med: Monterey, Carry On  och Seize The Day.

Börje Holmén

24

05 2018

Det lekfullt svängiga blandas med det högstämda

birds of

Birds Of Chicago ”Love In Wartime” (Signature/Border)

Albumet inleds med Allison Rusells röst och ensam banjo i korta Now/Sunlight. Sen fortsätter Allison Rusell att med sin röst i olika skepnader sätta sin prägel på albumet i fråga.

Allison tillsammans med JT Nero är alltså duon Birds of Chicago. Denna eminenta duo är en ny bekantskap för mig och de har spelat in några album tidigare som nu kanske bör kollas upp.

Även om det är Allison Rusells röst som fått mig att sitta rakt upp i soffan så är det JT Nero som ligger bakom det mesta av det varierade låtutbudet. De sjunger dessutom en hel del duett vilket uppskattas till fullo.

Dessutom är det numera alltför sällan att ett album bjuder på en sådan stor variation. Det lekfullt svängiga blandas med det högstämda och ett speciellt tycke uppstår när Allison Rusell kopplar på soulrösten i Try.

Sen om det är folkmusik, americana eller alternativ pop spelar ingen roll.

Bra musik räcker för detta album.

Bengt Berglind

21

05 2018

Standardhårdrock med gitarrhjälte

gusg

Gus G ”Fearless”  (AFM/Sound Pollution)

betyg 3

Siffran tre är ett genomgående ”tema” på begåvade gitarrhjälten Gus G:s soloskiva Fearless. Varför? Jo en power trio har spelat in skivan, bästa låten är den tredje (Don’t tread on me) och betyget är en stabil trea.

Det måste vara skönt för Gus efter många år med ”nostalgiakten” Ozzy Osbourne, att nu kunna styra över sitt eget öde helt och hållet och inte behöva vänta på att Sharon Osbourne ska ringa och berätta att det är turnédags.

Skivans bästa låt har redan nämnts. Men det ska sägas att den har småtuff konkurrens av ytterligare två-tre stycken, varav instrumentala titellåten är den vassaste utmanaren. Det handlar om en skickligt ihopsnickrad gitarruppvisning och det känns lite snopet när den är slut – en inte en helt vanlig känsla i fallet med instrumentallåtar.
Dessutom finns en coverlåt tillika vattendelare i form av Dire Straits monsterhit Money for nothing. Personligen tyckte jag inte alls om den till en början, i och med att den är omstöpt för att passa hårdrocksformatet och därmed har mycket av ursprunget försvunnit. Men plötsligt slog det mig; det är ju just det personliga uttrycket som egentligen är den stora poängen med en coverlåt. Speciellt när det inte går att göra den bättre än originalet om mallen följs till punkt och pricka. Hastigt och lustigt är den nu ironiskt nog istället en av mina Fearless-favoriter. Inte illa pinkat av Gus G och hans bandkamrater.

Utöver den givna blickpunkten Gus och hans gitarr delas en guldstjärna ut till Dennis Ward (Unisonic, Pink Cream 69), som inte bara hanterar sång och bas – han har även producerat.

Det går med fördel att avnjuta Fearless även för den som inte är det gnutta intresserad av sologitarrspel. I grunden handlar det om förhållandevis ”snäll” standardhårdrock, varav upp emot en handfull låtar har melodikrokar som fastnar.
För som en god (recensions)vän brukar säga; det räcker gott och väl med en trio för att göra bra musik.

Magnus Bergström

14

05 2018

Fantastisk musikupplevelse

kyle carey

Kyle Carey ”The Art Of Forgetting” (hemifrån)

Kyle Carey från New Hampshire blev professionell musiker och låtskrivare efter att ha spelat in debutalbumet Monongah i Irland 2011. Det är en blandning av keltiska, appalachiska och americana folk musik. Nu kommer hennes andra fullängdare The Art Of Forgetting som är en fortsättning på den inslagna vägen.

Skivan är inspelad i Louisiana men har kvar sina musikaliska influenser från förra albumet. Det är en läcker anrättning, mycket välarrangerad och med riktigt bra medmusikanter. Kyles underbara röst och sångstil gör det till en fantastisk musikupplevelse.

Låtar att börja med: The Art Of Forgetting, Tell Me Love och Trouble In The Fields.

Börje Holmén

 

04

05 2018

Värd att kollas upp av rock- och bluesintresserade

jonny

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

27

04 2018

Modern melodisk metal inbäddad i gothmörker

Hexed-Netherworld

Hexed ”Netherworld” (ViciSolum)

När gav du senast ett för dig okänt band chansen? För egen del blir det lite då och då, vilket givetvis är naturligt i rollen som skivrecensent. Men mycket sällan är det något som överraskar så positivt som Hexed.
Då måste det ändå sägas att jag inte alls går igång på bandnamnet, som i mina ögon skulle passa bättre till ett band som verkar inom genren ockult heavy metal i 70-talsstil.

Recensionsrubriken beskriver hur det låter men en viktig detalj återstår: det är progressivt så att det räcker och blir över. Pagans Mind, Epica, Delain, Lacuna Coil, Crimson Glory och Queensrÿche är band som medlemmarna i Hexed gissningsvis lyssnat en hel del på. Netherworld har också spår av namn som Amaranthe och Dimmu Borgir – lyssna bara på Forsaken respektive Obedience.

Om sångerskan Tina Gunnarsson kan jag bara säga: vart har du varit i hela mitt liv? En sångfågel väl värd att upptäcka för hennes kapacitet är inget annat än skyhög. Vilken pondus!
Tinas make Stellan Gunnarsson är inte heller fy skam. Hans läckra gitarriff avlöser varandra. Och låt oss heller inte glömma rytmsektionen som utgörs av Daniel Håkansson (bas) och Teddy Möller (trummor). Båda gör ett förtjänstfullt jobb som ger hela härligheten en finfin grund att stå på.

Apropå de medverkande så är det alltid intressant att höra minst sagt välmeriterade Thomas Vikström. Hans insats i duetten Exhaling life är inget undantag och just denna låt och titellåten, som båda är placerade mitt i låtordningen, är klart bäst.
Obedience och Illuminate är också värda att nämnas, även om det tar emot en smula i och med att Netherworld är ett typexempel på en skiva där helheten är viktigare än enskilda delar.
Det är också en skiva där ingen låt känns överflödig, vilket är något av ett unikum i dagens more is more-skivvärld.

Svensk hårdrock lever och frodas 2018 och Hexed är ett utmärkt exempel på det. Hatten av!

Magnus Bergström

25

04 2018

Still going strong

manic

Manic Street Preachers ”Resistance is futile” (Columbia/Sony)

Bland banden inom brittpopen och brittrocken från 90-talet är det inte många som fortfarande är aktiva och släpper relevanta plattor. Klassisk brittisk pop och rock har, med ytterst få undantag, överhuvudtaget gått in i en svacka jämfört med storhetstidens årtionden. Manic Street Preachers från Wales är ett av de få banden som visat sig ha en substans, nyfikenhet, engagemang och laganda som hållit över tiden.

Vid tidpunkten för debutalbumet Generation Terrorist 1992 fanns influenserna i en blandning av engelsk punk, Guns’n'Roses och skira popmelodier (Beach Boys har varit några av favoriterna för inte minst sångaren James Dean Bradfield). Samtidigt har det funnits ovanligt starka politiska och progressiva inslag i musik och texter. Själv har jag ända sedan starten älskat bandet för deras rockkänsla kombinerade med bitterljuva och melankoliskt färgade melodier.

Grejen med Manic Street Preachers är också att det alltid funnits en storvulen musikalisk ambition som för det mesta balanserat på den rätta sidan. Nya albumet Resistance is Futile – det trettonde i ordningen – visar ytterligare prov på bandets smäktande poptendenser parat med rockig edge och existentiella och samhällskritiska betraktelser, inom det musikaliska formatets ramar. Manic Street Preachers är helt enkelt still going strong.

Lyssna på: ”People Give In”, ”International Blue”.

Henric Ahlgren

23

04 2018

2 x Courtney

courtney250

Courtney Yasmineh ”Red Letter Day” (hemifrånbetyg 3

Red Letter Day är amerikanska sångerskan Courtney Yasminehs femte album. Hon skriver sina låtar och spelar även gitarr och har förutom alla spelningar på hemmaplan redan hunnit med nio Europaturnéer genom åren.

Popinfluerad musik som påminner mycket om White Stripes men är kanske lite mera melodiös mellan varven och ibland desto skränigare. Det finns några riktigt bra och medryckande låtar så som Hane On For The Ride och Cleaning Crew men skivan håller i övrigt en hyfsad men lite opolerad nivå.

”High Priestess And The Renegade” (hemifrån

Efter att ha hört Red Letter Day tyckte jag att Courtney lät lite skränig och omogen med några undantag. Men med en sådan röst och lidelsefull inlevelse så hoppades jag på en fortsättning och här är den nu. Nya High Priestess And The Renegade är en fantastisk skiva årets bästa hittills där allt stämmer med bra medmusikanter, produktion och hennes fantastiska röst. Alltsammans att lyssna på Spotify.

Börje Holmén

20

04 2018