Kompromisslöst av och med neoklassisk gitarrhjälte

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”Parabellum” (Music Theories/Mascot/Warner)

   Släpps 27 juli

Det sägs att gränsen mellan geni och galenskap är hårfin, vilket i musikvärlden kan översättas till att gränsen mellan lagom och för mycket är hårfin. Och nog har den gamle vikingen Yngwie blivit så pass amerikaniserad efter alla år over there att det så typiskt svenska ordet lagom har glömts bort.
Totalt kompromisslös i sitt musikskapade borrar han ner huvudet och blickar bara rakt fram – dit han och bara han vill. Den inställningen är på sätt och vis beundransvärd men… Nog borde alla människor på jordklotet veta att det åtminstone någon enstaka gång finns en eller flera andra personer som har rätt?

Inledande Wolves At The Door har på pluskontot gitarrsolospelet (knappast överraskande!) i vilket Yngwie lånar friskt från den klassiska musikvärlden. På minuskontot finns en annan sak som heller inte överraskar; att vår blågula gitarrhjälte behöver hjälp med låtsnickrandets ABC (vers, brygga, refräng). Här har vi nämligen ett typexempel på hur det kan bli när olika idéer klipps och klistras ihop till ett inte rakt igenom välsmakande hopkok.
Jämför med Presto Vivace in C# Minor eller varför inte (Si Vis Pacem) Parabellum, vilka är skivans stora utropstecken. Snacka om instrumentala fartfläktar! Just detta är den väg som jag hoppas att Yngwie väljer att gå all in på nästa gång det är dags för skivsläpp. Fram till idag har ju mannen som gav neoklassisk hårdrock i höghastighetsfart ett ansikte enbart släppt en instrumental skiva med klassisk musik och en akustisk balladskiva med covers på egna låtar – och ingen av dom släpptes igår, om jag säger så.
Eternal Bliss är en ballad som gör Yngwies röst rättvisa. Faktum är att det är en riktig godbit till ballad som bär starka spår av I’m My Own Enemy (Fire And Ice, 1992). Det där akustiska ”plocket” har shredmästaren alltid varit bra på men det är ett fullkomligt glödande elektriskt gitarrsolo som är låtens clou.
(Fight) The Good Fight har en bra refräng men för ovanlighetens skull är det allt gitarrsolospel som helt enkelt blir för mycket. More is more… Eller… I detta fall är det bara för mycket eftersom vi har hört precis allt förut. Det är liksom full fart framåt utan tanke som gäller, ungefär som delar av låttexten säger: ”Never look up, charging ahead…”
Det börjar lugnt med akustiskt gitarrspel i Sea Of Tranquility, ja nästan som ett meditationssoundtrack, innan Yngwie går loss ordentligt på elgitarren. Här får han till det på precis det sätt som gör honom till den han är. Faktum är att det går att se detta åttaminutersepos som Yngwies ”innehållsdeklaration”.

För övrigt är det något av en prestation i sig att få något som – förmodar jag – är inspelat med dagens teknik att i mångt och mycket låta som en demoinspelning från 1980-talet. Men okej, lite skit under naglarna bidrar bara till en ruffigare känsla och ärligt talat blir det ljudmässigt som en tillbakablick till Yngwies första skivinspelningar som inte var de knivskarpaste.
Å andra sidan går det inte att blunda för att produktionen är märklig, inte minst för att volymen måste skruvas upp rejält jämfört med andra skivor som jag spelat före och efter Parabellum.

Min snabbrecension lyder kort och gott:
Låtarna med sång landar mestadels kring en betygstvåa (Eternal Bliss högre än så) medan de instrumentala oftast landar kring en betygsfyra.

Magnus Bergström

30

06 2021

En rå liveklassiker 40-årsjubilerar i ny kostym

274359

Motörhead ”No Sleep ’til Hammersmith – Expanded Anniversary Edition”  (Sanctuary)

Fast Eddie. Lemmy. Philthy Animal. Rå. Råare. Råast.

De var Motörhead och de spelade rock and roll. På högsta volym.

Sommaren 1981 såg en av alla tiders liveskivklassiker inom hårdrocken* dagens ljus och blev Motörheads första och enda listetta i England.

Som alla förstår är det alltså öppet mål för management och skivbolag att ge sig på en nyrelease. En vettig sådan är värt att tillägga.

Utöver originalskivan innehåller den stilrena boxen en hel del extragodis, både att lyssna och att hålla i som till exempel en 48-sidig bok med text och bild samt diverse ”minnessaker”.

No Sleep ’til Hammersmith känns äkta rakt igenom; lyssnaren får ta del av det som hände där och då. Med andra ord ett bra producentjobb med tanke på att det vid närmare lyssning är uppenbart att det putsats på några ställen.

Sida vid sida med bonuslivematerialet, som utgörs av kompletta soundboardinspelningar från Leeds och Newcastle (två stycken) våren 1981, märks en klar skillnad i ljudbilden. På dessa låter det nämligen rått och smutsigt rakt igenom; med andra ord oputsat och helt rätt i fallet Motörhead.

Ovan nämnda konserter var också de som utgjorde No Sleep ’til Hammersmith så nu är cirkeln sluten.

Full pott är snubblande nära; både för musiken och inte minst för det historiska värdet. Fattas bara annat med en låtlista som utgörs av två låtar från debuten, fem låtar från Overkill, en låt från Bomber och tre låtar från Ace Of Spades.

Och det bjuds på mer; två singelbaksidor och tre soundchecklåtar fullbordar detta minst sagt maffiga livedokument från en tid då hårdrocken fortfarande var ”farlig”.

Men… Eftersom undertecknad alltid har ansett att Iron Horse inte passar särskilt bra i sällskap med övriga benknäckarlåtar kan jag bara inte blunda för det nu heller. Tiden har nämligen inte gjort att jag ändrat åsikt utan den känslan är fortfarande stark och en halv ”pinne” ryker.

För övrigt handlade inte allt om själva musiken när Motörhead eller rättare sagt Lemmy stod på scen; hans mellansnack är som rena rama drömmen för skrattmusklerna.

Genom åren har det inte sällan ifrågasatts varför det bara släpptes en enkel- och inte en dubbelskiva. En berättigad fråga som även kan ställas om Nö Sleep At All (1988).

I båda fallen är svaret att konserterna inte var tillräckligt långa och det är alltså som det är med den saken.

Motörhead kom alltid bäst till sin rätt live, så bara njut av det vi har här och nu och ja, givetvis på högsta möjliga volym. No Sleep ’til Hammersmith är rena rama dynamiten.

Magnus Bergström

*Jag väljer att kalla Motörheads musik hårdrock, även om Lemmy hävdade att de spelade rock and roll.

48714

Fotnot: Recensionen avser 4-cd deluxeutgåvan.

24

06 2021

Giganter med starka refränger omfamnar hela karriären

helloween

Helloween ”Helloween” (Nuclear Blast/Warner)

   Release 18 juni

Helloween är tillbaka och är på ett sätt starkare än någonsin; medlemsantalet uppgår ju som bekant numera till hela sju personer. Att samtliga inblandade i Pumpkins United-återföreningen har fått förnyat förtroende är ingen skräll utan fullt logiskt.

Det gör att bandet å ena sidan sitter i en bekvämare sits än på många, många år i och med det stora intresset för den nygamla sättningen.

Men å andra sidan är det svårt ja rentav omöjligt för artister att mäta sig med klassiska låt- och skivsläpp från en tidigare storhetstid.

I marknadsföringen av det nya alstret har det pratats mycket om att inspelningen varit old school, med samma helt analoga (!) inspelningsutrustning i HOME Studios där Helloween-skivorna Master Of The Rings, The Time Of The Oath och Better Than Raw spelades in.

Rullband från ”den gamla goda tiden” har använts och till och med originaltrumslagaren Ingo Schwichtenbergs (R.I.P.) begagnade trumset. Om det märks i ljudbilden? Omöjligt att säga, måste jag säga. Men samtidigt är det lätt att konstatera att allt på skivan låter fräscht och inte överdrivet digitaliserat som så mycket numera.

I producentstolen hittar vi minst sagt välmeriterade Charlie Bauerfeind, med Dennis Ward som medproducent. Det första samarbetet mellan dessa herrar kan utan tvekan anses som klart lyckat; ljudmässigt talar slutresultatet för sig sjäv.

Det är bra klös i öppningslåten Out For The Glory och givetvis missar inte power metal-giganterna, som bildades i Hamburg 1984, chansen att låta Michael Kiske ta huvudgreppet om mikrofonen i första delen av denna mersmakande power metal-dänga. Refrängen klistrar sig fast trots att det inte är någon lek för lyssnaren att hålla jämna steg med herr Kiske. Men det handlar inte bara om honom – även om just det faktum att han är tillbaka (för gott?) är en starkt bidragande orsak till intresse från många hårdrockares håll – utan även Andi Deris och Kai Hansen får vara med och visa sina röstresurser och tar för sig på bästa sätt när de får chansen.

Starka refränger är skivans signum vilket står klart redan efter de två första låtarna och redan i den andra, Fear Of The Fallen, återfinns skivans klart starkaste dito. Ett klockrent skolboksexempel på klassiskt Helloween-låtsnickrande av absolut högsta kvalitet. Gåshud!

När vi kommer till Best Time och Mass Pollution pekar formkurvan en aning nedåt. Visst, det är bra låtar i ”modern Helloween-stil” men båda saknar det lilla extra. Kraven är onekligen högt ställda på dagens upplaga av Helloween när låtar som på tidigare skivor hade fått ganska rejält med ros nu passerar med om inte en axelryckning så ett ”bra men…”

Angels är en mäktig ballad med lite extra tryck i. Deris och Kiskes röster samspelar så fint; lyssna bara på ”sångbreaket” efter sisådär två minuter. Och det smakfulla gitarrsolospelet ställer alla kroppens hårstrån i givakt.

Rise Without Chains är en låt i Kiske-stil som sjungs av… Deris! Det rör sig om fart och finess i ett nätt litet låtpaket och det är förstås aldrig fel när det handlar om Helloween. Det ska sägas att till en början tyckte jag att det ”bara” rörde sig om en bra låt och inget mer, men efter ett gäng lyssningar växte den till sig och blev hastigt och lustigt en het kandidat till skivans topp tre. Det går bara inte att motstå refränger av den här kalibern.

Indestructable är ett skolboksexempel på hur två starka röster kan samarbeta för låtens bästa istället för att konkurrera om utrymmet; Deris tar hand om versarbetet och Kiske ställer skåp i refrängen.

Förlåt mig för att jag tjatar om refränger men jag skyller på… Helloween!  Robot King är en stark utmanare i kampen om skivans mest klibbiga refräng. Den kryddas dessutom av ett sanslöst gitarrspel som når sitt klimax i en utdragen sexsträngsduell i stämmor. Läckert värre!

Cyanide är inte fullt så giftig som titeln antyder; kort och snärtig javisst men snickrad helt enligt den många gånger genom åren använda modulen 1A och är alltså i avsaknad av ”det”.

Down In The Dumps återställer omedelbart ordningen med sång i höga register och ett maffigt trumspel som resulterar i skivans stora stund för Dani Löbe. Han får nämligen lattja loss ordentligt med trumstockarna och visar med eftertryck att han är en av vår tids absolut bästa power metal-trumslagare.

Den korta instrumentala Orbit är inte mycket att orda om. Dess jobb är enbart att ”bygga upp” skivans stora låt tillika första singelsläpp.

Skyfall valdes som första singellåt och det är lätt att förstå varför, även om den rejält tilltagna speltiden på drygt tolv minuter knappast är en PR-persons våta dröm. På detta miniepos pluskonto återfinns mer än en passning till de båda klassiska Keeper Of The Seven Keys-skivorna och det finns faktiskt enstaka spår så långt tillbaka som till Walls Of Jericho. Det är en välskriven låt som symboliserar allt det som alla (?) bandets fans vill ha. Att den är tämligen ensam på skivan om att vara just en sådan låt är en annan femma…

Helloween ska ha all heder av att de har gått in i ”projektet” med ambitionen att återkoppla till framför allt Keeper of the Seven Keys-skivorna men ändå inte låtsas som att åren från dess fram till nu aldrig har existerat. Detta nya alster omfamnar nämligen på en och samma gång hela karriären – möjligtvis med Chameleon och Keeper of the Seven Keys: The Legacy undantagna – vilket undertecknad applåderar och det rejält. Om något är det faktiskt mer av ”nya” än ”gamla” Helloween, vilket framgår av låt för låt-genomgången ovan.

Och nu är stunden kommen för betyget… Ena stunden vill jag dra till med en betygsfyra  – med plus i kanten dessutom – men i och med att det låtmässigt handlar om allt ifrån tvåor till femmor ja då har jag inget annat val än att besluta mig för något av ett medelbetyg. Men jag vill samtidigt poängtera att det till största delen är en rackarns stark skiva vi har att göra med.

Det går inte att vara besviken på Helloween anno 2021. Tvärtom.

Magnus Bergström

17

06 2021

Den äkta varan

hermanfrank

Herman Frank ”Two For A Lie” (AFM/Sound Pollution)

Den forne Acceptgitarristen Herman Frank fortsätter att gå sin egen väg och Two For A Lie är ännu ett fantastiskt album med den rätta karaktären. Det femte i ordningen. Vid hans sida finns den trogna följeslagaren Ricki Altzi (At Vance, Masterplan) som bär upp sången med den äran. De övriga tre edsvurna är väl aktade musiker med erfarenhet och anknytning till likartade band vilket cementerar ljudet av heavy metal till fullo.

Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept och just därför stämplar Teutonic Order och Venom in med den kraft som det anstår en yxman från Hannover. Rakt på sak med den specifika gitarren som frossar i riff och solon, de virvlande trummorna och den ståndaktiga basen med de hänryckande rytmerna som får fundamenten att skaka samt inte minst den bärkraftiga sången som sätter kronan på verket.

Vibrationerna i Lier leder ända till Kashmir. De förtäckta ackorden får resfebern att gripa tag i nackskinnet på ett sätt som Led Zeppelin gjorde på sin vallfärd till helig mark för mycket länge sedan. Det är inga fel att sätta ner fötterna på hårdrocksterritorium ibland. I synnerhet inte när resultatet blir så här gott.

Power metal-handen har ett järngrepp runt Just A Second To Lose som framhäver en delikat balans mellan tillgänglighet och oåtkomlighet som får den mest inbitne att le i mjugg. Frank har moderskeppet Balls To The Wall på sitt CV. Det har skapat ringar på vattnet som här och nu mynnar ut i den allsångsvänliga Danger. Intensiv och fängslande med spelglädje i sin yttersta skepnad.

Till de som önskar headbanga och lyfta armen mot himlen med de två yttersta fingrarna utsträckta så yppar sig ett utmärkt tillfälle när Stand Up And Fight trampar igång med ingenting annat än utstuderad kämpaglöd. Den kraftfullaste låten på albumet och det bottnar i överflödet av hormonstinna riff och det forcerande tempot.

Med ett öppet sinne avslutar Open Your Mind den nästan prick 40 minuter långa andäktiga föreställningen. De redan trogna har fått sitt lystmäte tillgodosett. För de tvivlande bör det här vara en inkörsport till en heavy metal-himmel som inte bara skänker en oerhörd glädje utan också är trygg, taktfast och teutonisk.

Thomas Claesson

16

06 2021

Fyllt till bredden med bra melodier

hiatt

John Hiatt ”Leftover Feelings” (New West/Border)

Hoppet var ute efter några mediokra album då han försökte agera rocksångare. Men han har återhämtat sig bra och blivit i högsta grad aktuell att lyssna på igen.

John Hiatts tre album Crossing Muddy Waters, Dirty Jeans And Mudslide Hymns och The Open Road  är ljudliga bevis på detta faktum.

Nu är det dags igen. Han har hitta sin perfekte lekkamrat och polare i Jerry Douglas och hans eminenta musiker med rötterna i bluegrassmusiken.

Dessutom verkar det som att John Hiatt har skärpt till det mesta för att komma upp i samma nivå som hans medmusikanter.

Johns röst har en helt annan skärpa och en annan renhet. Detta album är fyllt till bredden med bra melodier och texterna innehåller en mängd små vardagsbetraktelser som eldrivna Cadillacs eller musikaliska minnen från den legendariska Studio B i Nashville där detta album är inspelat.

Sen är det så att det svänger föredömligt om Jerry Douglas trumlösa band, hans dobrospel ligger hela tiden bakom eller vid sidan om John Hiatts röst för att kommentera och förstärker det musikaliska helhetsintrycket. På samma sätt fungerar Christian Sedelmyers sköna och ljuva fiolspel.

Basisten är den som sköter grundsvänget och så att säga är basen för hela kalaset.

Det vore fel att lyfta upp några speciella låtar från detta mycket starka och genomarbetade album så då gör vi inte det.

Vi bara njuter och ler åt svänget och den sköna känslan i musiken på Leftover Feelings med John Hiatt och Jerry Douglas band.

Bengt Berglind

14

06 2021

Vart än sanden yr

billy gibbons

Billy F. Gibbons ”Hardware” (Concord/Universal)

ZZ Tops ökenvandring verkar inte ha något slut. Det är snart 40 år sedan Eliminator (1983) släpptes och efter det har sanden bara virvlat runt på måfå utan att ett enda guldkorn har vaskats fram. Dessutom framstår deras liveframträdanden som minst sagt mediokra med den stelbenta föreställningen på SRF 2019 i färskt minne.

Desto trevligare att Billy F. Gibbons nu släpper sin tredje riktigt smutsiga soloskiva och samtidigt startar upp sin nya Ford 34 Roadster och drar iväg till platser där vederbörlig musik frodas till det bästa. Han låter V8:an göra grovjobbet, bränner lite gummi och står upp för sin status som Texasbo.

När Gibbons spelar ut sina kort på fri hand dallrar luften. Kaktusar står blick stilla, skallerormar väser i skymundan och under de tre inledande spåren: My Lucky Card, She’s On Fire och More-More-More flockas kvinnor runt omkring honom med intuitioner och beaktanden av allehanda önskemål.

Den raspiga rösten i Vagabond Man drar åt sig blickfånget. En tillbakasyn på livets vedermödor, bekännelser, lögner och avslöjanden. Gibbons är inte främmande för intriger och här finns intensiva upplevelser som omisskännligt bär en musikers signatur.

Gibbons förkärlek till snabba och högljudda Hotroads tar sig uttryck i Spanish Fly som är synonymt med en 1946 års 2-dörrars Ford Sedan. Namnet återfinns även på ett uppiggande medikament som med fördel kan hämtas från Mexiko och kanske just därför låter det som om någon bitvis spelar på en såg hämtad från en närliggande hip-hop klubb.

Systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe sätter extra piff på tillvaron i Stackin’ Bones. De två är skräddarsydda för Gibbons musikaliska skapelse på ett både naturligt och nöjaktigt sätt. Det mynnar ut i ett av albumets högtidsstunder med tända kandelabrar, bordet dukat för fest och starka sydstatsharmonier som ackompanjemang.

Billy F. Gibbons bär visserligen billiga solglasögon, en mössa med inspiration från en ryamatta och ett gråsprängt tre decimeter långt bärnstensskägg, men hans begåvning som musiker råder det inget tvivel om. Med I Was A Highway och S-G-L-M-B-B-R visar han dels att han återvänder till den ursprungliga gyttjan i Rio Grande och dels att han lämnar en strimma av hopp för att väcka liv i ZZ Top.

Thomas Claesson

10

06 2021

Allt för Norge

motorpsycho

Motorpsycho ”Kingdom Of Oblivion” (Rune/Border)

Tre decennier in i karriären är mystiken runt Motorpsycho fortfarande kompakt. Deras värld är formad med stadiga händer och fötter som aldrig slår sig till ro. Beroende på hur man räknar finns i det närmaste ett album per år att tillgå. En utbredning som få är mäktiga till.

Från bandets hemvist Trondheim strömmar för närvarande i grund och botten hårdrock. Den är emellertid tillspetsad med psykedeliska inslag i en konstnärlig atmosfär som dryftar komplex lyrik med ömsom förvirrande och fängslande element.

Kingdom Of Oblivion är en koloss på lerfötter som sträcker på sig i 70 minuters effektiv speltid. Konceptet följs i möjligaste mån, men perspektivet intar förändrade former vartefter. Den fiktiva karaktären stöps om i personliga pronomen allt eftersom resan fortgår. Det förflutna och det som försöks att efterliknas är ändå lätt att urskilja oberoende av varandra.

Mänsklighetens exploatering avhandlas i The Warning Pt. 1 & 2. Det attackerande, riffbaserade  hårdrocksoundet får sin typiska prägel när de förhållandevis knepigt tajmade ackordskiftena härjar fritt. Titelspåret med sin psykedeliska anstrykning matar på med ytterligare disharmonisk klangfärg intrigerat av kontrastfulla toner från ett orkestralt keyboard.

Mycket het ånga släpps ut på The United Debased som går varm i över nio minuter. Balanshanteringen skiftar form oavbrutet med progressiva förtecken i fokus. Influenser från 70-talet lyser klart igenom utan att endera form av släktforskning måste tillgripas.

Det akustiska numret Lady May leder in på en lugnande och mild fas fastän den bryska basen lever sitt eget liv. At Empire’s End svävar i sin egen sinnevärld. Vi befinner oss på en plats med skonsamma passager som frammanar obeveklig lekfullhet så till den grad att både överraskningar och unika stunder är tillstädes.

Norges förste regent Harald Hårfager vrider sig i graven vartefter musiken tar form, men frid över hans minne. Det överväldigande resultatet är ändå att en samlingspunkt för de nyfikna har inrättats. En plats där många trogna fans redan finns etablerade.

Thomas Claesson

07

06 2021

Vilken tid som helst

robin mcauley

Robin McAuley ”Standing on the Edge” (Frontiers/Playground)

Den irländska flaggan sveper över forna hjältar. Phil Lynott, Rory Gallagher och Gary Moores minne lever för evigt och kommer alltid att vara förknippat med ärlig, äkta och framför allt genomträngande ’rakt på sak’ Rock N’ Roll. Få är de rockmusiker som fortfarande bär fanan stolt. Robin McAuley är en av de tappra återstående från den gröna ön.

Till er som fortfarande vrider huvudet mot 80-tals rockens gyllene tidevarv: sluta att rotera runt den egna axeln, se inte längre än hit. McAuley har trots sina 68 år fortfarande glöd i rösten och det med en hetta som glädjer både gammal och ung.

Tiden med Michael Schenker är över och förra årets sånginsats med den bejublade supergruppen Black Swan är inte längre i strålkastarljuset. Framför oss står Standing On The Edge och balanserar på knivseggen. Överrumplande modig och med en självbevarelsedrift som räcker långt.

Nu frigörs en kompott av titlar och den finstämda balladen Late December singlar iväg som en såpbubbla som alla vill följa, men ingen kan fånga. McAuleys smäktande stämma har förnimmelsen av en gåva från en högre makt och låten lyfts så högt som bara en hårdrockare är mäktig till.

Tre nyanserade rockepos följer i oberoende ordning: Do You Remember, Say Goodbye och Supposed To Do Now visar att McAuley fortfarande är en av de bästa i branschen. Om någon fortfarande tycker att tiden rinner iväg och beslutsamhet är ett aber. Stanna upp en stund, lyssna på titellåten Standing On The Edge och bli tillfreds.

Thomas Claesson

28

05 2021

Musikkulturgärning gjord med känsla och finess

tony joe

Tony Joe White ”Smoke from the chimney” (Easy Eye/Border)

Tony Joe White lämnade jordelivet för några år sedan och lämnade efter sig outgivet låtmaterial inspelat i hemmet.
Nu har dessa band och taper hittats av hans son, Jody White som lämnade över dom till Dan Aruerbach, producent och medlem i Black Keys.

Dan har restaurerat detta knippe låtar som kommer från TJWs tidiga år som låtskivare. Sedan har Dan Auerbach med mycket varsam hand och med en stor portion känsla adderat musiker för att ge känslan av att det skulle ha varit inspelat så här.

Gräddan av äldre studiomusiker i Nashville har inkallats i tjänst för att få till en så autentisk ljudbild som möjligt. Resultatet är rent utsagt glimrande.

Här får vi prov på det som senare skulle bli TJWs adelsmärke med en gungande swamp funkrock och med inte så lite mumlande sång och ett eget gitarrsound.
Det som också är extra kul och trevligt här är att vi får höra när TJW sjunger på riktigt, det gör han med den äran.

TJW var en stor låtskivare med soulklassiker som Midnight Train in Georgia, Polk Sallad Annie (som Elvis snodde) och Tina Turners Steamy Windows.

Smoke from the Chimney är en musikkulturgärning som är gjord med känsla och finess.

Bengt Berglind

27

05 2021

Heltaggad balansgång

cactus

Cactus ”Tightrope” (Purple Pyramid/Border)

   Release 4 juni

Skivomslaget avbildar solen som går ner över prärien och det röda ljuset skimrar över kaktusen som står där så ensam under den bara himlen. Året var 1970 och den kultförklarade och tillika självbetitlade skivan Cactus satte ett rejält avtryck i de innersta kretsarna av blues och rock. Titlar som Parchman Farm och You Can’t Judge A Book By The Cover blev stilbildande bokmärken för den månghövdade skaran av efterföljare.

Den karismatiska grundaren, enda kvarvarande originalmedlemmen och gudabenådade trumslagaren Carmine Appice som är född i New York 1947 spänner nu upp TIghtrope till sträckt lina tillsammans med ett gäng distinkta gentlemän. Visst är det märkligt. När man å ena sidan kan se var och varannan 74-åring stappla omkring med rollator på stan, så verkar det som om ålder inte har någon betydelse inom rockvärlden

Den innerliga vitalitet som Cactus uppvisar är respektingivande. Redan på det inledande titelspåret uppvisas en förnäm känsla för takt och ton. Alla igenkännande fingeravtrycken finns placerade där de ska vara när inspirerande riff och lång erfarenhet faller ut i ett modernt rockstycke.

Pånyttfödelsen av The Temptations Papa Was A Rolling Stone är förlösande. Kraftfullt och utan fruktan förvandlas den gamla slagdängan om tvivelaktig livsföring till en rakt igenom armerat klippblock. Magnifikt uthuggen med flammande flinkhet och totalt väsensskild från originalet.

Lika väl som bluesen i Poison In Paradise når de djupaste skrymslena i den mänskliga själen. Lika väl når den framåtskridande Preaching Woman Man Blues det innersta förnuftet. De upplyftande rytmerna eskalerar i Third Time Gone när trumstockarna far omkring som projektiler överallt där det går att komma åt. Så bekräftar en legend sin status. Munspel, bas, gitarr och sång hakar på i det virvlande tempot.

Suite 1 & 2: Everlong, All The Madman sticker ut från konceptet med stor framgång. Täcket faller för den progressiva rocken med psykedeliska effekter. De orkestrala tonerna smälter ihop med den triumferande gitarren och den ödesmättade stämman som på ömse håll har tillträde till alla de rätta områdena. Den inbitne entusiasten kan även höra influenser från The Beatles, Uriah Heep och Led Zeppelin.

Kaktusen lagrar vattnet i sina blad. Den kan bli över 200 år gammal och på försommaren blommar den. Cactus däremot har konserverat sin bluesrock i över ett halvt sekel och med Tightrope visas den finaste paletten av vassa låtar. Jag lyfter på stråhatten och ger min eloge.

Thomas Claesson

Kultfakta: Byggnaderna till höger på omslaget har stora likheter med kraftverket Battersea Power Station i London som finns avbildad på Pink Floyds album Animals från 1977. Då svävade en gris över anläggningen. Nu är en balanslina fäst vid en av skorstenarna.

26

05 2021