Julens musik

coll1

Rodney Crowell ”Christmas everywhere” (New West/Border)  betyg 3

The Mavericks ”Hey! Merry Christmas!” (Mono Mundo/Border

Fler och fler musiker gör sin egen version av julmusik och släpper ett julalbum. En del är traditionella, andra försöker hitta en ny nisch i julmyset. Varje år spelar jag gärna julplattor med Chris Isaak och givetvis Bob Dylan. I alla fall kanske det räcker någon enstaka spelning. På radio i morse uttalade sig en forskare i just julmusik och påstod att den julmusik som inte hade den obligatoriska bjällran med inte hade en chans.

Rodney Crowells första julalbum är väl mer av det kommenterande slaget. Dessutom har han lagt ner sig och skrivit en rad nya jullåtar. I dessa kommenterar han olika företeelser och känslostämningar med en storportion ironi och humor med svärtade kanter. Det märks att den gode Rodney är en ordsmed av rang för texterna är genomgående välgjorda och värda att lyssna in. Trevligt för stunden. Sen får jag se om den även kommer spelas nästa jul.

Mavericks julalbum är däremot som en storblinkande superamerikansk julgran klädd i  arrangemang från Phil Spectors klassiska julalbum och Springsteens E. Streets svulstigheter. Det ultimata julalbumet för en julbugg eller annan dans i stugan.

Mavericks har visserligen en bra sångare i Raul Malo och musiken är lite rock, latino och en och annan ballad. Men det blir lite Bror Duktigt över det hela, lite polerat och förmedlar inte någon varm julkänsla, om det nu var meningen. Troligen inga fler spelningar kommande jular.

Bengt Berglind

21

12 2018

Tar det svenska AOR-arvet vidare

palace

Palace ”Binary Music” (Frontiers/Playground)

Palace är svenske Michael Palace hjärtebarn. Michael Palace verkar också som låtskrivare in house för italienska bolaget Frontiers Records samt är även medlem i projektet Kryptonite med Jakob Samuel från The Poodles. Debutplattan från Palace, ”Master of the Universe”, kom 2016 och är väl värd att kollas upp. Nya plattan är betitlad ”Binary Music”.

Vi håller oss här inom svensk nutida AOR-hårdrock, dvs den 80-talsfärgade – som börjat bli lite av en egen älskad genre i vissa kretsar utomlands, och där väl bandet Houston kan framhållas som ett grundriktmärke.

Ja, Sverige har ju en fin tradition med melodiös hårdrock/AOR sedan 80-talet och numera klassiska och inflytelserika band som förstås Europe, Treat och Alien exempelvis. Palace är ytterligare ett band värt att hålla öron och ögon öppna för. Gruppen tar på ett skickligt sätt det svenska AOR-arvet vidare och kan varmt rekommenderas.

Lyssna på: ”Binary Music”, ”Dangerous Ground”.

Henric Ahlgren

18

12 2018

Svängig och psykedelisk musikresa med popmelodikrokar

electric boys

Electric Boys ”The Ghost Ward Diaries” (Mighty Music/Sound Pollution)

Låt oss titta närmare på hur de elektriska grabbarna låter jämfört med titeln på debut- och genombrottsskivan Funk-o-Metal Carpet Ride (1989).

Funk? Ja, lite. Metal? Nix! Carpet ride? Ja, absolut. En psykedelisk musikresa i en småputtrig flower power-värld. Ungefär så. För att tala klarspråk: en hybrid av Groovus Maximus (1992) och Freewheelin’ (1994) med en gnutta funk från skivdebuten. Det hörs tydliga spår av Hanoi Rocks och Atomic Swing.

Under den hårdrockiga ytan finns finfina melodikrokar från popvärlden, som gör att Conny Bloom framstår som hårdrockens Per Gessle – på ett positivt sätt.

Oavsett om det bjuds på en rockrökare, en halvballad eller något mitt emellan är svänget ständigt närvarande. De har det helt enkelt i sitt dna och får det att låta så avslappnat och lekfullt.

Hangover in Hannover – ösig och partyglad och ett utmärkt val av öppningslåt; som den ultimata korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks.

There She Goes Again – en något lugnare historia (framför allt i refrängen) och fylld med stämsång av bästa märke och en skön rytm.

You Spark My Heart – fyndig titel och dito text men sliter sig aldrig loss från standardrockträsket.

Love Is a Funny Feeling – en groovig sak som kryddas med ett inlevelsefullt gitarrsolo och bättre än så här blir det inte på The Ghost Ward Diaries.

Gone Gone Gone – en starkare ”syskonlåt” till There She Goes Again; jag tänker framför allt på att vers och refräng gifter sig på bästa sätt. Även här slår det gnistor om gitarrsolospelet.

Swampmotofrog – drygt tre minuter instrumentalgodis att lyssna på om och om igen. Kunde ha varit dubbelt så lång utan att jag klagat det minsta.

First The Money, Then The Honey – ännu en låttext med glimten i ögat och här får vi åter igen prov på nyss nämnda, sköna korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks. Stark kandidat i titelmatchen om att vara bäst på skivan.

Rich Man, Poor Man – bluesig känsla och ett bra exempel på bredden i låtkomponerandet. Funkar bra i mina öron!

Knocked Out By Tyson – fyndig låttitel till trots så blir den ingen favorit, för jag hittar inte det där lilla extra som ger det extra stinget. Men körsången i refrängen är en läcker detalj.

One Of The Fallen Angels – med en speltid på drygt sex minuter är en finfin avslutning, med sin blandning av sväng och melodikrokar.

På minussidan hamnar det faktum att det uppenbarligen funnits en vilja att klämma in alla möjligt i låtväg, vilket gör att det liksom spretar en del här och där. Men det beror förstås på lyssnarens egen smak om det är något negativt eller positivt.

Min solklara slutsats är att det inte handlar om ett nio till fem-jobb för bandmedlemmarna, som de tvingas att gå till i brist på annat.

Nej, absolut inte. De spelar den musik de själva tycker om och vill spela, på sina egna villkor och helt fria från rådande trender. Uppfriskande!

Det måste också sättas plus för produktionen, som är lagom organiskt retro (åh dessa två populära ord) och samtidigt luftig och modernt välljudande utan att bli klinisk.

The Ghost Ward Diaries är rena rama inbjudan till att rocka hela natten och partaja hela dagen.

Magnus Bergström

14

12 2018

Mer Dire Straits än på länge

knopfler

Mark Knopfler ”Down The Road Wherever” (Virgin/Universal)

Efter att Mark Knopfler peakade med sitt band Dire Straits och plattan ”Brothers in Arms” 1985 (försäljningsframgångar i megaklass över hela världen och tillika det 8:e bäst säljande albumet i England någonsin) har han därefter släppt ett antal gedigna soloplattor, haft många samarbeten med andra prominenta musikaliska storheter, producerat plattor samt verkat som skicklig filmmusikkompositör. Som egenartad och unik stilistisk gitarrist, låtskrivare och mångsidig maestro är Knopfler en av de absolut största inom populärmusiken sedan slutet av 70-talet. (När kommer Polarpriset?)

Nya plattan ”Down The Road Wherever” för tankarna en del till en av de tidigare höjdpunkterna i katalogen med soloplattor – ”Sailing to Philadelphia” från 2000. Här låter också Knopfler mer som gamla Dire Straits än på länge, i framtoningen. Det finns även en mogenhet och retrospektivitet i anslaget. Tillbakablickar på svunna tider, en lite ny personlighet i texterna samt det alltid utsökta mästerliga hantverket i gitarrspelet cementerar Knopfler som en av de nu äldre och smakfullaste av internationella statsmän inom sin bransch. Det går knappast att besitta mer erfarenhet och pondus än så här. En julklapp att rekommendera – för gamla och nya fans!

Lyssna på: ”Trapper Man”, ”Back On The Dance Floor”.

Henric Ahlgren

07

12 2018

Sången förblir den samma

greta2

Greta Van Fleet ”Anthem of the peaceful army” (Universal)

Att ett band med det kufiska namnet Greta Van Fleet härstammar från den osannolika staden med det tyskklingande namnet Frankenmuth i Michigan får väl anses som helt naturligt. För då faller ju debutalbumet med den obegripliga titeln Anthem Of The Peaceful Army in alldeles utmärkt.

De tre bröderna Kiszka med Josh bakom mikrofonen, Jake på gitarr, Sam på bas och keyboard samt kompisen Danny Wagner på trummor har sannerligen haft en upptrissad tillvaro på senare tid med ett mediedrev utav Guds nåde i bakhasorna.

Alla fyra i den låga 20–årsåldern har ett renodlat intresse av hårdhudad klassisk rock som tilldrog sig över 20 år innan de själva föddes. Det är förvisso många som genom tiderna har varit kallade i det ärendet, men få är utvalda. Det här bandet gör anspråk på att låta som de stora grabbarna i allmänhet och Led Zeppelin i synnerhet och faktum är att de lyckas bra.

Vilda ekon, gälla skrik och abrupta avbrott på en inslagen musikalisk linje är stiltrogna avvikelser som återfinns lite här och var på skivan. Förra årets dubbel-EP följs upp alldeles utmärkt och den ungdomliga upprymdheten utmanar de stora utan att för den delen göra sig till åtlöje.

Redan på första spåret trollas en stämning fram som är inbjudande för fortsättningen. Många hade nog väntat sig en mer dramatisk inledning, men Age Of A Man är en besinningsfull, melankolisk vandring genom naturens element som visar att bandet har mognat på ett föredömligt sätt.

When The Curtain Falls är full av musikalisk vitalitet även om krönikan om en artists uppgång och fall i sig är tragisk. Den reflekterande bryggan är värd att begrunda innan tenorrösten får fäste igen.

Det trillar ut många ess ur rockärmen under skivans gång och Watching Over är inget undantag. Tillbaka i det episka rummet och unik i sitt slag med en övergripande framåtsträvande intensitet.

En stunds återhämtning återfinns i You Are The One. Den akustiska gitarren i samkväm med slingor från hammondorgeln lägger sig stilfullt bakom sångrösten som här är betydligt nedtonad. Ett särdrag som kunde ha utnyttjas vid andra tillfällen också.

De begåvade musikerna i Greta Van Fleet med sin positiva inställning är en frisk fläkt i rockvärldens labyrinter. Här delar de på ett frikostigt sätt ut både kärlek och glädje som man aldrig kan få för mycket av.

Anthem Of The Peaceful Army är förmodligen årets bästa debutalbum och skulle den ha kommit ut för 45 år sedan så hade den varit årets bästa då också.

Thomas Claesson

30

11 2018

Låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

23

11 2018

Levererar godset i rättan tid

uriah heep-

Uriah Heep ”Living the dream” (Frontiers/Playground)

Gitarristen Mick Box leder sina mannar i rätt riktning och det med samma frenesi som han gjorde med 1970 års debutalbum Very ’Eavy… Very ’Umble. Det unika soundet porlar fortfarande i bakvattnet och bitvis forsar det lika frejdigt som förr.

Många års turnerande har gjort bandet tajt och sångerna sprudlar av energi. Här finns hårdrock, ballader och progressiv rock återgivna med passion, kraftfullhet och harmoni. Det hela ackompanjerat av den välrenommerade hammondorgeln och sologitarren med en lagom dos från wah-wah pedalen.

Det starka engagemanget visar sig också direkt i titellåten som tjänstgör som en vägledare och inspiration för hela albumet. Ett passionerat stycke av ett band som har lyckats behålla dragningskraften där så många andra har fallerat.

Vidare ner i låtlistan återfinns två av mina absoluta favoriter. Den grundmurade retrokänslan i Knocking At My Door och den episka bredden hos Rocks In The Road är ingenting som passerar obemärkt förbi. Båda väcker minnen till liv från bandets fornstora dagar.

En annan nostalgihöjande faktor är Falling Under Your Spell som helt klart har samma postnummer som den odödliga Easy Livin’. 46 år skiljer låtarna åt, men med Phil Lanzons virila fingrar över hela tangentbordet och Bernie Shaws överväldigande röst känns det som om tiden har stått still.

Living The Dream visar på Uriah Heeps osvikliga förmåga att sträva vidare, att försvarar sin heder med blanka vapen och att hysa tillförsikt vad som än kommer i vägen. För de som vågar satsa vinner ofta framgång och endast då hålls drömmen vid liv.

Thomas Claesson

19

11 2018

Ett tecken i tiden

nazareth tattoed

Nazareth ”Tattooed on my brain” (Frontiers/Playground)

Det finns säkert en hel del gamla fans som inte ens ger den här skivan ett minsta litet ögonkast. Första utgåvan utan den karismatiska sångrösten från Dan McCafferty är också rätt allmänt hållen och kunde i praktiken ha kommit från vilken grupp som helst. Det förstår alla som inte hade rullgardinen nere när albumen Razamanaz och Loud ’N’ Proud hade herraväldet över hårdrockens territorium.

Nu gör den nya frontmannen Carl Sentance (ex. Krokus) allt som står i hans makt för att hålla den skotska fanan högt och det utan att vända sig om. Till sitt understöd har han bl. a. den enda kvarvarande medlemmen från det ursprungliga bandet, nämligen basisten Pete Agnew.

Det är mot mitten av skivan man får rikta in sin radar och där inger The Secret Is Out och What Goes Around ett visst förtroende. Dessutom och min vana trogen så dras jag mot de låtarna som slår an på en bluesig ton. Don’t Throw Your Love Away och Change ligger i den bagen.

De två öppnande spåren däremot gör att man tar ett par steg tillbaka med en ångestladdad suck. Jag slås av tanken om det ändå inte finns ett bättre sätt att fira sitt 50-års jubileum som band på än med en tatuerad dödskalle.

Hur man än vänder och vrider på den här skivan så tänds aldrig någon strålkastare med full effekt. Det gjorde det när det begav sig. Väcker inte Alcatraz och Bad Bad Boy minnen till liv så säg? 2018 års version av Nazareth känns mer som en flimrande lampa styrd av en dimmer.

Nazareth har inte återuppväckt sig själva, men har tillräckligt med energi för att ge en stunds förströelse. Ungefär som en halv special med en flaska kall pucko. Det mättar för stunden, men den varaktiga känslan uteblir.

Thomas Claesson

13

11 2018

En egen häxbrygd av angenäm styrka och smak

theheard

The Heard ”The Island” (Despotz Records/Border)

Behövs det ännu en skiva med ett band vars sound riktar in sig på 70-talet? Jo faktiskt, även om jag inte trodde det.

The Island är helt klart en positiv överraskning – och det på en skivdebut dessutom! Å andra sidan är det inga nybörjare som döljer sig bakom The Heard, som bildades 2016, nej tvärtom. För visst har Ida, Klara och Nicki från nedlagda Crucified Barbara stått på en och annan scen, vilket också kan sägas om Skinny från Deathstars och Pepper från Stockholms burlesquescen.

The Island är ett konceptalbum om en ö mellan dröm och verklighet och i texterna finns det utrymme för både ljus och mörker.

Musiken är som sagt 70-talsinspirerad kryddad med ett och annat doominslag, men det finns också spår av 60-talsflum vilket är mycket positivt.

The Heard är dock allt annat än ”standardretro”. Framför allt låter de som sig själva och det är något som måste ses som en rejäl prestation. Influenser från olika håll och kanter har blandats till en egen häxbrygd av angenäm styrka och smak.

Mer än en av låttitlarna ger en lite mardrömslik ockult känsla. Eller vad sägs om A Death Supreme, Sirens, It och Revenge Song?

Och jag bara älskar att Crystal Lake tar mig till Jason Voorhees mardrömsvärld i Fredagen den 13:e-filmerna (oavsett vad själva låttexten handlar om).

Det går heller inte att tänka sig någon annan bakom mikrofonen än överraskningen Pepper. Hennes sång är som en ljuv siren som tar oss med på äventyr i en drömsk trollskog.

Möjligtvis skulle en framtida duett med till exempel Nicke Andersson, eller någon med den rösttypen, ge ytterligare en dimension i variationens namn.

Utöver sånginsatsen är det följsamma trumspelet av Nicki skivans stora individuella behållning. För ”bevis” är det bara att lyssna på Queen Scarlet.

Men alltså, egentligen gör hela bandet ett bra jobb som ger mig rysningar av välbehag av de drömska tongångarna.

En bonus med The Heard är att de har skapat ett vettigt bandkoncept, som gjort för att utforska vidare med olika teman.

Det vore onekligen spännande att i framtiden läsa texter på under ytan-teman som The Underworld eller The Underwater. Möjligheterna är om inte oändliga så i alla fall många.

Gatefoldvinylomslaget måste också nämnas; det fångar en känsla av mystik med väl valda färger och är som gjort för just vinyl.

För egen del sörjer jag inte att Crucified Barbara har gått i graven; resan i The Heards ljudlandskap känns bara så rätt.

Går det att hoppas på en konsert med The Heard och Lucifer och kanske med Lykantropi som ”uppvärmare”? Ja det gör det, för vilken konsert det skulle bli!

Magnus Bergström

09

11 2018

Som en ung Lucinda Williams

kendel carson

Kendel Carson ”Lost Tapes of Suzanna Hamilton / Calgary Sessions” (Trainwreck/Border)

Kandel Carson är kanadensiska och har en bakgrund som klassisk violinist. Hon har turnerat med legendariska Chip Taylor och gjort plattor med honom.

Att hon nu har släppt två album samtidigt är lite av en gåta. Det skulle kunna var ett album som utgår från soundet och inspelningen.

Både Calgary Sessions och Lost Tapes har ett mycket avskalat ljud och den lilla skara musiker och sångare som medverkar har ett avslappnat musikaliskt språk. I förgrunden står dock Kendel Carsons röst och fiol.

Röstmässigt påminner hon om en ung Lucinda Williams vilket tilltalar mig.

I den finns både smärta och skönhet, folkmusik, country och en dos blues.

Fiolspelet bär en ton av moll och vemod och har en mörkare klangvärld som används för att stryka under och kommentera musiken och sången på båda albumen.

Vem som är hennes manlige duett/harmonikompanjon på albumen står skrivet i stjärnorna. Smakfullt är det förvisso. De övriga musikanterna trakterar lite olika gitarrer, bas och munspel.

I denna americanadivisionen brukar bara Emmylou Harris och Lucinda Williams befinna sig. Kendel Carson utökar denna eminenta duo till en trio.

Musik som för in ljuset i den kommande mörka tiden på ett smakfullt och välkommet sätt.

Bengt Berglind

05

11 2018