Uppdraget slutfört

styx

Styx ”The Mission” (Universal)

Bakom en dimridå av villospår, hemlighetsmakeri och vita lögner släpper plötsligt Styx sitt femtonde album utan den minsta tillstymmelse till förvarning. Efter fjorton år av evigt turnerande med dryga hundratalet föreställningar per år och ett oförtrutet nötande av den gamla låtlistan händer det som knappast någon vågat hoppas på – en ny skiva och dessutom en förbaskat bra sådan.

Likt de gnistrande ädelstenarna från slutet av 70-talet varav ’The Grand Illusion’ hade den högsta karaten bidrar ’The Mission’ till att en gång för alla försegla konvolutet. Drömmen om en bemannad resa till Mars står på spel. År 2033 går raketen till väders och nedräkningen har startat. De fjorton grundläggande stegen för en lyckad tripp finns noggrant dokumenterade i Styx’s reseplanering.

Sångaren/gitarristen Tommy Shaw – som själv verkar ha befunnit sig i en tidskapsel utan att åldrats – är upphovsman till den bärande idén om en resa ut i det stora okända och det till de övriga fem bandmedlemmarnas stora förtjusning. Chicagos söner öppnar också givetvis med ”Overture”. Något annat är inte tänkbart när raketen står på startplattan och de heta ångorna fyllda av förväntningar väller ut efter sidorna.

Inte ens den forne ledargestalten Dennis De Young saknas nämnvärt. Keybordet och sången axlas galant av Lawrence Gowan och ”Trouble At The Big Show” är ett tecken som verifierar det så gott som något. James JY Youngs gitarrunderstöd kopplat till en intergalaktisk Wah-Wah pedal ger den totala tillfredställelsen.

”Radio Silence” frambringar den ofattbara tomheten som bara finns i rymden. Ett S.O.S. som inte når fram. En känsla av hopplöshet. Förödande men ändå så vackert. ”Gone,Gone,Gone” rumlar om i hårdrockens tecken bland närgångna meteoriter. ”Red Storm” förverkligar den ultimata progressiva upplevelsen.

Styx har med The Mission skapat ett scenario där lyssnaren kan resa till den stora röda planeten. I fantasin eller för den utvalde i verkligheten mot oändligheten för evigt. Att sätta ner fötterna på Mars är ett stort steg för mänskligheten. Bara Matt Damon vet hur det känns.

Thomas Claesson

27

09 2017

Avantgarde black metal som har något att säga

myrkur

Myrkur ”Mareridt” (Relapse)

Ilsken rasande urkraft och nordiskt svalt vemod. I ljuv förening.
Hur galet låter inte det? Ändå är det exakt det som är Myrkur; black metal i gammal norsk stil, sakral körsång och nordisk folkmusik vävs på andra fullängdsskivan Mareridt (mardröm på danska) ihop till en helhet.
Likheterna med band som Ulver, Alcest och Deafheaven är påtagliga, men märk väl att det handlar om likheter och inte en kopia. Långt ifrån.
Annorlunda. Egensinnigt.
Atmosfäriskt. Mardrömslikt.
Mystiskt. Spiritualistiskt.
Spöklikt. Vackert.
Varierat. Tålamodskrävande.
Eller med ett enda ord; avantgarde.
Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Amalie Bruun, trots eller kanske tack vare lån från de mest skilda håll, har skapat sig en egen liten nisch i metalvärlden.
Hennes röst är i ena stunden ljus och varsamt smekande för att plötsligt förvandlas till ett mörkt maniskt avgrundsvrål som om hon vore besatt.
Ljudbilden är avskalat primitiv men ändå med en lite köttigare grund än den första vågen av norsk black metal. Producentproffset Randall Dunn (Earth, Sunn O))), Wolves In The Throne Room) har gjort ett mycket bra jobb med att lyfta fram de olika instrumenten och sångvarianterna.
Apropå proffs gästspelar Chelsea Wolfe i den tunga ångvälten kallad Funeral i vilken de två rösterna sammanflätas som det mest naturliga i världen.
Som avslutning återfinns stämningsfulla Børnehjem med en förställd barnliknande paranoid röst som extra krydda. Alltså något av en modern släkting till Alice Cooper-klassikern Steven.
Att välja ut en favoritlåt är svårt och för undertecknad i det närmaste omöjligt. Mareridt utgörs av elva tätt sammansvetsade kompositioner.
Vissa kan se speltiden (42 minuter) som för kort, men den slimmade kostymen gör sig alldeles utmärkt för maximal upplevelse när det handlar om musik som det inte går att tugga i sig okoncentrerat. Tålamod krävs och de som har det blir rikligt belönade och det är fullt möjligt att hamna i ett transliknande tillstånd.
Mindre lyckat är däremot att de aggressiva partierna inte låter tillräckligt ilskna. Jag efterlyser mer kontrast mellan hårt och mjukt. Tänk varannan låt med fullt ställ och varannan låt med Amalie och ett piano (lyssna på hennes fantastiska tolkning av King Diamonds Welcome home).
Amalie är ute på en fascinerande musikalisk resa och förmedlar en stark känsla av att hon har något mycket viktigt att säga oss.

Magnus Bergström

21

09 2017

Svenskare än det här kan det inte bli

ulfsturesson

Ulf Sturesson ”Alfta förr och nu” (Adrian Recordings/Border)

Det var längesedan att svenskt album knockade mig. Men nu är jag nästan nere för räkning. Tidigare har jag inte hört ett spår med Ulf Sturesson, det var ju ett stort antal år sedan hans sista album kom.

Ulf Sturesson har en röst som är hans egen men som ekar av influenser av John Holm och Olle Ljungström. Rösten är försiktig men framträdande och fylld av värme, vemod och livserfarenhet. Svenskare än det här kan det inte bli.

Hans medmusikanter stöttar och fyller ut med ett tidlöst komp, som lika gärna skulle vara från både sjuttio- och åttiotalet, det är pop, folkrock och visa i en perfekt mix.

Gräs och Syra måste bli en radiohit hela hösten, det gäller också Ditt Mörka Hår, Mitt Nya Liv och Fast Jag Vet att Det Är Fel.

Längtar du efter ett utmärkt svenskt album så har det kommit nu. Alfta Förr Och Nu. Ulf Sturesson. Skaffa !

Bengt Berglind

07

09 2017

Guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel

dave rawlings

David Rawlings ”Poor David’s Almanack” (Acny/Border)

Det ska sägas med en gång att jag är svag för Dave Rawlings gitarrspel, både här och med livskamraten Gillian Welch på hennes plattor. Det som hindrar att detta är ett fullpottalbum är att David har plockat in ett par låtar i folkmusiktraditionen som kanske är kul att spela men de bygger på ett par textrader som går runt i en loop och blir därför lätt tjatiga att lyssna på. Gitarrspelet är lysande rakt igenom både det akustiska och en och annan skön elgura på ett par ställen. Daves sång har också blivit en smula bättre sedan tidigare album.

Efter hand växer sig albumet ändå starkt då Dave plockar in medmusikanter från bland annat Daves och Gillian Welch eget band.

Cumberland Gap, Guitar Man, Put Them Up Solid, Midnight Train är sköna godbitar från Poor Davids Almanack. Som helhet en guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel, men på volym 5. Det funkar bra det också när gitarren sitter i Dave Rawlings händer.

Bengt Berglind

04

09 2017

Modern metal med uppfinningsrika gitarrslingor

eyes_wide_open-and_so_it_begins_small

Eyes Wide Open ”And so it begins” (Headbang Entertainment)

   Release: 1 september

Året var 2008 när In Flames gav oss A sense of purpose – rena rama smörgåsbordet av modern melodisk (döds)metal. Nu skriver vi 2017 och den naturliga uppföljaren är här. Men istället för go’a göteborgare är det go’a värmlänningar som står bakom fyrpoängaren And so it begins.

Det är för övrigt inte bara de båda bandens musik som är besläktad; skivomslagen av Kristina Kister (Nichtlicht) går i samma snygga drömvärldsstil.

Bakom mikrofonen hittar vi nykomlingen Erik Engstrand, som passar finfint med sin aggressiva stämma som inte så lite drar åt hardcorehållet. Men i hans verktygslåda finns även rensång, som används titt som tätt och bidrar till välbehövlig variation. Tänk en intressant mix av en ung Anders Fridén (In Flames) och Jesse Leach (Killswitch Engage).

Eriks röstresurser används allra bäst i You still are you (bästa låten!) och Conclusion, som båda är skolexempel på när aggressiv och melodisk sång förenas på bästa sätt.

Det ska dock sägas att nyss nämnda hardcoreinslag kan vara något av en vattendelare bland lyssnarna, och då tänker jag i synnerhet på Fist up och dess aggressiva ”gängallsång”. En blivande livefavorit?

Uppfinningsrika gitarrslingor signerade Kristofer Strandberg är det gott om. Inte minst i ”halvballaden” We reached for the sky, som dessutom har en mäkta imponerande klistrig refräng. Välkomponerad låt är bara förnamnet.

Avslutningen med titellåten och dess melankoliska pianospel, plus stråkar (!) som extra krydda, ger en skön känsla i kropp och själ. Den ger dessutom starka vibbar av skräckfilmseftertext.

Vi har att göra med en mycket stark betygsfyra och det är lätt att konstatera att EWO är ett klockrent alternativ för alla som tycker att In Flames (ja jag vet att jag tjatar om dom men vad ska jag göra) har trampat in på fel väg. Med andra ord en kvalitetsstämpel så god som någon.

Den här typen av hårdrock har en mycket stor publik världen över. Frågan är bara när eller om EWO någon gång kommer att befinna sig ”på rätt plats” i det enorma musikflöde som väller över oss alla? Allt annat än ett genombrott på bred front känns fel.

Magnus Bergström

30

08 2017

Heavy metal-livedubbelmacka i repris

dirk

U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots – Accepted!” (AFM/Sound Pollution)

Året var 2016. Månaden var oktober.
U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots” såg då dagens ljus.
Med facit i hand var vår recensent (läs undertecknad) måhända lite väl generös med betyget (4,5 av 5) men sån’t är livet.

Året är 2017. Månaden är augusti.
U.D.O. “LIVE – Back To The Roots – Accepted!” har sett dagens ljus.
Låtlistan är identisk med förra årets livedubbelmacka, så när som på bonusstudiolåten My Way. Udo Dirkschneider har alltså gett sig på att tolka Frank Sinatra-klassikern. Hur det funkar? Hur bra som helst! För varje år som går är det tydligt att Udos röst gör sig bättre i de lägre registren, så en ballad passar honom givetvis lika bra som en XXL-tröja.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på “LIVE – Back To The Roots – Accepted!”. En maffig dos tysk heavy metal framförd helt enligt regelboken utlovas. Ja och så My Way förstås.

Magnus Bergström

22

08 2017

Varför tog det så lång tid?

obsessed

The Obsessed ”Sacred” (Relapse)

Varför ligga sömnlös om nätterna och undra över hur doom metal låter när The Obsessed kan förklara det med fyra rungande riff? Tjocka gitarrtoner i nedstämd moll med fullständigt förakt för kommersiella intressen är en gren på det grovstammade musikträdet som är värd att bestiga. Känslan lär bli att man blir sittandes kvar där uppe.

Med sätet i Washington D.C. och med den excentriska Scot ’Wino’ Weinrich vid rodret är det här tremannabandet väl värt att hänge sig åt. I synnerhet rekommenderat till de som uppskattar nerbantad metal influerad av stoner rock. Då är lystmätet tillgodosett och när albumet är till ända efter si så där knappa tre kvart så räkna med att själen är såld till hin håle själv.

För den som vill gå riktigt långt ner i jordkällaren bör ’Stranger Things’ passa bra. Den öppnande akustiska gitarren är ett villospår som skall tas för vad det är. Den stilrena doomstrukturen får snabbt fäste och sträcker ut sig i hela sin lekamen. Ödesmättade riff fortplantas bort i mörkret och blodet isar sig i ådrorna.

’My Daughter My Son’ har en modstulen charm som om man inte visste bättre kunde tolkas som ödmjukhet. Riffen är hämtade långt nere från önskebrunnen där silverdollarn ligger ouppnåelig och bara skimrar. ’Punk Crusher’ däremot driver på med allt vad tyglarna håller och det om inte annat visar vilken spännvidd skivan besitter.

Plötsligt och utan förvarning tittar Thin Lizzys ’It’s Only Money’ ut ur boet. Den får ses som en udda fågel i sammanhanget, men inte desto mindre ett tecken så gott som något på oklanderlig smak. Med en modfälld gitarr och en röst från underjorden går det att räkna hem den.

Till de lyckligt lottade som har kommit ända fram till bonusspåren återfinns som grädde på moset kultklassikern ’Crossroader’ och det är svårt att hålla glädjetårarna i schakt. Originalet från Mountains legendariska Flowers Of Evil och skriven av Pappalardi/Colllins vilket med all sannolikhet inte ens hade behövts nämnas för det kan omöjligen ha undgått någon.

Sacred är första utgåvan under The Obsessed’s fälttecken sedan 1994 års The Church Within. 23 år av evig pina är äntligen över och jag och mina demoner konstaterar krasst att en värld med The Obsessed tillbaka är bra mycket bättre.

Thomas Claesson

21

08 2017

Elektronisk folk

carringtondubbel

Carrington MacDuffie ”Crush On You” / ”Rock Me To Mars” (Hemifrån)

Carrington MacDuffies andra EP ‘Crush On You’ är ett knippe sånger som spelats in och producerats i Austin Texas. Genren Americana Folk stämmer väl så bra men hon ser sig inte bara som singer/songwriter – hon är också en prisbelönt skådespelare mm. Carrington sjunger och spelar ukulele och elektrisk ukulele och på skivan har hon med sig ett antal kända musiker. Hennes liveframträdanden kan liknas vid alt cabaret.

Carrington MacDuffie har jämförts med Lucinda Williams och Patty Griffin men jag tycker att det känns som att hon har lyssnat en del på och tagit intryck av Sinéad O`Connor.  Även om hon inte har Sinéads pipa så låter det riktigt bra.

Elektronisk Folk är ett epitet som hon tycker passar bäst. Hon har skrivit texten och musiken till alla fem spåren. Jag tycker att det är en mycket bra skiva och blev också nyfiken på hennes första EP ‘Only an Angel’ som kom 2014.

Låtar att börja med: I Call You, My Little Guitar och Precions Kisses

Nya ‘Rock Me To Mars’ är Carrington MacDuffies tredje EP och är väl en fortsättning på hennes förra EP vilket gör att man känner igen sig. Hon verkar gilla EP-formatet där utfyllnadslåtar inte får plats. Hon har som vanligt skrivit allt material själv. Allt är lika välproducerat denna gång med utmärkta medmusikanter.

Låtar att börja med: Rock Me To Mars, Because I Couldn’t Have You och Come For Me

Börje Holmén

17

08 2017

Mums americana

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”The Nashville Sound” (Southeastern/Border)

Sedan Jason Isbell lämnade Drive By Truckers och blev nykter på heltid har han haft en klart stigande kurva med sina soloalbum, Siren Of The Ditch, Southeastern och Something More Than Free plus de med kompgänget 400 unit.

Säkerheten finns numera först och främst i låtsnickeriet, med tydliga melodihookar som fäster som flugor på ett flugpapper. Vidare har hans röst fått en patina som klarar alla typer av låtar och tempon.

400 unit har han spelat med i många år och på flera album, så de passar honom som handsken. Som grädde på moset finns också hans hustru med i studion med sitt förträffliga fiolspel.

Med bandet 400 Unit har musiken blivit mer tempofylld, men albumet innehåller en utmärkt mix av alla typer av Jason Isbelllåtar.

Det här är mums americana för mig och kommer att bli ett av årets album, alla kategorier.

Bengt Berglind

16

08 2017

Ex-metalpumpa ”bjuder” på onödiga nyinspelningar

masterplan

Masterplan “PumpKings” (AFM/Sound Pollution)

Förvisso går tiden fort, men det är inte dags för Alla helgons dag riktigt än. Men för den som tycker om att planera pumpfestandet i god tid, så kanske detta är det perfekta soundtracket? Nja, det är knappast troligt.

”PumpKings” utgörs av elva Helloween-coverlåtar varav samtliga har Roland Grapow (ex-Helloween) som ”låtpappa”.
På ett sätt förstår jag Rolands önskan att låta hans ”baby” Masterplan tolka låtar som sällan eller aldrig har framförts av Helloween. Men det går också att se det som att det är onödigt att göra om något som redan låter bra.
Sistnämnda argument får extra tyngd när det visar sig att nyinspelningarna inte har samma bett och produktionsstyrka. Röstmässigt är det heller ingen promenad i parken att ersätta Michael Kiske och Andi Deris…

Något som är bra med skivan? Gitarrspelet!

En genomlyssning är motiverad i och med att det handlar om (mestadels) välskrivna låtar, men originalversionerna är att föredra alla dagar i veckan.

Magnus Bergström

14

08 2017