Underbar överdos med zynth och pampig arenarock

killers

The Killers ”Imploding the mirage” (Island/Universal)

Amerikanska The Killers slog igenom 2004 med debutalbumet ”Hot fuss” som blev etta i England och sjua i USA. Musiken skulle kunna beskrivas som någon slags neo-new wave för 2000-talet – ja, en sorts uppdaterad kombination av arenarock och zynth. Man kan höra ekon av såväl The Cars som U2 och Simple Minds, men även mer americana-aktiga inslag.

Efter ”Hot fuss” (som väl får sägas fortfarande är deras bästa album) så har The Killers släppt ytterligare en rad med hyfsade plattor som exempelvis ”Sam’s town”, ”Day & age” och ”Battleborn”. Alltid smakfulla och välgjorda produktioner som hållit sig ganska bra över tiden. Och bandet har också utvecklats till en mycket bra liveakt.

Nya plattan ”Imploding the mirage” levererar kanske inte några separata hitlåtar – som de som finns på de första albumen. Men i övrigt är den här skivan en underbar överdos med zynth och pampiga arenarock-sånger i en produktion i magnifik Fleetwood Mac-klass. Plattan är också superhärlig att lyssna på i lurarna när man tar en höstpromenad. Man börjar fyllas av en episk eufori, efter ett par lyssningar.

Henric Ahlgren

15

09 2020

Thrashig power metal med originell sång

manticora

Manticora ”To Live To Kill To Live” (ViciSolum Productions/Sound Pollution)

Snacka om extra allt! Redan efter sisådär fem minuters lyssning har danskarna gläntat på alla möjliga dörrar i hårdrocksarkivet. Det i sig är inget nytt på denna, bandets nionde alster – det är helt enkelt så de gör och mer eller mindre har gjort sedan starten.
Fokus ligger som vanligt på thrash metal med power metal-inslag. Ja och så Lars F Larsens sång som måste höras för den går bara att beskriva med ett ord; originell.

To Kill To Live To Kill (2018) var första delen av två i en ambitiös och mycket blodig konceptberättelse, som även getts ut som bok, och nu är alltså den andra och avslutande delen här.

Klart bästa låten är Slaughter In The Dessert Room, med sång i bästa King Diamond-stil, störtsköna gitarrmelodislingor och tekniskt trumspel som får tankarna att vandra till Darkane (enligt mig underskattade).
Förståndigt nog petas några ”andningshål” in, som exempelvis instrumentala balladen Stalin Strikes. Ett mycket välkommet drag för dynamikens skull.

Liksom på föregångaren är det största och egentligen enda minuset att det finns en uppenbar brist på refränger som fastnar. Men frågan är förstås vem eller vilka som över huvud taget skulle klara av att sjunga med…

Jag ler vid tanken på att vi som fastnat i Manticoras snillrika musiknät, utan hänsyn till rådande trender, varken kan eller vill ta oss ut. På utsidan står de som inte fattar ett skvatt och aldrig kommer att ansöka om medlemskap i denna ”hemliga klubb”. He he…

Magnus Bergström

14

09 2020

Obeskrivligt skönt att Hellberg gör musik som denna

hellberg

Nisse Hellberg ”Goda tider rullar in” (Gamlestans/Border)

Nisse ser verkligen till att goda musikaliska tider rullar In denna sensommar. Det är full sula rakt igenom detta suveränt helsvängiga album som har hämtat sina sköna rytmer får cajun, zydeco, country och ren skär rock´roll.

Nisse Hellberg har sina rötter i rotmusiken och vårdar den väl  i sällskap med sina utmärkta medmusikanter, steelgitarr, munspel, alla kul gitarrer och en trummis som spelar för livet.

Vi får inte heller glömma bort att Nisse Hellberg är en sångsmed av högsta nivå, ofta med en humoristisk ådra.

Försök att inte tokdansa till Fanny i full sväng, En sån som du och Vilket tur att vädret finns.

Vidare måste många dansband skratta sig lyckliga när de kan plocka till sig en lång rad buggklassiker.

Det är obeskrivligt skönt att Nisse Hellberg gör musik som denna i ett förstenat ljudlandskap där datorn ofta har huvudrollen.

Häng med Nisse och höstmörkret låter riktigt lockande.

Bengt Berglind

07

09 2020

En klart vassare uppföljare

s&m2

Metallica ”S&M 2” (Blackened)

Metallica har varit i ropet på sistone, då de arrangerat en drive in-konsert som ett nytt sätt att uppleva livemusik. Ett vettigt alternativ när världen ser ut som den gör, men det kan aldrig ersätta den personliga konsertupplevelsen.

För 21 år sedan skakade eller åtminstone rörde Bay Area-veteranerna om i hårdrocksgrytan. Då var det inte lika vanligt som idag med samarbeten över genregränser.

Nu är ”uppföljaren” här och en del är sig likt (spelstaden, symfoniorkestern, några låtar) medan annat är nytt (konsertarenan, dirigenten, några låtar).

Inget ont om originalet men uppföljaren är klart vassare. Inte bara har låtarna klätts i en mer passande symfonisk skrud än senast; låtvalet är överlag klart mer dynamiskt.

Å andra sidan hade öronen klarat sig bra utan Wherever I May Roam och Enter Sandman. Just det faktum att inte mindre än elva låtar får vara med även denna gång känns idéfattigt.

Det är ändå No Leaf Clover, en av just dessa, som lyser allra starkast.

Genomgående är det de lugnare låtarna som är de absoluta höjdpunkterna: The Day That Never Comes (en sentida klassiker), The Unforgiven III (gåshudsframkallande sång av James enbart uppbackad av San Francisco Symphony Orchestra) och All Within My Hands (solklart bevis på att St. Anger har sina stunder).

Livekänslan är nära nog perfekt fångad med ett klart och tydligt ljud, utan att vara för kliniskt perfekt.

S&M 2 är givetvis ett måste i Metallica-samlingen!

Magnus Bergström

04

09 2020

Full pott!

tennesee

Tennessee Jet ”The Country” (Tennessee Jet/Border)

Så trevligt med årets stora americanaöverraskning: Tennessee Jet eller TJ Mac Farland. Med en röst som får tankarna att sväva tillbaks till en tidig Dwight Yoakam eller Steve Earle är det pang på från första sekunderna, även om introt är direkt lånat av Dylans I want you.

Men vad gör väl det när det låter så här förnämligt. Musiker på albumet är tydligen delar av just Dwight Yoakams eget kompband, plus Willie Nelsons kompis Mickey Raphael på munspel.

Cody Jinks och Elizabeth Cook delar det vokala utrymmet med TJ på klassikern Pancho and Lefty. Stundtals är det lite hårdare gitarrbaserad Honky Tonk som gnisslar på ett skönt sätt.

TJs röst klarar även av balladerna, främst genom att han fraserar på ett skönt och säkert sätt. Black Crowes She talk to angels är en cover som fått en ny kostym som passar TJ utmärkt.

Men det blir aldrig så här bra om det inte finns utmärkta musiker som bygger grunden och mixar alla instrument både akustiska med elguror, ja till och med trumpet.

The country med Tennessee Jet, full pott!

Bengt Berglind

02

09 2020

Mysig progressiv rock med hjärta och hjärna

tangent

The Tangent ”Auto Reconnaissance” (Inside Out/Sony)

Mysig är kanske inte det ord du söker när det handlar om beskrivning av ny musik?

Ändå är det just det ordet som jag hela tiden återkommer till när jag lyssnar på The Tangents progressiva rock.

Undertecknad är den förste att hålla med om att det inte är dumt med bett och klös, men nästan halvvägs till hundra år har jag kommit till insikt. Lagom av allt är bäst.

Att låtskrivandet präglats av hjärta och hjärna är lätt att höra.

På bandets elfte skiva sedan skivdebuten 2003 (snacka om att vara produktiva) låter det konstnärligt utan att vara svårt och för genren typiskt oförutsägbart. Låtarna är välarrangerade men låter ändå spontana.

Allt är paketerat i ett fräscht och tidlöst ljudlandskap. Hatten av för produktionen!

Det hörs direkt att det är sångaren Andy Tillison (även känd från Parallel Or 90 Degrees) som är i farten. Han har inte bara en karakteristisk röst med stark berättarkänsla; texterna är överlag underfundiga och inte sällan med mer eller mindre satiriska betraktelser över människan och planeten vi lever på. Det, mina vänner, är något av ett adelsmärke för progressiv rock av bästa märke.

Lika lätt att höra är att influenserna rör sig i ett vidsträckt musikaliskt landskap. Jethro Tull, Genesis, Alan Parsons Project, Van Der Graaf Generator, ELP, Uriah Heep – och listan fortsätter…

Många artister kategoriseras som progressiva men det är inte alla som lever upp till epitetet. The Tangent gör definitivt det och visar det gång på gång i låt efter låt.

Life On Hold är en finfin öppningslåt med sköna basgångar som sätter kroppen i gungning och med en stark text om hur de flesta av oss numera lever våra liv online. Svängigt värre!

Jinxed In Jersey är textmässigt som en novell i musikform och jag tvivlar på att det finns så värst många som slår Andy när det gäller just detta berättarsätt. Med en låtlängd på 16 minuter går det att berätta mycket. Var det någon som sade progressiv rock?

Under Your Spell är en mjuk kärleksballad som bärs upp av smakfullt pianospel och vackra gitarrslingor. Dessutom spelar saxofon en stor roll i slutet och det är ju aldrig fel (i lagom dos).

The Tower Of Babel och The Midas Touch drar åt det funkrockiga hållet och smälter in i helheten på det mest naturliga sätt.

Lie Back & Think Of England kan med sina 28 och en halv minuters speltid vara tålamodsprövande för en del, medan den för andra är som den ljuvaste nektar. Genomgående har den en avslappnat jazzig känsla, men det finns mycket att upptäcka som till exempel läckra flöjt- och hammondorgelinslag. Kort och gott en utmaning som ger öronen riklig belöning.

Proxima är en bonuslåt med rejäl speltid och är inte lika stark som de ordinarie låtarna. Men den fyller ändå en funktion med en mer ambient känsla som gör att skivan planar ut lugnt och fint. Föredras starkt fokus på keyboard och flöjt istället för på gitarr så kan det här vara en vinnare.

Auto Reconnaissance rekommenderas till den som tycker att det låter lite spännande de gånger Dream Theater jazzar till det en smula i instrumentalpartierna och även för den som uppskattar Opeths två-tre senaste skivor.

Vem vet; kanske har just du gått runt i livet utan att hitta musiken med det lilla extra och The Tangent är svaret…?

Betygsfyran är urstark; det är snubblande nära full pott och vägen till årsbästalistan känns spikrak.

Det är sååååå kul med positiva musiköverraskningar!

Magnus Bergström

27

08 2020

Tillbaka till framtiden

a new day now

Joe Bonamassa ”A new Day Now” (Ada UK/Warner)

Föga kunde Ian Anderson (Jethro Tull) i slutet av sextiotalet ana att A New Day Yesterday skulle bli Joe Bonamassas genombrottslåt 31 år senare. Inte heller kunde han förklara sångtitelns innebörd. Ett likartat dilemma hade James Dewar (bas, sång Robin Trower Trio) när han 1973 skulle redogöra för vad som menades med Twice Removed From Yesterday. Han svarade kort och gott: Inte den blekaste aning.

Med 2020 års nyutgåva är den naturliga, oskuldsfulla charmen som bortblåst. Det har passerat 20 år sedan debuten och livserfarenheten kantad av allt vad det innebär har gett ett mognare och mera själfullt uttryckssätt. Med ålderdom kommer klokhet och nya värderingar.

Albumet är estetiskt förnyat så långt det är möjligt, men grundplåten med bl.a. sex covers kvarstår. Det är inte en slump att Rory Gallaghers Cradle Rock får inleda bjudningen. Den forna gitarrhjälten från Cork, Irland kräver så mycket heder och uppmärksamhet som det bara är möjligt.

För de som öppnar sin bluesbag med jämna mellanrum är det ingen svårighet att känna igen Frees Walking In My Shadow. Även om inte Paul Rodgers röst finns här så lyfter Bonamassa fram den klassiska blueslåten med den böljande basgången och sitt bländande gitarrspel till oanade höjder.

Så när moderskeppet landar med A New Day Yesterday är samtliga förberedda. Prydligt uppställda på raka fina led med mössan i vacker hand. För det här är en gåva sänd från himlen som Bonamassa behandlar med absolut vördnad och till och med väger in lite extra guldkantad blues. Det har alla och envar med självinsikt förståelse för.

Hatkärleken som utspelar sig i Miss You, Hate You får sympati tack vare det utsträckta solot. Ett helt annat gensvar skapas i Nuthin’ I Wouldn’t Do (For A Women Like You). Den sedan länge saknade gitarrlegenden Rick Derringer delar på sånginsatsen och levererar dessutom det 1:a solot som glöder intensivare än en upphettad lödkolv. Välkommen tillbaka Rock and Roll, Hoochie Koo.

Vid 12 års ålder fick Bonamassa fylld av ungdomlig anda och optimism öppna en spelning för B.B. King. Etablissemanget höll andan och förstod att han var den utvalde. Nu vid 43 års ålder har han i princip lagt hela världen under sina fötter. Övertygande och mogen sångare, legitimerad gitarrnörd och betagande svärmorsdröm.

Originalinspelningen för 20 år sedan var bevis nog för Bonamassas framtid. Idag talar hans kall som arvtagare för sig självt. Att utvecklas och prestera sitt yttersta, men att aldrig glömma bort att högakta sina föregångare.

Thomas Claesson

25

08 2020

Rock med bredd och egen identitet

blues pills

Blues Pills ”Holy Moly!” (Nuclear Blast)

   Släpps 21 augusti

Vad är det som låter som att Janis Joplin, Led Zeppelin, Aretha Franklin, Cream och en gnutta The Doors körts i en musikmixer? Svaret är givetvis Holy Moly!

Blues Pills hämtar mycket inspiration från 1970-talet men har tillfört egna kryddor, utan att bry sig om vad andra tycker, och fått till en varm ljudbild med en egen identitet.

Produktionen går i jämställdhetens tecken; alla i bandet hörs precis lika mycket eller aningens mer när det är läge för det. Det kallar jag en bra kombination av erfarenhet och skicklighet. Nutidsplågan med en komprimerad ljudbild är som bortblåst! Här är det organiskt och luftigt.

Redan från starten 2011 har innehållsdeklarationen varit tung rock med inslag av blues och psykedelisk rock samt stark sång – och en hel del annat. Bredd är nyckelordet.

Det har blivit några medlemsbyten genom åren men de har tuffat vidare på sitt spår; något som denna tredje fullängdare visar med eftertryck.

Holy Moly! är helt enkelt Blues Pills och efter ett gäng genomlyssningar är trycket på repeatknappen givet och där har vi skillnaden mellan en okej skiva och en som prickat helt rätt.

Det börjar likna stordåd, banne mig.

Smått och gott om de elva låtarna:

Proud Woman angör tonen med ett ruggigt ösigt sväng och drivet i Elin Larssons in-your-face-sång går det inte att värja sig emot. Det är ingen tvekan om att hon brinner för textämnet. Som extra krydda bjuds det på lite gospel- och soulkänsla i denna optimala öppningslåt.

Low Road fortsätter på den inslagna vägen med intensitet i massor. Men tro inte att ös är allt som bjuds, nej då, och det är en av bandets stora styrkor. De har en förmåga att ge alla låtar utrymme genom ett välbalanserat upplägg och goda chanser till återhämtning i form av ballader.

Dreaming My Life Away är inte bara intressant uppbyggd – det är också den starkaste låten. Jag är mycket förtjust i att första versen i huvudsak består av Elins starka röst enbart ackompanjerad av Zack Andersons elgitarr. Bas och trummor får vara med och leka allt eftersom låten framskrider. Kristoffer Schanders lätt mullrande basgång är finfin och bakom trummorna verkar André Kvarnström ha ”the time of his life” med sköna fills åt alla håll och kanter.

California låter som en klassiker som varit med hur länge som helst och det är väl om något ett gott betyg till en nyskriven låt. Just här får vi också det bästa exemplet på spännvidden i Elins röst, som griper tag i lyssnaröronen och inte släpper taget.

Rhythm in the Blood har ett tunggungande sväng som sätter rejäl fart på höfter och fötter. Är den människa född som kan sitta stilla till detta? Tillåt mig att tvivla.

Dust är den typ av lakonisk ballad som Blues Pills skriver i sömnen och trots ett bra hantverk kan den inte mäta sig med övriga balladkamrater. Men det ska sägas att gitarrspelet glöder!

Kiss My Past har en förföriskt lockande inledande sångslinga och är bara ett av de vassa vapnen i en utmärkt låt. Och det verkar som att Elin har haft kul med sången; det låter inspirerat och varierat med en lekfull glimt i ögat.

Wish I’d Known är en balladdiamant och en perfekt sommarmyslåt att beröras av om och om igen. Jag måste åter igen nämna Elin vars riviga röst är en stor del av Blues Pills varumärke, men det ger mersmak när hon som här håller igen en aning. Variation är liksom grejen.

Bye Bye Birdie kickar på med skön fart och det är lätt att tänka sig en rusig publik som sjunger med i refrängen. Det oväntat tvära stoppet mitt i låten, i form av ett lugnt parti, gör slutfasen desto effektivare.

Mourning Dove är, som titeln antyder, ännu en ballad med en refräng med tryck i och ett coolt gitarrsolo som ger det där lilla extra i en låt som har en given plats bland skivans bästa.

Longest Lasting Friend smyger sig långsamt framåt och bäddar in lyssnaren i ett lugn och ger på något sätt en känsla av att vara i hamn. Med andra ord en fin avslutning och jag bara älskar Elins mjukt utdragna ”end” allra sist.

Magnus Bergström

19

08 2020

Här han hör hemma och är som bäst

waterboys

The Waterboys ”Good Luck Seeker” (Cooking vinyl/Playground/

   Släpps 21 augusti

Mike Scott fortsätter sin musikaliska resa för att utforska och pröva att plocka ihop beståndsdelar på sitt eget charmiga sätt.

Ibland när det går fel flirtar han vilt med stelbent amerikansk radiorock eller rappande.

På detta nya album letar han vidare med soul och funkinslag i musiken; men någonstans finns trots allt hans anglosaxiska grund.

Enligt mig är det där han hör hemma och är som bäst. Det visar han i My Wanderings in the Weary Land som doftar skotska dimmiga hedar och ligger nära poeter som Yeats i uttrycket.

Utforskaren Scott plockar in hela maskinparken med elektronik som mixas med keltiska tongångar och skön fiol.

Som Dylan och Van Morrison reciterar han texter med sin karaktäristiska röst vilket passar honom.

Good Luck Seeker ger oss ett bra och välkommet förScott på mörkare kvällar som är på intågande.

Bengt Berglind

17

08 2020

Adrenalinfylld hårdrock med partykänsla

thundermother

Thundermother ”Heat Wave” (AFM/Sound Pollution)

Tänk dig ett AC/DC med mer bredd (läs variation) så har vi omedelbart avklarat den i fallet Thundermother ”obligatoriska” jämförelsen med hårdrocksgiganterna från Australien.

Därmed är det dags att gå vidare och istället konstatera att den här typen av välskriven adrenalinfylld hårdrock med partykänsla alltid kommer att fungera.

Få gör det dessutom lika bra som Emlee Johansson (trummor), Majsan Lindberg (bas), Filippa Nässil (gitarr) och Guernica Mancini (sång). Fyra skivor in i karriären är bandet etablerade och har en given plats på vilken festival som helst världen över.

Sisådär hälften av låtarna är huvudet högre än det övriga sällskapet:

Dog From Hell, Back In ’76, Heat Wave (undertecknads personliga favorit), Sleep, Driving In Style och Somebody Love Me.

Nutidens ovana med många låtar per skiva är dessvärre något som även Thundermother har fallit offer för. Två-tre låtar färre och allt hade varit frid och fröjd.

Det måste plussas rejält för den genomtänkta låtordningen. Efter en handfull en-spark-i-arslet-låtar får vi balladen Sleep som ger en skön avslappnad känsla, innan det brakar loss igen.

I just denna låt får vi också det kanske bästa exemplet på Guernica Mancinis röstresurser – snacka om imponerande!

Omslaget är stilrent och kaxigt på samma gång och är gissningsvis tänkt som en passning till 70-talet då band som Kiss framställdes som larger than life.

Avslutningsvis går det inte att blunda för det faktum att självaste Gene Simmons bör vara imponerad av det – mitt under rådande pandemi – ursmarta draget med en annorlunda uppbyggd miniturné. Något som rimligtvis gett finfin extra uppmärksamhet och ett pr-värde som inte går att mäta i kronor.

Bra jobbat Thundermother!

Magnus Bergström

14

08 2020