Utmärkt sångsmed

lauderdale

Jim Lauderdale ”London Southern” (Proper/Border)

Lyssnar man lite förstrött på detta nya album med låtskivarveteranen Jim Lauderdale låter det som lite som Nick Lowe. Rösten påminner en hel del om denna sympatiske engelsman, men det gör även låtarnas struktur och dess tempo. De flesta liksom lunkar fram i ett medelålders tempo. Dettta är sagt i positiv mening eftersom vi håller Nick Lowes fana högt efter många utmärkta album.
Jim Lauderdale som är huvudperson på detta nya album är en musiker och låtskrivare som skymtat förbi i många sammanhang, både som soloartist eller medlem i olika grupper. Han tillhör den där skaran av musiker som håller hantverket högt men inte täljer guld på topplistor eller i media.
Här på London Southern kan vi dock konstatera att den gode Jim med 27 album i ryggen visar att han är en utmärkt sångsmed. Många av låtarna har en lätt croonerkänsla över sig, som faller utanför den americanaram som man tidigare placerat Lauderdale.
Som helhet ett tillbakalutat album med skön feeling och många bra låtar att avnjuta i soffan.

Bengt Berglind

23

02 2017

35-årsjubilarer visar vart skåpet ska stå

kreator

Kreator ”Gods of Violence” (Nuclear Blast)

Jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva storheten med de tyska veteranernas 14:e studioskiva. Men jag provar…
Gods of Violence är en naturlig fortsättning på Phantom Antichrist (2012) och samtidigt en ljuvlig mix av hur de lät på Coma of Souls (1990), Violent Retribution (2001) och en gnutta Extreme Aggression (1989).
Här finns allt det gottigaste med klassisk och modern thrash metal á la Europa. Melodi. Tyngd. Ös. Allsångsrefränger.
Jens Bogren (Fascination Street Studios) har fått gubbarna att blomma ut och våga ta de där så viktiga stegen utanför bekvämlighetszonen. Samtidigt med rötterna förankrade i sin historia.
Resultatet? Det flörtas mer och mer med melodier utan att det blir för smörigt, utom för de allra ”hårdaste” fansen, och produktionen är luftig utan att vara tunn.
Kanonlåtar som World War Now, Satan Is Real, Totalitarian Terror, Hail to the Hordes och framför allt titelspåret (alla tiders thrashlåt?) är fem mycket starka argument för att omedelbums införskaffa denna fullpoängare.
Resterande sex låtar är inte långt efter i kvalitet och utfyllnad lyser glädjande nog med sin frånvaro.
51 minuter och 43 sekunder Kreator blir inte bättre än så här.
Mina damer och herrar, jag tror bestämt att vi har att göra med Essen-bandets allra bästa skiva. Någonsin. Inte illa pinkat efter 35 år i hårdrockens tjänst.
Gods of Violence visar vart skåpet ska stå och utgör från och med nu genremallen.
I salute you, Kreator.

Magnus Bergström

21

02 2017

En stor sångare som har blivit en förvaltare

bolton

Michael Bolton ”Songs of Cinema” (Frontiers)

Saxofon, trumpet, handklapp. Tre ingredienser som får många musikförståsigpåares varningsklockor att ringa. Jag påstår istället att en lagom (åh detta härliga svenska ord) dos av just de ingredienserna kan vara det lilla extra som lyfter hela anrättningen. Kan vara alltså. Flera av de välkända filmmusiklåtarna som utgör Songs of Cinema har tyvärr lite väl mycket av en eller flera av nämnda ingredienser.
Rösten. Även här går åsikterna isär. Ordentligt. Det finns de som inte tycker att det finns någon härligare och så finns det de som inte klarar av att höra en enda sekund.
På den nya given är sången mer nära än någonsin och ligger mycket högt i ljudmixen. Och för all del, visst går det att spåra ålderskrämpor i 63-årige Michaels röst; en del av omfånget har försvunnit längs vägen och tonläget är aningens lägre.
Av skivans tio låtar är hälften klart lyssningsvärda.
Det är ett skönt sväng i Stand By Me och I Will Always Love You-duetten mellan Michael och Dolly Parton (som skrivit låten) är inte dum alls. Likaså är den lite rivigare Old Time Rock and Roll och den innerliga balladen As Time Goes By sköna att lyssna på.
Nyinspelningen av When a Man Loves a Woman då? Jo då, den är bra men 1991 års version är strået vassare.
Ett mindre haveri är den överspända tolkningen av Somewhere Over the Rainbow. Låt oss säga att en del låtar borde vara fredade från nytolkningar.
Resterande låtar fungerar för stunden men ger inte direkt några bestående intryck
Min största invändning är det plastiga ljudet. Något som varit typiskt för de flesta av Michaels skivor sedan han lämnade rocksoundet bakom sig. Jo för han är ju i grund och botten en rocksångare, vars tidiga skivor är AOR av hyfsat hög klass. Men det blir för varje skivsläpp tydligare att den tiden är förbi.
Av Michaels omfattande katalog av coverskivor föredrar jag personligen de båda Timeless-skivorna. På dessa återfinns ett passande urval av gamla örhängen och överlag i bra tolkningar.
Sammantaget är 2017 års Michael en förvaltare; han bidrar inte direkt med något nytt till musikvärlden.

Magnus Bergström

17

02 2017

Snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning

black lillies

Black Lillies ”Hard To Please” (Attack Monkey/Border)

Det är inte ofta nu för tiden man stöter på ett tämligen okänt band som underhåller på så många sätt. Den här musikmixen som håller sig innanför de numera vida americanaramerna är varierad så det förslår. De både rockar, svänger och smeker på ett varmt och kärleksfullt sätt. Vi har hört allt förut, så det är inget nytt på kartan. När är det det, och vad skulle det vara?
Detta varierade hantverk av Black Lillies, som är deras fjärde fullängdare, blandar snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning. Men det som jag fastnar för är att de båda sångarna Cruz Contreras och Holly Coles sätt att sjunga både solo och duetter. De är inga kanonsångare men det är hjärtligt och personligt, som i balladen Bound to Roam. Så håller det på albumet igenom, trevligt, anspråkslöst och skönt. Rockdängan 40 days håller ett tempo som borde få vänner av bugg att uppleva dansorgasmer. Det ska framhållas att Black Lillies är ett band med både drag och hjärtesorg i bagaget. De lär ha varit i Svedala under januari. Varför inte i en stad nära mig?

Bengt Berglind

14

02 2017

Värt att kolla upp för älskare av tidlös rock

krokus

Krokus ”Big Rocks” (Century Media/Sony)

När man på 80-talet var på jakt efter hårdrockskivor var schweiziska Krokus ett band man ofta hittade i reabackarna och en typ av grupp som jag personligen sorterade in i c-laget och i stort nonchalerande. Detta trots att de hade framgångar i USA och började ta viss plats på den internationella scenen. Bandnamnet i sig kändes väl lite malplacé, vilket inte gjorde saken bättre. Med åren har jag dock fått upp öronen mer och mer för den är gruppens sound och musik och tycker nuförtiden att det är ett ganska trevlig band som förtjänar mer credit. Krokus påminner i sina bästa stunder om AC/DC när det gäller riffig råhet och rock’n'roll-driv, om än ytterst klichéartat. Jag tycker faktiskt idag att det är roligare att lyssna på Krokus 80-talsplattor än skivor av många andra band som jag gillade när det begav sig. Krokus har, för mig privat, helt enkelt blivit lite av en kultgrupp.

Nu har Krokus släppt en ny platta – ”Big Rocks” – med covers på classic rock-låtar av storheter som Queen, The Who, Black Sabbath m.fl. (samt en egen nyskriven bra originallåt – den rejält AC/DC-aktiga ”Back Seat Rock’n Roll”). Covers är inget nytt för Krokus, de hade på 80-talet mindre hits med t.ex. Sweets ”Ballroom Blitz” och The Guess Whos ”American Woman”. Upplägget med nya skivan ter sig på pappret inte jättespännande och versionerna på låtarna ligger rätt nära originalen. Men Krokus levererar det hela med en fint krispig torr ljudbild, raspig charm och påtaglig kärlek till låtarna och upphovsmännen – som gör att det fungerar ganska bra och är helt klart värt att kolla upp för älskare av tidlös rock.

Henric Ahlgren

10

02 2017

Låter snarlikt Judy Collins

wendy

Wendy Webb ”Step out of Line” (Spooky Moon/Hemifrån)

Singer-songwritern Wendy Webb har släppt sitt femte studio album. Med sig i Aberdeen Studio Nashville TN har hon Wayne Jackson från Memphis, Horns/trumpet, Jim Horn saxofon, David Grissom elektrisk gitarr, Dan Dugmore pedal/gitarr mm. Mark T Jordan keybord mm. Ron Kasinski trummor, David Pomeroy bas, Jonathan Yudkin cello, Larry Chaney elektrisk gitarr, Willie Weeks bas, Vince Santoro trummor, Dennis Matkosky keybord. Wendy sjunger och spelar akustisk gitarr och elektrisk piano hon är självlärd på båda instrumenten. Hon bor i Minnesota och arbetar som frilansjournalist och drömmer om att skriva romaner. Mark Keller och Wendy har tillsammans skrivit allt material utom Bob Dylans Girl From The North Country.
Wendy låter snarlikt Judy Collins men med en vacker ljusare röst och ett stort självförtroende. Musikerna vid inspelningen förstärker låtarna på ett föredömligt sätt och lämnar utrymme för varandra. Efter att ha lyssnat på skivan ett antal gånger så växer den mer och mer. Det som drar ner betyget är covern Bob Dylans Girl From The North Country som inte lyfter till originalets nivå. I övrigt en alldeles utmärkt start på musikåret. Att börja med: Talk To Me, Step Out Of Line, Freedom.

Börje Holmén

09

02 2017

Gamla trotjänare vaknar till liv

kansas

Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)

Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.

Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.

Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.

För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.

Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.

Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.

Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.

Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.

Thomas Claesson

Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.

08

02 2017

Naken ärlighet med säregen röst

garcia-

John Garcia ”The Coyote Who Spoke In Tongues” (Napalm/Border)

Kyuss, Slo-Burn, Unida, Hermano och Vista Chino. Det är sannerligen inte några lättviktarnamn som John Garcia har på meritlistan. Nej, det handlar om stonertunga namn i mästarklass.
När det nu efter fyra års väntan är dags för soloskiva nummer två välkomnas lyssnarna till hans andra musiksida – den lugna och eftertänksamma.
Med helakustiskt gitarrspel och den säregna rösten i fokus är känslan av avslappnad gemenskap kring en lägereld i den mörka öknen påtaglig.
Arrangemangen är enkla och inspelningen andas naken ärlighet på ett sätt som inte är vanligt i dagens musikklimat. Ljudbilden är föredömligt avskalad och det låter onekligen som att allting är inspelat live rakt upp och ner, utan i efterhand pålagt lullull.
Nyskrivna låtar blandas med till exempel fyra dito från Kyuss diskografi. Bland sistnämnda återfinns det stora utropstecknet Gardenia, som inte bara kan mäta sig med utan till och med är bättre än originalet.
Ett tydligt minus finns dessvärre och det är att låtmaterialet, i akustisk skrud, emellanåt är lite väl snarlikt för sitt eget bästa.
Och så är det det där med rösten. John har en mycket personlig röst, med en knarrande sångstil, som sticker ut i en värld överfull av perfekta-rösten-karbonkopior. Men det är ändå så att i längden blir den då och då lite jobbig att lyssna till. Att jag tycker att skivan bränner till allra mest i avslutande Give me 250 ml säger en hel del; den är helakustisk.
Men varför så lågt mixade gitarrer? Inget genidrag direkt.
The Coyote Who Spoke In Tongues är en meditativt stillsam skiva att avnjuta när ett lugn i vardagen är ett måste.

Magnus Bergström

07

02 2017

Rösten är rena njutningen

kellys lot

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

06

02 2017

Americanaåret börjar bra

tift whitney

Tift Merritt ”Stitch of the world” (YepRoc/Border) 
Whitney Rose ”South Texas suite” (Six Shooter/Border) 

Tift Merritt är en liten husfavorit i huset. Hennes skivor plockas fram med jämna mellanrum och var gång är det ett kärt återseende. Whitney Rose däremot är en nykomling. Detta är hennes debutalbum i miniformat med sex låtar. På sikt kommer det nog att också bli en del kära återseenden, om det fortsätter att låta så bra som det gör här. När Tift Merritt skapar ett mer modernt countrysound, låter Whitney mer traditionell med sina musikrötter i femtiotalets svängiga Bakerfieldsound.
Den ljudbild som Tift och hennes eminenta musiker skapar på detta album är oantastligt, snyggt och fullt av snitsiga gitarrinpass. Sen skulle man önska att hennes nya låtar är av samma kvalité som musiken, men så är inte fallet den här gången. Så än sitter Emmylou säkert på tronen. Stitch of the world innehåller ganska många ballader som inleds med ett lungt tempot, men ökar efter en eller två verser. Detta är ett mönster som Tift Merritt brukar bygga upp sina låtar efter. Allra bäst fungerar det på Easterlight, som är stämningsfull på flera sätt.
Whitney Rose, som för övrigt kommer till Sverige i år, sjunger med ljuvlig känsla och hennes melodier är mer direkta och fastnar snabbt i den inbyggda melodibanken man bär på. Musikerna är lika samspelta och skickliga som på Stich of the world, men ändå är musiken renare, enklare och mer direkt. Sen är det smart att ge ut ett minialbum med bara bra låtar. Det blir väl att ta cykeln till Örebro längre fram i vår och kolla in damen i fråga. Americanaåret börjar bra! Whiney Rose leder på poäng, men Tift Merritt brukar vinna hos mig.

Bengt Berglind

03

02 2017