Melodiös hårdrock som både smeker och klöser

pretty ,m

Pretty Maids ”Maid in Japan – Future world live 30th anniversary” (Frontiers/Playground)

När danskarnas genombrottsskiva Future world 30-årsjubilerade firades det med att den spelades i sin helhet på ett antal specialkonserter. Det var lapp på luckan som gällde i land efter land och det kom inte som någon sensation när nyheten släpptes om att turnékalaset skulle resultera i en liveskiva/dvd.

Redan en liten bit in i öppningslåten är det lätt att konstatera att Maid in Japan glädjande nog har den rätta livekänslan. Något som långt ifrån alla liveskivor kan skryta med… Jag förmodar ändå att det har putsats en del i studion, men det är i så fall inget som märks. Bra inspelat och producerat med andra ord.

Men alltså… 73 minuters speltid känns snålt! Av de 21 låtar som spelades i Tokyo i november 2018 får vi nu 15. Okej, visst är det hyfsat många låtar, men varför inte slå till med en dubbel-cd så att rubbet fick plats?

Å andra sidan… Som det är nu hamnar verkligen fokus på Future world i sin helhet, med lite plockgodis som efterrätt.

Liksom på studioversionen är följande låtduo i en klass för sig jämfört med det övriga låtmaterialet:

Future world är den ultimata öppningslåten som tokfastnar hos lyssnaren redan i första riffet. Den är i genren melodiös hårdrock något av ett fartmonster och utan tvekan en av Pretty Maids allra bästa låtar någonsin!

Eye of the storm är en ”lättprogressiv” powerballad som är snillrikt uppbyggd med variation som ledstjärna. Låtskrivande av bästa märke!

Vad gäller individuella prestationer utmärker sig som vanligt sångaren Ronnie Atkins. Hans röstomfång är naturligtvis inte likadant som för drygt 30 år sedan, men det är ingen nackdel för numera låter han mindre ansträngd när han inte ens försöker att pressa sig över gränsen för vad som är möjligt. Det hörs att det är en människa av kött och blod som håller i mikrofonen och som lyssnare blir jag då genast mer mottaglig.

Jag vill också puffa lite extra för Chris Laney som bidrar med tre viktiga ingredienser (keyboards, kompgitarr och körsång) och i mina öron har växt till en viktig kugge i maskineriet.

Det är inget snack om att Maid in Japan är ett solklart köp för de som har smak för hårdrock som både smeker och klöser.

Magnus Bergström

Fotnot: Den här recensionen avser cd-utgåvan och inte cd/dvd-varianten (som utöver konserten i ljud och bild innehåller extramaterial).

12

06 2020

En mix av hög och bra kvalité

jason isbell

 Jason Isbell ”Reunions” (Southeastern/Border)

På sitt sjätte album med utmärkta bandet The 400 Unit fortsätter Jason Isbell att utveckla och utmejsla sitt sound.

Det hela blir en aning renare och snyggare. Man känner väl igen vissa melodihakar och harmonier. Det är ju skönt, för det är på det sättet man återkommer till en artist och alltid får lite igenkännande. Javisst ja, så här låter han, nu kommer jag ihåg.

Visserligen är inledande What’ve I Done To Help en aning annorlunda. Men resten av albumet är Jason Isbell-mix av hög och bra kvalité med både ballader, blinkningar åt countryhållet och välproducerad rock signerad producenten David Cobb.

Denna ligger bakom det mesta och det bästa som lämnar Studios i Nashville för ögonblicket.

Som vän av Jason Isbells musik köper jag detta rakt av men frågan är om jag kommer att göra det en gång till. Det känns som det kan behövas ett producentbyte och ett nytt musikaliskt vägval till nästkommande album.

Bengt Berglind

05

06 2020

För alltid fri

biff

Biff Byford ”School Of Hard Knocks” (Silver Lining/Warner)

Efter att ha varit Saxon’s härförare i över 40 år har nu Biff Byford äntligen släppt sin första soloskiva. Såsom 69-årig andebesvärjare i Saurons fotspår och med en domedagsröst som kan få berg att rämna svingar han sitt svärd med dräpande precision.

De två första spåren, Welcome To The Show och titellåten, känns oerhört traditionsbundna och kunde lika gärna tillhört Saxon’s egen låtkatalog. Förändringar kommer emellertid snabbt när Byford börjar vandra från hörn till hörn i territorium som annars inte vore tänkbara.

Det talande ordet i Inquisitor ackompanjerat av en ödesmättad flamencogitarr tjänar som förlaga till tolkningen av Edgar Allan Poes’ skräcknovell The Pit And The Pendulum. Det här är skivans bästa spår som med mörk progressiv metal och teatral utformning endast är tillägnad de som inte är räddhågsna och klarar lyrik fylld av fasor. Darkness, at wait for my end to come soon. Madness, the pendulum waits in my tomb.

Byford fäller ut sina vingar och bryter klädkoden med en cover av Simon and Garfunkel’s Scarborough Fair. Om det är en pojkdröm som går i uppfyllelse eller ett hastigt patriotiskt infall kan endast utrönas i betraktarens ögon, men visst lägger det en lugnande hand på händelsernas epicentrum om än tillfälligt.

Den andra covern som är mer formanpassad är det vapenskrammel som framställs i Wishbone Ash’s Throw Down The Sword. En sång som Byford tidigt har använt som rättesnöre och ett ämne som mer än en gång har används i sådana här sammanhang.

Sedan sträcks högernäven formad till djävulens tecken mot metal-himlen och helvetet brakar loss när Worlds Collide kommer farande hals över huvud, tung, vidsträckt och frenetisk. Det otroligt starka solot av Fredrik Åkesson (Opeth) i bästa Yngwie Malmsteen-stil sätter extra snurr på omloppsbanan.

Ett tema som inte med nog eftertryck kan gestaltas är Pedal To The Metal och här finns det äntligen åskådliggjort med en tyngd som inte ens Saxon själva är mäktiga till. En på det hela taget energisk hälsning till alla vapenbröder, fartälskare och allmänt livsnjutande medmänniskor.

För de som är klädda i denim och läder tillgodoser Hearts Of Steel alla behov. Christian Lundqvist’s (The Poodles) bombardemang av trummorna får önskvärd effekt. Ett heavy metal nummer med starka riff och hjärtat slår obevekligt lite extra fort när stålspetsade pilar skjuts kors och tvärs mot 80-talets ursprung.

Till slut en ärlig kärleksförklaring till hustrun i Me And You och en kraftansamlande självbiografisk ballad vid namn Black And White och hela hylsnyckelsatsen är plötsligt både välsorterad och komplett. Det är bara att släcka ner belysningen i verkstadslokalen och gå hem efter ett gediget utfört arbete.

4:a decennier efter Strong Arm of The Law, Wheels Of Steel och min absoluta favoritsång Dallas 1 pm har fortfarande Biff Byford herraväldet på sina axlar. Han träder fram, ställer sig bredbent och kastar huvudet bakåt så att det långa vita håret svävar i luften. Först nu är väntan på en soloskiva över och ordningen är definitivt återställd.

Thomas Claesson

27

05 2020

Aggressiv old/new school thrash metal

havok

Havok ”V” (Century Media)

Thrash metal med Colorado som hemort och aggressivitet och spelteknisk skicklighet som adelsmärken – det är Havok.

Vid en jämförelse med skivdebuten Burn (2009) är det mer variation i låtmaterialet idag. Men bandet har inte tappat stinget och jag kommer mer än en gång att tänka på uttrycket ta inga fångar; det är ”in your face” som gäller.

Produktionen är en bra kombination av old/new school. Jag vill slå ett extra slag för det snygga i att när läge uppstår får enskilda instrument (eller sången) chansen att sola sig i strålkastarljuset.

Med ett intro som för tankarna till Blackened (Metallica) så sparkar Post-truth era igång med plattan i mattan. Att det handlar om thrash metal, med stänk av hardcoreaggressivitet, går liksom inte att missa. Stabil öppning men inte det minsta originellt och därmed alltså utan det lilla extra.

Redan i andra låten Fear campaign börjar det hända grejer… Inledningsriffet är rena rama guldet och det för thrash metal så typiskt fläskiga bassoundet gör sig gällande. Likaså är det gott om ”gang vocals” och tvära kast mellan tempon och ”start/stopp”. Inget skräp här inte!

Betrayed by technology överraskar med mer av tungung är fart och en osedvanligt ”snäll” refräng. Ritual of the mind är ännu tyngre och basen får åter igen chansen att sticka ut, men det bästa med låten är ändå skivans absolut piggaste gitarrsolo.

V når sin absoluta topp mitt i, när höjdarlåtarna Interface with the infinite och Dab tsog kräver din absoluta uppmärksamhet. Fart och tyngd blandas föredömligt och ingen låtskrivardetalj har lämnats åt slumpen. Thrash metal i modern tappning blir inte bättre än så här.

Phantom force bygger på fullt ös men inte så mycket mer och fastnar helt enkelt inte.

Bästa konsertallsångsrefrängen återfinns i Cosmetic surgery, som också bjuder på otroligt tight riffande.

Panpsychism är upbyggd kring pumpande basspel och gitarrslingor, men klarar inte riktigt av att hålla intresset uppe från start till mål.

Med två minuter och 36 sekunders speltid och en smaskig allsångsrefräng är Merchants of death som gjord för att låta band och publik förbrödras i en stor adrenalintömning.

Don’t do it både börjar och slutar med stämningsfullt ”gitarrplock” och speltiden är rejält tilltagen med lite drygt åtta minuter. Den ”snällare” sången i refrängen bidrar till variation och får för min del gärna utvecklas ytterligare på kommande skivsläpp.

Av det jag skrivit ovan borde det måhända delas ut ett högre betyg, men det går bara inte. Varför? I mina öron är sången otroligt viktig och när det handlar om thrash metal föredrar jag en mullrande stämma (tänk Chuck Billy) och emellanåt en skönsjungande dito (tänk Joey Belladona). Med de lyssnarpreferenserna är det inte konstigt att David Sanchez hardcoreinfluerade stämband blir utmattande i längden.

Hur som helst är veteranernas – jodå numera får de räknas som sådana – femte skiva ett piggt inslag i en genre där flera av de större elefanterna lufsar på i utnötta hjulspår.

Magnus Bergström

22

05 2020

Sväng och livslust från nedsläpp till slutsignal

horisont

Horisont ”Sudden Death” (Century Media)

Glöm rådande trender och välj det som alltid kittlar skönast i öronen. Hårdrock med betoning på rock och svängig sådan. I första hand i samma anda som Thin Lizzy, ELO och The Who men även Alice Cooper (från Love it to death till Muscle of love) och Deep Purple är med på ett eller annat sätt.

Det hörs också många spår av The Hellacopters glödheta och klart bästa period (från Grande rock till Rock & roll is dead) eller kortfattat; en mindre polerad variant av The Night Flight Orchestra.

Horisont bildades 2006 och på den sjätte skivan hör vi ett band taggat till tänderna. Sudden death handlar från nedsläpp till slutsignal om svängig musik som formligen sprudlar av livslust.

Det sistnämnda kan måhända verka motsägelsefullt, eftersom de som har läst färska bandintervjuer vet att många av skivans elva låtar på ett eller annat sätt handlar om sångaren Axels bästa kompis självmord. Personligen väljer jag att tolka textraderna som en hyllning till och ett sätt att minnas en kär vän, vilket i så fall förklarar att tongångarna överlag låter ”uppåt”.

Av elva låtfavoriter (ja alla låtar är bra) har jag valt ut följande sex stycken att puffa lite extra för:

Free riding. Essensen av Horisont i en enda låt (del ett). Riktigt bra tidlös rock.

Pushin’ the line. Det leksamma och följsamma trumspelet av Pontus (som på hela skivan låter som att han har ”kul på jobbet”) är en ren fröjd för öronen.

Into the night. Saxofonen svänger! Hela låten svänger! Jag dansar!

Gråa dagar. För undertecknad en överraskande blinkning till den svenska proggmyllan. Axel sjunger på svenska med ett vemod i rösten som ger ett annat djup än på engelska.

Hold on. Hela låten är bra men det är den klistriga refrängen som är kronan på verket.

Archaeopteryx in flight. Essensen av Horisont i en enda låt (del två). Åtta minuters instrumentalt plockgodis och ändå blir jag inte mätt.

Tidlös hårdrock med betoning på rock. Horisont har hittat helt rätt kostym, som enligt mina öron framöver ”bara” behöver måttanpassas en aning för perfekt passform.

För det verkar onekligen finnas utvecklingspotential som lär smaka mumma på kommande skivsläpp.

Det är snubblande nära toppbetyg, men med tanke på vad som står i sista meningen ovanför så tar vi väl det nästa gång?

Därmed är det dags att sluta läsa, sätta på Sudden death och rocka loss!

Magnus Bergström

p.s. Det känns smått ofattbart att lilla Sverige är landet som hittills i år har levererat de två effektivaste musikglädjepillren. Förutom Sudden death är det Aeromantic (The Night Flight Orchestra) som jag tänker på.

15

05 2020

Signe De Printemps

lazuli

Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm” (L’abeille Rode)

Precis som rubriken anger är Lazulis senaste utgåva ett vårtecken med lust och fägring stor. Den friska fläkten från södra Frankrike med sin musikaliska passion och emotionella engagemang öppnar en ny värld fylld av konstnärlig utsmyckning.

Albumet i sitt ursprung kretsar kring en berättelse där musikerna fyller upp flaskor med sina bedårande sånger. Flaskpost som vind för våg kastas i sjön i hopp om att finna lyssnaren som kan omfamnas av musiken i hela dess vidd.

I de böljande vågorna som sveper över de sju haven lotsas buteljerna vidare i Les Chansons Sont Des Bouteilles à La Mer till tonerna av en bedårande sångstämma. Allteftersom melodin fortskrider byggs sjön upp och det underliggande pianot blir allt mer framträdande. Till slut forcerar Gédéric Byar gitarren i ett solo som bör få självaste David Gilmour att lyfta på ögonbrynen och det mer än en gång.

Den progressiva fabeln fortsätter med ödesmättad framtoning i Mers Lacrymales. Ett episkt stycke som försåtligt manar fram lyssnarens inre medvetande. De drömlika tonerna i Un Visage Lunaire är som vatten som porlar fram över stenarna i en fjällbäck, drickbart och befriande klart med delikata intonationer från en aldrig sinande källa.

I det eviga sökandet efter musik som tillför nya dimensioner framstår Lazuli och sångaren Dominique Leonettis majestätiska, ljusa stämma som en livsbejakande stimulans. Lägg därtill sättningen som förutom traditionella instrument kryddas med marimba, franska horn, speciella slagverk samt en léode som är en kombination av gitarr, synthesizer och melodisk såg. En osannolik mix som tillsammans med det franska språket skapar en mycket speciell stämning.

Vem är då denne Dieter Böhm? Är han den ivriga beundraren som flyger land och rike runt och besöker konserter varhelst Lazuli än spelar? Eller är han du som just läser det här? Eller är han rentav jag själv som har haft progressiv rock som ledstjärna i hela mitt vuxna liv? Sången Dieter Böhm ger inget svar utan lämnar snarare över hela ansvaret till lyssnarens fantasi och det är ju så vi innerst inne vill att det skall vara.

När jag kastar ett getöga på den nyligen öppnade glasflaskan som står snett framför mig på bordet blir jag alltmer övertygad om att den här skivan med sina undersköna chansons är tillägnad inte bara alla fans utan hela världen – A Tout Le Monde.

Thomas Claesson

28

04 2020

Brittisk folkrock-känsla

mariamc

Maria McKee ”La Vita Nouva” (Afar/Border)

Amerikanska Maria McKee tillhör de särlingar inom populärmusiken som nog skulle ha kunnat tillhöra den fåtaliga skaran med de riktiga ikonerna, men valde att i slutändan vandra andra vägar. McKee var ett av de verkligt stora löften, när det begav sig – med det mesta på plats. Röst, utseende, karisma, attityd och en stark talang även som låtskrivare. Hon började göra sig ett namn med countrypunk-rockgruppen Lone Justice under början av 80-talet för att sedan gå solo.

McKee fick sedan sin största hit med ”Show Me Heaven” (1:a på Englandslistan) från soundtracket till Tom Cruise-filmen ”Days of Thunder”(1990). En mäktig och känsligt framförd balladlåt som hon dock nästan aldrig sjungit live och som hon, typiskt nog, personligen räknar som en ointressant bagatell. Efter några bra lovande rockigare plattor under 90-talet, bland annat ”You gotta sin to be saved” (1993), började hon ge sig in mer på independentfilm och skrivande.

Nej, McKee är ingen dussinartist och med nya plattan – som tematiskt rör sig mycket kring McKees egna komplicerade upplevelser i privatlivet det senaste årtiondet – gör hon en slags återkomst med material som kvalitetsmässigt är i klass med det bästa från 90-talet. Samtidigt som det förstås finns en annan sorts mognad. Man kan exempelvis höra ekon av Bowie, 60-talspsykedelia, americana, progg och Scott Walker samt även Kate Bush. Det drar överhuvudtaget åt en brittisk folkrock-känsla – på ett förtjusande vis – som ligger rätt långt från McKees genomslagmusik runt början av 90-talet.

Henric Ahlgren

betyg 3

En säregen kvinnligt röst som har följt mig efterhängset sedan hennes debut med countycrockiga Lone Justice. För Maria McKees röst är säregen med sitt omfång och dess teatrala uttryck.

Efter de tre första albumen där det fortfarande fanns spår av Americana och countryinfluenser, tog nu Marie steget in i en större och mer dramatisk ljudbild. Både arrangemangen och hennes röst växte ut dramatiskt och det teatraliska utspelet blev i mina öron lite för mycket.

Efter 12 år har nu Maria McKee återvänt. De stora gesterna i rösten är i stort sett de samma som på de två sista soloalbumen. I små doser ör det ok, men hennes otaliga wailuppvisningar är inte vad jag längtat efter under dessa år.

Däremot är hennes röst ett unikum som jag gärna skulle lyssna på i ett mindre och mer nedtonat arrangerat sammanhang. Ibland får man ge sig till tåls, helt enkelt.

Bengt Berglind

21

04 2020

Vapensköld med anor

w i s h

Wishbone Ash ”Coat Of Arms” (Steamhammer/Border)

Många, men inte de allra mest inbitna entusiasterna skulle kunna tro att Wishbone Ash försvann spårlöst efter 70-talets segertåg. De senaste decennierna har bandet emellertid släppt verk mer eller mindre regelbundet även om utgåvorna har haft en begränsad inverkan.

Det stilbildande albumet Argus (1972) rönte på sin tid stor uppmärksamhet.

Sammanflätningen av progressiv rock med folkmusik gav en säregen prägel som visade sig bli nyckeln till framgång. De vitt omtalade tandemgitarrerna blev också vägledande för band som t.ex. Thin Lizzy, Lynyrd Skynyrd och Judas Priest.

Tillsammans med grundaren Andy Powell axlar numera Mark Abrahams den andra gitarren och det mycket förtjänstfullt. Den nyfunna kreativa drivkraften materialiseras i Coat Of Arms och för en stund fyller de omisskännliga gitarrerna ut tomrummet efter en svunnen epok.

Den spirande förnimmelsen av samsyn tar sig uttryck i titellåten som svassar fram med starka harmonier. Intrikata framåtsträvande arrangemang avlöser varandra med rytmskiften och soloattacker vassa som slipade knivseggar.

Ådran som bär på anlag av blues dunkar lite extra under Drive och Back In The Day som båda slår an på den känsliga strängen. Melodierna har blicken fäst i backspegeln där föremål kan verka vara närmare än de i verkligheten är.

Även i den mera undanskymda hörnan där den drömlika Floreana och den evigt kärleksfulla It’s Only You I See härbärgerar finns tydliga tecken på bandets unika karaktär. Den överväldigande episka stämningen förverkligas på klassiskt manér och det är svårt att hitta en spricka i vapenskölden.

En tidig eftermiddag på SRF i juni 2017 var jag fast övertygad om att Wishbone Ash hade gett upp nyskapandet för att endast fokusera på sin fantastiska live-show. Titlar som The King Will Come, Phoenix och Blowin’ Free finns inte heller på den oförutsedda Coat Of Arms, men den får ändå anses som en gåva som inte kan avvisas.

Thomas Claesson

10

04 2020

Håller måttet

ronander

Mats Ronander ”Malla motell” (S-Rock/Border)

Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och producenten Mats Ronander, bördig från Örebro, har haft en gedigen karriär som såväl hyrd pistol som soloartist. Han kompade bland annat Ulf Lundell vid starten på dennes karriär, var livegitarrist med Abba på världsturné, samt har som respekterad producent rattat flertalet prominenta svenska artisters skivinspelningar. Samt har verkat i ett stort antal andra musikaliska konstellationer också.

I början av 80-talet drog Ronander igång en egen hyfsat framgångsrik solokarriär som väl får sägas nådde all time high med albumet ”Himlen gråter för Elmore James” (1992) med vilket ”Malla” också fick en stor radiohit med sin version av Kim Larsens ”Gör mig lycklig nu”. Ronander har hela tiden haft en egen särpräglad röst, ett eget låtsnickeri och sammantaget ett artistskap – som i backspegeln – verkligen är värt att undersöka, om man inte gjort det tidigare. Gitarrspelet är åt det polerade studiomusiker-hållet – och man önskade ibland att Ronander ruffade till sig lite mer. Men ”Malla” är till syvende och sist ändå en äkta svensk bluesman och inom sitt gebit en musikant av högsta klass.

Det är bortåt 20 år sedan (!) Ronander kom med ett nytt eget soloalbum nu – och glädjande nog håller ”Malla Motel” måttet (och lägger sig ungefär i samma klass som ”Himlen”). Ja, det är faktiskt en utsökt bra platta när det kommer till produktion, låtmaterial, sång och medmusikanter. Mauro Scocco är med på ett hörn som låtskrivare och duettsångare. Exet Sanne Salomonsen likaså. Även värmländske Hammarö-pôjken Henrik Jansson – nuförtiden låtarrangör, kompositör, cellist och gitarrist i världseliten – är trevligt nog tillbaka som vapendragare, precis som på den gamla goda 80-talstiden. Ytterligare kompisar från förr som bidrar är Lasse Wellander och Max Lorentz med flera. Man får helt enkelt tacka och bocka och ta av sig hatten! (Extra plus också för det supersnygga omslaget av begåvade målaren Mikael Kihlman.)

Lyssna på: ”Sista tangon i Paris”, Avenue Junot”, ”Baby Blue”.

Henric Ahlgren

06

04 2020

Musikaliska friheter åt alla håll och kanter

heaven

Heaven Shall Burn ”Of Truth And Sacrifice” (Century Media)

20 år i musikbranschen inger respekt oavsett genre. Heaven Shall Burn från Tyskland spelar metalcore (eller modern metal som jag brukar säga) och tar sig musikaliska friheter åt alla håll och kanter.

Det roliga är att när det dyker upp elektroniska (La Résistance) och gothrockiga (The Sorrows Of Victory) inslag känns de bara helt naturliga. Något som långt ifrån alla band kan skryta med.

Fyra år har gått sedan Wanderer och kreativiteten har uppenbarligen flödat sedan dess, för nu bjuds vi på en dubbelskiva med 19 låtar med strax under 100 minuters speltid.

Några av dessa minuter hade med fördel kunnat kapas för att skapa ett bättre flöde och en större möjlighet att smälta allt. Samtidigt förstår jag bandet; att döda sina älsklingar är inte lätt och låtsnickrandet håller imponerande hög klass.

Apropå sistnämnda så är produktionen högst passande härligt maffig och lämnar knappast ett endaste lyssnaröra besviket.

Of Truth And Sacrifice är ett skolboksexempel på hård metal som kan tilltala även de som normalt väljer att bli knäsvaga av frukterna från den mjukare delen av hårdrockens spretiga familjeträd.

För ett av många ”bevis” på detta är det bara att låta de melodiösa gitarrslingorna i hyfsat snabba Eradicate kittla hörselgångarna.

Fortfarande inte övertygad? Då drar jag till med ytterligare två:

Übermacht är en tyngre låtpjäs - som sig bör med en sådan titel – men ändå utan att jämna lyssnaren med marken. Lagom liksom.

My Heart And The Ocean är som en blandning av de ovan nämnda. Tänk något i stil med ett aningens kaxigare Amon Amarth.

Heaven Shall Burn kan verkligen det här med att blanda hårt och mjukt och en inte alltför djärv gissning är att vi har att göra med en outsider till årsbästalistan.

Bandet har en stark skivkatalog med löjligt hög lägstanivå. Of Truth And Sacrifice är inte deras bästa men nog sätter den huvudet och kroppen i rörelse på mer än ett sätt. Det är inte hissmusik vi snackar om, även om de klämt in en rejäl dos orkestrala utsvävningar.

Utmattande? Skönheten ligger i lyssnarens öron…

Magnus Bergström

30

03 2020