nyaskivor.se

Skill In Veins ”Skill In Veins” (Avenue of Allies/Sound Pollution)

Skill In Veins debutskiva börjar bra med svängiga godbiten Can’t Ride My Soul, som bär spår av Lynch Mob, Badlands och Guns ‘N Roses. Sannerligen inga dåliga referenser. Och nästföljande Skulls On The Way påminner inte så lite om Skid Row i deras tyngre stunder.

Det är lika bra att direkt slå fast att det egentligen inte går att klaga på skivans innehåll. Egentligen. Men ändå; den här musiken har hörts förut - många gånger… Den där egna identiteten som skapar ett alldeles eget avtryck i musikhistorien saknas dessvärre. Men som sagt; det går inte att förneka att det handlar om musik som får fötterna att stampa takten med automatik. Och live på en rockklubb går det inte att misslyckas med dom här låtarna, den saken är klar.

Och man måste imponeras av unge gitarristen Andrea ‘Andream’ Lanza som står bakom det här projektet. Vilka läckra gitarrsolon han bjuder på, wow! Min spontana tanke är att han skulle passa utmärkt som gitarrist i Ozzy Osbournes band.

Övriga musiker går inte heller av för hackor: Gabriele Gozzi (Killer Klown, Markonee) sång, Nik Mazzucconi (Glenn Hughes, Ian Paice) bas och Francesco Jovino (U.D.O.) trummor. Extra plus delas ut för det överraskande dubbeltrampet i slutet av Youth Times. Ett inte helt vanligt grepp på en melodiös hårdrocksskiva och därmed ett liiitet initiativ till en egen stil. Minus delas ut för att den lugna versen i I’m Living My Life är alldeles för lik valfri Skid Row-ballad. Som ett resultat av ovanstående rader så hamnar slutbetyget någonstans kring godkänt/bra, varken mer eller mindre.

Magnus Bergström

Big Ball “Hotter Than Hell” (AFM/Sound Pollution)

Varför slutade jag lyssna fastän skivan ännu inte är till ända?
  
Kan det bero på att det är Big Ball som avverkar “Hotter Than Hell” i
bakgrunden? Ett gäng tyskar som anser sig vara en klonad version av AC/DC i rakt
nedstigande led. Hur kunde någon sätta den här musiken på pränt? Det borde
aldrig ha hänt. 

Big Ball trampar på utan finess. De vassa riffen saknas och låttitlarna/texterna
är så buffliga att helhetsbilden blir riktigt pinsam. En oformlig ljudmassa som
rör sig utan att någon lägger märke till den. Toner som skulle ha stannat kvar
nere i källarvalven i Nordrheim-Westfalen och aldrig nått upp till markytan.

Detta kan inte vara något annat än musikens motsvarighet till kalkonrullen Reine
& Mimmi i fjällen. En katastrofal historia där snöskotern på ett tidigt stadium
körde fast i snödrivan, blev översnöad och aldrig återfunnen.

Jag förstår att du vrider dig i graven Bon Scott, men jag skall inte plåga dig
längre. CD:n har redan lämnat handen och fladdrar så fint iväg i luften. Det är
otroligt hur långt man kan kasta en CD-skiva om man har lite snärt i handleden -
ända till papperskorgen faktiskt.

Thomas Claesson

Fantastic People ”Fantastic Music For Fantastic People” (Fantastic Music/PLU)

Efter runda svängar 20 lyssningar har jag fortfarande inte bestämt mig om skivan. Jag har hört mycket förut i The Doors, Jerry Lee Lewis och Brolle Jr. The Fantastic People har tydliga influenser av andra artister, men sammansättningen känns ny. Inspirationen från det etablerade materialet blir till något nytt värt att lyssna på. Skivan i sig känns komplett med mycket variation låtarna emellan där varje låt tillför skivan något nytt och det är mycket som händer längs vägen mot slutet.

Musiken är bra, musikerna gör ett bra jobb, texterna är bra. Det som stör är sången. Klas Bohlins har en väldigt speciell röst och stundvis mycket dålig engelska. När The Greatest Show kommer igång vill jag helst stänga av. Mina favoriter på skivan är då han inte sjunger och jag kan njuta av musiken. Man Of The Century är den enda låten rösten inte stör utan kompletterar musiken. Antingen så älskar man eller så hatar man Klas speciella röst det är upp till lyssnaren, däremot skulle jag råda honom att träna på det engelska uttalet.

Fantastic Music For Fantastic People är en bra skiva, men tyvärr inte mycket mer än så. Det finns mycket potential till vad som hade kunnat vara en mycket bra skiva. Ett band som bildades sommaren 2009 och redan under hösten började inspelningarna av skivan, kanske hastade de lite väl mycket.

Sophia Lönnergård

Sister Sin ”True sound of the underground” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Det här är en av få grupper jag följt med intresse sedan tiden då de fortfarande bara hade demolåtar att visa upp, och jag vet vid det här laget att Sister Sin är lika med kvalitet.

Förra albumet Switchblade Serenades var riktigt bra, men de vek av lite från linjen de gick efter i sina demolåtar vilket enligt mig var fel väg att gå. De borde fortsatt i gammal stil.

I och med debuten Switchblade Serenades så satte de ner ena foten på de etablerade rockstjärnornas mark. Med True Sound Of The Underground har de tagit ännu ett kliv in och är det något svenskt metalband som jag i dagens läge spår en lysande framtid för så är det Sister Sin.

En stor del av framgångarna beror förstås på Liv, bandets alltid lika energiska och karismatiska front-kvinna. Hon har en röst som passar musiken perfekt och hon ger med sin unika stil liv åt varje låt.  Tillsammans med resten av bandet som även de gör ett perfekt jobb på skivan så blir det ren magi när de spelar. Det känns hårdare och råare än Switchblade Serenades och det är jag glad för, men för mig tänder det inte till så där härligt som jag vet att de kan få mig till att göra.

Men jag rekomenderar ändå ett köp för alla som gillade debuten. Bandet har höjt sig på flera punkter och jag hoppas och tror på många grymma utgivningar i framtiden.

Några favoritspår är: partylåten “Outrage” och Ingemar Johansson-hyllningen “Beat ém Down”.

Tobias Blixt

Stone Temple Pilots ”Stone Temple Pilots” (Atlantic/Warner)

Stone Temple Pilots är återförenade efter nio års separation. Sångaren och
tillika frontmannen Scott Weiland är tillbaks efter en misslyckad sejour i
Velvet Revolver. I vilken skepnad han befinner sig i nu kan vara osagt, då han
med sitt vilda leverne knappast har gett sig ut för att vara något
svärmorsideal.  

STP red på en våg i grungens bakvatten då det begav sig. De levererade hitlåtar,
men blev aldrig riktigt insläppta i finrummet tillsammans med Pearl Jam och
Nirvana (som effektivt hade slagit undan benen på alla pudelrockare). STP åkte
stilla med i 2:a klass kupe´n i hopp om att få en bit av kakan när grungetåget
så småningom saktade in på perrongen.

STP återupplivar med den nya skivan spänningen som fanns i en för länge sedan
förlorad tid och anknyter till slutet 60-talet med sina lättsamma låtar. En
nyans av psykedelisk beröring finns dock vilket ger sig uttryck i texterna där
det underliggande mörkret bidrar med en förtätad stämning. 

Solskenspopen åskådliggörs av “Cinnamon” och “First Kiss On Mars”. Två små söta
travestier på West Coast Sound där enslinjen pekar så långt tillbaks som till
Byrds och Monkees.

“Dare If You Dare” kunde lika gärna ha platsat tillsammans med “I Am The Walrus”
när Beatles begav sig ut på picknick med Magical Mystery Tour.  “Hickory
Dichotomy” tassar i fotspåren efter David Bowie och “Huckleberry Crumble”
stapplar rakt på självaste Marc Bolan.

Låtmaterialet håller en jämn standard och Weiland med sin starka röst lyfter
låtarna ett snäpp på skalan. Om STP blir missförstådda än en gång återstår att
se men de har onekligen gett sig in på en väg som bara är synlig för den som vet
var man skall leta.

Thomas Claesson

Tom Jones ”Praise & Blame” (Island/Universal)

Tom Jones är 70 år och gör sin tightaste skiva på år och dag. Jag förbluffas av råheten och rockigheten på skivan. Albumet är inspirerat av Johnny Cash avskedsskiva. Det finns en råhet och äkthet i skivan som jag inte har hört sedan blueslegenden R.L. Burnside släppte sina sista skivor i slutet av 90-talet, ihop med Jon Spencer & co. Mellan hymner och gospelkörer låter självaste ”Tjuren från Wales” som White Stripes moderna bluestakter. Det är fläskigare och tuffare än man kunde ana. Hitta Toms Jones nya sound i R.L Burnsides skrammel blues ”Mr. Wizard” (1997).

Tom Jones slog igenom 1965 med låten ”It´s not unusual”. Sedan har han sjungit ”Delilah”, “She’s a lady”, ”Green green grass of home” och förstås ”Sexbomb” mfl. På nya skivan ”Praise & blame” är det helt andra toner än vad vi är vana vid. Inspelade med folkrockproducenten Ethan Johns (som jobbat med Ryan Adams, Ray LaMontagne, Rufus Wainwright). För första gången kan jag säga att Tom Jones rockar fett! Tom Jones är tillbaka, hetare än han har varit på decennier.

Mattias Ransfeldt

The Acorn ”No Ghost” (Bella Union/Playground)

No Ghost är gruppens tredje album. Det som inom vissa kretsar i musikbranchen brukar betecknas som det svåra albumet. Det är då  som lagret med låtar brukar tryta, bandet börjar gå varandra på nerverna eller att det storsatsande bolaget har fått nog när inte bandet har “cashat in“ som det var tänkt. När det gäller The Acorn har jag inte hela bilden klar hur det står till med det ena och det andra. Men jag vet att de tillhör kategorin indiefolkband och kommer från Canada. Rolf Klausener är frontfigur i kvintetten i fråga.

The Ghost  är inspelad förra sommaren i en avlägsen belägen stuga norr om Quebec och ska, enligt gruppen, i musiken ge en bild av både stadens puls och livet på landet. I Made the Law och Crossed Wires kanske med sina hetsiga gitarrer och studsande rytmer ska vara stadens ljud och själ. Lugnt framåtsträvande One The Line och öppet harmoniska Slippery When Wet ger ett lantligt intryck. Då tycker jag att The Acorn  visar upp sin bästa musikaliska sida. No Ghost är en besynnerlig och märklig mix av asfalt, neon, blommande ängar och öppna landskap. Denna gång skippar jag asfalten och trivs bäst i öppna landskap för och citera Lundell.

Bengt Berglind

Splitside ”This Sinking Ship” (Knuckle Ride/Sound Pollution)

När svenska punkband överlag sjunger på svenska går Blekinge-bördiga Splitside emot vinden och lirar trallvänlig arbetarklasspunk på engelska. Både den styrande moderatregeringen liksom Jimmie Åkesson får sig varsin känga. Splitside tar även ställning för den lilla arbetande människan i en värld som inte längre är för dem. Man får även läge att slänga in låtar som inte är politiska också – man avhandlar låtar om punkrock, bärs och bra tider. Så de lyckas täcka in de flesta ämnen som kan tänkas ha något att göra med punk. Fast bäst gillar jag de politiska låtarna.

Musiken kan beskrivas som en hybrid av Bad Religion, Rancid och glad svensk trallpunk från tidiga 90-talet. Helt enkelt väldigt nära fenomenalt.

Lars Svantesson

Watain ”Lawless darkness” (Season of Mist/Sound Pollution)

Det här är i stort sett det enda jag har lyssnat på i sommar.
En märklig kontrast mot det ljus och den värme vi har förunnats i år.
Black metal shall be reborn, lovar dom, Watain från Uppsala.
Med nya plattan Lawless Darkness infrias löftet med råge.
Det är ett mästerverk som förnyar och breddar genren.
Det är så, ursäkta, jävla bra att jag härmed skulle kunna släppa pennan.
För vad kan komma härnäst, som toppar Lawless Darkness?
Samtidigt vore det ju dumt att ge upp, nästan som att uppmana också Watain att nu kan ni lägga av, grabbar. Ni kan inte göra bättre än så här. Men det kan de ju förstås. Lita på det.

Nu bör jag komma till saken, förstår jag. VARFÖR är detta så in i mörka helvitte bra?
Varje ackord och ton, vartenda uns av ljud på Lawless Darkness är genren troget.
Inte desto mindre finns här förnyelse i form av en räcka vidunderligt vackra melodier.

Ja, faktiskt.

Med ett ofattbart bra låtmaterial, framfört lika oförståeligt mästerligt, kan betyget bara bli ett.

Mats Johansson

Broken Bells ”Broken Bells” (Columbia/Sony)

Ibland händer det bara att det plötsligt funkar, att alla kuggarna kuggar i. Att alla bitarna liksom faller på plats.

Broken Bells är ett sådant exempel. Ett musikaliskt möte mellan producenten  Brian Burton, kanske mer känd som Danger Mouse och exsångaren i indiepopgruppen Shins, James Mercer, resulterar i ett alldeles utmärkt litet popalbum. Det är inte ofta sånt händer numera. Ofta är det en eller två  hits som får den otacksamma rollen att försöka bära upp ett helt album. Men på Broken Bells debutplatta vimlar det av utsökta poppärlor ibland med modern psykedelisk touch. James Mercer är en oerhört mångsidig  sångare som sjunger med en klarhet och säkerhet som är få förunnat. Arrangemangen på de tio låtarna som albumet innehåller är mångsidiga med ett brett ljudbildspektra som känns nytt men som samtidigt hämtar små guldkorn från pop- och rockhistorien som de sedan väver in i sin egen popmusikvärld med gyllene  ramar.

Nu återstår att se om Brokens Bells bara är ett musikaliskt möte, som sedan ebbar ut i intet. Det kan också vara början till något riktigt stort. Hoppas kan man !

Bengt Berglind