Två skivbekanta från förr

Namnlöst-1 kopiera

Robert Cray ”Hi & Rhythm” 
Garland Jeffreys ”14 steps to Harlem” betyg 3

I en gammal sketch av Lars Ekborg använde han uttrycket, ”Bunta ihop dom, och.., mer ska vi inte avslöja här för då kommer denna sida att stängas ner för en lång tid. Något vi inte tänker medverka till.
Två skivbekanta från förr alltså. Soul- och bluesmannen Robert Cray och Garland Jeffreys som när han var som bäst stod på barrikaderna mot rasism och förtryck.

Robert Cray har med åren blivit mer och mer soulinspirerad, lite mer tillbakalutad och svalare i sin musikaliska framtoning. Men detta har bara varit till hans fördel. Hans gitarrspel är fortfarande finsnickeri på en hög nivå och hans röst har numera en patina av soulsammet. Utöver detta omger han sig med en ett storband med sköna blåsarrangemang som bildar en stabil soul- och bluesfond. Skön eftermidnattssoul med bluesiga förtecken.

Garland Jeffreys var som bäst när han mixade ihop rock, soul och reggae på 70- och 80-talet. Hans gatusmarta texter om utanförskap och rasism kombinerad med allsköns rytmmattor var ett starkt varumärke när det begav sig.
Nu 2017 verkar det som Garland slagit sig till till ro på på sitt favoritfik i Bronx, lägger ner sin tidning och betraktar sin omvärld. Platsen på barrikaderna har överlämnats till den yngre generationen. Nu är livet, budskapet och musikpulsen en annan, så här en bra bit över sjuttio. Rösten finns kvar men låtarna tenderar att bli helt ok vuxenrock. Risken är dock stor att detta album kommer att förfölja mig i sommar tillsammans med Robert Cray.

Bengt Berglind

22

05 2017

Melodiös hårdrock med kaxig attityd

adrenaline

Adrenaline Rush ”Soul Survivor” (Frontiers)

Musik ska byggas utav glädje av glädje bygger man musik. Så skaldade Björn Barlach och Åke Cato i Lill Lindfors-låten från 1978.
Just glädje är vad som genomsyrar Adrenaline Rush andra skiva Soul Survivor till bredden fylld med välskriven 80-talshårdrock med pop- och schlagerkänsla. Refrängerna fastnar omedelbart och jag menar verkligen omedelbart. Samtidigt är det inte för tillrättalagt; det finns en småkaxig attityd i både framförande och produktion.
Organized crime (Treat) och Cold winter nights (Erika) är två passande referenser.
Tåve Wannings sång har visat sig vara något av en vattendelare. Hon varken ylar i falsett eller growlar utan sjunger normalt och även om det inte alltid är helt tonsäkert gör den helt personliga stilen att det funkar utmärkt i undertecknads öron.
Inleder med den äran gör Adrenalin och den är just en riktig glädjespridare till låt. Därmed är ribban lagd om inte på rekordhöjd så i alla fall högt.
Breaking the chains har ett härligt riffande som är melodiöst och rivigt på samma gång.
Det stora utropstecknet är Stand my ground som också den lever mycket på ett mersmakande riff med bra driv i. Och så en refräng som inte kan kallas annat än en fullträff rätt upp i krysset. Låtskrivande av mycket hög klass.
My life har ett starkt vapen i skivans vassaste gitarrsolo och det säger inte lite för dessa är välljudande skivan igenom.
Även basgitarren får chansen att höras och då inte bara genom en för genren ovanligt framträdande position i ljudbilden. Inledningen av Break the silence är nämligen inget annat än en fyrsträngad uppvisning. Ett lite ovanligt grepp som är både kul att lyssna till och välgörande för helheten.
Konstigt nog är det titellåten som faller lite utanför ramen. Den känns smått händelsefattig jämfört med nämnda topplåtar.
Det ska bli mycket intressant att följa Adrenaline Rush framöver, för om de fortsätter att utvecklas positivt (debuten var ärligt talat en ganska klen historia) vet man aldrig vart det slutar.
Magnus Bergström

19

05 2017

En liten nytändning

night ranger

Night Ranger ”Don’t Let Up” (Frontiers)

Night Ranger har för mig alltid varit ett ”all american dude-äppelkindat” band som spelat good time classic melodisk hårdrock (lite från samma skola som REO Speedwagon, Styx och Y&T), med tillräcklig cred och dignitet för att användas som stil- och tidsmarkörer i skräckberättelser av Stephen King, och av vilka man fastnat för en låt här och där utan att ändå ta dem riktigt till hjärtat om man varit europeisk hårdrockälskare med dragning åt lite mer progressiva eller skitiga underströmmar.

De har inte haft lika lockande amerikanska sleazekänsla och profilerat riffiga gitarrer som t.ex. tidiga Van Halen, Ratt eller Mötley Crüe utan en mer finputsad AOR-orientering som funkat framförallt i hemlandet (och de har faktiskt också sålt över 17 miljoner album hela i världen), men kanske inte gjort oss helt totalt exalterade här uppe. ”Sister Christian” lever dock fortfarande ett eget liv som en av de i grunden kanske starkare rockballaderna genom tiderna – och det är inte illa det.

Alla gamla medlemmar är inte med längre och det här är bandets tolfte studioalbum – men det rockar ändå riktigt bra på detta alster. Inget är särskilt överraskande och nytt under solen här, men det känns piggt och engagerat. Låtskrivandet tycks inte ha varit slentrianmässigt utan verkar genomsyrats av en hyfsad dos inspiration och spelglädje. Det finns flera rockrökare till sånger, men några sedvanliga ballader är också inklämda. Nej, Night Ranger har inte gett upp än. Det drar snarare åt en liten nytändning när det kommer till sound och energi. Inte minst gillar jag det gedigna och omsorgsfulla gitarrspelet, av utsökt hantverksskicklige Brad Gillis, och det utrymme det får i ljudbilden. Men hela produktionen, Jack Blades sång, alla låtarrangemangen och det övriga är inte dumt heller. Högkvalitativt, helt enkelt. Dock finns förstås ingen riktig superstänkare i klass med de bästa styckena från storhetstidens låtkatalog.

Lyssna på: ”Somehow Someway”, ”Don’t Let Up”.

Henric Ahlgren

16

05 2017

Årets klart bästa!

west of eden

West Of Eden ”No time like the past” (West of music/hemifrån)

Göteborgsbandet West Of Eden har släppt nio skivor och nu är det dags för en samlingsskiva efter 20 år som band. West Of Eden är Lars Broman fiol, Martin Holmlund bas, Ola Karleva trummor, Henning Sernhede gitarr och mandolin, Jenny Schaub sång och dragspel, Martin Schaub sång och akustisk gitarr.

West Of Eden har tagit den brittiska och irländska vägen i sitt konstnärskap. Bandet har fått fantastiska recensioner av svensk och utländsk press och har haft samarbete med musiker som bla Alison Krauss, The Chieftains och Mark Knopflers band.

När jag första gången lyssnade på samlingsskivan, som är en dubbel, blev jag alldeles paff av att det finns ett svenskt band av denna kalibern som jag dessutom aldrig hört talats om. Jag var en varm anhängare av tidiga Fairport Convention då när Richard Thompson var med innan han hittat Linda Thompson. Efter det försvann han in i de Keltiska sankmarkerna. En annan av Fairports solister var Sandy Danny – en mycket bra sångerska som hade en lysande framtid men som ramlade i en trappa och avled. Mycket Fairport Convention nu men jag tycker att det finns många beröringspunkter i musikstilen, liksom i Martins sång. Sen har vi Jennys sång som ibland är påfallande likt Linda Thompsons. En skiva som inte bara gör mig glad utan jätteglad. Årets klart bästa!

Det blir svårt att välja inlyssningsspår, men varför inte: Where The Ivy Is Growing – Look To Thde West – Twenty Years of Traveling.

Börje Holmén

12

05 2017

Lättlyssnat och välproducerat

clarence

Clarence Bucaro ”Pendulum” (2020 Records/Hemifrån)

betyg 3

Brooklyn-baserade Clarence Bucaro släppte nyligen sitt nionde studioalbum. Clarence sjunger och spelar gitarr och på ‘Strangers’ gör han en duett med Allison Moorer. Clarence har skrivit det mesta av materialet och producerat albumet tillsammans med Tom Schick som bland annat producerat Wilco och Ryan Adams skivor.

På det hela taget en lättlyssnad och välproducerad skiva som påminner lite om Paul Simon och Ron Sexsmith mellan varven. Hans texter är berättelser och reflexioner om livet och drömmar han haft. Som vanligt så vinner skivan på att höras många gånger. Låtar att börja med: Emerald Eyes, Barcelona och Tragedy.

Börje Holmén

08

05 2017

Lågmält och americana-betonat

mayer

JOHN MAYER ”The search for everything” (Columbia/Sony)

Har tidigare egentligen ingen nämnvärd relation till John Mayers musik eller artistskap. Minns att jag såg honom i en talkshow på tv någon gång där han framstod som ganska dryg och självgod. I övrigt är det nog hans kärlekshistorier med kända kvinnor omskrivet mycket i pressen som jag först kommer att tänka på, snarare än annat. Med andra ord har han inte haft något större musikaliskt genomslag hos mig. Jag har förut faktiskt inte kunnat namnge en enda låt, ännu mindre ett album.

Men inte minst i hemlandet USA har Mayer periodvis rönt stora säljframgångar. Initialt skapade han väl en nisch lite som en slags neo-blues-gitarrist, dock inte lika påtagligt och gitarrhjälte-hyllat som t.ex. Joe Bonamassa, men har på senare tider breddat sitt musicerande och dragit ännu mer åt pop, soul och singer-songwriter-hållet.

Nya albumet ”The Search for Everything” är rätt lågmält, americana-betonat och i delar akustiskt. Produktionen är slick på gränsen till opersonlig – vilket går lite stick i stäv med de annars personliga texterna. Ingen låt sätter sig dock riktigt efter de första lyssningarna. Men det känns ändå som det här skulle kunna funka och växa nu under sommaren vid grillen med en drink i handen. Trots det i grunden introspektiva och lite överpretentiöst självrannsakande temat som ämnesmässigt löper genom hela plattan. Skivomslaget är jag däremot ännu mer osäker på om det är bra.

Lyssna på: ”In The Blood”, ”You’re Gonna Live Forever In Me”.

Henric Ahlgren

05

05 2017

Ett väl inslaget paket

thunder

Thunder ”Rip it up” (Ear/Playground)

Thunder’s 11:e album har lite för alla och envar. Den komfortabla stämningen som har präglat bandets historia sätter även här sin signatur. Relativt lågmält och avskalat utan digitaliserade utsvävningar. En trygg röst som så alltid när det gäller Danny Bowes omgärdad av gitarrer som på ett behagligt sätt inflikar precis vad som är nödvändigt.

Låtskrivaren och gitarristen Luke Morley får fingrarna att utföra de kommandon de blir tillsagda om. I följe med Bowes obesvärade frasering ger det en tillbakalutad och belåten känsla över sättet som låtarna framförs. Enkelheten är en dygd, men att få det genomförbart tyder på hög ambition och betydande talang.

Om någon känner för bluesrock så ligger ’There’s Always a Loser’ framför fötterna. Ballader, tja varför inte. ’Right From The Start’ är en i högen, men det finns flera. Thunder har förmågan och erfarenheten att linda in sångerna i sidendraperad elegans. Något hårdare takter kanske? Ja, då sitter ’Tumbling Down’ som en smäck.

Om man inte redan har blivit tillräckligt uppvärmd så borde ’She Likes The Cocaine’ göra tricket. En pulserande ballad i moderat tempo med Lynne Jackaman (Saint Jude) på bakgrundssång gör spåret minnesvärt med otippade gospelanslag och lyrik som utsöndrar eftertänksamhet. En kvinna som mycket väl skulle kunna sätta ’The Great Gig In The Sky’ (Pink Floyd) utan att blinka. Det inger respekt. Andra attribut som attraherar är den pianoledda ’The Chosen One’ och ’The Enemy Inside’ där trummorna driver på som ett välriktat artilleri.

Det finns influenser av Led Zeppelin, The Who och Steely Dan lite här och var bara man vet vad man ska leta efter. Det bör tillfredsställa den stora skaran lyssnare avsevärt. Helhetsintrycket ger vid handen att de 11 sångerna cementerar Thunder’s goda renommé, men att det inte finns någonting som välter en mindre byggnad hur liten den än må vara.

Thomas Claesson

04

05 2017

Modern metal med mörk twist

livsin

Liv Sin ”Follow Me” (Despotz/Border)

Hårdrocksvärlden har varit fattigare utan vårt avlånga lands okrönta hårdrocksdrottning Liv ”Sin” Jagrell. Men nu är hon tillbaka och med tanke på att hennes kraftpaket till röst är i fokus på Follow Me är det inte mer än rätt att bandet bär hennes namn.

Liv försvann från musikscenen när delar av Sister Sin tröttnade på det slitsamma turnélivet och bandet kastade in handduken.

Handlar då detta skivdebuterande band om ett substitut? Nja, det är inte riktigt samma typ av hårdrock utan mer av ett komplement. Modern metal med en hårdare och mörkare twist.

Godless Utopia och I’m Your Sin är med smittsamma sing-a-long-refränger som klippta och skurna för framtida konsertlåtlistor.

Emperor Of Chaos är en tuffing som manglar öronen på ett angenämt sätt och växer för varje lyssning.

The Beast Inside är en stillsam ballad med en personlig text som backas upp av stråkar och hela baletten. Bästa låten!

Immortal Sin (Fight) är ett minst sagt udda coverval och denna sorgligt förbisedda pärla förtjänar verkligen upprättelse. Att den görs som duett med Jyrki 69 (The 69 Eyes) bidrar trots originaltrogenheten till en mer personlig tolkning.

Liv har i intervjuer sagt att producenten Stefan Kaufmann (ex-Accept, U.D.O.) pressade henne att ta i från tårna för att låta som Rob Halford (Judas Priest). Hon når fullt förståeligt inte The Metal Gods karriärbästa men räcker ändå väldigt långt. När det gäller klädsel i form av läder och nitar är det målfoto mellan de båda.

Låt oss hoppas att bandet kommer ut på vägarna snart, för den här musikstilen är gjord för att framföras live och få kan styra en publik som Liv.

Magnus Bergström

03

05 2017

En bra bit bortom oändligheten

deep pu

Deep Purple ”InFinite” (Ear/Playground)

Inte många band har 20 album på sitt samvete med insikten om att de alla har hög status. En handfull av dessa är dessutom kulturmärkta minnesmärken, skyddade enligt lag. Det finns alltid en chans att en ny utgåva tillför något alldeles extra om än inte i status av en klassiker.

InFinite är en aning tyngre och har en tydligare nyans av progressivitet än dess föregångare Now What?! (2013). Inspelningen gick av stapeln i countrymusikens huvudstad Nashville, Tennessee och producenten Bob Ezrin har lockat fram en modern klangfärg utbredd på bandets underliggande territorium av hårdrock. Det visar sig ha stor betydelse vem som sitter i producentstolen. Se bara vad Martin Birch gjorde för Purple på 70-talet. Det krävdes en hel del fallenhet för att mixa ’Made In Japan’ från en plats bakom scenen.

Så vad har vi då att vänta oss? Jo, en gammal och välkänd, men respektlös hammondorgel varvad med ett imponerande keyboard som utstrålar de klassiska harmonierna på ett mönstergillt sätt. En rytmsektion med erfarenhet utöver det vanliga bestående av en bas som ger erforderlig eldkraft och ett pånyttfödande slagverk med alla hörnstolpar på rätt ställe. En gitarr sänd från himlen. En mytomspunnen sångare som låter lika ungdomlig och karismatisk som någonsin. Det räcker långt. Vad kan man rimligen mer begära? Knappast något.

Gillian, Paice och Glover från Mark II – eran och i sådana här sammanhang nykomlingarna Morse och Airey visar att åldern har ingen betydelse. De remarkabla ’Hall of Fame’- legendarerna som klockar in på 70-års strecket har satt samman en kärnfull, fokuserad samling av skimrande sånger som lär tillfredsställa rockälskare världen över.

Den datorbaserade spökrösten banar väg för den inledande ’Time For Bedlam’ som också var släppt som aptitretare i januari med föresatsen att ge en vink om vad som skulle dukas upp på det kommande smörgåsbordet. Ett värdebestående löfte om en upplevelse där drömmar går i uppfyllelse visade det sig.

Det finns sånger som ingen annan än Purple kan skriva. ’Al I Got Is You’ och ’The Surprising’ är två sådana betagande spår som man inte skakar av sig hur lätt som helst. Var man än sätter ner foten, om det än är i syndens näste i ‘One Night In Vegas’ eller om man träder in under en helsulning i ’Hip Boots’ så är atmosfären laddad av energi och materia.

De åldrade statsmännen med hårdrocken som sitt kall levererar varorna som på vilken vanlig dag på jobbet som helst. Efter nästan 50 år med gyllene dagar, gnistrande succéer och stormiga relationer fortsätter de sin oförtröttliga resa om än med grånande hår och läsglasögon men likväl utan käpp. Det sägs att de skriver en bra rocklåt på mindre än 20 minuter och att ’Child In Time’ skrevs på tio. Det känns svårt att greppa för en vanlig enkel man.

Det sista ordet går till en gammal cover. Den 47 år gamla ’Roadhouse Blues’ ursprungligen uppförd av the Doors. En värdig avslutning på vem vet, kanske det sista albumet någonsin. Är rentav den oändliga resan över? Minnena fladdrar iväg till 1970 då jag själv och mina klasskamrater på högstadiet inte fick slutbetyg förrän vi kunde texten till ’Black Night’ utantill. Tiderna förändras men sången förblir den samma.

Thomas Claesson

01

05 2017

Gungar fram med en lätt latinsk rythmmatta

hurrah

Hurray for The Riff Raff ”The Navigator” (Ato/Border)

Alynda Segerras utforskande resa fortsätter. På förra albumet Small Town Heroes tog den punkinfluerade Alynda Segerra och hennes alter ego Hurray For Riff Raff sig till americanaland med ett starkt och underhållande countryinfluerat album.

Nu några år senare återvänder hon till storstaden med albumet Navigator för att utforska och hylla sin Puertoricanska rötter.

Navigator är ett album som bygger vidare på den storstadsromantik som till exempel Lou Reed, Pattie Smith, Willy de Ville och Garland Jeffrys odlat så väl tidigare i rockhistorien.

Alynda har dock ett lättare anslag i sin musik, den känns mer av slappnad och hon sjunger med en engagerad lätthet. Arrangemangen har även de en lätthet och blir aldrig överarbetade. De gungar fram med en lätt latinsk rythmmatta som grundbult. Det är då Navigator och Alynda Segerra känns fullständigt naturliga och bildar den musikaliska enhet som ett album ofta strävar efter men sällan når upp till. Lyssna på inledningspåret Living In The City så vet du vad jag menar.

The Navigator är här och nu. Var än Alynda Segerra och hennes Hurray For Riff Raff dyker upp nästa gång i sin musikaliska spaning och gärning ser jag fram emot med tillförsikt.

Bengt Berglind

28

04 2017