Övertygar genom att inte överraska

U.D.O. ”Game Over” (AFM Records/Sound Pollution)

Liksom Udo Dirkschneider och övriga bandmedlemmar i U.D.O. spiller jag inget krut på en lugn inledning, som i detta recensionsfall skulle vara en historik av något slag. Nej, det är helt överflödigt för du som läser dessa rader vet förstås redan vad det handlar om.

Med andra ord går jag raskt vidare med det viktigaste; hur Game Over låter.

Fear Detector inleder och när vi snackar U.D.O. ska inledningslåten ha rejält med klös och en sjung-med-för-allt-vad-du-är-värd-refräng. Båda punkterna prickas av enligt regelboken och det känns tryggt. Men det är ändå inte den starkaste öppningslåten bandet fått till; konkurrensen är i det fallet rakbladsvass.

Prophecy har en skön refräng som fastnar i huvudet och inte vill ge sig av. Bra det för låten har det finfina patenterade U.D.O.-gunget som för tankarna till Faceless World (1990).

Metal Never Dies håller hög U.D.O.-klass speciellt den allsångsinbjudande refrängen. Det är för övrigt (nästan bara) herr Dirkschneider & co som kommer undan med en sådan klichélåttitel.

Kids And Guns är den låt på skivan som rockar mest och vissa har liknat den vid AC/DC och okej, det finns spår åt det hållet men i grund och botten är det en heavy metal-låt, varken mer eller mindre. Låttexten är ett inlägg om dagens hårda klimat med ungdomar som har tillgång till vapen och tyvärr inte drar sig för att använda dessa.

Like A Beast är en godisbit för de av oss som är svaga för gitarrer som slingrar sig om varandra i ljuv förening; lyssna bara halvvägs in i låten. Öronorgasm!

Don’t Wanna Say Goodbye är en ljuv pianoballad som Udo fixar galant med sin raspiga röst som ger den här typen av låtar trovärdighet; det låter som att han har varit med ett tag och har något att säga.

Unbroken är liksom Prophecy en rejäl passning till Faceless World, både vad gäller låtuppbyggnad och refräng. Gitarrsolot är skivans bästa!

Den textmässiga balansgången mellan allvarliga ämnen som i Kids And Guns och givna partyhöjdare som Metal Never Dies är inte det lättaste att få till på ett trovärdigt sätt. U.D.O. fixar ändå det eftersom undertecknad är övertygad om att det är lättare att få lyssnarna att ta till sig allvarliga ämnen om de blandas med enklare sådana och att inte matas med pekpinnar om och om igen.

Men alltså; 16 låtar är verkligen några för mycket. Nog för att det är trevligt att få valuta för slantarna men svenskt lagom är bäst. Snarlika låttrion Thunder Road, Speed Seeker och Metal Damnation hade med fördel kunnat gallrats bort för de tillför inget.

Game Over överraskar inte det minsta och det är jag glad för, eftersom U.D.O. ska låta U.D.O. och 2021 års bandupplaga gör det – och det med besked.

Magnus Bergström

Fotnot: Skivtiteln har orsakat mer än ett höjt ögonbryn världen över, men enligt Udo handlar det om världens tillstånd. Det vill säga att vi människor och planeten vi bor på har hamnat i ett Game Over-läge. Någon pensionering från musiken kommer inte på tal.

06

11 2021

Classic rock med en ockult twist

Lucifer ”Lucifer IV” (Century Media)

Johanna Platow Andersson (sång) och Nicke Andersson Platow (trummor) presenterar stolt Lucifers fjärde skiva.

Föga överraskande är det classic rock som gäller, ofta med en textmässig twist av det ockulta slaget. Sistnämnda är ett givet inslag i Johannas låttexter och det passar fint till rösten som liksom svävar fram för att emellanåt visa prov på en vilja att inte vilja infoga sig i låtmelodin. Det gör sången snäll och kaxig på samma gång vilket skapar dynamik.

Classic rock var det ja. Att lista alla influenser som kokats ihop till den mustiga musikgryta som är Lucifer skulle ta upp hela recensionsutrymmet. Jag skojar inte!

Men okej, tänk 70-talsrock/hårdrock som bas, krydda med aningens 60-tal och en liten gnutta modernare tongångar och toppa med klassisk heavy metal.

Lucifer IV låter riktigt bra utan att bli klinisk. Alla instrument och sången delar på utrymmet i kamratlig anda och det är en ren njutning att lyssna i hörlurar eller på högsta stereovolym. Livekänsla förstärkt med studioteknikens fördelar.

Lucifer formligen basunerar ut att allt som gäller bandet är genomtänkt; musik, låtordning på skivorna och skivornas omslagslayout, musikvideos, merchandise och så vidare. Bara det att skivan släpptes Halloween-helgen säger allt.

Archangel Of Death agerar ”halvsnabb” (hård)rocksöppningslåt med det ettriga gitarrsolot som pricken över i.

Wild Hearses tar sin början i light doom-stil men drygt halvvägs tar låten fart när ett gitarrsolo tar vid följt av ett mer drömlikt parti och mina tankar går till Black Sabbath. Helt klart en låt som växer för varje lyssning och en stark kandidat till ”bäst på skivan”.

Crucifix (I Burn For You) har en närmast poppig refräng och det är lätt att förstå att den agerat singel med tillhörande läcker video. Men nog är refrängen i tjatigaste laget?

Bring Me His Head har ett skönt (hård)rockigt driv och fastar i mitt huvud efter bara en enda lyssning. En personlig favorit!

The Funeral Pyre är en kort och lugn akustisk ”paus” och förstärker den cineastiska känsla som jag alltid får när jag lyssnar på Lucifer. Men låten är för kort!

Louise är lite väl släpig och enahanda och i mina öron är det bandets akilleshäl; de är som vassast när de har lite mer drag under galoscherna.

Nightmare går i samma stil som Louise men lyfts till högre höjder tack vare en extra inspirerad sånginsats av Johanna.

Avslutningsvis vill jag komma med ett lyssningstips:

Förutom på en konsertscen nära dig gör sig Lucifer bäst när musiken avnjuts med låttexterna i högsta hugg – för att på riktigt komma in i deras värld.

Nu återstår det bara att allt ska återgå till det normala, det vill säga Lucifer live.

Magnus Bergström

02

11 2021

En mästare i aktion

Joe Bonamassa ’’Time Clocks” (Provogue/Warner)

Det är alltid en stor tilldragelse när Joe Bonamassa visar sin skaparförmåga vare sig det är en studio – eller liveskiva. Kreativiteten saknar i praktiken motstycke och utvecklingen från att ha spelat på bluesklubbar i mörka källarlokaler till att fylla de stora arenorna med jublande åskådare världen över är häpnadsväckande.

Andemeningen med Time Clocks är att begrunda tidens flykt i alla dess skepnader. Avsaknaden av uteblivna liveframträdanden har förstås tagit hårt på psyket för Bonamassa och så många andra. Den inre åskådningen hålls ändå vid gott mod förbisett den stressfulla situation som har härjat världen över.

Bonamassa är en artist som är förankrad i bluesen, men aldrig beroende av densamma. Han känner sig fullständigt komfortabel med att sprida sina gracer över hela spektrumet varvid främlingskapet för allsköns genrer, som om inte annat mättar den breda massan, är obefintligt.

Som så många gånger förr banar en kort introduktion, i form av Pilgrimage, vägen för den egenmäktiga evolutionen. Naturinvånarnas samkväm vid lägerelden fortplantar sig följsamt i Notches som med sina historiska vingslag framhäver en aldrig sinande känsla av vanmäktig återhållsamhet.

Med The Hearts That Never Waits rullar tärningen på bordet och bluesen är enda trösten i bedrövelsen. För när det efterlängtade tåget aldrig anländer och kärleken inte blir besvarad är enda tillflyktsorten att gå vidare med en oförtruten känsla av att åtminstone hoppet har en möjlighet att läka alla sår.

Det är lätt att glömma tiden när titelspåret hörs i etern för en melodi så full av delikata beståndsdelar och musikaliskt raffinemang är svårfångad. Försök att greppa den omvälvande inledningen, hela uppbyggnaden i alla dess faser och i praktiken universums skapelse om du kan.

Mind’s Eye ger en stunds reflektion med sin andaktsfulla skönhet. Så sprudlande arrangerad att känslorna får sin välbehövliga ro. Den alltigenom smakrika anrättningen fullbordas med The Loyal Kind. Det som inte finns här under de knappa 7 minuter som njutningen varar finns inte någon annanstans heller.

Bonamassa har än en gång lyckats fånga det essentiella i livet. Time Clocks ger allt du kan förvänta dig. Du får visserligen inga överraskningar, men det var det ändå ingen som hade förväntat sig. Det räcker gott med att få åskådliggjort det förgångna, det nuvarande och det som finns kvar.

Thomas Claesson

29

10 2021

Den nya bluesen

Buffalo Nichols ”Buffalo Nichols” (Fat Possum/Border)

I vissa engelska musikmagasin kallar man Buffalo Nichols musik för ”The new blues”. Huruvida det är det eller ej grupp till den som lyssnar. Men hans musik bygger inte den råa klagande bluesmusik som ofta började med fraser som, ”I woke up this morning…och bluesen och babyn var borta med vinden, eller tåget”…

Denna variant av blues är fortfarande berättande om orättvisor och händelser som aldrig skulle ha hänt. Man kan spåra den mer den musik som kommer från Eric Bibb, Keb Mo och Cedric Burnside än till  Freddie och Albert King .

Det mesta av kompet sköter här Buffalo på egen hand. Gitarrspelet är flyhänt, krispigt, halvakustiskt och volymen är mer 7 än 10.

Det ligger hela tiden som en uttrycksfull matta och kommenterar och understryker Buffalo Nichols sköna röst. 

Om du enbart strömmar musiken så kanske du inte tänker på att albumet bara har åtta låtar. Köper man det i fysiskt format är det för lite musik man får för 159 pix för en cd, eller 250 för ett vinylexemplar. Även om den är utsökt.

Bengt Berglind

27

10 2021

I dödens käftar

carcass

Carcass ”Torn Arteries” (Nuclear Blast/Warner)

Ett hjärta som det på omslaget format av grönsaker pumpar visserligen inte 1000 liter blod per timme vid fysiskt arbete, men i händerna på Carcass blir det ändå tillräckligt kraftfullt och blodigt. Det vankas en dissektion i tio steg med slipade redskap och gutturala förtecken. Precis som det anstår ett melodiskt death metal-band.

För de som hade hoppas på en återupplivning av den ultraljudande grindcoren som bandet exploaterade på sent 80-tal gör sig icke besväret. Dagarna med kontrollerat kaos är över. Nu ligger ambitionerna på en progressiv nivå med gripande medialt formade melodier och en spetsfundig fluktuation.

Titellåten öppnar också upp med de urtypiska, skarprättande gitarriffen som har Billy Steers och Tom Drapers signum åtföljt av benknäckande rytmerna som vilar på Jeff Walkers bas och Daniel Wildings trummor. Ett högst medvetet åtagande har inletts med iögonfallande krokar och ett vidlyftigt tillvägagångssätt som mer än väl räcker för att få den rätta atmosfären.

Dance Of Ixtab (Psychopomp & Circumstance March No.1) ger den balans som är så hett eftertraktad. De psykotiska förehavandena lägger sig fint runt ett lugnt och metodiskt arbetssätt. Mörkt och häftigt precis som det anstår ett band som vill ta en dans under extrema omständigheter.

En annan kittlande tilldragelse är den skräckfyllda ridturen med hin håle själv i The Devil Rides Out. Med en stor portion taktfast mystik ger den allt man rimligtvis kan begära. Om någon fortfarande inte är troende undanröjs de tvivlen effektivt i In God We Trust som med sina sömlösa känslostormar väcker nostalgin till liv.

För de som tycker att 4 och en halv minuts mangling är för futtigt, så finns den drygt dubbla tidsrymden tillgänglig i Flesh Ripping Sonic Torment Limited. I den omtumlande upplevelsen nyttjas omväxlande thrash – och silkeshandskar. Flamencogitarren anger tonarten och bjuder in stötar av aggressiva takter med turboladdade solon och mjukare mellanspel av ren och skär hårdrock.

Den avslutande The Scythe’s Remorseless Swing trollbinder med sin kärna av illvilliga grubblerier. De fullfjädrade stämningarna förorsakar ett beroendeframkallande perspektiv som tar tag i kroppsdelar, sånganlag och hjärta.

Vid en studie av låttitlar och textsammansättning, vilket kan ta en ansenlig tid i anspråk, påvisas ett visst sinne av humor. Det ger pluspoäng till en för övrigt extrem metal som är otvetydig men ändå nyckfull. Det är bara att falla till föga och inse att de till åren komna trotjänarna från Merseyside har satt ett tungt avstamp i den blodbesudlade malströmmen.

Thomas Claesson

22

10 2021

Årets skiva bjuder på innehållsrik musikresa

DT

Dream Theater ”A View From The Top Of The World” (InsideOut Music)

   Release 22 oktober

Till att börja med är det bara att erkänna; jag har mina låt- och skivfavoriter med Dream Theater och de är svåra att rubba på. Det är sedan gammalt.

Men undrens tid är inte förbi. Jag menar att nu släpper DT en skiva som får mig att rubba på de gamla invanda lyssningsmönstren.

För i ganska exakt 70 minuter tar A View From The Top Of The World kommando över mig och det är bara att släppa allt annat och ge sig hän.

De sju låtarna känns egentligen som en låt med olika kapitel som alla är lika viktiga för helheten. Det är mäktigt och vackert och… Bäst!

Skivsläppet har föregåtts av singlarna The Alien (ett klokt val som första smakprov) och Invisible Monster. De lovade gott redan då och har växt ännu mer med tiden.

Men de får faktiskt finna sig i att hamna i bakvattnet när starka Answering The Call och Sleeping Giant slingrar sig in i hörselgångarna.

För att inte tala om när det avslutande titelspåret tackar för att manegen är så stiligt krattad och bjuder oss med på en innehållsrik musikresa i 20 minuter. Det lugna partiet halvvägs in i A View From The Top Of The World är så vackert; James sjunger så skört som bara han kan och John Petrucci låter gitarren gråta.

Produktionen är så nära perfekt som det går att komma, utan att för den skull vara kliniskt perfekt. Det låter kraftfullt och alla bandmedlemmar hörs tydligt.

Mike Mangini briljerar; trummorna ligger helt rätt i mixen och det är bara att flyta med i hans sköna rytmer. Och banne mig om inte John Myungs sköna basspel välförtjänt får ta mer plats den här gången (han känns emellanåt lite ”bortknuffad” på skivorna).

Det smakfulla pianospelet av Jordan Rudess i Awaken The Master förtjänar också ett omnämnande. Istället för att gå all in kör han på en mer återhållsam stil vilket kontrasterar fint mot Johns gitarriffande.

Möjligtvis går det att anmärka på att det inte direkt dräller av refränger att sjunga med i. Men då letar jag verkligen efter fel med detektivögon och hallå? Vi snackar DT och det är bara sporadiskt som de fixat sådana. Och vem fixar egentligen att försöka sig på att hålla jämna steg med James LaBrie?

Nej, istället är det som vanligt gott om melodier att nynna med i och spela valfritt luftinstrument till.

Det är många år sedan ny musik från DT jämfördes med andra artisters skivsläpp. De har roffat åt sig en egen gren på det progressiva metalträdet. Men tillåt mig ändå att göra en enda jämförelse. För till skillnad från många andra rutinerade rävar (hej Yes!) så har DT den goda smaken att backa upp undersköna melodier med tyngd.

Faktum är att jag redan nu glädjer mig åt att placera A View From The Top Of The World överst på årsbästalistan. För hur ska detta kunna överträffas?

Välkomna tillbaka till toppen Dream Theater.

Magnus Bergström

21

10 2021

Kraftpaket med melodikrokar att fastna

livingdeadgirl300

Living Dead Girl ”Exorcism” (egen utgivning)

Den här godbiten släpptes lite under radarn i somras i och med att det rör sig om en självfinansierad egen utgivning. Dags att åtgärda det, känner jag, för Exorcism förtjänar en stor publik eftersom den är bra mycket hetare än det mesta i nu metal-genren.

Nu metal förresten; den elva låtar starka debutskivan är en smältdegel av metal, pop, rock, nu metal, goth, punk, metalcore – och jag har säkert glömt någon genre.

Det finns spår av New Years Day, In This Moment, Butcher Babies, Slipknot, Marilyn Manson och… Avril Lavigne! Faktum är att ”inspirationslistan” egentligen aldrig tar slut.

Det om något är väl ett progressivt kraftpaket? Och jodå, denna smått osannolika blandning fungerar; det är dagens sanning.

Melodikrokar att fastna i är nämligen mer regel än undantag.

Jag väljer att lyfta fram fyra av låtarna:

Alive öppnar starkt med plattan i mattan och en ”take no prisoners”-attityd. Så här ska en medryckande öppningslåt vara.

Exorcism. Vem kan och vill vara stilla när en energibomb som denna briserar? Inte jag i alla fall. Refrängen är löjligt medryckande.

Poltergeist. Blandar mjukt och hårt och allt däremellan. Missa heller inte den välgjorda videon.

Stronger. Kraftfull ballad utan sidospår, med stark sång av frontkvinnan Molly Rennick, som ger lyssnaren tid till eftertanke.

Visst finns det några svackor här och där och då handlar det om en eller ett par låtar som liksom inte går i mål; de smälter ihop till en massa som inte tar sig någonstans och saknar något som sticker ut.

Men vad gör det när merparten av låtarna rätt -och gör det rejält. I mina öron är det ingen tvekan om att vi har att göra med ”modern musik” när den är som bäst.

Ge kanadensarna chansen för det är de värda. Annars är faktiskt risken att du missar något kul och en gnutta omskakande och vem vill det…

Magnus ”Betygsfyran” Bergström

18

10 2021

Magisk klang

nils landgren

Nils Landgren ”Nature boy” (ACT)

Denne Degerfors-pöjk har med tiden utvecklats till en av landets finaste och mest högkvalitativa musiker alla kategorier – som trombonist, producent, sångare, bandledare, musikalisk maestro och mycket mera.

Landgren har släppt otaliga plattor i olika konstellationer och sammanhang. Men ”Nature boy” är faktiskt hans första riktiga soloplatta som trombonist i eget namn. Under pandemin gjorde han slag i saken och spelade in ett knippe låtar av skiftande ursprung och bakgrund. Psalmer, jazz, ”Värmlandsvisan” – exempelvis. Detta i en närbelägen kyrka där Landgren nuförtiden bor i Skåne.

Hur blev då resultatet? Så bra det kan bli med en ensam trombon. Andäktigt mäktigt. Klangen i kyrkorummet blir magisk när Landgren hanterar sin trollstav i form av trombonen. Lyssna själva.

Henric Ahlgren

13

10 2021

Ett glädjefyllt 30-årsjubileum

doro

Doro/Warlock ”Triumph And Agony – Live” (Rare Diamonds Productions)

Düsseldorf må vara huvudstad i Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen, men vad är väl det jämfört med att Doro Pesch såg dagens ljus där 1964.

Att hårdrocksvärldens gladaste artist (finns det ens någn bild på henne utan ett leende?) har Düsseldorf som födelsestad känns logiskt sett ur ett hårdrocksperspektiv. Staden är ju känd för konst i massor och att den gamla stadsdelen har hur många ölstugor som helst.

När Warlocks ”största” skiva Triumph And Agony (1987) hyllades med en jubileumsturné sommaren 2017 lämnades inget åt slumpen. Hela skivan framfördes, men inte i kronologisk ordning, och turnépremiären gick av stapeln på Sweden Rock – en festival som Doro har ett gott öga till. Med sig som extra gitarrist hade hon dessutom Tommy Bolan från bandets klassiska sättning.

Givna låtklassiker som I Rule The Ruins, East Meets West, Three Minute Warning, Für Immer, Metal Tango och All We Are sitter givetvis klockrent.

Men sällan eller aldrig tidigare luftade Touch Of Evil, Kiss Of Death, Cold Cold World och Make Time For Love går sannerligen inte heller av för hackor.

När det nu släpps en skiva/dvd/Blu-ray från konserten på Sweden Rock (!) är det Doros skivetikett Rare Diamonds Productions som står bakom.

Och det går att köpa härligheten i flera olika varianter. Varför inte slå till på vad som påstås vara världens största skivomslag, i form av en stor ”pappfigur” med den ikoniska omslagsbilden med skivan i en lucka på Doros mage.

En ”besiktning” av ljud och bild säger att det både låter och ser proffsigt ut, med en skön känsla av en ovanligt proffsig bootleg för det skaver på rätt sätt lite här och där.

På Blu-ray och dvd får vi som bonus en hyfsat lång intervju med en minst sagt nostalgisk Doro som strålar av glädje när hon får prata om sin älskade metal och hon bjuder leende (förstås) på den ena anekdoten efter den andra.

Med facit i hand (denna skiva) känns det extra bra att jag var på plats på Sweden Rock, både i fotodiket och i publikhavet.

Magnus Bergström

12

10 2021

Progveteraner tappar gnistan

yes

Yes ”The Quest” (Inside Out)

Från att ha varit ett av de mest upplyftande och kreativa banden under 70-talets progressiva era till att bli ett deprimerande band av medioker karaktär är sannerligen en mycket sorgesam utveckling. Som bortblåst är den inspiration som vann herraväldet förr. Nu återstår bara att leva på minnen blott.

Det som såg ut att bli en triumfartad återkomst i och med att singeln The Ice Bridge släpptes utvecklade sig snabbt till en bitter besvikelse ju mer albumet i sig självt snurrade. Den pulserande singeln var precis det som behövdes för att väcka lyssnaren från ett halvt sekels slummer, men för att sedan få samme person att somna in igen helt sonika.

The Ice Bridge vittnade om en tillfällig skapandekraft. Den inledande fanfaren får den mullrande basen att gå igång som en skenande tändkulemotor. Vi var för en kort stund inne i Yes’ drömvärld med nebulosor och topografiska oceaner. Allrådande variationer av teman som fyller livsglädjen på ett sätt som bara progressiv musik är mäktig till.

Jon är tydligen ett vanligt förnamn bland sångare i de här kretsarna och Davisons röst ligger tätt på sin föregångare Anderson även om den inte är lika distinkt. Ett smakprov på det finns i Dare To Know där även orkestrala sektioner hoppar in och ut. Inte för att det blir mer symfoniskt utan snarare mer sympatiskt.

Vartefter musiken fortskrider blir den alltmer oinspirerad. Det finns inga välljudande utbrott, utan istället blir den fortsatt utslätad och bräcklig. Ända till oigenkännlighet faktiskt. Steve Howes ekvilibristiska gitarrexercis i all ära, men vem kunde i sin vildaste fantasi tro att Yes skulle spåra ur och hamna i popdiket? Knappast någon.

De tre sista spåren som för säkerhets skull har placerats på en bonusskiva tillför ingenting annat än pinsamhet. Sleeping Sister Soul är lövtunn i sin utformning. Det gör att den brister innan den ens har spelats klart. Mystery Tour är en penibel och helt onödig nybörjarguide till The Beatles och Damaged World är så långrandig att ingen kommer ihåg den även om någon mot förmodan skulle ha det begäret.

Precis som på de arketypiska konstverken på omslagen till de odödliga skivorna Fragile och Tales From Typographic Oceans är den brittiska konstnären Roger Dean även illustratör till The Quest. Så långt finns inspirationen i behåll och fantasin lever vidare. För Yes däremot har glorian hamnat på sned och de som vill åka med på det progressiva tåget får uppsöka en annan hållplats.

Thomas Claesson

11

10 2021