Bortglömda pärlor 2018

Ah, bortglömda pärlor… Visst låter det härligt? Ett uttryck som för tankarna till musik som släpptes för sisådär minst fem år sedan, eller ännu hellre tiotalet år eller mer.

Glöm det!

Nu handlar det istället om två nästan färska godbitar som inte fick chansen att vara mer i matchen på nyaskivor.se under det gångna året; de föll helt enkelt mellan stolarna.

Det tar vi igen nu!

Gemensamt för båda två är att de får samma höga betyg…

Traditionell heavy metal

burning

Burning Witches ”Hexenhammer” (Nuclear Blast/Sony)

Det är inget snack om att Burning Witches (snacka om härligt retro bandnamn) har likheter med de tidiga upplagorna av Warlock och Dio. Bandet från Schweiz har fått till en kul mix av europeisk och amerikansk heavy metal med en och annan egen krydda.

Huntress är en annan ganska väntad referens som poppar upp. Mer oväntade är kanske (?) likheterna med Iced Earth och Demons & Wizards; jag tänker då på precisionen i gitarriffandet.

Produktionen är modern utan att vara för komprimerad – en nutida ”sjukdom” som många skivor lider av – utan luftig och med en gnutta livekänsla.

Sångerskan Seraina Telli har stora röstlikheter med Doro Pesch, men kan ta högre toner än den tyska metaldrottningen någonsin har varit i närheten av och är dessutom mer varierad i uttrycket. Med andra ord är hon är en stor tillgång med finfina möjligheter att låta låtskrivandet ta olika vägar.

Bästa låtarna är Executed, Lords Of War, Don’t Cry My Tears, Maiden Of Steel och Hexenhammer.

För att skivan skulle bli en knock out hade ett par av låtarna kunnat trimmas bort. Då tänker jag inte på tolkningen av Dio-klassikern Holy Diver, som kanske kan ses som en smula onödig, men den visar en för bandet uppenbar inspirationskänsla och för min del är det okej. Snarare är mellantempot i Dead Ender inte välgörande på en skiva vars lilla problem är just det; lite väl mycket mellantempo.

Önskas ny musik som låter som på den gamla goda tiden utan att det bara blir nostalgi av det hela, ja då är Burning Witches ett av de allra bästa valen.

Det blir mycket intressant att följa fortsättningen…

Modern sologitarrhjälte

nita

Nita Strauss ”Controlled Chaos” (Sumerian/Warner)

1986 föddes sologitarristen Nita Strauss. Alltså bara ett par år innan Jason Becker och Marty Friedman gav ut sina första soloskivor, vilka båda utan tvekan har inspirerat Nita.

Via Iron Maiden-hyllningsbandet Iron Maidens och ”hårrockarna” Femme Fatale kan hon idag stoltsera med att vara en av tre sologitarrister i Alice Coopers band.

Controlled Chaos låter föga överraskande mycket modernt. På gott och ont. Gott för att ljudet är kristallklart och det inte går att missa vad som händer. Ont för att det ibland känns för perfekt.

Men hallå; vart har basgitarren tagit vägen? Den hörs i alla fall inte mycket här.

Redan i introt Prepare For War känns det som en bomb som är på väg att brisera. Eller ännu hellre; som att det står en galopphäst i startboxen och frustar ivrigt. Sedan går starten och det är fullt ös…

Alegria sätter direkt tonen och det är plattan i mattan som gäller i urtypen för en låt där gitarren talar och sång skulle kännas onödig. Wow!

Ett modernt tungt groove starkt besläktat med Lamb Of God och Pantera tar vid i Mariana Trench. Wow igen!

Here With You är en ballad med ett varsamt och smått melankoliskt gitarrspel, vilket får mig att tro att det är en låt som handlar om en relation som tagit slut eller något liknande. Tänk att gitarrer kan prata…

Den smått sorgsna balladen följs av lyckopillret The Stillness At The End, vars glada melodier ger känslan av en nystart av något slag.

The Quest bär influenserna på utsidan och visar klart och tydligt vart soloinspirationen kommer från (Yngwie Malmsteen) och visar lika klart att Nita kan konsten att neoshredda.

En cover har fått plats och det är The Show Must Go On. Queen-klassikern kan låta som ett udda val men Nita har gjort en fin tolkning som stänger skivan på bästa sätt.

Inte en enda låt faller ur ramen och det är väl ett betyg så gott som något för en av de bästa gitarrinstrumentalskivor som jag har hört.

Magnus Bergström

01

04 2019

Gammalt och nytt på soundtrack till 80-talsdekadens

motleydirt

Mötley Crüe ”The Dirt Soundtrack” (Motley Records)

betyg 3

I samband med att den sedan många år omtalade men först nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser, färdigställda filmen The Dirt har Netflixpremiär släpps det givetvis ett soundtrack.
Det handlar alltså om filmatiseringen av den storsäljande självbiografiska Mötley Crüe-boken The Dirt, som gavs ut redan 2001. En bok som när den släpptes chockerade världen med otaliga beskrivningar av det dekadenta livet som framgångarna resulterade i.
Att alla bandmedlemmar lever idag framstår som om inte ett mirakel, så i alla fall som smått ofattbart. Det gick mindre bra för andra i deras bekantskapskrets…
Men nu till musiken; de tre nya låtarna helt okej och i klass med de bästa inslagen på senaste (sista?) skivan Saints of Los Angeles. Men det handlar inte om klassikermaterial. Mer intressant är det udda covervalet Like A Virgin. Att höra Vince Neil tolka Madonna är underhållande och han liksom bandet som helhet får godkänt för jobbet.
Min största invändning mot skivan är avsaknaden av fler låtguldkorn från Girls, Girls, Girls och Dr. Feelgood. Till exempel är två-tre låtar från debuten Too Fast For Love klart utbytbara. Å andra sidan är de låtarna antagligen med för att de passar filmhandlingen bättre.
Jag är nöjd med att min personliga favorit Looks That Kill är med och lika nöjd är jag med slutsatsen att det finns hopp om mer ny musik från Mötley Crüe i framtiden.

Magnus Bergström

29

03 2019

Blues möter hårdrock och neoklassiskt gitarrspel

malmsteen

Yngwie Malmsteen ”Blue Lightning” (Mascot Records)

                 Relaease: 29 mars 

Ett piggt titelspår inleder blueskalaset och givetvis är gitarrspelet akrobatiskt; det är liksom inget snack om att Yngwie kan spela gitarr. Dessvärre har han valt att sjunga också… För även om han sjunger aningens bättre än tidigare – hans slarviga sångstil passar bättre till den här typen av låtar – är det tydligt vad han kan bäst.

Demon’s Eye är bäst av låtarna med sång och det är omöjligt att värja sig för denna Deep Purple-klassiker. Det är förresten inte första gången Yngwie lyckas bra med låtar av detta ikoniska band; Pictures Of Home och Child In Time är två andra exempel.

Coverlåtar är som sagt inget nytt för Yngwie; 1996 släpptes Inspiration och han har även spelat in ett antal ”bonuslåtar” som till exempel Gimme! Gimme! Gimme! (Abba) och Beat It (Michael Jackson).

1911 Strut och Peace, Please är båda instrumentala och visar Yngwies storhet; snabbt neoklassiskt gitarrspel i en klass för sig. Ett tränat musiköra kan eventuellt också höra små spår av rötter från den gamla bluesskolan. Ett så här uttrycksfullt gitarrspel gör att sång känns överflödigt.

Men det är inte blues som vi känner den. Å andra sidan är känslan i gitarrspelet påtaglig och skivan får välbehövligt liv i och med glimten av den ”riktiga” Yngwie.

Det måste också sägas att Yngwies begränsade sångröst kommer överraskande bra till sin rätt i Blue Jean Blues och här snackar vi en blueslåt i klassisk stil.

Tolkningen av While My Guitar Gently Weeps (The Beatles) fungerar okej men den är ändå klassen sämre än skivans ganska få riktigt bra låtar.

Smoke On The Water (Deep Purple) kan tyckas onödig att tolka för en gitarrhjälte som Yngwie, men alltså… Han lyckas faktiskt väcka nytt liv i denna mer eller mindre sönderspelade låt. Tillåt mig tvivla på att Ritchie Blackmore kommer att kunna matcha den här glöden på Sweden Rock i sommar. Men givetvis är inte det här heller blues; däremot är låten skriven av musiker som till viss del inspirerats av blues.

Sun’s Up Top’s Down är en nyskriven låt som dessvärre är en ganska seg standardblueslåt som inte tillför genren någonting. Att den dessutom kommer direkt efter en ballad gör att skivans ”flyt” stannar upp.

Inte heller Paint It Black är något guldkorn. Tvärtom! Skämskudden åker fram redan efter några sekunders lyssning av Yngwies alldeles för snabba tolkning. Synd för egentligen är det ju en fantastisk låt. Ibland är det kul med nytt grepp på en klassiker, men ibland är det helt enkelt inte det.

Trots ljusglimtarna som går att hitta är Blue Lightning en coverskiva och det krävs väldigt mycket för att en sådan ska få ett högt betyg. Att neoklassiskt gitarrspelande och blues inte direkt går hand i hand gör inte saken bättre. Men kul ändå att Yngwie vågade prova och det är väl just det modet som kännetecknar en stor artist.

Magnus Bergström

25

03 2019

Lågmält och vackert

mandolin

Mandolin Orange ”Tides of a teardrop” (Yeproc/Border)

Detta skulle kunna bli en mycket kort recension. Egentligen skulle det räcka med begreppet ‘behagligt’. För det är just vad som genomsyrar det nya albumet med den amerikanska folk/americanaduon Mandolin Orange.

Det är behagligt med melodistinna spår som avlöser varandra. Sången och instrumenteringen är lågmäld, Andrew Marlins och Emily Frantz röster flätar sig runt varandra och återförenas under stundom med skön stämsång.

Mandoliner, fioler, gitarrer och försiktiga slagverk bäddar, fyller ut och bildar en förförisk vacker men effektiv ram för duons röster.

Albumet Tides of a Teardrop är deras femte men det första jag stiftat bekantskap med. Ett album som fungerar lika bra före lunch en söndagsförmiddag som i dag med DN i soffan, eller en sen kväll med bara ett tänt ljus och halvöppna ögon. Men med vidöppna öron.

Bengt Berglind

18

03 2019

Vid ljudet av klockan

pavlov

Pavlov’s Dog ”Prodigal Dreamer” (Rockville/Sound Pollution)

Även om Prodigal Dreamer inte kommer upp i nivå med dess föregångare Pampered Menial och At The Sound Of The Bell från sent 70-tal, så är det tillräckligt för att få hjärtat att slå några extra slag av lycka. Den rena skära magin må ha dämpats något, men vilka kan konkurrera med det som skapades för över 40 år sedan? Knappast någon.

I trollerilådan denna gång finns förutom den mytomspunna progressiva känslan även inslag av americana, blues, funk och rentav musik som har bevarats genom muntlig tradition. Sångerna är inte utdragna med flerfaldiga taktskiften utan mer fokuserade på melodi och lyrik vilket visar sig vara mycket tilltagande.

Den inledande Paris fångar oåterkalleligt in atmosfären som det var tänkt. Det lilla extra soundet som gör Pavlov’s Dog så unika rullas ut framför fötterna elegant och utan omsvep. Hard Timesstramar upp det inledande vemodet med tempohöjning samt verifierar det goda allmäntillståndet för gott.

Thrill Of It All fortsätter oväntat i reggae tempo och när Amanda McCoy får den avslutande illmarigt kvidande gitarren att plågsamt utgjuta sin ångest, så går det rysningar längs ryggraden. Easter Day är sagolikt vacker och får anses som den klart lysande stjärnan på skivan. Inte många kan fånga in den sinnesstämningen och det med en självförklarande lyrik som till och med går att lägga på minnet. För Pavlov’s Dog en helt vanlig dag på jobbet.

Det är nära att Abbie Steiling’s förbluffande violin stjäl hela föreställningen med den superbt känslosamma och uppfinningsrika stilfullheten. Om det inte hade varit för en ack så liten, men otroligt betydelsefull detalj vill säga. För det som obönhörligt griper tag i nackskinnet är David Surkamp’s unika stämma som gör att uppmärksamheten fångas in med en järnhand som inte släpper taget förrän sista tonen ebbar ut. Är det en liten dos av helium som sätter karaktären på rösten månntro?

Föga anade vetenskapsmannen och nobelpristagaren Ivan Pavlov när han på 1890-talet utförde sina studier på hundar att det skulle inspirera ett progressivt rockband från St. Louis, Missouri. Albumet pryds förstås med ett tidstypiskt motiv. Någonting annat vore otänkbart.

Pavlov’s Dog har även skrivit musik till den kritikerrosade filmen Beautiful Boy från 2018. Skivan å andra sidan är inte bara ägnad för människor med ett gott sinne för kultmusik utan även för hundar som vet vart de skall få mat när klockan slår och dessutom är de enda lyckligt lottade som hör David Surkamp’s högsta toner.

Thomas Claesson

11

03 2019

Uppdaterad metalkostym med kärlek till hantverket

in flames

In Flames ”I, The Mask” (Nuclear Blast)

De svenska metalpionjärerna In Flames är tillbaka och därmed är det upplagt för nättroll att veva igång hatet och skoningslöst attackera tangentborden.

Seriösa musikdiggare kan istället ägna sig åt att dissekera innehållet på I, The Mask och ta in allt som erbjuds i musikunderhållningens namn. För det är ju det som är grejen; det handlar ”bara” om musik och underhållning – ta det för vad det är.

Tänka sig förresten att det har gått hela 25 år sedan debutskivan Lunar Strain (1994) och nu är det i stort sett bara fragment kvar av hur In Flames lät då.

Voices smyger sig på lyssnaren med ett lugnt gitarriff innan den blommar ut i en finfin stänkare i typisk In Flames-stil, som visar att de efter 25 år fortfarande har ”det”. Riktigt bra!

I, The Mask är snabb och attackerar lyssnaren på ett sätt som In Flames inte gjort på de senaste skivorna. Men mjukare tongångar tar över i en melodiös refräng som omgående klistrar sig fast – något som har blivit bandets signum.

Call My Name har även den rappa verser men i fokus är ändå läckra melodislingor toppat med en klockren refräng som gjord för att framföras live. Anders Fridén har knappast sjungit bättre än de här tre och en halv minuterna.

I Am Above blir omgående undertecknads personliga favorit. Det är här som det ”moderna” In Flames är som allra bäst. Faktum är att låten till och med kan ta upp kampen om att vara en av de bästa låtarna i hela diskografin. Nej, jag skojar inte! Det är ett snillrikt låtbygge som ger lyssnaren njutning i massor.

Follow Me. Refrängen! Jag bara älskar allt med refrängen som banne mig sitter redan vid första lyssningen. Stilpoäng för den akustiska gitarren som i ensam majestät avslutar riktigt snyggt.

(This Is Our) House börjar allsångsvänligt i stil med Bring Me The Horizon, eller varför inte In Flames själva (jag tänker framför allt på Battlesskivan). När låten tar fart är det hur som helst inget snack om vilka vi har att göra med. Det är bara att njuta när In Flames placerar sig i förarsätet och kör över i stort sett all konkurrens inom ”modern melodisk metal med popinslag”. Den är till och med dansvänlig! Och har Anders Fridén någonsin sjungit bättre? Knappast. Jag kan redan nu höra hur mäktig allsången i slutet kommer att bli när den framförs live.

We Will Remember har föga överraskande även den en mycket, mycket bra refräng vilket lyfter en i övrigt ganska standardaktig låt rejält.

In This Life är dessvärre väl lik allt som fram till nu hörts på skivan och sången i refrängen är i och för sig bra genomförd, men är ändå i gnälligaste laget. Inte direkt en låt för någon spellista.

Burn ger mig starka vibbar av favoritskivorna A Sense Of Purpose (2008) och Sounds Of A Playground Fading (2011), även om refrängen kanske är lite i ”smörigaste” laget för att ha platsat på någon av dessa. Då alltså. Nu är nu. Det kallas utveckling och det här absolut en av de starkaste låtarna på I, The Mask. Hoppas att den kommer att få chansen i livesetet.

Deep Inside fortsätter glädjande nog i samma stil som Burn, speciellt i verserna, men når inte riktigt fram till dess styrka. Det kan vara så enkelt som att det beror på en något svagare refräng, men jag kan ändå inte riktigt sätta fingret på ”skavsåret”. Gitarrspelet är det i alla fall inga fel på; vi snackar om några av de vassaste sexsträngsinsatserna på hela skivan.

All The Pain trampar en del vatten men refrängen är riktigt go’ och så kittlar gitarrsolot finfint i hörselgångarna.

Stay With Me är en fin ballad men dess lämplighet som avslutningslåt går att ifrågasätta. Det blir liksom lite ”jaha” över det hela. Kanske beror det också på att de redan har skrivit ett par höjdarballader som inte är lätta att konkurrera med. Att berömma Anders för sånginsatsen är dock ett måste; det går verkligen att höra hur inspirerad han varit bakom mikrofonen.

Ja som synes av låtgenomgången ovan slaknar I, The Mask en smula i slutfasen, men sett till helheten och att låttopparna är riktigt starka visar In Flames att de är med i matchen. The Gothenburg Sound lever och frodas i en uppdaterad metalkostym (men stryk det där med death metal) och kärleken till hantverket går det inte att ta fel på.

Låt oss heller inte glömma Howard Bensons (Motörhead, Halestorm, Sanctuary och många fler) fräscha produktion, som knappast kan göra någon besviken.

Magnus Bergström

p.s. Personligen är ytterligare ett skäl till betygsfyran att jag gav den, sett i efterhand, lite halvljumma Battles (2016) en betygsfyra. Det vore med andra ord något av tjänstefel att snåla den här gången.

08

03 2019

Ett djupt imponerande musikuniversum

memfis

Memfis ”Imperium” (egen utgivning)

Progressivt brukar per automatik betyda långa låtar. Men på Imperium är det bara ett av nio musikstycken som klockar in på något som kan kallas långt (sex minuter och 38 sekunder). Skivans sammanlagda speltid är ”bara” drygt 35 minuter; något som är helt normalt i Memfis musikuniversum. Möt bandet som går sin egen väg…

Det finns en röd tråd i låttexterna som utgörs av berättelser om olika delar i civilisationen. Inspirationen kommer från The Fate Of Empires (Sir John Glubb) där han beskriver tendenserna att mänsklighetens historia går i cykler.

Imperium är en vänlig påminnelse om att inget är nytt under solen.

Musiken har släktskap med tyngre artister som Burst, Mastodon och Opeth, men även ”vanlig” rock/hårdrock och allt möjligt annat. Att det emellanåt vävs in lite psykedeliska tongångar känns helt logiskt.

Det stillsamma introt Gandaberunda hinner knappt börja innan Outburst tar vid och lever upp till sitt namn. Det är fullt ös från start och growlsången tar inga fångar. Men plötsligt bryts urladdningen av ett stämningsfullt rensångsparti och som om inte det vore nog avslutas låten med ett akustiskt parti. Allt på bara drygt fyra minuter!

Allra sist briserar den minst blytunga pjäsen The Resistance med domedagskänsla som räcker och blir över. Men allt är inte nattsvart, eftersom spröda melodier då och då tillåts sticka fram och bidra med aningens ljus i mörkret.

Det händer lika mycket i de sex låtar som utspelar sig mellan de ovan nämnda, att en detaljbeskrivning av allt som händer på skulle resultera i en novell. Det låter sig givetvis inte göras i det här recensionsforumet.

Jag är djupt imponerad.

Magnus Bergström

04

03 2019

Storslaget och spännande med ett stort utbud av kvinnliga röster

mercury rev

Mercury Rev ”Bobbie Gentry´s The Delta Sweete Revisited” (Bella Union/Border)

Mercury Rev är ett amerikanskt indieband med psykedeliska kanter som imponerade med albumet Deserter´s  Songs från 1998.

Sedan dess har deras namn för mig bara glimtat till i olika musikmagasin utan att lämna något större eftertryck.

Nu har de två kvarvarande medlemmarna Jonathan Donahue och Grasshopper tillsammans med 12 kvinnliga vokalister plockat upp ett album där de tolkar Bobbie Gentrys album The Delta Sweetie.

Bobbie Gentry är för de flesta mest känd för sin klassiska version av Ode to Bille Joe från sent sextiotal. Utöver detta har hon väl inte satt några större musikaliska avtryck här i Sverige. I andra länder är hon en ikon och recensentfavorit med ett eget musikaliskt uttryck.

Det som gör detta album till en stor överraskning är i första hand de rika och fängslande arrangemang som herrarna i Mercury Rev mejslat fram. De är både storslagna och spännande i sina olika strukturer. Till detta kommer ett stort utbud av kvinnliga röster.

Norah Jones, Margo Price, Susanne Sundfor, Beth Orton och min ögonsten Lucinda Williams tolkar Bobbie Gentrys material med skärpa och skönhet.

Ett varierat album som kommer att räcka långt in på detta år.

Bengt Berglind

26

02 2019

Musikkonster med mer hjärta än hjärna och hög mysfaktor

dreamt

Dream Theater ”Distance Over Time” (Inside Out)

Inom progressiv hårdrock är det mer regel än undantag att det bjuds på nyheter. Genregiganterna Dream Theater struntar fullständigt i det och ägnar sig liksom oftast istället åt variationer på de musikkonster som de ägnat sig åt sedan sisådär 1992.
Att lyssna på Distance over time är alltså som att komma hem och mysfaktorn är hög.

55 minuter fördelat på nio låtar, eller 59 minuter fördelat på tio låtar inräknat bonuslåten Viper King, är lite mindre musik än vad Dream Theater har för vana att bjuda på.
Mer kvalitet än kvantitet? Hmmm, nja, det beror på vem som svarar på den frågan… Jag citerar som vanligt Yngwie: more is more.

Kraven från många fans är garanterat högre än vanligt, eftersom det grymtades ovanligt mycket i leden över ambitiösa temadubbelskivan The Astonishing (2016).
Det är lätt som en plätt att konstatera att den 14:e studioskivan är en naturlig reaktion mot just The Astonishing. Det är helt enkelt mer hjärta än hjärna bakom låtskrivandet denna gång.
Samtidigt skapar de två sidorna av bandet den dynamik som uppenbarligen gör både bandmedlemmarna och fansen gott.

Ljudbilden är något mindre inställsam än vad gitarristen och producenten John Petrucci rattat till på senare år. Det passar utmärkt på bandets hårdaste (nåja) skivsläpp sedan 2003 års Train Of Thought. Med det sagt hörs förstås instrument och sång kristallklart; fattas bara annat med perfektionister i farten.

Mike Mangini gör sin hittills bästa insats i bandet och det är extra passande i och med att trumljudet är lite mer levande denna gång. Som vanligt kommer många att sakna sedan länge avhoppade Mike Portnoy – men jag är inte en av dom.

Untethered Angel kan beskrivas som en utsökt blandning av senare års höjdarlåtar som On The Backs Of Angels och The Enemy Inside, spetsat med en liten dos av superhiten Pull Me Under. Kraftig mersmak!
Redan i andra låten Paralyzed börjar jag ändå att bli orolig, för den har inget som får mig att fastna och det är mycket ovanligt i fallet Dream Theater. Den känns helt enkelt för mycket standard och det är inte ett ord som bör förknippas med bandet. Men det ska sägas att den växer allt eftersom och för den som har Train Of Thought som sin DT-favoritskiva blir det nog en favorit på direkten.
Fall Into The Light är ganska fartfylld i verserna för att sedan sänka tempot och låta James LaBrie briljera bakom mikrofonen i brygga/refräng. Men bäst med låten är temposänkningen mitt i som utgörs av stillsamt ”gitarrplock” följt av ett inlevelsefullt gitarrsolo för att i slutdelen ge Jordan Rudess chansen att ”plinka loss” på sina keyboards. En riktig läckerbit till låt!
Apropå gitarrspel så återfinns det bästa solospelet i Barstool Warrior; en power ballad med lite mer tryck i än vad som är vanligt. Även Mike är rejält i farten med flera snygga fills. När dessutom James sjunger inlevelsefullt på sitt oefterhärmliga sätt, ja då är jag helsåld.
Room 137 bär starka drag av Paralyzed och trummässigt blinkas det en del till The Shattered Fortress (Black Clouds & Silver Linings 2009). En helt okej låt men ändå ganska långt ifrån bandets bättre stunder.
En påtagligt inspirerad John Myung driver S2N framåt med sitt basspel. Och för den som gillar låtar med tvära vändningar och roliga infall finns här gott om godis. Det är glädjande att John tar mer plats än på länge; han är ju en resurs utöver det vanliga.
At Wit’s End bjuder på skivans starkaste låttext och handlar om den tysta desperation som många människor upplever varje dag. I övrigt är det den typ av halvlånga småepiska låtar som veteranerna kan skriva i sömnen – med ett gott resultat.
Den obligatoriska (halv)balladen heter denna gång Out Of Reach och är ett ypperligt tillfälle för James att visa varför hans röst är så rätt för bandet. Men nog har de gjort en handfull låtar i samma stil som är vassare.
Pale Blue Dot är en alldeles utmärkt avslutningslåt. Det ges prov på den ena tekniska färdigheten efter den andra och min haka ramlar längre och längre ner ju längre låten pågår. Men den kunde ha fått vara längre, för slutet känns lite väl abrupt.

Dream Theater visar att de har mycket kvar att ge och något annat hade jag inte väntat mig.

Magnus Bergström

22

02 2019

Imponerande

delines

The Delines ”The Imperial” (Decor/Border)

Ett elpiano klinkar stillsamt igång, bandet hänger på och Amy Boones mjuka och varma stämma fångar vår uppmärksamhet. Den Staxinfluerade blåssektionen smyger in och fulländar soundet på detta album som är gruppens andra. Colfax var debuten för några år sedan.

Kärnan i denna konstellation är förutom Amy Boone låtskrivaren och gitarristen Willy Vlautin. Han var under flera år sångare och låtskrivare i gruppen Richard Fontaine, ett band som stundtals var hur bra som helst men också hade riktiga vågdalar. Willy har också skrivit romaner och noveller där ofta handlingen visar upp den amerikanska vardagen för den lilla människan utanför den stora staden.

På Delines The Imperial fortsätter Willy Vlautin att skriva om människoöden som berör. Russinet i kakan på albumet är Holly The Hustle, som beskriver en kvinnas möten med män hon inte skulle träffa men ändå dras till. Många av de andra texterna på detta album bär även de en underdogstämpel .

Ljudbilden domineras av Amy Boones underbara uttrycksfulla röst och bärs fram av piano, elpiano, en steelguitar, luftig blås och hela albumet andas blue eyed soul lång väg. Det är imponerande att det i dag produceras ett album som genom sitt stilla lunkande tempo förmedlar så mycket känsla och värme.

Bengt Berglind

18

02 2019