nyaskivor.se

Nisse Hellberg ”En modern man” (Warner)

Wilmer Pitt bildades samma år som Elvis Presley gick bort, alltså andra halvan av 1977. De blev mer kända under sitt nya namn Wilmer X och fick god resumé i klubbvärlden; var ett tajt och bra liveband som man ofta kunde se i den svenska folkparksidyll som rådde under 80-talet. De fick ett genombrott med ”Teknikens under” 1988, men genom sin hit från 1991 ”Vem får nu se alla tårar” slog de igenom riktigt ordentligt och blev folkliga.

Nisse Hellberg har gjort ett antal soloskivor men det är först nu som jag tycker att det blir RIKTIGT intressant.

Jag satt på ett hotellrum i Göteborg på min födelsedag nu i oktober och hotell-TV:n stod på i bakgrunden. Samtidigt som jag gjorde mig redo för den berömda hotellfrukosten framförde Nisse två låtar från ”En modern man”. Nu blev det genast spännande. Ståbas och rockabilly-feeling rakt igenom dessa två låtar gjorde mig imponerad. Det kändes fräscht och nytt, på samma gång som det handlar om rockabilly – som tillhör vårt kulturarv från Presleys tidiga karriär, då Bill Black fortfarande spelade ståbas och kompade Elvis höftrörelser. Det kändes trovärdigt samtidigt som jag förstår att Nisse flirtar lite med ironin i just ”En modern man” och spelar countryinspirerad rockabilly.

På något sätt faller nu alla bitarna på plats när det gäller Nisse Hellberg. Så här bra har han inte varit sedan Wilmer X storhetstid! Det blir en tidlös resa och för mig som håller rockabillyn och rock´n rollen varmt om hjärtat så är det här en väldigt bra födelsedagspresent, att få äran att sitta och lyssna på riktigt bra musik. Sent om cider kom en av årets bästa svenska skivor!

Mattias Ransfeldt

Asha Ali ”Hurricane” (3no/Warner)

Asha Ali’s andra fullängdare handlar om uppbrott och precis som uppbrott kan vara spretar låtarna stilmässigt åt många olika håll. Detta är ett väldigt personligt album och man kan verkligen känna det avgrundsdjupa och desperation i många av låtarna.

Pressreleasen som följer med börjar så här:
”Det börjar här. Jag skriver ”Hurricane” som ett sista desperat försök att vädja till honom men han får aldrig höra den, han vill inte, han kan inte.”

Det är svårt att lyssna på låten ”Hurricane” utan att själv tänka tillbaka på sina egna uppbrott. Låten känns bekymmersfri rent musikaliskt och svävar fram lätt med en air av soulpop, men texten osar ångest och ett sista desperat försök som man intalar sig att detta ska nog lyckas fast man vet innerst inne att allt redan är över och förbi. ”All I Want” är en lyckad kombination av Kate Bush egensinne och klassisk pop. ”Mr Drummer” börjar pratsjungandes och när utmärkte Adam Olenius från Shout Out Louds kommer in på sång förstärks låten oerhört och dynamiken i låten förändras. I ”One Last Dance” kan jag höra eko av Dido’s ensliga strofer. ”The Time Is Now” känner nog de flesta igen från SAAB:s reklam. Risken med den här typen av skilsmässoskivor är att dom blir för introverta och att man som lyssnare inte orkar med all svärta och sorg. Men Asha Ali lyckas balansera upp detta med en hel del lättja i musiken som smetar ut svärtan en aning.

Det finns inget av de 12 spåren som faller ur ramen och heller inget som höjer sig skyhögt över det andra. Därför blir det ”bara” godkänt med plus och jag ser redan fram emot Asha Ali’s nästa album med spänning. Jag tror att Asha Ali har ett större album inom sig, som kan landa klockrent, med mer harmoni mellan text och melodi.

Torsten Ferm

Peter Lemarc ”Klassiker” (MNW/Bonnier Amigo)

Denna dubbel-cd skildrar Lemarc mellan 1987-2007. Det som är mest utmärkande med denna artist är de nästan dagboksliknade texterna. Man tror verkligen på allt som Peter Lemarc sjunger om. Det som är bra är fantastiskt bra, nästan euforiskt. Det som är mindre bra blir ändå bra. Med andra ord en artist med en otroligt hög lägstanivå. Jag har gjort många upptäckter när jag lyssnat igenom denna samling låtar. Jag har reviderat min tidigare uppfattning om denne artist, som ganska intetsägande i många stycken. Albumet ”Det som håller oss vid liv” (2003) har dock varit en stor, stor favorit och jag har tolkat detta som ett icke-typiskt Lemarc-album. Men upptäcker nu att så inte är fallet. Alltså har jag inte gett de andra albumen den tid (om någon alls) de förtjänat. Det är min förlust att jag inte varit helt i fas med Lemarc. Jag misstänker att jag tidigare hört för mycket eko av Van Morrison men såna reflektioner växer man ifrån. Idag stör det mig inte alls.

Det är en tidsresa som börjar med ganska maffiga produktioner á la 80-tal i början av samlingen. Till min förvåning håller det även idag. Visst låter det en aning kliniskt och kanske ett och annat eko för mycket (”Det finns inga mirakel”) men texterna gör att detta ändå kommer i bakgrunden. Längre fram i låtlistan låter musik och produktion lika tidslös som Peter Lemarc är. En av hans största styrkor är att text och musik harmoniserar, sjunger han om förälskelse hörs det i musiken.

Samlingsskivor kan många gånger vara ganska tråkiga och opersonliga, men så icke i detta fallet. Jag har sällan hört en sådan komplett och lyhörd sammanställning.

Torsten Ferm

Paloma Faith ”Do you want the truth or something beautiful” (Epic/Sony)

 Först kom Joss Stone och Amy Winehouse som efterföljdes av Duffy. Och nu kommer nästa engelska med soulig retroröst – Paloma Faith. Efter att ha läst en artikel om Paloma i Metro där de jämförde henne med Amy Winehouse och Duffy, blev jag intresserad att höra hennes platta, eftersom jag gillar Amy och Duffy sedan tidigare. Förvisso kan jag förstå kopplingarna till både Amy och Duffy, men jag upplever att Paloma tar det hela ett par steg till och försöker göra något eget och mindre uppenbart än de två andra. När jag hör Paloma känns det nästan som det vore en mix av Pink och Duffy. Blanda Duffys röst med Pinks aggressioner och ambitioner att skapa något eget så får du Paloma Faith.
 
I spåren av Duffys succé känns det inte speciellt konstigt att det kommer ytterligare en ny sångfågel med retroröst som skivbolaget lanserar som nästa brittiska superstjärna. På grund av detta var jag ytterst tveksam om denna skiva skulle hålla klassen som mer eller mindre utlovades i pressreleasen. Nu när skivan har snurrat i cd-spelaren flertalet gånger får jag lov att medge att den till viss del håller utlovat mått.
 
Skivans höjdpunkter är helt klart öppningsspåret ”Stone cold sober”, skivans titelspår ”Do you want the truth or something beautiful” och första singeln ”New York”. Nämnda öppningsspår mixar en rockigare sida med en mjukare soulig sida, vilket görs på ett helt fantastiskt sätt. Den fungerar som en perfekt albumöppnare och lämnar lyssnare med en önskan att höra mer. ”Do you want the truth or something beautiful” är den skönaste soulballaden jag hört sedan Duffys ”Warwick Avenue”. Den påminner egentligen inte om den låten, utan är magisk på ett eget sätt. Singeln ”New York” är en klassisk soulsingel om ett brustet hjärta, där hon blir lämnad av sin kille för en tjej med namnet New York. Låten är en av de bästa singlar jag hört på hela året, men varför snurrar den inte frekvent på MTV?
 
Förutom nämnda toppenlåtar innehåller skivan flera bra spår men tyvärr också ett par låtar som inte alls faller mig i smaken. På det hela taget en bra skiva som passar när man ligger hemma och tycker synd om sig själv i dessa förkylnings- och influensatider. Så gillar du precis som mig lite retrosoul i modern tappning är detta ett självklart köp.

Lars Svantesson

Pernilla Andersson ”Ashbury Apples” (Warner)

Med Ashbury Apples är Pernilla Andersson tillbaka i det engelskspråkiga formatet efter förra årets (utmärkta) ”Gör dig till hund”. Denna fiskeintresserade kvinna tillägnar albumet projektet ”Ge fan i våra vatten” som syftar till att samla in pengar för att hjälpa hotade vattenmiljöer och fiskbestånd.

Resultatet är nedskalat med rösten i fokus. Singer/songwriter genren är egentligen hopplös att bryta igenom men Pernilla Andersson lyckas med bravur. Alltihopa doftar starkt 70-tal och det var då denna genren var som störst (och bäst). Tänk Carole King eller mer nutida A Camp. Låtarna flyter fram behagligt och jag tar emot låtarna utan minsta motstånd. Det är också detta som gör att betyget stannar på godkänt med plus. Det går för lätt. Man saknar något som sticker ut och skakar om. Bortsett från det tycker jag verkligen att man ska ge detta album lyssningstid och låta sig sugas in i Pernilla Anderssons musik och stänga av allt utanför. Allt är inte nyskrivet, Twisted Sisters covern ”Don’t Let Me Down” var med redan på EP:n The Big Cover Up (2007) och ”The Pearl” är en cover av Judee Sills. ”Moody Tuesday”, som gästas av Nicke Andersson (från saligt upplösta Hellacopters), är ett av de mest poppiga inslagen på albumet. Det finns tre låtar som sticker ut från övriga, ”Bring Me The Rainbow (A Strippers Tale…)”, ”Don’t Let Me Down” samt ”Nothing Simple”. Denna trio gör att hösten blir mycket lättare att hantera framåt november. 

Torsten Ferm

Dead By Sunrise ”Out of ashes” (Warner)

Sångaren i Linkin Park, Chester Bennington, har sen några år bandet Dead By Sunrise som ett sidoprojekt. Nu är debuten Out of Ashes släppt och några genomlyssningar ger vid handen att det i vart fall inte låter mycket Linkin Park om det. Benningtons texter är väl där det kommer som närmast. I det här fallet rimmar emellertid hans ångestfyllda och inåtvända rockpoesi rätt så illa med det musikaliska, som tyvärr är ganska så slätstruket och profillöst överlag. Tillkommer en lika slätstruken och kallsinnigt slickad produktion.

Visst, här finns små godbitar som postgrungesingeln Crawl back in, den ståpåiga Inside of me och de rockiga Condemned och End of the World. Även om de inte är fler till antalet tar balladerna överhanden och de är desto mindre roliga. Too late, Let down och Give me your Name balanserar på kanten till powerballadträsket och får mig att tänka på Scorpions av idag med inslag av Takida. Hemska tankar.

Sidoprojektet DBS har väl som så många andra tillkommit på grund av idéer som inte passat huvudbandet. Här, liksom i andra kända fall, borde flertalet idéer stannat hemma i byrålådan. En EP hade räckt.

Mats Johansson

Kraftwerk (Digital Remasters 2009, Capitol/EMI)

 Recension av de nya digitalt remastrade återutgivna skivorna i Kraftwerks backkatalog

”Autobahn”

”Radio-Activity”

”Trans-Europe Express”

”The Man-Machine”

”Computer World”

”Techno Pop”

Någon gång i mitten av 80-talet roade sig en kompis och jag oss med att sula ut en Kraftwerk-skiva i vinyl från tredje våningen rakt ned i asfalten för att se skivan gå i hundra bitar samtidigt som vi skrattade rått. Kraftwerk och den elektroniska musiken – eller ”zynthen” som vi slentrianmässigt kallade den, var fienden. I mogen ålder har jag dock kommit till en omvärdering. Nu kan jag inte längre sticka under stol med att jag anser att tyska Kraftwerk stått sig bättre än majoriteten av de hårdrockband som jag svor min lojalitet till då, vid den där tiden när jag hatade Kraftwerk. Det har gått så långt att jag till och med kan tycka att Kraftwerk, vilken dag som helst i veckan, är coolare och mer estetiskt intressanta än de allra flesta heavy metal-band som sprungit fram ur rockens sumpiga träskmarker. Viktig att inflika är dock också detta: nuförtiden är jag så pass klok att jag vet att man får lyssna både på Kraftwerk och digga Judas Priest utan att detta behöver vara någon konflikt, vilket passar mig som hand i handsken! (Och inte bara jag har slutit en sådan ohelig allians, det har de senaste tjugo åren vuxit fram hela musikgenrer som bygger på detta koncept: metal + elektronisk musik.)

Jag är förstås idag inte ensam om att hysa vördnadsfull respekt för Kraftwerk. De flesta med något slags musikaliskt intresse för populärmusik kan instämma i det faktumet att Kraftwerk cementerat sig som stora föregångare och den elektroniska musikens obestridda kungar. Nej, få grupper har haft ett så stort inflytande på den moderna populärkulturella musikens utveckling och förgrening i olika subgenrer med elektronisk musik som influens eller fullständig grund (hit kan räknas allt möjligt som pop, rap, techno, industrimetal, ambient, filmmusik m.m.) . Och man måste nog faktiskt nästan gå tillbaka till (tyska) mästare inom den klassiska musiken som Beethoven och Bach för att hitta likar med jämförlig pondus och genomslag i musikhistorien inom sitt område.

Det fascinerande med Kraftwerk är att deras stilbildande skivor från 70- och 80-talen fortfarande ligger så långt fram i frontlinjen och känns mer moderna är det mesta av vår nutida musik. De låter fortfarande framtid. Ja, de låter mer framtid än framtid – för att parafrasera en slogan ur den dystopiska sf-filmen Blade Runner (1982). Ju mer jag lyssnar på Kraftwerk ju mer slår det mig också vilken melodiös romantik som under ytan genomsyrat allt de skapat i deras Kling Klang Studio, detta i en slags kontrast till den ständiga ideologiska tematiken kretsande kring kallhamrad teknologi och totalitäritet.

Alla de nu digitalt remastrade och återutgivna Kraftwerk-skivorna i back-katalogen är förstås klassiker, tungviktare och portaler inom den moderna musiken. (De även återutgivna plattorna The Mix och Tour de France räknar jag inte med här, då de inte är reguljära studioalbum.) Lättviktigast, i sitt sammanhang, är dock det senaste (och sista?) studioalbumet Techno Pop från 1986 (när skivan kom ut första gången kallades den Electric Café, men har nu fått tillbaka sitt arbetsnamn och primärt tänkta titel). Slutkonklusionen är att ljudnördar och Kraftwerk-fanatiker nog kan gå igång rejält på de nya remastrade versionerna, soundet är klarare, krispigare och rösterna fylligare, emellanåt en tydlig förbättring!

Henric Ahlgren

*Klicka på albumen ovan för att förflytta er till Kraftwerks officiella blipbloppsida*

”Cohen – The Scandinavian Report” (Columbia/Sony)

Det har varit mycket Leonard Cohen nu ett tag, först en sagolik Ebba Forsberg  platta med Cohen på svenska och sedan detta häftiga projekt med allsköns musiker och begåvningar samlade under samma tak under en dag. Sammankallande för detta projekt var Lars ”Billy” Hansson och Lars Halapi.

Upplägget var som följer: En plats, en tid, en orkester, varsin låt, en tagning, ingen räddningsplanka. Skithäftigt tänk må jag säga. Detta är ju en salig blandning av olika artister från Sverige och Norge med olika musikalisk inriktning många gånger. Fungerar det då? Det blir som sig bör givetvis lite spretigt, men det är väl tanken bakom något sådant här.

Låt mig säga så här, det fungerar delvis på min Cohen nerv och de bästa stunderna på plattan har jag tillsammans med Cookies n Beans lite tradjazziga ”First We Take Manhattan”, Moto Boy med en snygg tolkning av ”If It Be Your Will”, Anders Widmark med sitt pianosolo stycke av ”Hallelujah”, Jenny Wilson med ”The Partisan” samt den ständigt skeve Olle Ljungström med ”Chelsea Hotel # 2”.

Som sagt kul upplägg, bra blandning av artister, bra låtval, dock lite för lite eget stuk på alltför många nummer. Fortsätt gärna med mer sådant här för det finns mycket bra musik som kan omtolkas och göras något annorlunda av och när artisterna vågar ta ut svängarna lite mer och bli än mer personliga så kan det bli riktigt kul. Detta är en helt ok platta dock som slutar på betyget 3.

Tomas Ingemarsson

Kings Of Convenience ”Declaration Of Dependence” (Source/EMI)

Att inte tänka på två gamla veteraner som Simon & Garfunkel är i stort omöjligt när man hör Kings Of Convenience. Detta faktum är inget negativt betyg för det är många år sedan S & G:s storhetstid och att jämföras med dessa titaner i genren skall vara en ära. Det är också med den äran som KOC för vidare detta lågmälda arv av gitarrplock och stämsång många gånger i bossanovans kölvatten.

Musik som dina föräldrar också gillar har man marknadsfört sig som och det kan nog mycket väl stämma, detta är väl musik som är svår att tycka illa om kan man tänka, för den upprör inte och sticker inte ut hakan särskilt långt. Det är en sorts ”sitta invirad i filt, dricka varmt te då höstmörkret faller på musik”. Inget ont i detta inte, då grabbarna nästan alltid hittar fina melodier att bygga upp sina stämmor kring.

Det är nu fem år sedan förra albumet kom ut och en del vatten har flutit under broarna sedan dess, men man känner allt igen sig under KOC filten. Denna platta håller mig alert fram till spår 8 då jag tappar intresset något, då det hela känns som det upprepar sig en aning med inte riktigt lika klockrena melodier som den första halvan av plattan. Bland de första sju spåren varierar det från dag till dag vilken låt som är min favorit, det är hög klass på dessa.

Det är stabilt, det är värmande och vackert men kanske aningen för långt för de riktigt höga poängen. Jag konstaterar när jag nu åter igen intar en pose av bekvämlighet under filten med mitt te, att jag faktiskt tror att farsan skulle gilla detta också.

Tomas Ingemarsson

Flaming Lips "Embryonic" (Warner)

Excentrikerna i amerikanska Flaming Lips är nu tillbaka med en ny skiva efter förra At War with the mystics (2006). Det färska alstret bär titeln Embryonic, består av 18 spår och är ett dubbelalbum. At War with the Mystics var på många sätt en rusig partypoppig platta, trots sin underliggande kritiska udd mot Bush-administration och det då aktuella läget i USA. Embyronic drar dock åt ett betydligt mera mollklingande håll och är mörkare och dystrare, helt enkelt. Flaming Lips har ibland jämförts Mercury Rev och på Embryonic låter de mer än någonsin som nämnda grupp, i mina öron. Portishead är en annan referens man kan nämna.

Embryonic är ingen lättsmält lyssning, den har alldeles för mycket karaktär av experimentellt ljudcollage och filmisk soundtrackkänsla över sig. Men det är också det som är bra med plattan. Inga låtar sticker nämnvärt ut eller fäster sig vid mina första lyssningar, men det här känns helt klart som en sådan där skiva som man inom sig vet kommer att växa, sakta krypa på en tills man står där med den där euforiska upplevelsen av att man upptäckt en hemlig skatt. Det finns mycket att utforska på Embryonic.

Henric Ahlgren