nyaskivor.se

Nicolai Dunger ”Play” (Flesh boat/Bonnier Amigo)

Jag minns när jag arrangerade en akustisk spelning den 8 maj förra året, att det var vårens varmaste dag. I alla fall i Karlstad. Jag minns att det kanske var den minst besökta spelningen på år och dag men framför allt minns jag att Nicolai var så otroligt bra och hade en fantastisk närvaro. Då spelade också albumaktuella Tom Malmquist och Krantz. Det var en kärleksfull och intim känsla mellan artisterna och publiken. Ja de som nu var där. Just så känns också ”Play”.  Duetten med Nina Persson ”Tears in a childs eye” är en av årets duetter.

Skivan inleds lite Ryan Adams och John Fogerty-likt – får känslan av lite flanellrock i ”Heart and soul”. ”Play” doftar Van Morrison och han flörtar friskt med honom på skivans fjärde låt ”Can you”, som han har återanvänt från sitt A Taste of Ra projekt. Där han sjöng under pseudonym. Det finns många sidor av Dunger man vill upptäcka, som när han sjunger Edith Södergren eller ”Rösten och Herren”. Min personliga favorit från 2004 är ”Here´s  my song…” Hursomhelst är det här det senaste tillskottet i skivbacken med Dungers skivor; karln måste ju ha gjort snart 15 album, eller nåt åt det hållet. Så grymt kreativ!

Mattias Ransfeldt

Amanda Jenssen ”Happyland” (Epic/Sony)

Äntligen kommer uppföljaren till debuten. Här hörs hennes referenser tydligare än tidigare. Hon känns mycket tryggare nu och vågar ta ut svängarna mer. Bitvis flörtar hon med Nina Simone, Tom Waits och Elvis.

Den här skivan har fått växa fram och ta mer tid, den känns äkta, det känns som det är mer Amanda Jensen. Inte som någon produkt skapad av skivbolaget. Nu kan hon på riktigt mäta sig med Duffy eller Amy Winehouse. Låtar som ”Borderline” och ”Save me for a day” påminner om Tom Waits zigenarliknande musik som blandas med ett härligt New Orleans blås. ”Happyland” känns som den mest popiga och självklara singeln från albumet.

Detta är en skiva som har smäktande ballader som skulle passa en rökig jazzklubb på 1930-talet; svulstiga låtar som Weeping Willows eller för den delen Elvis skulle ha spelat in. Det är hejdundrandes bra på alla sätt och vis. Låt Amanda komma ut i världen och dela med sig av den här musiken. Hon är på god väg att bli en av Sveriges bästa nutida artister. Ett vinnande koncept är att blanda ett gammalt sound likt Duffy, och paketera det snyggt och elegant. Med sin producent Pär Wiksten från The Wannadies har hon lyckats med just det.

Mattias Ransfeldt

Seasick Steve ”Man from another time” (Atlantic/Warner)

Särlingen Seasick Steve, eller Steven Gene Wolds – som hans föräldrar döpte honom till, ter sig som lite av en slags luffarbrorsa till ZZtop, både utseendemässigt och till det musikaliska. Seasick Steve ser ut att ha gått direkt in i studion efter att ha tjyvåkt ett godståg rakt genom The American Heartland, skäggig och lufsig, musiken är en slags hemkokt minimalistisk rå elförstärkt blues med stänk av country. Gärna spelar Seasick Steve på egenhändigt ihopknåpade gitarrer. Skojigt nog sitter en svensk bakom trumsetet när Seasick Steve spelar – vapendragaren Dan Magnusson från Åmål.

På senare år har Seasick Steve gjort en nästan explosionsartad karriär och blivit omhuldad särskilt i England. Den som sett Seasick Steve i något tv-program kan förstå varför. Mannen har stor opolerad charm och frågan är om hans gemytliga utstrålning kanske är starkare än musiken?

Seasick Steve är nu aktuell med nya plattan Man from another time, och titeln är förstås något av en programförklaring av Seasick Steve som person och musiker. Själv tycker jag att musiken på nya plattan är ok att lyssna på i lagom doser. Förra plattan I started out with nothin and I still got most of it left (2008), sägs dock vara starkare.

Henric Ahlgren

Citizen K ”Meet Citizen K” (Paraply Records/Plugged)

Det var den varmaste sommaren i New York på över 60 år och jag satt på mitt hotellrum på Waldorf Astoria. Klockan närmade sig tio på kvällen och jag kände för att slappa lite innan jag gav mig ut i ”staden som aldrig sover”.  Jag kollade vad de erbjöd för filmer och hittade ”Matrix – new blockbuster with Keanu Reeves”. ”- Ja ja, det är väl någon actionrulle, typ Speed, som jag kan kika på med ena ögat”, tänkte jag slött.

Några minuter senare var mina ”ena ögat”-intentioner lika obefintliga som vattnet på månen. Carrie-Ann Moss började springa på väggarna, sparka ner poliser i slow-motion (i ett roterande perspektiv, dessutom!), den hemlighetsfulle Laurence Fishburne pratade om vita kaniner, piller svaldes och varken Nemos eller mitt liv har sedan varit sig likt.

Du som kan din Matrix-trilogi vet att filmerna handlar om att ”se koden”, vilket Keanu Reeves rollfigur Nemo lärde sig. Genom att se den kontrollerade, bemästrade och utnyttjade han den och dess värld till perfektion.

”- Vad har det med Citizen K. att göra”, undrar du då.

En sak; KODEN.

För vad är det för en dåre som kokar ihop en platta med akustiska gitarrkulisser av Neil Young-klass, stämsång som får självaste Brian Wilson att höja på ögonbrynen, melodier som inte hörts sedan Popsicles glansdagar, åskväder, trumpeter och en sångare som för tankarna till ett torrt, folkligt och lite brittiskt 70-tal?

Bara någon som kan koden.

Citizen K (aka Klas Qvist), denna galet begåvade människa, som dessutom spelar allt utom trumpeter och några trumspår, kan koden. Han vet precis hur man gör för att få en massiv ljudbild att upplevas som luftig, hur man bygger ihop stora körpaket utan att de tar över energi från resten av låten och givetvis; hur man skriver bra låtar.

För den här plattan är full av bra låtar. Jämna låtar, definitivt inga bottennapp men samtidigt ingen låt som skriver om världshistorien.

Första gången jag lyssnade på den började jag, av någon outgrundlig anledning, på spår två; ”That Same Old Sun”. Wow, störtskön pop. Den följdes sedan av den vackra och tänkvärda”Badfinger”, när sedan ”The World Turns Without Me” klingat ut var jag bara tacksam. Tacksam, för om det här hade varit boxning hade matchen varit över. Teknisk knock-out, golvad tre gånger i samma rond. Men vad hjälper det när nästa låt heter ”She Says”? Ett grymt spår med en underbar text och magiskt bra stämsång. Jag är golvad. På riktigt. Medan jag försöker ta mig upp ropar någon i ringside; ”- Follow the white rabbit, Hasse, det är ju elva bra låtar TILL på plattan, det klarar du aldrig!”

”- Uh, Tank, get me out of here, I need a signal; NOW!”, är det sista jag tänker innan plattan tar tag i mig igen. Oj, oj oj, vad bra musik kan vara brutal …

Hasse Carlsson

Paramore ”Brand new eyes” (Atlantic/Warner)

Det känns som att Paramore har vuxit upp till sin tredje platta. De har skaffat sig ytterligare en gitarrist, genomlidit rykten om splittring och ställt in Europaturneér. Har det gynnat deras musik?

Som vanligt hörs Hayley Williams röst och attityd ordentligt i alla låtar på nya Brand New Eyes, vare sig det är en soft, akustisk ballad eller någon av de betydligt ”tyngre” låtarna som Brick By Boring Brick och singeln Ignorance.

Många, däribland jag, har trott att soundet på deras senaste album skulle gå i samma stil som Decode, soundtracket till Twilight, men så är inte fallet. I stora drag håller sig Paramore inom ramarna av vad de gjort innan, men lyckas ändå inte uppnå riktigt samma monstergenomslag som de hade med föregående skiva, Riot! från 2007. Det finns ett par låtar, däribland Where The Lines Overlap, som är helt olika deras tidigare låtar och som inte lämnar särskilt stort intryck, och det förlorar de på i längden.

Min teori är att de flesta band tänker att de inte behöver anstränga sig efter en succé. Att man kan spela in en platta med några riktigt bra och några halvdana låtar och glida igenom resten på en räkmacka, bara för att de kan leva vidare på genombrottet från förra skivan. Däremot har ju Paramore mognat, så om de får in det i sin musik och fortsätter i samma takt kan de gå längre än vad de redan gjort. Dock kommer bandet fortfarande med texter som är annorlunda och personliga jämfört med andra liknade band, och det höjer betyget avsevärt.
Tyvärr kan jag inte bestämma mig för om Brand New Eyes är bra eller något sämre. Givetvis blir låtarna bättre och bättre för varje lyssning, men för alla band är andra plattan nästan (inte alltid, NÄSTAN) alltid bäst.

Linnéa Egerlind

JET ”Shaka Rock” (Virgin/EMI)

För undertecknad är rock och pop från Australien ungefär synonymt med dessa: AC/DC, The Church, Nick Cave, INXS, Crowded House, Kylie Minogue, John Farnham,  Midnight Oil och The Triffids. Alla utom de tre förstnämnda har åtminstone jag förpassat till glömskans dunkla vrå. Som tur är finns JET, bandet från Melbourne som tidigare har glatt oss med kanonlåtar som Are You Gonna Be My Girl?, Shine On, Put Your Money Where Your Mouth Is och nu på höstkanten den stekheta singeln She´s A Genius.

Det tredje studioalbumet Shaka Rock är nu släppt och titeln säger mer än väl vad det handlar om. Mestadels rör det sig om just rivig, medryckande party-/garagerock i stil med Fagerstas finest The Hives, The Cults av kollegan Ahlgren rättmätigt hyllade Electricplatta och rötterna i Rolling Stones tidiga sjuttiotal. Det är väldigt mycket yeah, yeah och oh, oh och riffen är klockrena. Förnyelse jämfört med de tidigare albumsläppen kan vi i stort sett glömma. JET ångar på och det förslår långt för min del.

Förutom nämnda She´s A Genius finner vi spår som sanslöst rytmiska Beat On Repeat och den, i sammanhanget åtminstone, stillsamma betraktelsen Goodbye Hollywood som höjer sig något över en annars jämnbra mängd. Avslutande She Holds A Grudge är en bitterljuv historia med fin slide och fender rhodes. Oantastligt bra produktion av Chris ”Frenchie” Smith tillsammans med bandet. Minus för förskräcklig omslagsframsida.

Mats Johansson

Ian Brown ”My Way” (Polydor/Universal)

 
Ian Brown har, efter sin tid som sångare i det legendariska men kortlivade brittbandet Stone Roses i slutet av 1980-talet, släppt soloskivor med jämna mellanrum och byggt upp en stabil fanbas framförallt i hemlandet England. Nu är Brown tillbaka med ytterligare en soloplatta – My Way, detta i samma veva som Stone Roses debutalbum firar tjugoårsjubileum och hyllas genom en remastrad återutgivning med extramaterial. Brown deklarerar dock tydligt inte minst genom albumtiteln på sin nya soloplatta, att han nuförtiden går sin egen väg, har sin oavhängighet gentemot det förflutna och är trött på det ständiga tjatet om återföreningar.

Själv har jag tidigare inte tagit någon större notis om Browns solokarriär, vilket delvis beror på att jag förut aldrig heller varit någon fantast när det kommer till Stone Roses (jag lyssnad mest på hårdrock när bandet ifråga var som störst). Dock har det skett förändringar. Stone Roses har jag börjat närma mig det senaste året, med behållning. Och Ian Browns nya soloskiva började jag lyssna på när den släpptes på Spotify för några veckor sedan. Helt otippat har My Way faktiskt blivit höstens favoritskiva för mig.

My Way är en förbaskat bra platta, rakt igenom gedigen, med eget suggestivt sound och egen nisch. Det kan vara lite svårt att beskriva musiken med några enkla ord. Det gamla Manchester-soundet ur vilket Stone Roses och Ian Brown är sprungna, finns med i ljudbilden. Musiken är till stora delar dans- och beatorienterad samtidigt som det finns en sorts svävande rockkänsla över nästa alla spår – detta trots en så gott som obefintlighet när det kommer till gitarrer, det mesta är klaviaturbaserat med elektroniska förtecken. Läser man intervjuer med Ian Brown så  namedroppar han rapartister när han talar om musik han lyssnar på mest, och detta är något som också finns med och påverkar Browns eget sound, det drar åt det pratsjungande hållet. Brown har egentligen inte någon särskilt stark röst, men den har istället en närmast hypnotisk kvalitet med mycket attityd som gör att man sugs in. Själv tänker jag en hel del på Primal Screams dansorienterade och moderna klassiker Screamadelica (1991), när jag lyssnar på My Way. Brown rör sig alltså lite i samma territorium som Primal Scream, korsar elektronisk klubbmusik med rockkänsla och gör det på ett bra och gränsöverskridande eget sätt.

Det är väldigt glädjande och inspirerande med artister som med åren inte vilar på gamla meriter utan fortfarande är nyfikna och strävar efter att utvecklas och vill fortsätta skapa saker med kvalitet. Jag höjer därför en pint för Ian Brown. Kanonlåtar: ”Vanity kills”, ”For the Glory”, “Marathon Man”, “So High”.

Henric Ahlgren

David Urwitz ”Så långt det är möjligt” (Alvy Singer/Border)

Det är nu fyra år sedan debuten ”Det var väl inget med det ” hack i häl kom uppföljaren på det egna bolaget Alvy Singer Records ”I väntan på vad”, sedan kom ”Undrar om det syns”, som var min personliga favorit med låten ”Din skull”.  Med tendens att låta Winnerbäck, Lundell och LeMarc och det är inte illa. Inte alls, det är jättebra tycker jag. Fast det var då, nu känns det som han har hittat sitt egna Urwitz-sound på ”Så långt det är möjligt”.

Som jag har väntat på en uppföljare. Nu är den här! Ett starkt album som borde bli hans kommersiella genombrott! Skivan har ett bra driv rätt igenom och går rakt in i hjärtat på mig och det känns att det är nu det kommer hända för David! Anna Maria Espinosa finns med på duetten ”Det kanske var så”.  Han har en trygg och lugn röst. En röst som man vill ha godnattsagor läst av. Duetten är den mest spretiga och nerviga låten på skivan, nästan otyglad om man ser till resten av skivan. Mina favoriter är öppningsspåret ”10 år”, ”Ta mig över dom ängar”, ”Där vinden far”, fantastisk och annorlunda kör, ”Tiger” och såklart ”Allting går igen”. Med andra ord är nästa alla låtarna kalasbra!

Killen från Trollhättan måste få den uppmärksamhet han är värd nu. Hans grubblerier till texter sätter sig som en smäck direkt. De går direkt in. I helgen diskuterade vi David Urwitz på en musiknördig förfest, hälften fattade inte grejen och andra tyckte att debuten var bäst. Jag hävdade att ”Undrar om det syns” var bäst. Jag hade då inte lyssnat på den här, jag får ändra mitt då kanske övertygande försvarstal, så långt det är möjligt. David Urwitz kan leverera.

Mattias Ransfeldt

Spandau Ballet ”Once More” (Mercury/Universal)

Brittiska Spandau Ballet tillhörde tronpretendenterna inom new romantic-genren i början av 80-talet med hits som ”Gold”, ”True” och ”Only When You Leave”. Efter uppbrottet är det främst bröderna Gary och Martin Kemp som hållit sig kvar i rampljuset och bl.a. gjort en del filmroller. Låtskrivaren Gary Kemp är nu även aktuell med en memoarbok, I KnowThis Much, om sin uppväxt och tiden med bandet, boken har fått hyfsat positivt mottagande i hemlandet och framhållits som välskriven.

Och nu hakar alltså även Spandau Ballet på trenden med återföreningar och comeback-turnéer och släpper ett nytt studioalbum – Once More, som dock, som titeln även syftar på, inte är så nytt, eftersom elva av de tretton spåren på skivan är nyinspelningar av de största slagdängorna i katalogen.

De två helt nyskrivna låtarna på plattan heter ”Once More” och ”Love Is All” och är tämligen intetsägande, särskilt i sällskap med de största hitsen från de gyllene åren. Sångaren Tony Hadley har dock fortfarande kvar sin karismatiska röst.

Nyinspelningarna av de gamla låtarna är gjorda i halvakustisk unplugged-stil. Målet var att skapa ett sound för ”2000-talet”. Själv är jag i regel allergisk mot den här typen av upprepningar av gammalt material, ska det funka måste det tillföra någon helt ny dimension. Men det tycker jag inte att det gör här, eftersom man när man går ”halvakustiskt” aldrig riktigt löper linan ut, utan istället ”halvfuskar”. Slutresultatet blir varken hackat eller malet.

Jag gillade Spandau Ballet under deras storhetstid och har alltid tyckt att de gjort briljant pop, men Once More är en ganska trött platta som jag kan leva utan.

I dessa tider av comebacks så kommer väl Leonardo da Vinci snart resa sig ur graven och göra en nytolkning av Mona Lisa, för dataåldern…

Henric Ahlgren

Bo Kaspers Orkester ”Samling” (Columbia/Sony)

Samlingsskivor kan vara bra att upptäcka nya artister och grupper på, men överlag är jag emot sådana här Greatest Hits-album. De fyller iochförsig ett syfte; blir ett tidsdokument och kanske ett bokslut för artister som varit med ett tag. Ofta släpps en samling och på den kommer en ny låt. Den som redan har allt med denne artist blir då tvungen att köpa ännu en skiva. Det känns som man inte kunde göra ett nytt album för det skulle inte sälja tillräckligt. Därför känns det lite snopet med just samlingar.

Den här skivan blir ett CV över gruppens yrkeskarriär. De kunde ha gjort sitt CV efter alla konstens regler och börjat med det senaste och gått kronologiskt bakåt i tiden istället för att blanda upp det och röra till årtalen. Ett CV skall vara lätt att följa; men ett plus i kanten är att de har med bra referenser som duetter med Pauline på ”Intill dig”, ”Svårt att säga nej” tillsammans med Lisa Ekdahl; och att de är tydliga med att det är just radioversionen av ”Stunder som den här”. Det här är förstås också ett bra tillfälle att presentera en nyversion av ” Vi kommer aldrig att dö”.

Man får vad man förväntar sig av det här. Bo Kaspers låter som de brukar och det är inget mer med det.  Man kan ju tycka att de kunde ha släppt en helt ny skiva att åka på turné med. Istället tar de det säkra före det osäkra och kanske lever lite på gamla meriter.

Mattias Ransfeldt