nyaskivor.se

Jennifer Brown ”Bloom in november” (Lionheart/Universal)

Hon behöver ingen närmare presentation. Jennifer Brown har varit en en artist som funnits med ett tag nu. Här kommer en fem spårig mini-CD som drar åt soulpophållet som vanligt.

Här bjuds vi på melodifestivalslåten ”Never been here before”, ”Mr. Running man” som man kan ha hört på radion om man varit uppmärksam. Hon presenterar även den nya singeln ”Never givning up on love” och det är ju bra för det ska man ju inte göra – jag tror ju på kärleken. ”Out of the ashes” har hon skrivit tillsammans med Peter Kvint och Sharon Vaughn. Den lite svala EPn avslutas med ”Suburbian lover” som skall vara en nostalgisk hyllning till Jennifer Browns uppväxtår i förorten Hjällbo utanför Göteborg.

Hon låter som alltid har gjort och förmodligen alltid kommer låta så här. Ni får vad ni förväntar er när ni köper den här skivan. Det är ju tryggt och bra på alla sätt och vis.

Mattias Ransfeldt

Sofia Karlsson ”Det allra bästa 1999-2009” (Bonnier Amigo)

Det var tack vare den värmländske Dan Andersson-tolkaren Christer Lindén som jag först kom i kontrakt med vår svenska guldgruva av dikter skrivna av Dan Andersson. Och genom Christers egna tolkningar började jag leta efter andra och hittade då Dan Viktor och Sofia Karlsson. Sofias röst är som ett gott vin som bara blir bättre och bättre med åren. Den här samlingen bjuder på allt från hennes Dan Andersson-tolkningar till udda tagningar och bortglömda och helt outgivna låtar. En riktig skatt om ni frågar mig.

Att höra henne i ”Sång till friheten” (Afzelius), ”Telegram för Lucidor” (Vreeswijk) får mig att rysa. För de som inte redan har upptäckt Sofia Karlssons rika musikskatt är det här rätt tillfälle. En samling som har ett existensberättigande av allra högsta grad. Det är en riktig godispåse av bra visor från hennes första 10 år som artist. En dubbel CD med all man kan önska sig från ”Svarta ballader”, ”Visor från vinden” och ”Söder om kärleken” plus så mycket mer. Enligt mig finns det tre stora Dan Andersson tolkare i Sverige och alla gör det på sitt sätt. Christer Lindén, Dan Viktor och så den som fått mest genomslagskraft – Sofia Karlsson.

Bonustips: Vill ni även ha ett bra alternativ till Sofia så bör ni kolla upp Christer Lindéns ”Pilgrimsstig”.

Mattias Ransfeldt

Kent ”Röd” (RCA/Sony Music)

Bandet Kent har utvecklats till ett fenomen i det svenska musikklimatet och spelar nuförtiden i sin egen liga. Knappast något annat svenskt band har här på hemmaplan blivit så omhuldade av såväl publik som kritiker. Kent har lyckats med att bli profeter i sitt eget hemland (och sin egen hemstad med, för den delen).

Kent är dock inte bandet med killarna som släpper garden och gör det enkelt för sig, på grund av all kärlek och hängivenhet de möter. Det första singelsläppet från plattan, ”Töntarna”, var exempelvis ingen insmickrande publikfriare, direkt. Nej, på något vis lite mot strömmen, vässar Kent sina redan förfinade uttryck och vrider till styrkan uppåt ytterligare ett snäpp. Möjligtvis kan de vid det här laget kosta på sig att vara svårmodiga, men i grund och botten handlar det väl också om ett ideologiskt val, som man kan göra eller inte. Ja, man kan välja att tramsa eller inte. Kent väljer alltid det senare.

Nya plattan Röd är delvis inspelad i den legendariska Hansa Studios i Berlin, där även förebilderna Depeche Mode och David Bowie skapade stilbildande alster, och cirkeln är på något sätt på väg att slutas här. Snart måste Kent kanske göra något radikalt och dekonstruera den elektroniska musik som de alltmer sugits in i, innan det hela möjligtvis riskerar att utmynna i tomma poser? Sin position har de redan befäst. Flera gånger om.

Låtarna på nya skivan är, än mer än på förra Tillbaka till samtiden (2007), tungt draperade med kyligt mesmeristiska synthmattor och technobeats. Musiken och de alltmer kryptiska texterna förmedlar en känsla av att det blåser bistert runt människosjälarna och är sent på jorden. Och tittar jag ut genom fönstret i mitt arbetsrum och fångas av det stumma och outgrundliga novembermörkret, begrundar vad som kan dölja sig i detta därute och vad framtiden ruvar på, kan jag väl inte annat än att för mig själv tyst och nickande instämma.

Henric Ahlgren

Pixie Lott ”Turn it up” (Mercury/Universal)

Som pärlor på ett halsband radas de nu upp, de unga engelska soulsjungande tjejerna. Den ena efter den andra. Undrar hur många de gör i den där fabriken med Winehouse och Duffy-flickor. Det är väldigt snyggt och proffsigt gjort och det tilltalar mig och jag uppskattar den här sortens av soulartister.

När debutsingeln ”Mama do” kom då anade jag att vi skulle få en ny soul Joss Stone eller då Amy Winehouse och en Duffy i samma person. För så känns det, blanda dessa tjejer så får vi Pixie Lott eller Viktoria Louise Lott som hon heter, det nya 18-åriga stjärnskottet från Essex. Ett bra debutalbum att bygga en karriär på. Det får mig att tänka på Amanda Jenssen första album som kändes som en skivbolagsprodukt men ändå bra och hon kom undan med det. Och på sitt andra album kändes det mer äkta och mer Amanda. Så tror jag det i det här fallet också. Men tills skiva nummer två kommer nöjer jag mig gott och väl med ”Turn it up”.

Mattias Ransfeldt

Nirvana ”Bleach – 20th Anniversary Deluxe Edition” (Sub Pop/Rhino/Warner)

Det är 20 år sedan Nirvanas debutalbum Bleach släpptes och skivan kommer nu i en återutgåva. Bleach i original spelades in snabbt och billigt 1988/89. Förutom tredje spåret ”About A Girl” är det i ärlighetens namn kanske inte så mycket som skvallrar om vad som komma skulle när Nirvana sedan 1991 släppte uppföljaren Nevermind som blev ett av tidernas största genombrottsalbum och omkullkastade 1980-talets hårdrockdominerade musikvärld. Nevermind återinförde ett mera ”jordnära och ärligt autentiskt alternativt uttryck” med punkattityd i rockmusiken igen. Med denna vändpunkt blev Nirvanas andra album en milstope i musikhistorien och samtidigt en bastant gravsten särskilt för den mera glättiga pudelhårdrocken som tagit utrymme på topplistorna och i musik-tv-kanalerna under närmare ett decennium.

Till en början sålde Bleach inte särskilt mycket, men fick sedan ett uppsving i efterhand med Nirvanas stor världsgenombrott. Jag tycker inte att Bleach är något nämnvärt uppfriskande album utan har en rätt saggig karaktär, och menar att det väl främst har sitt största värde som dokument över ett världshistoriskt rockband innan det blev världshistoriskt. En orsak till att Nevermind slog så, i förhållande till Bleach, blir ganska tydlig: Nevermind är ju en mycket poppigare, hittigare och inställsam skiva, i jämförelse närmast direkt radioanpassad i sin helhet, vilket är intressant och ett ämne värt att gräva djupare i egentligen – med tanke på Nirvanas alternativ-stämpel.

Till den remastrade orginalplattan medföljer en extra cd med 12 tidigare outgivna liveinspelningar från en konsert den 9 februari 1990 på Pine Street Theatre i Portland, en spelning som blivit känd och omtalad av fansen för sitt ös. Och man kan i alla fall konstatera att liveversionerna av låtarna från Bleach här överträffar studioversionerna i energi och power.

Henric Ahlgren

”The Village: A celebration of the music of Greenwich Village” (429 Records/Fontana)

En scen med Bob Dylan, Peter Seeger och Odetta som tog bladet från munnen och sa vad det tyckte. Det var under 1960-talet då det var musikalisk revolution som gällde. På den här skivan tolkas bland annat Bob Dylans bästa låtar som ”Positively 4th Street” av Lucinda Williams och ”Don´t think twice it´s alright” av Shelby Lynne eller Rocco DeLucas version av Dylans ”The ballad of Hollis Brown”. För att få lite perspektiv på det hela behöver man känna till att Greenwich Village är en stadsdel i sydvästra Manhattan, New York och är känd för sin bohemiska kultur.

Det är som en musikdokumentär som skildrar låtar som har betytt och gjort skillnad. Ta bara Tim Buckleys ”Once I was” som framförs av Cowboy Junkies. Fred Neils underbara ”Little bit of rain” tolkas av Amos Lee på ett värdigt sätt. Den här samlingen är ett riktigt tidsdokument. The Village är vad Motown är för soulen.

Mattias Ransfeldt

Devendra Banhart ”What will we be” (Warner)

Devendra Banhart slog igenom 2002 med albumet ”Oh Me Oh My The Way The Day Goes By The Sun Is Setting Dogs Are Dreaming Lovesongs Of The Christmas Spirit”. Stilen är ganska mångfacetterad. Man hör influenser från sydamerika (han är uppväxt i Venezuela), klassisk rock á la Led Zeppelin/The Doors/Marc Bolan samt jazz.

Inledningen är något svajig men i tredje låten ”Baby” svänger det till och sedan puttrar det på i ett soft småmysigt tempo. Det är väl egentligen bara i ”Rats” det bränner till ordentligt och låten utvecklas till en episk rocklåt. Även i ”16th & Valencia Roxy Music” händer någonting som gör att det sticker ut mer än det övriga. Allt för många låtar är konturlösa, som tex ”First song for B” och ”Last song for B”, där han sjunger så tyst och försiktigt att låten bara fladdrar helt planlöst ackompanjerat av försiktig akustisk gitarr. Men det är å andra sidan just så som denna genre av musik låter, den som kallas Freak Folk och som just Devendra Banhart associeras starkt till.

Torsten Ferm

Julian Casablancas ”Phrazes For the Young” (RCA/Sony)

The Strokes sångare Julian Casablancas kommer nu ut med sin första soloplatta Phrazes For the Young. Oftast brukar sångarna var först med att prova vingarna solo, men Casblancas är nästan sist ut i bandet att ge sig ut på soloutflykt och har föregåtts av olika tidigare soloprojekt från bl.a. gitarristen Albert Hammond Jr. och basisten Nikolai Fraiture.

När New York-bandet Strokes första platta Is This it kom 2001 mottogs den särskilt i England som en omedelbar modern klassiker och Strokes hyllades som värdiga tronarvingar i rakt nedstigande led från tidigare typiska New York-band som Velvet Underground och Television. Strokes hajpades stort. Sedan dess har de i det allmänna kritikerperspektivet förlorat avsevärd mark för varje ny platta som kommit, med First Impressions of Earth (2006) som det senaste alstret. Och sedan ett bra tag har de i fråga om popularitet och genomslag även blivit omkörda av andra hippa rockband från hemlandet som t.ex. Kings of Leon och The Killers.

Jag tillhör dock dem som tycker att alla plattor Strokes gjort är magnifika. Och när det gäller denna Julian Casblancas första soloplatta räknar jag den som så gott som en nya platta av Strokes – för det här låter i princip som Strokes rakt igenom. Med förbehållet att gitarrerna får se sig trängda åt sidan av synthar.

Ja, den rådande trenden bland många artister just nu är att 1980-talets elektroniska synthsound är den nya coola retro-rock’n’rollen (typexempel formulär 1A: Lars Winnerbäcks senaste singel ”Jag får liksom ingen ordning”) och detta är något som också Casblancas omfamnar på detta sitt första soloalbum, och inte minst på första singelsläppet ”11th Dimension”, med mer lyckat slutresultat än de flesta andra i den här retrovågen.

Phrazes For the Young låter som ett nyuppväckt Strokes, piggare än kanske någonsin tidigare. Strålande party-rock’n’roll med solglasögonen på, och varför inte en perfekt kyld Dry Martin i handen?

Henric Ahlgren

Muse ”The resistance” (Warner)

Muse är ett band som har mycket att leva upp till. Förra skivan ”Supermassive Black Hole” blev en stor succé och två utsålda kvällar på Wembley Stadium visar tydligt på ett allt större genomslag för det brittiska ”nyalternativproggarna”. De blandar glammiga gitarrer med hård sampling, falsettsång och orkesterstycken, något som gör dem relativt unika i dagens musikklimat.

Det låter generellt väldigt bra men skivan spretar alldeles för mycket åt alla olika håll. Samtidigt som det gör lyssningen svår så är överraskningen när klassiska pianostycken blandas med industridoftande trummor oerhört välkommen. Det är charmigt och fungerar förvånande ofta men den enhet som ett album bör vara går förlorad. Som enskilda låtar finns det inte mycket att klaga på. ”United States of Eurasia” hade kunnat vara b-sida till Queens ”Bohemian Rhapsody” och ”Uprising” är ett av de bättre inledande spår jag hört på senare år. Men det känns, som sagt, aldrig riktigt som ett album. Snarare som en samling låtar utan någon vidare koppling till varandra. Muse borde kanske göra något av sångaren och gitarristen Matt Bellamys tankar om att bara släppa längre stycken som singlar och överge albumformatet i framtiden.

Det som är bäst på ”The Resistance” är nämligen de tre avslutande spåren, ”Exogenesis: Symphony”. Där blandas Bellamys karakteristiska röst med piano och orkestermusik. De dundrande trummorna och ylande gitarrerna får oftast stå tillbaka under denna sista del, men när de väl kommer in så känns de passande, även om det hade fungerat alldeles ypperligt utan det elektroniska manglet.

På det stora hela så är ”The Resistance” en trevlig bekantskap och den gör en verkligen inte besviken. Men Muse måste lära sig att ibland låta det stora och bombastiska stå tillbaka för det lite mer lågmälda, för det är i de partierna Muse är som allra bäst.

Sebastian Ferm

”Twilight: New Moon” Soundtrack (Atlantic/Warner)

Om man bortser från Stieg Larssons trilogi så är Twilight-trilogin snäppet mer hypad, i alla fall i Hollywood. Jag blev inte så tagen att jag trillade ur soffan när jag såg första filmen. Det räcker att säga att det var snyggt foto. Hur det blir med uppföljaren New Moon återstår att se. Just nu har jag bara soundtracket att förhålla mig till. Första soundtracket sålde 3 miljoner ex välden över. Bara en sådan sak. Det kallar jag hype. Soundtracket innehåller ett stort knippe starka låtar med en mörk ljudbild.  Death Cab for Cutie står för första singeln “Meet me at the Equinox”.

Annars är det kul att Lykke Li finns med och framför ”Possibility”. Sedan finns artister som The Killers, Black Rebel Motorcycle Club och Band of Skulls med i laguppställningen.

Soundtracket har redan hamnat på Billbord-listan och flera av banden är ute på en ”New Moon”-turné. De åker runt i USA och marknadsför filmen och nu återstår väl bara att se om hypen funkar!

Mattias Ransfeldt