nyaskivor.se

Angie Palmer ”Meanwhile, as night falls…” (Hemifrån)

Brittiska singer/songwritern Angie Palmer hör vi här på hennes femte album sedan debuten 2000. Denna europeiska globetrotter har haft sina bopålar nedsatta lite varstans i Europa, bl a Frankrike och Schweiz. Hon jämförs ofta med Lucinda Williams, Joni Mitchell och Bob Dylan. När texterna till detta album skrevs bodde Angie Palmer i utkanten av en skog belägen i Frankrike. Den stora mörka skogens inverkan märks på texterna, som kryllar av mystiska, täta och spöklika stämningar. Detta beskrivs bra i bookleten som medföljer skivan: ”Meanwhile, as night falls, as the moon rises in the sky covering everything in it’s blue light, the invisible becomes visible. It is the end of one world and the beginning of another.”

Texterna är så pass bra på detta album att de kan läsas separat. Musiken beskrivs bäst som en blandning av folk och country, ibland till och med en liten popdos (”Deep Blue Sea). Americana helt enkelt. Fast med brittisk accent. För det mesta håller både text och musik ihop hela vägen och om det skulle svaja i någon låt kan jag bara koncentrera mig på hennes röst, för den är fantastisk. Charmigaste låten är countrypärlan ”I Hear That Locomotive”. Albumet avslutas med 8 minuter och 32 sekunders magiskt suggestiv musik, ”The Weeping Wood”. Texten är fantastisk och målar upp ett skogslandskap med olika gestalter och öden. Musiken byggs upp gradvis och Billy Buckleys fantastiska gitarr har stor del i låtens atmosfär. Missa inte den! Jag hoppas få höra mycket mer av Angie Palmer i framtiden.

Torsten Ferm

Niklas Strömstedt ”30 år i kärlekens tjänst” (Warner)

Niklas Strömstedt inledde sin musikaliska karriär i rampljuset på allvar som klaviaturspelare för Ulf Lundell under dennes kanske mest framgångsrika period med bl.a. plattan Kär och galen (1982). Själv har dock Strömstedt aldrig hänfallit åt den lite mer bredbenta rock med amerikanska rötter som Lundell ändå har som en viktig grundplatta. Efter tiden med Lundell har Strömstedt utvecklats till en soloartist och låtskrivare (till sig själv och andra) av rang, med svensk visa och melankoli som fond, men även med ekon av fransk chanson. Som låtskrivare är Strömstedt i sina bästa stunder ett slags popmusikens svar på den fantastiske Olle Adolphsson.

Strömstedt släpper nu en retrospektiv samling – 30 år i kärlekens tjänst (2 cd) med låtar ur sin vid det här laget digra katalog. Med hjälp av denna samling kan man vid närmare betraktelse tydligt se (och höra) att Strömstedt skapat en rad med låtar av yppersta kvalitet och som inte kan beskrivas på annat sätt än som klassiker eller blivande klassiker: ”Sista morgonen”, ”Imorgon är en annan dag”, ”En kvinna och en man”, ”Byns enda blondin” och flera till. Och vid denna tid på året som just nu råder, kan man heller inte glömma att Strömstedt varit delaktig låtskrivare till en av de mest framgångsrika svenska jullåtsklassikerna i den moderna eran: ”Tänd ett ljus”. Det är bara att lyfta på hatten och buga inför mannen inför ifråga!

Henric Ahlgren

Miley Cyrus ”The Time of our lives” (Universal)

”Achy Breaky Heart”-Billy Ray Cyrus dotter. Så hon har musiken med sig från barnsben kan man säga. Både hon och hennes pappa är med i den populära serien Hannah Montana på Disney Channel.  Som handlar om en vanlig tonåring som lever ett helt vanligt tonårsliv på dagarna och på kvällarna är hon popstjärna.

I min värld är det här en typisk ”Idol”-platta. En produkt. Modern tuggummipop som är helt ofarlig och, sticker inte ut för fem öre och säger inte mycket över huvudtaget.  Hon vill gå i Britney Spears, Kelly Clarkson och Avril Lavignes fotspår men hamnar på Amy Diamonds nivå istället. Platsar helt klart på ”Hits for kidz”-skivorna. Vad som gör mig mest förbryllad är att under 2007-2008 tjänade den här flicksnärtan 25 miljoner dollar.

Mattias Ransfeldt

Morrissey ”Swords” (Polydor/Universal)

Engelske sångaren och låtskrivaren Steven Patrick Morrissey är idag en av nutidens största popikoner trots att hans ursprungsroll som frontfigur i popbandet The Smiths upphörde redan under andra halvan av 1980-talet. Som soloartist har Morrissey sedan dess gjort en slingrande karriär, är nu större än någonsin och har blivit ett fenomen som närmast saknar motstycke. Få nu levande artister har en mer hängiven beundrarskara världen runt och få har haft ett så stort kulturellt inflytande. Morrissey är outsidern och underdogen som alla andra outsiders och underdogs kan projicera sina liv på. Detta i kombination med en slagkraftig förmåga att på ett lätt blasérat och mondänt vis trycka pekfingret på livets smärtpunkter har fått Morrissey att bli en slags den moderna tidens Oscar Wilde i popmusik-version. Morrissey är den sortens unika artist som inspirerar författare att få impulser att skriva romaner och andra artister att skapa låtar eller bygga hela karriärer. Inte många har som sådan samma position som Morrissey idag.

Swords är en samling med 18 singel-b-sidor från de tre senaste studioalbumen You Are the Quarry (2004), Ringleader of the Tormentors (2006) och Years of Refusal (2009). Tre album som blivit något av en nytändning för Morrissey, efter ett tidigare uppehåll på sju år från att göra plattor. Att låtaskrivarådran inte har sinat är tydligt med det digra material som presenteras på Swords. (En låt är dock en cover på Bowies ”Drive-In Saturday” från dennes platta Aladdine Sane, 1973.) Som brukligt med b-sidessamlingar varierar låtarna i art och betydelse. Det är dock inte så mycket som sticker ut tempomässigt, det mesta ligger i midtempo och samlat som enhet tenderar materialet att sakna viss dynamik. Men visst finns det låtar som skulle funka som hyfsat bärande i sig, även på ett studioalbum – som t.ex. ”Good Looking Man About Town”, The Never Played Symphonies” och ”Christian Dior”.

Henric Ahlgren

Robbie Williams ”Reality Killed Video Star” (Virgin/EMI)

Vissa medier har kallat detta en comeback. Det är tre år sedan ”Rudebox” kom och det var sannerligen inget typiskt Robbie Williams-album. Med ”Reality Killed Video Star” är han tillbaks på banan. Producent är Trevor Horn och därav albumtiteln som travesterar på gruppen Buggles, där Trevor Horn var en av medlemmarna, och one-hit wondern ”Video Killed The Radio Star” (1979). En av popvärldens största stjärnor någonsin tillsammans med en av popvärldens monsterproducenter kan väl inte bli fel; eller kan det?

Ballader finns det gott om och det är såklart tillfredsställande för fansen då det är den typen av låtar,  t ex ”Angels”, ”Come Undone” och  ”Advertising Space” de flesta nog förknippar med Robbie Williams. Absolut inget fel i det; jag tycker RW nästan alltid hamnar på rätt sida om smörigheten. Det är ju ingen svärmorsdröm vi pratar om, snarare popens egen Dr. Jekyll & Mr. Hyde.

Inledande ”Morning Sun” har hämtat en del influenser från The Beatles pop-psykedeliska period. Första-singeln ”Bodies” är en typisk RW-låt vars refräng sjungs ut inbäddad med vackra stråkarrangemang. Fast just den låten är väldigt tråkig. ”Last Days of Disco” kunde lika gärna vara Pet Shop Boys och det ska läsas i positiv bemärkelse, för Pet Shop Boys är en av de riktigt stora pop/synth-grupperna världen skådat med en otrolig låtskatt. Bästa låt är ”Deceptacon”, som ger en lätt psykedelisk känsla både musikaliskt och textmässigt.

Som en summering måste jag säga att Robbie Williams har växt till sig på detta album och en del är nog Trevor Horns förtjänst, som här har skapat en magnifik ljudbild.

Torsten Ferm

Lady Gaga ”The Fame monster” (Interscope/Universal)

Det var för lite drygt ett år sen den som den numera världskända Lady GaGa släppte sitt debutalbum, The Fame, och låtar som ”Just Dance”, ”Pokerface”, ”Lovegame” och ”Eh Eh (Nothing Else I Can Say)” blev stora hits runtom. Nu släpper hon sin uppföljare, som egentligen är en nyutgåva av The Fame med 8 nya låtar (+ en extra?) och dessa nya låtar lystrar till albumnamnet ”The Fame Monster”.

Vid det har laget har väl ingen missat ”Bad Romance”, som är den inledande låten på skivan. Återigen slår hon igång skivan med en stor hit (The Fame började med Just Dance). På The Fame hade hon artister som Space Cowboy, Flo Rida och Colby Odonis som gästartister. Här är det ingen mindre än självaste Beyoncé som gör ett gästnummer på låten ”Telephone”.

De nya låtarna är inte så lika The Fame egentligen. De är mer i ”Bad Romance” stuk. Om The Fame var en liten flicka så är The Fame Monster en kaxig kvinna i 20 års åldern. Det är inte jättevarierat, utan det är hennes catchy melodier och kaxiga texter som sticker ut. Dock är låten ”Teeth” ett undantag. Jag vet inte ens hur jag ska förklara låten. Den är lite… galopperande? Den är inte dålig, tvärtom.

På den svenska utgåvan av The Fame fanns ett bonustrack, ”Disco Heaven” (Amerikanska utgåvan hade ”Again, Again”) och denna låt inkluderas på denna utgåva, samt ”Retro Disco Freak”. Vad hon tänkte med när hon tog med den vet jag inte; det var kanske inte det smartaste draget.

Men…detta ett väldigt bra album, och jag tror att de flesta kan komma att uppskatta det!

Bäst: Monster   Sämst: Retro Disco Freak

Sara Köhler

Stardeath and White Dwarfs ”The Birth” (Warner)

Flaming Lips-sångaren Wayne Coynes brorson frontar detta psykedeliska och lätt släpiga band. Det smäller aldrig riktigt till och blir till slut bara en sörja. Lite lätt patetiskt och väldigt ointressant. Gruppen beskrivs som en ”fritt flygande circus, en tankeresa i känslor och stämning.” Är det en fin omskrivning på att de är drogade… Det här är en skiva som bara är tråkig, ett riktigt bottennapp i träsket av dåliga amerikanska proggrockband.  Finns inte så mycket mer att skriva nu…

Mattias Ransfeldt

Rihanna ”Rated R” (Universal)

Rihanna lägger an en tuffare, råare attityd med släppet av nya skivan Rated R. Pressbilder visar henne iklädd (?) endast taggtråd (eller något mycket likt det) på överkroppen. Säga vad man vill om det, den kvinnosyn det förmedlar etc, och kanske särskilt med tanke på huvudmålgruppen för hennes musik, tjejer i yngre tonåren, men jag lämnar det därhän eftersom det är just musiken vi skall tala om.

Rated R är Rihannas fjärde studioplatta. Trean Good Girl Gone Bad som kom -07 blev en formidabel succé och innehöll bland annat megahiten Umbrella. Det finns en del att leva upp till, alltså, för blott 21-årige stilikonen från Barbados.

Hur funkar då den här tuffheten vad gäller musiken? Ett nja, får det bli som svar. Upptempo-låtarna, som ju borde vara det mest självklara målet för en råare attityd, håller helt enkelt inte lika hög klass som balladerna. Rockstar 101 med Slash som gäst och Hard med Jeezy är i och för sig bra. Här finns i soundet lite av den intensitet och just råhet man har eftersträvat OCH det är två riktigt bra låtar.

De riktiga höjdarnumren återfinns annars som sagt bland balladerna, i vilka Rihannas röst också kommer bäst till sin rätt. Russian Roulette, första singeln från skivan, hör dit.
Vackra Stupid in Love, med en underskön pianoslinga, borde bli singel nummer två.

Mats Johansson

The Raveonettes ”In and Out of Control” (Universal)

Danska The Raveonettes kommer nu med sitt fjärde album – In and Out of Control. Rockduon med sångerskan Sharin Foo och gitarristen Sune Rose Wagner spelar en förtjusande typ av rock’n’roll med drag av The Jesus and Mary Chain, The Velvet Underground och flickpopgruppen The Ronettes. The Raveonettes är ett band som är tydliga med sina referenser och de gör det snyggt. Detta har blivit en lysande blandning med ljuv stämsång och drömska melodier till twangiga elgitarrer. Det vilar en tidlöshet över musiken och ofta en suggestiv stämning som för tankarna till film- och serietidningsestetik med mörka undertoner.

The Raveonettes har även charmat den internationella publiken och har t.ex. av magasinet Rolling Stone utnämnts till ett av de viktigaste banden i den nya vågen med rockmusik på 2000-talet. Den färska plattan In and Out of Control försämrar inte läget, då den är den danska rockduons hittills mest helgjutna och bästa. Plattan öppnar med låten ”Bang!” som är en riktig rökare rakt i krysset och sedan fortsätter hela albumet att rulla på med suveränitet.

Henric Ahlgen

Joni Mitchell, James Taylor, Phil Ochs ”Amchitka 1970 Concert” (Greenpeace/Hemifrån)

En dubbel-CD med så mycket mer än bara musik. För det första är det för en god sak och med människor som ville vara med och göra skillnad. Tre av dem som gjorde skillnad är Phil Ochs, James Taylor och Joni Mitchell. Phil Ochs som var protestsångare och gjorde stort intryck på självaste Bob Dylan. Han lär då ha sagt; ”Jag kan inte hålla jämna steg med Phil. Han blir bättre och bättre.”  Phil gjorde åtta album innan han tragiskt nog tog självmord 1976. Han framför sina låtar likt nyssnämnda Dylan. Enkelt men med tyngd och trovärdighet. Den andre herren James Taylor är också en produktiv artist, som har släppt en uppsjö av skivor. Här framför han bland annat sin klassiska ”Carolina in My Mind” från sitt debutalbum (1968) plus ett knippe låtar till.

Joni Mitchell behöver kanske ingen närmare presentation. Hon gör ett enastående framträdande och bäst är hennes tolkning av Bob Dylans ”Mr. Tambourine man”. En viktig skiva med ett viktigt budskap. Men framför allt är det ett tidsdokument av en svunnen tid.

Säljs exklusivt av Greenpeace. Följ länken http://www.amchitka-concert.com/

Mattias Ransfeldt