nyaskivor.se

The Butterfly Effect ”Final Conversation of Kings” (Superball/Border)

Jag hade faktiskt aldrig hört talas om det här bandet innan den här skivan, och de har ju faktiskt ändå 2 tidigare studioalbum plus en EP i bagaget.

The Butterfly Effect spelar en modern form av prog-rock blandat med lite vibbar av nu-metal på sina ställen. Första hälften av skivan glimmar faktiskt till med en liten touch av våra egna Pain of Salvation, när det sedan kommer en låt som ”7 days”, som faktiskt inte passade in alls i resten av sammanhanget på skivan. Hyfsad låt dock.

Skivan är oerhört välproducerat med suveränt ljud och klockren ljudbild utan att bli överkomprimerad på något sätt. En sak som är lite synd med skivan, är att 7 av 10 låtar är uppbyggda på exakt samma sätt; börjar soft, avslutar stenhårt. Variation, tack! Det känns även lite som om de upprepar riffuppbyggnad i vissa låtar, vilket också kan bli lite halvtrist.

Overall: Visst, jag rackar ner lite på hur de har byggt upp skivan, men överlag är detta faktiskt en helt OK prog-rockplatta. Vissa låtar lämnar mer att önska än vissa andra, men den ger ett hyfsat helhetsintryck ändå. Helt klart värt att kolla in, men inget stjärnskott!

Peter Henningsson

Rickie Lee Jones ”Balm in Gilead” (Concorde/Universal)

En gång i tiden var Rickie Lee Jones Tom Waits musa och sångmö till flickvän. Då hängde hon ständigt ihop med Waits och dennes på den tiden bästa polare Chuck E. Weiss, en trio som i största stil levde ut sina bohemdrömmar i Los Angeles nattliv på 1970-talet. När Rickie Lee Jones oväntat slog igenom stort med sitt självbetitlade debutalbum 1979 och singeln ”Chuck E’s In Love” och fick den plötsliga framgång som den musikaliske mentorn Tom Waits själv ännu inte fått smaka på, började dock de inbördes relationerna i trion att krackelera. Droger lär också ha haft ett finger med i spelet.

Men det här var alltså för länge sedan. Sedan dess har Rickie Lee Jones tampats med missbruksproblem släppt någon skiva emellanåt, med blandat mottagande hos publik och kritiker, och framgångarna med första albumet har aldrig riktigt upprepats. För två år sedan kom Rickie Lee Jones dock ut med plattan The Sermon On Exposition Boulevard, som idag av kännarna räknas som hennes kanske bästa album i hela karriären. Rickie Lee Jones förtjänar nog överhuvudtaget större credit än vad hon kanske fått, som föregångare till den våg med starka kvinnliga (och inte minst många svenska) egensinniga singer-songwriters som kommit på 2000-talet.

I kölvattnet av framgången med förra albumet kommer nu så Balm In Gilead. Genremässig växlarverkar Rickie Lee Jones som vanligt med sin egen blandning av jazz, pop, soul, folk, country och rock. Och hennes flickaktiga röst håller fortfarande. Nya plattan är nästan lika bra som förra, bara lite mera tillbakalutad och inte lika ambitiös, vilket känns skönt. Bästa låt är Eucalyptus Trail.

Henric Ahlgren

IMPERIET ”Silver, guld & misär” 5CD+DVD (MNW/Bonnier Amigo)

När jag på 1990-talet jobbade extra på ett äldreboende i Karlstad, hände det en sommardag när jag stod i köket och tog en kopp kaffe att jag hörde Imperiet spelas på radion och när jag samtidigt gick ut på balkongen med kaffekoppen i handen så såg jag sångaren Joakim Thåströms gängliga kepsförsedda gestalt precis komma släntrande i solgasset på gatan utanför. Detta blev ett speciellt och närmast magiskt sammanträffande för mig, som jag minns med särskild känsla. Nuförtiden när jag råkar röra mig i krokarna runt Hornstull på Söder i Stockholm händer det ibland att jag i vimlet ser Imperiets gamle basist Christian Falk, som för övrigt ter sig oförskämt vital. Vad vill jag säga med det här? För en annan som växte upp på 1980-talet är Imperiet ett ikoniskt band, och att få syn på medlemmar ur Imperiet i verkliga livet är att möta ikoner.

Imperiet får sägas vara det svenskspråkiga band som i kölvattnet efter Ebba Grön dominerade den svenska rockscenen på 1980-talet. Imperiet startade som Rymdimperiet, ett sidoprojekt till Ebba Grön och när sistnämnda konstellation splittrades utvecklades Rymdimperiet därefter till det distinkta Imperiet. 1983 kom första singeln under namnet Imperiet: ”Alltid rött, alltid rätt”. Fram till 1988 släpptes sedan fem studioalbum: Rasera (1983), Imperiet (mini-LP, 1984), Blå himlen blues (1985), Synd (1986) och Tiggarens tal (1988). Från Blå himlen blues fick bandet stora hits med låtarna ”Fred” och ”C.C. Cowboys” som spelades flitigt i radion. För den breda massan fick gruppen sin största kommersiella framgång med ”Märk hur vår skugga” (1985), en tolkning av Carl-Michael Bellmans kända epistel från 1700-talet, som med sitt genomslag och sin orepresentativa karaktär dock blev något av en black om foten för bandet ur det konstnärliga perspektivet. Senare hits därefter blev singlarna ”Var e vargen” (1986) och ”19hundra80sju” (1987), som liksom ”Märk hur vår skugga” inte ligger på något av studioalbumen i originalutgåva.

När det gäller sound och produktion var Imperiet ett typiskt 80-talsband med erans präglade faiblesse för den då nya tidens teknik med synthar, inspelningsmetoder o.s.v. och särskilt Blå himlen blues är nog det album som idag kanske känns mest daterat ifråga om detta. Det är väl heller ingen hemlighet att Joakim Thåström själv idag inte anser att tiden med Imperiet varit hans bästa kreativa period. Dock finns det mycket som håller fortfarande och själv tror jag att det särskilt är två låtar ur Imperiets produktion som tålt tidens tand extra bra och kommer att fortsätta så: ”Alltid rött, alltid rätt” och ”Var e vargen” – båda är till sin textmässiga tematik och som bärare av ett budskap värdiga en tidlös klassikerstämpel. Det intressanta med Imperiet är att Thåström med detta band på ett väldigt effektivt sätt förenade punkens rockideal med 70-talsproggens mer yviga, pompösa och politiska anslag, och allt det här i kombination med en tydlig 80-talsestetik. Imperiet kan nog härmed slutgiltigt utlysas som den svenska new wave-musikens huvudband och kejsare.

En hel del vatten har runnit under broarna, men nu slår alltså Imperiet tillbaka med den fullmatade snygga samlingsboxen Silver, guld & misär, ett verk av kvalitetssnitt bestående av 5 cd-skivor, en live-dvd och en 68-sidig informativ och påkostad bok innehållande en fanografi av Marcus Birro. Boxens låtmaterial är sammansatt i exklusivt urval av Karlstad-sonen Niklas Bergson (som Thåström för övrigt äger skivbolaget Dust Music tillsammans med). Boxen innehåller i princip det mesta som Imperiet givit ut plus några nya remixar och livelåtar. Det är bara att bocka och buga för alla Imperiet-fans i synnerhet och övriga intressenter i allmänhet. Det är väl just ett sådant här praktverk som kallas för en kulturgärning. För övrigt hoppas jag att så många som möjligt tillsammans med mig instämmer i hyllningskören. Eller som Darth Vader sade till (sin son) Luke Skywalker för att locka denne in i en ohelig allians: ”Join me!”

Henric Ahlgren

Tegan & Sara ”Sainthood” (Warner)

Det är de Kanadensiska tvillingarnas sjätte powerpopalbum i raden och här har man inspirerats av självaste Leonard Cohen. Annars är det en helt vanlig popplatta som svischar förbi i farten och lämnar inga speciella spår efter sig. Inte ens ett sår av ridande poliser eller lönnsirap. Skivan har producerats av Death Cab for Cuties gitarrist Chris Walla. ”Alligator” och ”Sentimental tune” är två låtar som sticker ut. Skivan når aldrig riktigt fram utan är lite för spretig för att det skall blir något riktigt bra utav det.

Mattias Ransfeldt

Katy Perry ”MTV Unplugged” (Virgin/EMI)

I New York City i juli detta år gjorde Katy Perry en ”unplugged” för MTV. Det finns många bra och minnesvärda inspelningar från denna serie. Neil Young, Nirvana och Bob Dylan för att nämna några.

Mitt förhållande till Katy Perrys musik är det jag mött i radion och jag har sorterat in henne i energipop-genren tillsammans med Avril Lavigne och liknande. Därför blir jag glatt överraskad när jag lyssnar till första spåret, ”I Kissed A Girl”, som i början av låten omarrangerats till jazz för att senare återgå till orginalets pop.

Katy Perry har i mina öron en riktigt bra röst och det är det som lyfter denna skiva. Det är bara sju spår och två av dessa är nya, varav den ena är en cover på Fountains of Waynes låt ”Hackensack”. Med denna CD medföljer även en DVD med konserten och där blir det naturligtvis mera levande när det visuella tillförs. Det är två låtar som sticker ut en aning och det är ”Thinking of you” och ”Lost”. En helt ok inspelning att lägga till i Unplugged-serien.

Torsten Ferm

Michael Bolton ”One World One Love” (Universal)

Glädjande nog innehåller ”One World One Love” fler uptempo-låtar (nästan i AOR-stil) än vad som varit fallet på hans senaste skivor. Det är helt klart i den typen av låtar och i de stillsamma balladerna som Michaels röst gör sig bäst. De sega låtarna mitt emellan dessa stilar tenderar att bli för enahanda.

Låtar som sticker ut från mängden är inledande ”Ready For You” (bra uptempo-låt), ”Just One Love” (bra singellåt i typisk Michael-stil), ”Murder My Heart” (skivans bästa låt) och ”Crazy Love” (stillsam ballad där rösten med stort R står i fokus). Men kunde vi inte ha fått slippa covern på ”Sign Your Name” (Terence Trent D’Arby)…? Och den stela trummaskinen är heller inget att jubla över.

På ”One World One Love” finns samarbeten med Ne-Yo och Lady Gaga, men det är Michael och hans röst som lyser klarast skivan i centrum. Textmässigt är det hjärta och smärta rakt igenom – inga nyheter där inte – och är alltså som det ska vara när det gäller Michael. Med tanke på skivans uptempo-låtar kanske man kan hoppas på en återförening av det kultförklarade AOR-bandet Blackjack (hörde du det jultomten?)…

Magnus Bergström

Fotnot: Det är i år 20 år sedan Michael hade sin största hit med ”How Am I Supposed To Live Without You”. Samma år hade också Kiss en stor hit med ”Forever”, skriven av Michael och Paul Stanley.

Martin Stenmarck ”Septemberland” (Universal)

Herregud! Vad skönt det är att bli överraskad. Jag hade i princip räknat ut Martin Stenmarck som skivartist, men tänk vad fel man kan ha. Martin Stenmarck är killen som gjort otaliga produktioner med Rhapsody in Rock, vunnit Melodifestivalen, släppt en och annan ganska förbisedd platta och så nu då som aktuell med nya alstret ”Septemberland”. Jag har alltid gillat Stenmarck som sångare men har inte trott att han hade något att komma med låtskrivarmässigt.

På ”Septemberland” visar han verkligen var skåpet ska stå. Här har han medverkat som låtskrivare på i princip alla låtar, och som främste vapendragare har han sin bror David Stenmarck. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva musiken mer än att det är skramlig pop/rock med ordentlig hitpotential. Allt framfört på svenska. Jag har nog annars lite svårt för svenska texter av någon anledning men här funkar det klockrent. Låtarna känns ärliga och från hjärtat. Jag diggar det här; att Martin har tagit ut svängarna med soundet på plattan – modigt var det första jag tänkte redan vid första lyssningen. Det hörs att större delen av materialet är samplingar och ”data-ljud” men jag har inget emot det. Tycker det funkar fint i det här sammanhanget.

Här finns massor med låtar som jag kan tänka mig att RixFMs DJs blir alldeles tokiga av, och jag skulle inte bli förvånad om vi kommmer få höra dessa spelas en hel del framöver. Det är främst två låtar som sticker ut lite extra och det är dels öppningsspåret ”Som en vän” och låten ”Explosionen” som jag tycker är alldeles förträfflig.

Slutligen kan jag bara säga: Bra jobbat, Stenmarck!

Anders Larsson

Biffy Clyro ”Only Revolutions” (14th Floor/Warner)

Detta skotska band, som består av Simon Neil samt tvillingbröderna James och Ben Johnston, släpper här sitt femte album sedan debuten från 2002.  Garth ”GGGarth” Richardson har producerat och han var även involverad på deras förra skiva, ”Puzzle” (2007); deras genombrottsalbum i England.

Detta är tung, bombastisk och melodiös rockmusik. Albumet är döpt efter en novell av Mark Z. Danielewski. Den innehåller en berättelse som vinklas från två olika perspektiv och det kan vara en utgångspunkt när man lyssnar på detta utmärkta album. Basisten i bandet, James Johnston, har sagt att när bandmedlemmen Simon Neil gifte sig 2008 började hans texter färgas av denna relations konsekvenser och händelser. Simon Neil har tidigare skrivit om händelser som påverkat honom djupt; som hans mammas död som avhandlas på ”Puzzle” (2007).

Det finns inga låtar som faller ur ramen på detta alster och ett större internationellt genombrott borde inte vara långt borta för dessa skottar.

Sommaren 2008 kom singeln ”Mountains” och den var bandets största listframgång dittills med en 5:e placering i England. Jag finner egentligen ingenting att anmärka på. Låtarna är stora och många låtar tillåts sväva ut i raffinerade ackordsekvenser med mycket gitarrer, ibland uppblandat med stråkar. Från och med låt 3 ”Bubbles”, där Josh Homme från ”Queens of The Stoneage” gästspelar på gitarr, börjar en räcka med mycket starka låtar; ”God & Satan”, ”Born On A Horse”, ”Mountains”, ”Shock Shock”, ”Many of Horror”. Detta är en av få skivor som jag i år haft på ständig repeat.

Torsten Ferm

Weezer ”Raditude” (Universal)

BMX-rockarna är tillbaka med ett nytt album. Weezer har ju varit ganska ojämna sedan hiten från det ”blå” albumet. ”Buddy Holly” och ”My name is Jonas” var och är favoriter fortfarande. Det är fortfarande pop´n roll  men det är lite som Green Day, de börjar komma upp i åren, runt 40 år och tycker fortfarande att det är kul med BMX och skateboard.

Det här är bandets sjunde skiva men de är långt ifrån sitt forna jag, där det fanns en glöd och en närvaro. Nu blir det nästan lite pajasrock över det hela. Nog för att det finns några bra låtar på skivan. Rivers Cuomo kan ju skriva låtar, det handlar ju inte om det. Känns lite som om de har en ålderskris som heter duga, eller är det alla inhyrda låtskrivare som gör att det blir som det blir? Ni var bra på 1990-talet. Kanske dags att låta liket ligga och återförenas om tio år.

Mattias Ransfeldt

Sissel och Odd ”Strålande jul” (Universal)

Strålande jul är ett samarbete mellan den norska huldran och sånggudinnan Sissel Kyrkjebö och norska folkmusikern Odd Nordstoga. Det här är en mycket stämningsfull och fin julskiva med en blandning av julklassiker – med tonvikten på sakrala julsånger – och ett par nya låtar med bl.a. svenska Py Bäckman vid pennan.

Det här är en föredömligt sparsmakad och behaglig julskiva utan onödigt bjäfs. Balsam för själ och öron under den mörka årstiden. Inspelningen genomsyras mycket av en organisk och varm nära livekänsla. Blundar du kan du nästan tro att Sissel och Odd står hemma i ditt vardagsrum och sjunger, ibland på norska och ibland på svenska, till enkelt ackompanjemang av piano, lite stråkar och någon flöjt och gitarr ibland. Det är så här det ska göras.

Henric Ahlgren