nyaskivor.se

Bob Dylan ”Christmas in the Heart” (Columbia/Sony)

Bob Dylan är känd som den mytomspunna mannen som ingen riktigt vet var man har. För saken är den att denna legendar förändrar sig och försöker förnya sig med varje ny skiva som han släpper. Vi kan ta exemplet med studioalbumen som han släppt på 2000-talet. Först ut är Love & Theft (2001) där musikstilarna som blir behandlade är rock, rockabilly och blues. Skivan efter blev Modern Times (2006) Där Dylan på något sätt (tror jag) försöker återskapa det gamla soundet för musiken på 40-50 talet. Det tycker jag han lyckas bra med – han lånade och omarbetade många gamla bluessånger på den här skivan. 2009 var året då Dylan släppte Togheter Trough Life och här tar han ett stort steg framåt och gör musik som fullkomligt osar mexikansk landsbygd . Dragspel, banjos och mandoliner är konceptet och man ser berättaren resa genom snustorra landskap med buskar som blåser över vägen.

2009 var också året då Bob Dylan släppte sitt första julalbum. Han väljer ut låtar som Here Comes Santa Claus, Winter Wonderland, Little Drummer Boy och Must Be Santa. Jag tycker det här är vågat eftersom nog ingen riktigt förväntar sig att han ska eller skulle ha släppt ett julalbum. Men fakta visar annorlunda. Jag tycker efter några lyssningar att albumet är mycket professionellt gjort och det som jag funderade mest på var hur Dylans nasala och raspiga röst skulle passa till julsångerna som jag förknippar med skönsång. Hans band som spelar med honom på skivan är samma band som turnerar med honom. Plus en person – David Hidalgo från Los Lobos.

Dylan visar att det går att sjunga julsånger hur man vill.  Han gör det bra, det blir mjukt och härligt tillsammans med hans band. De har lyckats göra en riktigt bra julsskiva som ska spelas flera jular framöver med familjen. Han gör också något väldigt oväntat när han sjunger på latin i ”Adeste Fideles”. Arrangemangen på låtarna är riktigt bra med många mans/damkörer som harmoniserar med honom. Musiken luffar på och allt slutar lyckligt. Det här är bra.

Robin Blixt

Lynyrd Skynyrd ”God & guns” (Roadrunner/Bonnier Amigo)

Lynyrd Skynyrds nya studioplatta God and Guns , den första sedan 2003 är till bredden fylld av superamerikansk traditionell rockmusik. Bandet som verkar ha överlevt det mesta i rockbranchen som flygkrascher, olyckor och annan bråd död sedan det tidiga sjuttiotalet. Gitarristen Gerry Rossington var med från starten och tillsammans med gruppens två andra gitarrister som bygger de upp sitt egen sydstatsvariant på wall of sound. Ovanpå dessa rifftäta gitarrmattor ligger Johnny Van Zandts klassiska rosslande rockröst , tunga trummor, piano och här och där stråkar.

Mitt eget förhållande till detta band har under många år begränsat sig till den fest där ”The  Smell”, ett spår från den utmärkta plattan Street Survivors från 1976 var den kvällens soundtrack of our lives.

Inleder God and Guns gör utmärkta Still Unbroken och Simple Lifes , den senare en betraktelse över rockmusikern som längtar efter ett lugnt familjeliv, som det var förr. Southern Ways har stänk av gruppens tidiga megahit Sweet Home Alabama. En coverplåga  utöver det vanliga. I  That Ain´t My America och  titelspåret God And Guns fläskas det på så stjärnbaneret håller på att spricka av patriotism och red, blue and whiteattityd. På något sätt så lyckas Johnny Van Zendt, som tog över sångmicken efter storebrors Ronnies tragiska flygolycka, där fler bandmedlemmar omkom, med sin rök och wiskeyfyllda röst bär fram texterna på ett innerligt sätt. Floyd inramas av banjoplink och ackustiska gitarrer och Johnny Van Zandt sjunger själfullt med countrystänk i rösten. Avslutande Gifted Hands är en hyllning till bandets pianist Billy Powell som gick bort under inspelningen av detta album.

God and Guns är fylld av genuin rockmusik som står djupt fastförankrad upp till bootskaften i den amerikanska sydstatsmyllan och Johnny Van Zandts röst gör det trovärdigt.

Bengt Berglind

Thåström ”BE-BOP-A-LULA HELA JÄVLA DAN” (Universal)

“Jag svek en vän I Mexiko City för längesen, jag vet inte varför jag har aldrig sagt förlåt” (ur Kort biografi med litet testamente). Jag glömmer aldrig när jag hörde de där raderna för första gången. Jag satt helt stilla i min säng och var så spänd på vad som komma skulle. Saken hör till den att jag hade väntat länge efter Thåströms uppföljare till Skebokvarnsv 209. Det som kom ut ur högtalarna var kanske det tyngsta jag hört. Folk kanske definierar skrikig metal och hårdrock som ”tung musik”. Det är möjligt att de tyngsta distade gitarrerna finns i de genrerna men…det finns inget som är så tungt som när Thåström drar igång med Kort biografi med litet testamente. Den låten sätter pricket över i:et och är en fenomenal inledning på en konsert. Jag älskar Osslers härliga missljud på gitarren som uppstår i låten och jag älskar de ekande dånen och hur den fullkomligt luffar fram i öknen och hur allt skrot hörs i bakgrunden. Thåströms röst och ekot tillsammans med den högst privata texten om sig själv – allt blir så naket.

På Thåströms nya samlingsplatta har han plockat ut de låtar som enligt honom själv är de bästa i sin 20 åriga solokarriär som artist. Här finner vi guldkorn som redan nämnda låt tillsammans med Karenina från hans första album, Miss Huddinge-72 från Xplodera Mig 2000 med det mer industriella soundet som skulle mynna ut i Peace, Love & Pitbulls. Sen har vi flera sånger från hans album från 2000 talet som: Fanfanfan, Brev till 10:e våningen och Ungefär såhär…

Jag tycker att han valt ut riktigt bra låtar från sina skivor – men som vanligt så har han inte tagit med några personliga favoriter (man kan inte få allt). Varför finns det till exempel inte en enda låt från albumet ”De e ni som e dom konstiga de e jag som e normal”? Det är ett mysterium för mig, eftersom att det är ett riktigt bra album i hans repertoar och med låtar som ”En vacker död stad” & ”… ingen neråtsång”. Mycket märkligt. Men överlag så är låtarna genomgående starka och jag gillar att artisten själv har valt ut sångerna.

Själva grejen men det här samlingsalbumet är såklart att om man köper boxen (2CD+DVD) så får man dessutom med skivan ”Kompost”. Där finns det låtar som Thåström spelat in under åren men aldrig släppt ut på något av de studioalbum som finns. Vi får inspelningar av Imperietlåtar, andra versioner av låtar och covers av andra artisters låtar. De tre som sticker ut av låtarna på Kompost är:
• En Spelmans Jordafärd [Dan Andersson]
• Keops Pyramid [Hoola Bandoola Band]
• Indiansommar [CV Jørgensens, Sort Sol]
Så ifall man är ett inbitet Thåström-fan så köper man inte enbart skivan för att man älskar mannens musik. Man köper skivan för godsakerna som man får med, det är värt det alla gånger för att man får med tretton outgivna låtar på en bonus-CD med en artist som lyckats bevara sin mystik från Ebba Grön-tiden till Rymdimperiet till Imperiet och till nu. En artist som vi kommer att minnas som en av Sveriges viktigaste någonsin. Om ni inte vet vad ni ska köpa till Pappa eller Mamma i julkapp… köp den här. Funkar till pojkvän eller flickvän också.

Robin Blixt

Barzin ”Notes to an absent lover” (Hemifrån)

Likt Danko Jones, Tegan och Sara kommer Barzin från landet med ridande poliser och lönnsirap. Där slutar likheterna. Om Danko Jones står för den svettiga rock´n rollen, Tegan och Sara för den spretiga poperpopen så har Barzin sitt egna fack, nämligen slowcoare. Den Kanadensiske singer/songwritern har en mer melankolisk framtoning. Han har släppt tre album och ett par EP skivor. Albumen har kommit med treårs-intervaller. 2003, 2006 och nu 2009 släpps Notes to an absent lover. Hans musik har beskrivits att den påminner om Low, Red House Painters och Sparkelhorse men når själv inte samma höjder.

Skivan är lite loj och mesig; det här blir bara som ett självmordsförsök som är ett rop på hjälp.

Mattias Ransfeldt

Snow Patrol ”Up To Now” (Polydor/Universal)

Snow Patrol är ett band som faktiskt funnits längre än man kanske tror. Ända sedan mitten av 90-talet har de nordbrittiska/irländska pojkarna skapat musik, men det var först 2003 med albumet Final Straw som de slog igenom för en större publik och sedan dess så har det bara fortsatt uppåt. Eyes Open som kom 2006 blev en enorm succé och fick bra draghjälp av låten ”Chasing Cars” som blev en lite otippad hit efter att den används i en snyftscen i sjukhusdramat ”Grey’s Anatomy”.

När Snow Patrols karriär då ska sammanfattas så är det inte konstigt att många av låtarna går i samma stil; tyvärr blir det lite tråkigt när flertalet av låtarna använder sig av liknande uppbyggnad. Malande trummor, piano och gitarrer i allt stigande styrka som mynnar ut i ett crescendo och sen är låten slut. Det är synd att Snow Patrol har ramlat in i en sådan fälla. Därför är deras briljanta version av Beyoncés hit ”Crazy In Love” mycket välkommen som ett överraskande steg från Modell 1A.

Det blir i längden lite tröttsamt att lyssna på Up To Now, det uppstår lätt en något monoton känsla om hela albumet lyssnas igenom på en och samma gång. Musiken är i grunden bra och sångaren Gary Lightbody (ja, han heter så…) har både bra textmaterial och sångröst. Låt för låt så är samlingen alldeles utsökt att avnjuta, men när man slänger ihop allt på en och samma gång på ett dubbelalbum så blir det lite för mycket.

Sebastian Ferm

John Mayer ”Battle studies” (Columbia/Sony)

För vänner av lagom tillrättalagd, finslipad, välproducerad radiopop är John Mayers ”Battle Studies” en guldgruva. Ibland kan denna variant av musik bara flyta förbi som bakgrundsmusik i klädaffären eller hemma. Men tar du dig tid; och det tycker jag du ska göra med denna platta och riktigt lyssna in den, så kommer du att upptäcka att det är de små, små detaljerna som gör Battle Studies till ett gediget pophantverk. Tillsammans med garvade studiomusiker som basisten Pino Palladino, Ian McLagan på keyboards, gitarristerna Waddy Wachtel och Robbie Mc Intosh så mejslar John Mayer och producenten/trummisen Steve Jordan fram ett sound som växer efter hand.

Förra studioplattan Continuum var fylld av mycket bra låtar med ett stänk blue eyed soulkänsla. De tre inledande spåren Heartbreak Warfare, All we ever do is say goodbye och Half of my heart på Battle Studies förmedlar detsamma. Hitvarning utfärdas i första hand när det gäller den sistnämnda låten. Taylor Swift gästsjunger två rader och tillför ingenting i mina öron. I Whosays låter John Mayer stundtals som en ung Paul Simon med plockande akustiskgitarrer och tramporgel signerad  Ian McLagan. Blue eyed soulkänslan fungerar fint i  Perfectly Lonely som gungar fram i mediumtempo med John Mayers egna claptonlight instick på guran.

Bluespuritaner kanske sätter tolvtakter i halsen och hoppar över plattans uppdaterade version av Robert Johnsons bluesklassiker. Men det är ingen fara på taket för de avslutande spåren på Battle Studies är patenterade små poppärlor som kommer att följa dig i radion, på Spotify eller i din favoritgalleria under vintern och kommande vår.

Bengt Berglind

Ian Hunter ”Man Overboard” (Blue Rose/Universal)

Redan efter första låten på Ian Hunters nya album märker jag att det här är en skiva som jag kommer ha mycket nöje av. Den hesa rösten och den medryckande träskiga visan får mig att kapitulera nästan direkt. Det första jag lägger märke till är hur bra och karaktäristisk röst Hunter egentligen har. Han är 70 år men låter som om han vore 10-20 år yngre.  Hans röst gör sig bra till den rättframma rockmusiken som albumet bjuder på.

För alla er som inte känner till Ian Hunters tidigare verk så räcker det kanske med att säga att han var frontman i Mott the Hopple som bland annat hade hiten ”All the young dudes” där David Bowie skrev och hjälpte till. Efter Hunters tid i Mott the Hopple så har han släppt ett antal soloskivor fram till idag.

När jag lyssnar på ”Man Overboard” så kan jag inte förstå att Hunter som soloartist inte har fått ett större erkännande bland publiken. Det är inte direkt svåråtkomlig musik han levererar. Det är ren och skär rock med sprudlande glädje och sköna harmonier med mjuka gitarrer som smälter samman med Hunters röst.

Musiken är klangfyllt uppbyggd och man blir tagen av den medryckande atomsfären som de flesta av låtarna har. Låten ”Arms & Legs” är en briljant sång som man inte kan gå förbi utan att sjunga med i refrängen. Att en 70 årig gubbe (får man säga så?…inget illa menat) kan klämma ur sig en så stark låt är en bedrift. Det är väl ett bevis på att man kan göra bra musik även gammal som ung även om Hunter nu har en viss rutin med musiken. De avslutande låtarna blir kanske lite rutinmässiga men i övrigt ett helt fantastiskt bra album.

Ni som redan lyssnar på Mark Knopfler, Bruce Springsteen, John Mellencamp kommer att bli överraskade av Ian Hunters kvalitet. En sprudlande glad och bra rockplatta som kommer ge lyssnaren ett rejält leende på läpparna och kanske en ny favorit i CD-hyllan!?

Själv hade jag absolut inga förväntningar på det här. Rekommenderas!

Robin Blixt

”Retur Waxholm” (MNW/Bonnier Amigo)

MNW fyller 40 år. Firar gör man bl a med den här nyinspelade CD:n innehållande nytolkningar av klassiska låtar ur katalogen. Många av dessa låtar har jag ett ganska intimt förhållande med, så det är med både nyfikenhet och fasa jag närmar mig denna samling. Fast med den artistsamling som här radas upp finns det egentligen ingen anledning att vara skeptisk.

Först ut är Kajsa Grytt som ger sig på Babylon Blues ”Gunga bergets topp”, skriven av Stry. Om man nu ska jämföra de båda versionerna så får jag väl säga att de är ganska lika varandra. Mycket på grund av att både Kajsa Grytt och Stry har så pass karaktäristiska sångröster att de sätter sin prägel direkt på låtarna. Kajsa lyckas mycket bra med sitt val. Tant Strul sjöng på sin tid ett antal av Strys låtar (”Vågar du va ensam”, ”Kom och ta farväl”) och det har hon beskrivit som en ganska jobbig process; framför allt att finna karaktären i hans låtar. Stry blandar genrer hej vilt men här framförs låten bara rakt av och Kajsa Grytt finner verkligen karaktären i låten.

Nästa låt är en monumental klassiker, Nationalteaterns tolkning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time” som på svenska blev ”Men bara om min älskade väntar”. Kjell Höglund tolkar Nationalteatern (eller är det Dylan) och som han gör det! Jag har läst någonstans att Ulf Dageby, som översatt texten, fick upp ögonen för denna låt när han hörde Rod Stewarts version och ville göra likadant på svenska. Kjell Höglund är inte Rod Stewart utan sätter tonen i låten direkt med tunga bastrummor som ljuder under hela låten. Gitarrerna får arbeta ganska hårt emellanåt och detta tillsammans med Höglunds pratsjungande härliga stämma blir en triumf. Han lyckas behålla det vackra och sköra i låtens text trots ganska hård instrumentering.  

Annika Norlin, som brukar gå under artistnamnet Säkert! när det sjungs på svenska, ger sig på ”Jag vill inte suddas ut”. Låten kommer från pjäsen ”Jösses flickor, befrielsen är nära”, skriven av Margareta Garpe och Suzanne Osten. På orginalet från 1975 är det körsång som gäller och den innhåller inte alls den dynamik som Norlin lyckas få fram. Första delen av låten är så skör att man undrar hur länge det ska hålla innan det spricker. Men sedan stärks rösten, personen i fråga rätar på ryggen och får även hjälp av kören för att ytterligare förstärka budskapet. Annika går i mål med bravur.

Johan Johansson från forna KSMB ger sig på Dom smutsiga hundarnas ”Vårdsjuk blågul fanblues”. Gruppen var det inte många som tog på allvar inom musikrörelsen. DSH bildades redan 1970 men albumdebuterade först 1977. De ansågs inte hålla måttet till en början. Det sägs att även debutalbumet kräver ett tränat öra men låten ”Vårdsjuk blågul fanblues” kan nog de flesta stå ut med. Johan Johansson lyckas fånga det ”tokroliga” i låten riktigt bra.

Blå Tågets låtar är inte lätta att tolka då de har en helt egen karaktär i sina orginalinspelningar. Man kan göra som Ebba Grön gjorde med ”Den ena handen vet vad den andra gör”, dvs göra om den till en helt ny låt. Det gör inte Stefan Sundström & Fjodor utan håller sig ganska nära orginalet. Här låter det ganska ”rökigt” och en ganska fet gitarr ligger med genom hela låten. Man kan se framför sig hur båda dessa herrar lutar sig tillbaka i varsin fåtölj och bränner av denna eminenta låt med ett uttryckligt sound av laid-back.

Pernilla Andersson framför den nyaste låten på den här samlingen, Eldkvarns ”Huvudet högt” från ”Limbo” 1999. Denna låt skrev Plura när hans mor gick bort och texten innehåller eftertänksamma reflektioner på ett långt liv. Pernilla Andersson lyckas (som alltid) ge denna låt ytterligare en dimension, framför allt med hennes känsliga röst och jag tror på vartenda ord hon sjunger.

”I hajars djupa vatten” är samlingens mest obskyra låt. Gunder Hägg spelade in den 1969 och återfinns på deras debut ”Tigerkaka”. Plura tar micken och ger den sitt oefterhärmliga avtryck på denna ganska udda och monotona låt. Skivan ”Tigerkaka” innehöll många låtar som spelades in för en radioteaterpjäs som handlade om Saltsjöbadsavtalet. Om just denna låt var ämnad för den pjäsen vet jag inte. Just ”Tigerkaka” kan anses som en start för hela musikrörelsen (katalognummer MNW 01P). Tore Berger (medlem i Gunder Hägg/Blå Tåget) bidrog 1971 med en nätt summa (300.000 kr) när MNW höll på att gå i konkurs och blev därefter en av förgrundsfigurerna inom MNW och hela musikrörelsen.

Sanna Carlstedt tar sig an ”Vem kan man lita på? Denna låten behöver nog ingen närmare presentation. Hoola Bandoola Band spelade in den 1972 och denna låt har kanske mer än någon annan fått stå som landmärke över musikrörelsen. Själv tycker jag det är en ok låt och inget mer. Sanna Carlstedt spelar mestadels visor och här tycker jag inte hon tillför låten någonting.

Archimedes Badkar tillhörde den del av musikrörselsen som spelade instrumental musik. Och som dom gjorde det! Jazz/Rock/Etno….många var musikstilarna som blandades när Archimedes Badkar intog scenen eller studion. Jonas Kullhammar ger sig här på ”Badidoom” som finns på albumet ”Tre” från 1977. Kullhammar är saxofonist och spelar här alla instrument själv. Han fångar tonen i detta stycke och får fram det ordnade kaos som Archimedes Badkar förmedlar i orginalet. Enda påpekandet är låtens längd, som i orginalutförandet är över 8 minuter. Här klockar det in på 3.53.

Asha Ali sjunger Röda Bönors ”Kärlek” från 1976. En underbar kärlekssång, ganska otypisk för denna tiden. Hon lyckas här bättre än orginalet, som är lite stelare. Asha Ali har en underbar röst och här lyckas hon dramatisera låten så mycket mer än orginalet. En av samlingens främsta tolkningar.

”Törnrosa” finns med på ”Sånger om kvinnor” från 1971. Där sjöngs den av Marie Selander. Länken mellan De lyckliga kompisarna och Marie Selander är hennes son Jouni Haapala, som  är medlem i denna grupp.  Här framför de “Törnrosa” i ett ganska frenetiskt tempo med Marie Selander på gästsång.”Resultatet blir över förväntan. Texten handlar om tristessen och ångesten i Stockholms förorter (här exemplifierat av Hässelby Gård). Ångesten kanske inte förmedlas lika utsökt som på orginalet men försöket är bra.

Peter Lemarcs ”Kort vals till min älskade” kom 1987 och här ger sig Toni Holgersson i kast med denna vackra låt. Både Lemarc och Holgersson har unika röster och i den här typen av lågmälda låtar kommer den till sin rätt allra bäst. Toni Holgersson är på gång med ett nytt album som beräknas släppas till våren 2010. Jag tror vi är många som längtat efter ett sånt besked.

Sist ut är Love Antell från Florence Valentin. Contact’s ”Samma vindar, samma dofter” är det som tolkas. Orginalet finns på ”Hon kom över moon” från 1971 och är en av musikrörelsens mest framgångsrika album räknat i sålda ex, mer än 100.000. Contact kan sammanfattas som ett folkrockband med två lysande låtskrivare, Ted Ström och Lorne De Wolfe. Love Antell gör en strålande tolkning och angriper texten med pondus och självsäkerhet. Det låter som den är hans egen. Passande avslutning på ett utmärkt album.

Torsten Ferm

Neil Young ”Dreamin’ Man Live ’92” (Reprise/Warner)

Som en del i pågående serien Archive Performance Series med legendariske Neil Young släpper hans skivbolag Reprise Records skivan Dreamin’ Man Live -92, som är Youngs album Harvest Moon (1992) i akustisk version inspelat under olika intima solokonserter som Young gjorde 1992, innan själva studioalbumet släpptes. Vilket alltså gör den här plattan lite unik.

Studioalbumet Harvest Moon är överhuvudtaget en av Neil Youngs bättre plattor i hans senare del av karriären och även av de största kommersiella framgångarna. Originalskivan är från början lågmäld till sin karaktär, och en tillbakahållen akustisk tolkning av plattan fungerar förstås utmärkt. Det här är mera nära, sprött och tillbakalutat än t.ex. den liveplatta Young gjorde för MTV Unplugged året efter.

Henric Ahlgren

Pollyanna ”On Concrete” (Indy’s/Border)

Det börjar lugnt, och fortsätter lungt, för att sluta lika lugnt. Härligt kanske ni tänker. En skiva för dem där dagarna då man egentligen inte hade velat gå upp ur sängen, dem dagarna då man spenderar mesta tiden av dagen i soffan, inlindad i en filt.

Det hade varit en perfekt skiva för en sådan dag, om det inte varit för att jag av någon anledning inte kan ta till mig skivan. Vilket är synd då om man lyssnar noga märker texterna är både välskrivna och smarta, men istället för att sugas in i musiken och dras med i historierna som berättas så känner jag mig hela tiden utanför det som pågår i stereon.

Detta märks framförallt första försöket jag gör att lyssna igenom On Concrete då jag efter en stund märker att skivan är slut och att jag egentligen inte har hört någonting som spelats på den. Men efter några ytterligare försök så börjar den få fäste och man kan börja lyssna på allvar. Jag vet inte varför men jag uppskattar verkligen det instrumentala i låtarna och ”In The Cornfields” känns uppfriskande och fräscht. Det är sångerskan Isabelle Casier som jag inte fastnar för.

Vad detta beror på vet jag inte, men någonting i hennes röst gör att jag inte kan ta in skivan och fullt ut njuta av det  som bjuds. Men för de redan frälsta och för personer som vanligtvis uppskattar den här typen av Indie-folk rock borde iaf ge skivan ett försök.

Lyssna på:  ”In The Cornfields” och ”Railrod boy”

Tobias Blixt