Robbie hamnar på rätt sida om smörigheten
Vissa medier har kallat detta en comeback. Det är tre år sedan ”Rudebox” kom och det var sannerligen inget typiskt Robbie Williams-album. Med ”Reality Killed Video Star” är han tillbaks på banan. Producent är Trevor Horn och därav albumtiteln som travesterar på gruppen Buggles, där Trevor Horn var en av medlemmarna, och one-hit wondern ”Video Killed The Radio Star” (1979). En av popvärldens största stjärnor någonsin tillsammans med en av popvärldens monsterproducenter kan väl inte bli fel; eller kan det?
Ballader finns det gott om och det är såklart tillfredsställande för fansen då det är den typen av låtar, t ex ”Angels”, ”Come Undone” och ”Advertising Space” de flesta nog förknippar med Robbie Williams. Absolut inget fel i det; jag tycker RW nästan alltid hamnar på rätt sida om smörigheten. Det är ju ingen svärmorsdröm vi pratar om, snarare popens egen Dr. Jekyll & Mr. Hyde.
Inledande ”Morning Sun” har hämtat en del influenser från The Beatles pop-psykedeliska period. Första-singeln ”Bodies” är en typisk RW-låt vars refräng sjungs ut inbäddad med vackra stråkarrangemang. Fast just den låten är väldigt tråkig. ”Last Days of Disco” kunde lika gärna vara Pet Shop Boys och det ska läsas i positiv bemärkelse, för Pet Shop Boys är en av de riktigt stora pop/synth-grupperna världen skådat med en otrolig låtskatt. Bästa låt är ”Deceptacon”, som ger en lätt psykedelisk känsla både musikaliskt och textmässigt.
Som en summering måste jag säga att Robbie Williams har växt till sig på detta album och en del är nog Trevor Horns förtjänst, som här har skapat en magnifik ljudbild.
Torsten Ferm