nyaskivor.se

The Unisex ”Firesoul” (All The Cats/Sound Pollution)

                           I butik: 29 januari

För alla retrorockare som kan TSOOL:s alla texter och gitarriff framlänges och baklänges är detta en nytänding på den sortens musik.

Stockholmsbaserade The Unisex är verkligen ett lovande band på rockhimlen. De får till det sångmässigt och musiken får mig att vilja göra vågen för dem. De har lyckats paketera sin retrorock i en modern lyxförpackning.  En riktig tungviktare så här i början av året.

Firesoul är en av årets hittills mest intressanta skivor som jag har lyssnat på!

Mattias Ransfeldt

Hollywood Undead ”Swan Songs” (A&M/Universal)

Att mycket av världens bästa musik kommer ifrån USA i allmänhet, och Californien i synnerhet är ett faktum som inte kan understrykas tillräckligt. Många av artisterna är inte heller sena med att påpeka sitt ursprung och ge sin syn på Schwarzenegger-land. 2Pac Shakur och Red Hot Chili Peppers är två exempel på California-nyansörer, på gott och ont. Hollywood Undead fortsätter på  föregåendes inslagna bana, iallafall när det gäller textskapande. Californien styckas bit för bit med sarkastiska raptexter om fake-gangsters, attityd och hat på L.A’s gator. Musikmässigt är likheterna få.

Med ett grundbeat i tung Nu metal-anda alá Limp Bizqit blandas stråksamplingar och aggresiva pop-refränger i en jättelik 2000-tals Los Angeles-cocktail. Lägg därtill faktumet att bandet är utsmyckade med Slipknot-inspirerade skräckmasker. Att det här blir något annat än en intrycksmässig explosion är en underdrift.

Känslan är att Hollywood Undead vill få ut all den aggression som under många år etsats in i deras uppväxt, samtidigt som de vill skapa ett meningsfullt budskap på en snygg musikalisk grund. Allt på en gång, och fort som fan ska det gå! De lyckas, nästan. Hatet når ut, musiken är välproducerad och drivig, många rhymes är träffsäkra. Men ändå blir det för mycket på en gång. Lite väl många influenser helt enkelt.

Martin Persson

Dead Confederate ”Wrecking Ball” (Kartel/Playground)

I butik: 27 jan

Amerikanska alternativrockbandet Dead Confederate från Georgia i USA har jämförts med Nirvana och My Morning Jacket. Man får här och var, vid lyssning, även Sonic Youth- och Neil Young-vibbar (den sistnämndes tidiga 70-talsperiod).

Wrecking Ball är inte alls något pjåkigt debutalbum, utan visar helt klart på potential. Plattan är dock lite väl lång (över 70 minuter) och flera av låtarna ligger på runt 7 minuter, en låt är till och med på 12 minuter. Det finns en del utsvävande dödkött här.

Men filar Dead Confederate på sitt framtida material, skriver fler hittiga saker i samma anda som de två första spåren ”Heavy Petting” och ”The Rat” och fortsättningsvis allmänt utvecklas i en positiv riktning är det inte omöjligt att bandet kan bli riktigt stort framöver.

Henric Ahlgren

Mundy ”Stawberry blood” (Camcor/Hemifrån)

Slätstruken melodiös mainstreamrock med finurliga och lite humoristiska texter. Svårt att ta det på blodigt allvar. Det är nästintill helt ointressant pubrock från Irland. Skivan är på tok för lång och blir rätt tråkig i längden. Mundy skulle ha vunnit på att släppa en EP med de fyra första låtarna och skippat de andra tio. Det är ett riktigt bottennapp, och lite synd för det finns potential men han kan inte få till det och då faller han på eget grepp. Skivan är annars väldigt påkostad och snygg. Ett rikt konvolut med texter och vackra bilder men det räcker inte.

Mattias Ransfeldt

Anthony Crawford ”Five is Red” (Admiral Bean/Hemifrån)

De två första singlarna från ”Five is Red” doftar Beatles och slutet av 1960-talet. Det finns en viss retrokänsla över hela skivan. En fräsch sådan. Det är ”Self to the dark” och ”Window down” jag pratar om. Visst osar det Neil Young också över dessa två låtar.

Resten av skivan smakar en stor portion av just Neil Young men även My Morning Jacket. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att Anthony spelar med i Neils band till vardags och skivan är inspelad tillsammans med Everest och även Bo Koster från just MMJ. Jag blir väldigt nyfiken på bandet Everest och deras egna musik.

Det är i slutet av skivan som de malande gitarrerna kommer igång på riktigt och når själva kulmen i ”That ole highway” och What a way to begin”. Där hittar man referenser till Jesse Malin och mästaren själv Ryan Adams.

Jag hävdar bestämt att Anthony Crawford är mer intressant än både Neil Young och My Morning Jacket av idag. MMJ känns som de är på väg att somna in och Neil Young är ju inte den mest aktuella killen i stan heller. Men han var och det skall han ha respekt för – även om det nu är Crawford som regerar!

Mattias Ransfeldt

Val And The Bitches ”Val And The Bitches” (National/Bonnier Amigo)

Vid en första anblick känns stockholmsbandet Val & the Bitches kaxigt spännande med ett sound som blandar bullrig 70-talsdoftande punk och progressiva elektroniska inslag. Dock blir det aldrig bättre än just spännande.  På den självbetitlade debutplattan saknas det lite på alla delar, melodierna är överlag tråkiga och upprepande. Brasilianska sångerskan Vals insats är aggresiv och engagerad, men blir i längden mest jobbig och gynnas inte heller av de intetsägande låttexterna.  Det blixtrar till några få gånger, en välmixad Steve Jones-gitarr eller det psykadeliska introt till Voodoo Doll, men inget som frambringar några större känslovågor.

Jag kan möjligtvis tänka mig att bandet kan mana fram något sorts driv vid en liveshow, men på skivan lyser även det med sin frånvaro. 

Nej, tyvärr. Val & the Bitches lever inte upp till sitt häftiga bandnamn. Jag drar igång Sahara Hotnights fantastiska Jennie Bomb istället.

Martin Persson

Jack Johnson ”En Concert” (Hemifrån)

Surfaren, filmakaren och miljöaktivisten från Hawaii har verkligen blivit folklig. Nästan för folkkär. Konserten påminner lite om Allsång på skansen – alla i publiken är med på noterna. Han blandar och ger med gammalt och nytt.

Den stora behållningen för mig är när Eddie Vedder sjunger på ”Constellations”. Eddie Vedders röst är så behaglig att lyssna på. Hans skiva ”In to the wild” kan vara en av 00-talets bästa. Jag återfår den känslan när jag lyssnar på deras duett här. Annars blir det softrock för hela slanten. Softrock blir ju lätt lite tradigt i längden. Fast det funkar ju så bra där borta i USA. Där säljer den här genren som attan. Det finns renodlade radiokanaler enbart för den här musiken och där borde den hållas. Säkert jättekul för de inbitna fansen  med en live-platta…

Mattias Ransfeldt

Susan Boyle ”I Dreamed a Dream” (Syco/Sony)

Efter operasångaren Paul Potts enorma genomslag och vinst i det engelska tv-programmet Britain’s Got Talent 2007 lyckades man i programmet under våren 2009 åter skapa en liknande framgångssaga – nu med sångerskan Susan Boyle. Paul Potts och Susan Boyle –  de fula ankungarna som blir till svanar framför våra ögon genom tv:s och Internets bländande magi; en modern variant på H.C. Andersens klassiska saga.

Boyles debutalbum har toppat listorna både i England och USA och många andra delar av världen. Berättelsen om den lilla människan, som visar sig besitta fantastiska förmågor är en universell story som de flesta tar till sina hjärtan. Men förutom mediedramaturgin, hur fungerar Boyles första album egentligen ur strikt musikalisk synvinkel?

I Dreamed A Dream består av covers på en varierande art av låtar från pop till evergreens och sakrala sånger med gospelstänk. Titeln syftar förstås på Boyles paradnummer från programmet där hon fick alla att smälta med sin tolkning av låten från musikalen Les Misérables. Öppningslåten på skivan är annars en tolkning av en av Rolling Stones allra bästa låtar – countryballaden ”Wild Horses” – som här blivit en än mer melankolisk pianoballad med stråkar. Nästan bäst fungerar tolkningarna av Madonnas låt ”You´ll See” och den jazzig bluesballaden och standardlåten ”Cry Me A River”. Överhuvudtaget fungerar det mer modernt orienterade materialet bättre i förhållande till de sakrala sångerna och gospelanstrykningarna som ter sig mer platta.

Susan Boyle har en mycket vacker, distinkt och klar röst som etsar sig fast.

Som helhet visar I Dreamed A Dream att Boyle även i framtiden, med rätt låtval, kan konkurrera med de bästa på listorna.

Nu ryktas det om att Boyle skall sjunga ledmotivet till nästa James Bond-film. Jag håller tummarna. Detta kan bli ren magi.

Henric Ahlgren

Pearl Jam ”Backspacer” (Island/Universal)

Pearl Jams nionde skiva följer upp albumet Pearl Jam från 2006 (eller Avocado som det så fint har blivit betitlat av fansen). Eddie Vedders röst har en en stor karaktär; han låter så tjock i halsen men sjunger ändå så ljuvligt. Rock’n’roll kan inte låta bättre än så här! Vad tänkte gruppen när de gick in i studion och skulle spela in Backspacer? För många grupper tror jag det är en pina att sitta i studion och få fram passande musik och text. Men för Pearl Jam låter det som om det har flutit på alldeles galant för det här albumet.

Jag hör glädje och rak och rätt fram rock, där gruppen absolut inte krystat fram några trötta melodier; dessa stycken är helt galanta. Det här är sådan musik man kan lyssna på vid alla tillfällen. Det är också sådan här musik man vill lära sig att spela gitarr till. Faktum är att jag ska testa vid något tillfälle. Musiken är uppbyggd av elgitarrer och Vedders röst, dessa två element är ett oslagbart stycke. Det kan inte bli så mycket bättre gitarrmusik än vad Pearl Jam har lyckats att få fram i Backspacer.

2007 så gjorde Eddie Vedder filmmusiken till den lysande Into the wild som Sean Penn skrev manus till. När låten ”Just Breathe” började spelas på Backspacer så tänkte jag att det var en låt som var lämnad för andra låtar på soundtracket till filmen, men den skulle lika gärna kunna ha varit med på det . Den är riktigt bra och jag gillar Vedders plockspel på den. Den går helt i samma stil som de andra akustiska låtarna på soundtracket.

För övrigt så vill jag nämna de starka fem låtarna som inleder albumet. Adrenalinpumpande gitarrer och låtar drivna till sitt yttersta. Detta lyckas Pearl Jam med helt suveränt. Det känns som om bandet börjar mogna mer och mer efter varje år nu och kan antagligen komma in i det riktiga ”finrummet” av rock snart – om de inte redan har gjort det. Isåfall så tar de steget med Backspacer.

Bäst är:
• Got Some
• Gonna See My Friend
• Just Breathe
• Johnny Guitar
• Supersonic

Robin Blixt

Stefan Sundström ”Ingenting har hänt” (National/Bonnier Amigo)

Kanske är det tack vare musikern och producenten Sebastian Aronsson som Stefans ljudbild den här gången låter som Thåström på ”Skebokvarnsv. 209”. Det är väl den där dovheten och nakenheten och de träffsäkra texterna som gör det förstås. Öppningsspåret ”Glöm din dröm” skulle kunnat stå på min syokonsulents dörr på högstadiet. Titeln i alla fall. Låten handlar om något helt annat och faller i god jord hos mig. Likaså är ”Alla skall i jorden”  en av Sundströms klockrena låtar på den här skivan. På skivan medverkar Nicke Andersson (Entombed, The Hellacopters, The Solution) och Martin Hederos (Nymphet Noodler, Hederos&Hellberg, TSOOL).

Det här är det första av två släpp som är planerade och det är det ledsna av dem! Tänk vad en cykelvurpa kan ställa till med; 13 stygn blev det efter en cykeltur med Miss Li och en rätt hyfsad platta också.

Mattias Ransfeldt