13 nytolkningar av MNW-klassiker – genomgång låt för låt

"Retur Waxholm" (MNW/Bonnier Amigo)
”Retur Waxholm” (MNW/Bonnier Amigo)

 betyg3526

MNW fyller 40 år. Firar gör man bl a med den här nyinspelade CD:n innehållande nytolkningar av klassiska låtar ur katalogen. Många av dessa låtar har jag ett ganska intimt förhållande med, så det är med både nyfikenhet och fasa jag närmar mig denna samling. Fast med den artistsamling som här radas upp finns det egentligen ingen anledning att vara skeptisk.

Först ut är Kajsa Grytt som ger sig på Babylon Blues ”Gunga bergets topp”, skriven av Stry. Om man nu ska jämföra de båda versionerna så får jag väl säga att de är ganska lika varandra. Mycket på grund av att både Kajsa Grytt och Stry har så pass karaktäristiska sångröster att de sätter sin prägel direkt på låtarna. Kajsa lyckas mycket bra med sitt val. Tant Strul sjöng på sin tid ett antal av Strys låtar (”Vågar du va ensam”, ”Kom och ta farväl”) och det har hon beskrivit som en ganska jobbig process; framför allt att finna karaktären i hans låtar. Stry blandar genrer hej vilt men här framförs låten bara rakt av och Kajsa Grytt finner verkligen karaktären i låten.

Nästa låt är en monumental klassiker, Nationalteaterns tolkning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time” som på svenska blev ”Men bara om min älskade väntar”. Kjell Höglund tolkar Nationalteatern (eller är det Dylan) och som han gör det! Jag har läst någonstans att Ulf Dageby, som översatt texten, fick upp ögonen för denna låt när han hörde Rod Stewarts version och ville göra likadant på svenska. Kjell Höglund är inte Rod Stewart utan sätter tonen i låten direkt med tunga bastrummor som ljuder under hela låten. Gitarrerna får arbeta ganska hårt emellanåt och detta tillsammans med Höglunds pratsjungande härliga stämma blir en triumf. Han lyckas behålla det vackra och sköra i låtens text trots ganska hård instrumentering.  

Annika Norlin, som brukar gå under artistnamnet Säkert! när det sjungs på svenska, ger sig på ”Jag vill inte suddas ut”. Låten kommer från pjäsen ”Jösses flickor, befrielsen är nära”, skriven av Margareta Garpe och Suzanne Osten. På orginalet från 1975 är det körsång som gäller och den innhåller inte alls den dynamik som Norlin lyckas få fram. Första delen av låten är så skör att man undrar hur länge det ska hålla innan det spricker. Men sedan stärks rösten, personen i fråga rätar på ryggen och får även hjälp av kören för att ytterligare förstärka budskapet. Annika går i mål med bravur.

Johan Johansson från forna KSMB ger sig på Dom smutsiga hundarnas ”Vårdsjuk blågul fanblues”. Gruppen var det inte många som tog på allvar inom musikrörelsen. DSH bildades redan 1970 men albumdebuterade först 1977. De ansågs inte hålla måttet till en början. Det sägs att även debutalbumet kräver ett tränat öra men låten ”Vårdsjuk blågul fanblues” kan nog de flesta stå ut med. Johan Johansson lyckas fånga det ”tokroliga” i låten riktigt bra.

Blå Tågets låtar är inte lätta att tolka då de har en helt egen karaktär i sina orginalinspelningar. Man kan göra som Ebba Grön gjorde med ”Den ena handen vet vad den andra gör”, dvs göra om den till en helt ny låt. Det gör inte Stefan Sundström & Fjodor utan håller sig ganska nära orginalet. Här låter det ganska ”rökigt” och en ganska fet gitarr ligger med genom hela låten. Man kan se framför sig hur båda dessa herrar lutar sig tillbaka i varsin fåtölj och bränner av denna eminenta låt med ett uttryckligt sound av laid-back.

Pernilla Andersson framför den nyaste låten på den här samlingen, Eldkvarns ”Huvudet högt” från ”Limbo” 1999. Denna låt skrev Plura när hans mor gick bort och texten innehåller eftertänksamma reflektioner på ett långt liv. Pernilla Andersson lyckas (som alltid) ge denna låt ytterligare en dimension, framför allt med hennes känsliga röst och jag tror på vartenda ord hon sjunger.

”I hajars djupa vatten” är samlingens mest obskyra låt. Gunder Hägg spelade in den 1969 och återfinns på deras debut ”Tigerkaka”. Plura tar micken och ger den sitt oefterhärmliga avtryck på denna ganska udda och monotona låt. Skivan ”Tigerkaka” innehöll många låtar som spelades in för en radioteaterpjäs som handlade om Saltsjöbadsavtalet. Om just denna låt var ämnad för den pjäsen vet jag inte. Just ”Tigerkaka” kan anses som en start för hela musikrörelsen (katalognummer MNW 01P). Tore Berger (medlem i Gunder Hägg/Blå Tåget) bidrog 1971 med en nätt summa (300.000 kr) när MNW höll på att gå i konkurs och blev därefter en av förgrundsfigurerna inom MNW och hela musikrörelsen.

Sanna Carlstedt tar sig an ”Vem kan man lita på? Denna låten behöver nog ingen närmare presentation. Hoola Bandoola Band spelade in den 1972 och denna låt har kanske mer än någon annan fått stå som landmärke över musikrörelsen. Själv tycker jag det är en ok låt och inget mer. Sanna Carlstedt spelar mestadels visor och här tycker jag inte hon tillför låten någonting.

Archimedes Badkar tillhörde den del av musikrörselsen som spelade instrumental musik. Och som dom gjorde det! Jazz/Rock/Etno….många var musikstilarna som blandades när Archimedes Badkar intog scenen eller studion. Jonas Kullhammar ger sig här på ”Badidoom” som finns på albumet ”Tre” från 1977. Kullhammar är saxofonist och spelar här alla instrument själv. Han fångar tonen i detta stycke och får fram det ordnade kaos som Archimedes Badkar förmedlar i orginalet. Enda påpekandet är låtens längd, som i orginalutförandet är över 8 minuter. Här klockar det in på 3.53.

Asha Ali sjunger Röda Bönors ”Kärlek” från 1976. En underbar kärlekssång, ganska otypisk för denna tiden. Hon lyckas här bättre än orginalet, som är lite stelare. Asha Ali har en underbar röst och här lyckas hon dramatisera låten så mycket mer än orginalet. En av samlingens främsta tolkningar.

”Törnrosa” finns med på ”Sånger om kvinnor” från 1971. Där sjöngs den av Marie Selander. Länken mellan De lyckliga kompisarna och Marie Selander är hennes son Jouni Haapala, som  är medlem i denna grupp.  Här framför de “Törnrosa” i ett ganska frenetiskt tempo med Marie Selander på gästsång.”Resultatet blir över förväntan. Texten handlar om tristessen och ångesten i Stockholms förorter (här exemplifierat av Hässelby Gård). Ångesten kanske inte förmedlas lika utsökt som på orginalet men försöket är bra.

Peter Lemarcs ”Kort vals till min älskade” kom 1987 och här ger sig Toni Holgersson i kast med denna vackra låt. Både Lemarc och Holgersson har unika röster och i den här typen av lågmälda låtar kommer den till sin rätt allra bäst. Toni Holgersson är på gång med ett nytt album som beräknas släppas till våren 2010. Jag tror vi är många som längtat efter ett sånt besked.

Sist ut är Love Antell från Florence Valentin. Contact’s ”Samma vindar, samma dofter” är det som tolkas. Orginalet finns på ”Hon kom över moon” från 1971 och är en av musikrörelsens mest framgångsrika album räknat i sålda ex, mer än 100.000. Contact kan sammanfattas som ett folkrockband med två lysande låtskrivare, Ted Ström och Lorne De Wolfe. Love Antell gör en strålande tolkning och angriper texten med pondus och självsäkerhet. Det låter som den är hans egen. Passande avslutning på ett utmärkt album.

Torsten Ferm

Tags:

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

17

12 2009

Your Comment