Ett gediget pophantverk
- John Mayer ”Battle studies” (Columbia/Sony)
För vänner av lagom tillrättalagd, finslipad, välproducerad radiopop är John Mayers ”Battle Studies” en guldgruva. Ibland kan denna variant av musik bara flyta förbi som bakgrundsmusik i klädaffären eller hemma. Men tar du dig tid; och det tycker jag du ska göra med denna platta och riktigt lyssna in den, så kommer du att upptäcka att det är de små, små detaljerna som gör Battle Studies till ett gediget pophantverk. Tillsammans med garvade studiomusiker som basisten Pino Palladino, Ian McLagan på keyboards, gitarristerna Waddy Wachtel och Robbie Mc Intosh så mejslar John Mayer och producenten/trummisen Steve Jordan fram ett sound som växer efter hand.
Förra studioplattan Continuum var fylld av mycket bra låtar med ett stänk blue eyed soulkänsla. De tre inledande spåren Heartbreak Warfare, All we ever do is say goodbye och Half of my heart på Battle Studies förmedlar detsamma. Hitvarning utfärdas i första hand när det gäller den sistnämnda låten. Taylor Swift gästsjunger två rader och tillför ingenting i mina öron. I Whosays låter John Mayer stundtals som en ung Paul Simon med plockande akustiskgitarrer och tramporgel signerad Ian McLagan. Blue eyed soulkänslan fungerar fint i Perfectly Lonely som gungar fram i mediumtempo med John Mayers egna claptonlight instick på guran.
Bluespuritaner kanske sätter tolvtakter i halsen och hoppar över plattans uppdaterade version av Robert Johnsons bluesklassiker. Men det är ingen fara på taket för de avslutande spåren på Battle Studies är patenterade små poppärlor som kommer att följa dig i radion, på Spotify eller i din favoritgalleria under vintern och kommande vår.
Bengt Berglind
