En värdig comeback
Förhoppningsvis behöver inte Toni Holgersson någon närmare presentation, hans album från 90-talet borde vara tillräckligt för att folk ska veta vem han är. Nu är han tillbaka efter många års tystnad på grund av drogmissbruk och hemlöshet. Både SVTs och TV4s nyhetsprogram har gjort små reportage om hans comeback, men man valde att lägga det stora fokuset på att Toni har tagit sig ur missbruket och hemlösheten. Däremot valde man inte att göra ett kulturreportage och ta upp hans nya musik (den hördes lite i bakgrunden, i något av reportagen vill jag minnas), vilket är synd eftersom det är både Holgersson och hans musik värd.
Holgersson har lyckats att locka till sig ett par mycket intressanta gästartister som gör att skivan lyfts ytterligare ett snäpp. Anna Maria Espinosa gästar på ett par spår och hjälper till att göra låten ”Och så går dessa dagar” till att bli skivans absolut vassaste spår. Markus Krunegård gästsjunger på ett spår medans Martin ”Jag är med på nästan alla svenska skivor” Hederos lirar fiol och klaviatur hela skivan igenom.
Med tanke på vad Holgersson har tagit sig igenom skulle man kanske kunna vänta sig totalt nattsvarta texter, så är inte fallet. Visserligen är texterna mörka och personliga men de har samtidigt ett ljus och förmedlar ett hopp om något bättre. Musiken är långt ifrån enformig utan ger lyriken liv samtidigt som det utmanar hörseln med små fina finesser och utspel som gör lyssningen till något spännande varje gång.
”Ibland kallar jag det kärlek” är en fullt värdig comeback som är bra mycket bättre än vad jag någonsin kunde ha hoppats på, den når inte riktigt upp i samma klass som ”Zigenaren i Månen” (från 1991) som är en personlig favorit men den är bra mycket bättre än 1993 års ”Blåa Andetag”. Hela skivan är intressant och bra. Mina favoritlåtar i skrivande stund är ”Ibland kallar jag det kärlek”, ”Och så går dessa dagar” och ”Parken”.
Lars Svantesson