En röst från det förflutna
- Peter Frampton ”Thank You Mr. Churchill” (AM/Playground)
När jag i mina yngre dagar i mitten på 70-talet seglade på nordamerikanska
västkusten kom jag självfallet i kontakt med den rockstinna FM-radion. Från
Vancouver i norr till San Diego i söder pulserade rocken taktfast ut i etern.
Sändningarna innehöll musik med Little River Band – ”It’s A long Way There”,
Blue Öyster Cult – ”(Don’t Fear) The Reaper”, Lynyrd Skynyrd – ”Free Bird” och
sist men inte minst Peter Frampton och ”Do You Feel Like We Do”. Titlar som för
evigt är tryggt förankrade i rockens historia. Den sistnämnda för övrigt en
drygt 14 minuter lång rockdröm som grundmuras med den inledande kranka
blekhetens eftertänksamma text – ”Well, woke up this morning with a wine glass
in my hand”.
En skattkista fylld av musik hade öppnat sig och jag borde ha varit iklädd
grötrock i stället för avklippta jeans när vällingklockan prompt basunerade ut
att åtta glas var slagna och att rockmusiken hade fått ett stabilt fotfäste. Det
kändes som att 70-talet var ett decennium då allting hände. USA hade mycket att
erbjuda på den tiden. Inte bara musiken upplevdes som övertygande utan också
livsstilen och atmosfären var inbjudande.
Peter Frampton föddes i Beckenham i grevskapet Kent 1950. De första åren i
karriären tillbringades han tillsammans med Small Faces frontman Steve Marriot i
välrenommerade bluesbandet Humble Pie. Solokarriären började 1971, varvid ett
antal studioplattor utan kommersiell framgång följde. Levnadsbanan kröntes
sedemera med legendariska dubbelalbumet Frampton comes alive (1976). Dåtidens
mest populära och sålda liveskiva som än idag är ansedd som en milstolpe i
modern tideräkning. Frampton blev på denna skiva pionjär med den mycket
effektfulla ”talk-box” gitarren. Omslagsbilden på Rolling Stone föll naturligt
in och en rockstjärna var född.
Frampton’s förra skiva – den kritikerrosade Fingerprints (2006) – var helt
instrumental och innehöll en varierad sammansättning av allehanda musiker och
låtar. En mycket duktig musiker som jag gärna vill framhäva i det här
sammanhanget är Warren Haynes som normalt spelar i Gov’t Mule/Allman Brothers.
Ett exempel på låtval var Soundgardens ”Black Hole Sun” som i och med denna
tolkning blev pånyttfödd. Mer än så behövs egentligen inte sägas för att förstå
digniteten av den skivan.
Premiärminister Churchill’s cigarr har för länge sedan slocknat. Det är likväl
aldrig för sent att tacka den man som bidrog till att Frampton’s far lyckligt
återvände till England efter 2:a världskriget. Titelspåret sliter i världsfrågor
och bollar mellan krig och fred. Det gör framförandet än mer nervkittlande och
färgsprakande. Osämjan mellan länder och folkslag återspeglas i ett blixtrande
agerande med sång och gitarr där blott kärleken är det enda vapnet.
Gitarren glöder än mer intensivt i ”Asleep At The Wheel”. Här härskar ett tungt,
aggressivt komp med slumpvis utslängda gitarrsolon. ”Yxmannen” träder fram i
full personifiering med gitarren i högsta hugg. Känsliga lyssnare varnas för en
ofattbar instrumentell utbrytning c:a 4:30 in den nästan 7 minuter långa låten.
Texten å andra sidan handlar om folk som driver omkring utan att komma tillrätta
med tillvaron.
Den råstarka attityden fortsätter i ”I Want It Back”, ”Solution” och ”I’m Due A
You” där arena-rocken med dess sfär ånyo blir uppmärksammad. Det är utan tvivel
både högst anmärkningsvärt och samtidigt beundransvärt att en så distinkt äldre
gentleman kan rocka loss så kraftfullt och dessutom ro iland med det. En bra
förebild för yngre musiker som inte kan annat än att vara stumma av beundran och
bara sitta som gapande fågelungar på en pinne.
Albumet har förvisso även sina lättare sidor. ”Vaudeville Nanna And The
Banjolele” är en behagligt, charmerande sång framförd med en mandolin. Här
påvisas hågkomsten av tiden då Frampton som ung längtansfull pojkspoling stod
och tryckte vid den lokala musikaffärens skyltfönster. Där inne hängde
gitarrerna och hägrade som godis. Han fick dock till en början nöja sig med
Farmors banjo, som kom att bli det första instrumentet han lärde sig spela.
Skulle Frampton händelsevis passera musikaffären idag, så lär försäljaren komma
ut bugandes med hatten i handen.
”Suite Liberty” är en 8 minuters instrumental klenod som visar på Frampton som
den enda sanna virtuosen han är. Akustiskt mixas med elektriskt i en klädsamt
jazzig touch av högsta klass.
Skivan avslutas med den latinoklingande ”A Thousend Dreams” där den spanska
gitarren firar triumfer. En värdig och positiv avslutning som ingjuter hopp om
framtiden med allt vad det innebär.
Frampton’s 14:e studioskiva innehåller en mångsidig blandning av olika
musikstilar och är den bästa som han gjort på ett kvarts sekel. Även om
återblickarna är många, så framställs musiken med modern skärpa. Den excellenta
produktionen bidrar till att lyfta fram Frampton både som låtskrivare och
gitarrist. Två ämnen som han behärskar till fullo. Ni som har Eric Clapton som
ledstjärna bör fresta hörselsinnet med den här skivan. Jag är helt övertygad om
att ingen lämnar den seansen besviken.
En kuriositet i sammanhanget är att Frampton självfallet har medverkat i både
The Simpsons och – min egen personliga TV-favorit – Family Guy. Dessa bedrifter
visar om inte annat mångsidigheten hos denna artist på ett smått häpnadsväckande
sätt, inte sant?
Thomas Claesson
