nyaskivor.se

Ace Frehley ”Origins Vol. 1” (Steamhammer/Border)

Det ska sägas direkt att det inte är några fel att höra dessa tolv klassiker (nåja) på en och samma skiva med en och samma ljudbild. Men om det var nödvändigt att göra på detta vis är en annan sak. Känslan av ”både och” har nästan aldrig varit mer påtaglig för undertecknad i skivsammanhang. Det vill säga; en del är riktigt bra och en del är inte alls bra.
Ljudbilden har en passande livekänsla och känns – till skillnad från mååånga skivsläpp numera – inte överdrivet polerad. Stort plus i kanten!
Nämnda livekänsla förstärks av att det i de låtar Ace själv sjunger låter som att ett fyllo i ett coverband har tagit över mikrofonen. Observera att det sistnämnda INTE ska ses som något positivt. Nej, den lilla gnutta sångröst Ace en gång hade är i stort sett puts väck. Hur han kommer att låta på framtida konserter vill jag helst inte tänka på. Rösten spricker mer eller mindre vid flera tillfällen. I synnerhet i avslutningslåten (se längst ner) men också i Street Fighting Man (The Rolling Stones) och i gamla Kiss-örhänget Parasite. Synd och skam…
Det ska dock sägas att Ace i just Parasite nästan sätter sitt eget solo från 1974 och det som inte låter exakt som då gör han faktiskt bättre. Inte illa!
Apropå Kiss-örhängen låter Cold Gin riktigt pigg med extra plus för det glödande, förlängda gitarrsolot i slutet. Å andra sidan är det inte så lite ironiskt att Mike McCreedy (Pearl Jam) gästar på gitarr i just den låten.
Emerald (Thin Lizzy) gästas av Slash och låter i stort sett som den ska musikaliskt, men de där originaltvillinggitarrerna låter onekligen på ett speciellt sätt i original. Synd bara att det åter igen är det där med rösten…Och att det var första smakprovet som släpptes från skivan ifrågasätter jag starkt, för den får pisk av flera andra.
Förutom alltid lika magiska White Room (Cream) i vilken Ace sånginsats pallrar sig upp till godkänt är bästa låten Fire and Water (Free) med Kiss-giganten Paul Stanley på sång. Och vilken sånginsats han gör; inlevelsefullt och med känslan av att det verkligen är en låt som han ”går igång på”.
Ännu en Kiss-cover, Rock N Roll Hell, avslutar det hela och det är ju en låt som bär med sig en del kuriosa. Ace avbildas på omslaget till Creatures of the Night men spelar inte ett smack på hela skivan, Kiss-versionen är egentligen en cover i sig eftersom Bachman Turner Overdrive spelade in den lite annorlunda ursprungsversionen och dessutom är ingen mindre än Bryan Adams medförfattare. Låten då? Tja, förutom skivans sämsta sånginsats funkar den skapligt, men saknar dynamiken i Kiss-versionen.
Sammantaget är det en skiva som funkar okej för stunden. Men nog hade det varit mycket roligare med nya Ace-originallåtar, nästan oavsett kvaliteten på dessa. Å andra sidan; i och med skivtiteltillägget (Vol. 1) är det kanske bara att vänja sig vid att Ace numera gärna ägnar sig åt att tolka andras låtar.

Magnus Bergström

Diverse artister ”Hidden Treasures – Singer Songwriters from Home” (Hemifrån)

Här har vi ännu en skiva som sammanställts av Peter Holmstedt på Hemifrån. Det är en hyllning till genren Singer-Songwriter med artisterna Greg Copeland, Keith Miles, Barry Ollman och Bob Cheevers var för sig. Artisterna har skrivit allt själva.

Det är verkligen Hidden Treasures. En mycket bra skiva som snuddar vid mästerverk om det nu inte vore för några av dom arton låtarna som drar ner betyget. Men det är en hyllning med hög kvalité.

Om man nu skall lyfta fram en låt från varje artist så får det bli enligt följande:

Bob Cheevers These Are My Words

Keith Miles Homeland

Greg Copeland Are You Here, har ett långt intro men sedan kommer en vacker ballad

Barry Ollman The World Is Your Apple

Börje Holmén

Se även tidigare recenserade samlingar från Hemifrån:  Music From Home del 1 och del 2.

Kate Campbell ”The K.O.A.Tapes (vol 1)” (Hemifrån)

Kate Campbell är inget nytt namn på folk/alt.countryscenen. Hon skivdebuterade redan 1994 och släpper här sitt åttonde album. Kate är uppvuxen i Mississippi och får väl räknas till R&B-genren även om hon har en mängd andra musikaliska influenser. Hon är dotter till en predikant vilket satt sin prägel i hennes texter och budskap. Kate har lagt till några favoriter som covers till sina egna låtar på den 20 spår långa skivan.

Kate har en ruskigt vacker röst. Det är lågmält, mestadels akustiskt och skivan är mycket välarrangerad musikaliskt. Sedan kan man kanske tröttna på den överdrivet religiösa tonvikten. Ja vem kan hon liknas vid då…tja Emmylou Harris ligger nog närmast till. Inlyssningsspår: Strangeness Of The Day – Seven Miles Home.

Börje Holmén

Caroline Aiken ”Broken Wings Heal” (Hemifrån)

Singer-songwritern Caroline Aiken har släppt sitt sjunde album. Caroline har varit aktiv sedan slutet av sextiotalet och blev i  Atlanta Mag omnämnd som ’bästa akustiska akt’. Hon har  turnerat och spelat in med med Bonnie Raitt och Indigo Girls och har en lång meritlista som förband åt bl a Muddy Waters, Little Feat, Beach Boys…

Caroline har många musikaliska beröringspunkter med The Indigo Girls men dessvärre är musikvalet ojämnt. Bra låtar varvas med skval vilket ger ett minst sagt spretigt intryck.

Det är professionellt arrangemang rakt igenom och hennes röst gör att skivan trots allt är lyssningsvärd.

Låtar att börja med: Mission Of Angels – That´s What I Heard – Comfort Is Deep

Börje Holmén

Richmond Fontaine ”You cant go back if there’s nothing to go back to” (Decor/Border)

Egentligen har inte Lasse Winnerbäck så mycket att göra med detta sista album från Richmond Fontaine. Men om han nu har det så låt mig förklara närmare. Låtskrivaren och ledaren för Richmond, Willy Vlautin, skriver bra låtar på många sätt både när det gäller text och musik. Detta gäller även för Lasse W. Det är en sak till som förenar de bägge. De har oerhört tråkiga sångröster, som inte är så nyansrika eller har något större omfång. Toleransen för manlig pratsång är annars  ganska hög emellanåt, därom råder ingen tvivel.

Så ett helt album  som ändå har en del bra låtar och texter blir i längden svårt att ta in. Dessutom ligger låtarnas tempo ungefär på samma nivå. Texterna är ofta små noveller från baksidan av det amerikanska vardagslivet om alkoholism, arbetslöshet och annat elände.

För något år sedan bildade Willy ett nytt band, Delines med en kvinnlig  sångerska. Då kom hans starka låtar fram, melodierna var klarare och fick mer färg. Nu påstår Willy och resten av bandet att detta är deras sista album som Richmond Fontaine eftersom gitarristen numera bor  på våra breddgrader, i Danmark. Hoppas The Delines gör comeback för det är Willy Vlautins musikskapande värt.

Bengt Berglind

Paul Carrack ”Soul Shadows” (Carrack UK/Border)

Det är fortfarande svårt att motstå rösten bakom de enastående hitsen ’How Long’
(Ace 1974) och ’Tempted’ (Squeeze 1981). Lägg därtill en oöverskådlig räcka av
visitkort från tiden i Mike and The Mechanics varvat med den på senare tid egna
solokarriären.

Även om det inte finns någon melodi i tillnärmelsevis de digniteterna på det här
albumet, så visar Carrack upp en sådan övertygelse att han med lätthet fångar in
lyssnarens hjärta i sin famn.

Redan öppningsspåret ’Keep On Loving You’ andas ömhet och tillförsikt. Den
behagligt medryckande stämman skapar än en gång en lugnande inre balans som inte
släpper förrän de elva sångerna är avverkade.

Med okonstlad elegans fortsätter munspelsbaserade ’Sleep On It’ och de något
mera pådrivande ’Bet Your Life’ och ’To Good To Be True’ visar att Carrack’s
dragningskraft på intet sätt har avtagit.

Den rogivande ’Share Your Love’ avslutar signifikant albumet som är fyllt av
själ och värme. Paul Carrack har sedan början av 70-talet tillfört en ansenlig
mängd av harmoni och välbehag. ’Soul Shadows’ fortsätter på den inslagna vägen.

Thomas Claesson

Malcolm Holcombe ”Another Black Hole”  (Gypsy Eyes/Border)

Gillar du som jag rosslande manliga sångare vars röst tycks vara märkta av ett hårt leverne och tunnor av whiskey? Malcolm Holcombe är inte lika rosslande som Tom Waits, mer en lightversion av densamme. Soundet är country, folk, blues och svampfärgat. Jodå, Tony Joe White gästar med sitt karaktäristiska gitarrsound.

Malcolm stötte jag på förra året då han spelade in en platta av liknande slag men lite mer Nashvillesound. Denna gång bjuder han på ett mer sparsamt och rivsamt ljudlandskap på resan in i americanaland. Ibland med lagom rosslig sång eller bara recitation till en träskig groove.

Another Black Hole kommer väl inte att hämta hem några Grammies, men svänger småskönt ändå.

Bengt Berglind

Blandade artister ”God Don’t Never Change / Songs of Blind Willie Johnson” (Alligator/Border)

Tributplattor kan var ganska kul ibland om de görs med omtanke och  känsla. Sen gäller det att plocka ihop ett gäng intressanta musiker och band som tolkar artisten i fråga på ett bra sätt. Men det kan också vara så att de tillför musiken något nytt genom att leda in nya element i det hela.

I det här fallet så är artistskaran på pappret smått imponerande. Tom Waits, Lucinda Williams, Cowboy Junkies, Maria McKee, Blind Boys of Alabama, Rickie Lee Jones, Derek Trucks, Sinéad O`Connor och Luther Dickinson.

Visst ser det bra ut att kolla in när detta gäng av legendarer tolkar gamla blueslåtar. Nu vet jag inte riktigt vad som fallerar här men det varken händer eller tänder till. Bluespärlor som Nobody´s fault but mine, Soul of the man, John the revelator och Trouble soon will be over borde i händerna på artistskaran framkalla ett lyckorus, fast I blues. Men det bara inte vill sig. Tom Waits låter som Tom Waits. Lucinda Williams likaså. De stannar kvar inom sin egen ram. Det gör även Blind boys.. men då funkar det, möjligen för deras gospel och blues ligger närmare Blind Wille Johnson är någon av de andra. Som sagt var, det blev mer cover än tribut denna gång.

Bengt Berglind

James Hunter Six ”Hold on” (Daptone/Border)

Engelsk gitarrist och sångare som har harvat runt ett tag utan att verkat hitta rätt. Första albumet för några år sedan var av hög kvalité men sen har det inte hänt så mycket. James Hunters musik är fylld av rhythm and blues, femtiotalsrock och en dos soul a’ la sixties. Det är inte en musikinriktning som ligger i frotlinjen idag, datorena har tagit över på många fronter i musikskapandet.
På Hold On har i alla fall James Hunter hittat hem i och med att han har blivit signad av Daptonestallet. Ni vet musikkollektivet som låg bakom många av Amy Whitehouses läckra soularrangemang och även medverkade på scen med henne.
Det hörs lång väg att James och band ligger rätt i sitt sound med rätt producent och ljudtekniker. Speciellt är det kul med de många soulinflenserna i hans sång. James luftar sin kärlek och inspiration från Sam Cooke med flera av de tidiga soulikonerna. Det skulle var kul att höra ett album med Jerry Williams i den här omgivningen; här finns säkert det sound som han skulle gilla att lira.
Så vänner av tidig soul, rhytm and blues och rock – kolla in James Hunter Six. Det brukar Van Morrison göra, han är ett fan av rang.

Bengt Berglind

Long Ryders ”Final Wild Songs” 4cd-box (Cherry Red/Border)

För något år sedan återutgav skivbolaget ett av Long Ryders album. Nu har man gått ett steg längre och samlat ihop hela bandets karriär i en cd-box på fyra välmatade skivor.

Förutom det som gavs ut reguljärt finns här en liveupptagning från Danmark och Holland 1984, samt en hög demos och akustiska versioner av deras låtar.

Long Ryders var lite av förgångare med sitt americanasound i ett åttiotal där synthbanden stod som spön i backen. Visserligen hade band som Byrds och Poco lirat countryrock sedan länge; men Long Ryders lade till punkattityd och ännu mer rock till sitt countrystuk. Sen hade bandet det som många andra både då och idag saknar, nämligen utsökta låtskrivare och sångare i Sid Griffin och Stephen Mv Carthy.

10-5-60 EP och Native Sons kom 1983–84, State Of Union 1985 och Two Fisted Tales 1987 sen var det slut på Long Ryders. Att man var ett bra liveband hör man tydligt på den här boxen. Men skivbolaget var inte nöjd med försäljningssiffrorna och ville välja ut singlar som skulle mixas om för att passa radion bättre. Allt detta och mycket därtill gick åt pipsvängen för Long Ryders.

Att arbeta sig igenom en cd-box med så här stort material borde premieras på något sätt, men tillhör man musiknördarnas riksförbund så ska det bara göras.

I detta fall med Long Ryders kan man lätt konstatera att det kanske är många countryrock- och americanavänner som har gått miste om en box med alla dessa cowpunk-godbitar, som håller väl idag. Rådet för dagen blir då köp, köp och lyssna i kapp. För det är Long Ryders väl värda.

Bengt Berglind