nyaskivor.se

Decrepit Birth ”Polarity” (Massacre/Sound Pollution)

Polarity är bandets tredje fullängdare men det är första gången jag stöter på dem. Detta är dödsmetall med allt vad det innebär, brutala riff avlöser blastbeatsen. Jag skulle dock vilja jämföra DB med Malevolent Creation som jag recenserat tidigare. Som ni kanske minns så skrev jag att MC var ett ganska tråkigt dödsmetallband, de saknade finness som jag anser finns i genren. DB har den här finessen som jag letar efter hos sådana här band. De byter tempo och stil och gitarren leker fint över halsen i, ganska ofta, riktigt härliga och fina slingor, såklart blandat med riktigt tunga och snabba riff.

Sångaren är dock inte min typ av growlsångare, det är det som inte gör DB till ett varaktigt band för mig. Där krävs det också en hel del för att det ska nå upp till mina krav, det räcker inte med en sångare som i princip står och ljudar ut, trycker ut, eller rent utav bara vräker ur sig ord. Growlsång kan vara så mycket mer. I vissa partier passar det dock bättre än vad det gör överlag.

Låtar som utmärker sig är Polarity, Solar Impulse (med ett trumintro som påminner mig om Panteras ”13 Steps To Nowhere”), Mirroring Dimensions. Men överlag så är inte detta album en jättehit, det är stundtals ganska bra men helheten räcker inte till. Det ska dock bli intressant att se vad de kan åstadkomma i framtiden, kanske sångaren kan utvecklas till en högre nivå. Betyget för Polarity blir 2 ½/5 djävulshorn.

Martin Engström

Malevolent Creation ”Invidious Dominion” (Massacre/Sound Pollution)

Detta är ett band som jag aldrig hört talas om så det var lite intressant att kasta sig in i albumet Invidious Dominion utan någon relation till bandet. Skivan börjar ganska bra med introt på United Hate, men låten blir tyvärr tråkig ganska fort. Och det sorgliga är att det fortsätter i samma stil skivan ut. Det finns endast ett fåtal riff som känns bra, trummorna möljer mer än ”förgyller” musiken. Sångaren gör heller inte saken bättre, en dålig röst som blir tråkig i längden.

Jag minns när jag först hörde denna typ av musik för många år sedan, då blev jag mest fascinerad över att de kunde spela så fort (visst, Slayer spelar också fort men de kör inte med blastbeat). Men med mera kött på benen inom denna genre så har jag nu blivit mera kräsen eller förstående för vad som kan göra det så bra. Det räcker inte med bara fart, och tyvärr är det nästan det enda som Malevolent Creation har. Jämfört med Bloodbath, som är ett av mina favoritband bland dödsmetallen så har Malevolent inte mycket att erbjuda. Jag måste också berätta att jag inte ens la märke till att det bytte låt när jag lyssnade på skivan. Så monotont och repetitivt kändes det vid de första genomlyssningarna.

En ljusglimt på skivan är Target Rich Environment som drar igång med ett riktigt härligt intro, som senare övergår i mer mangel tyvärr, men den känns ändå något starkare än övriga låtar.

En sammanfattning är att detta är brötig musik som inte utmärker sig från mängden, betyget blir 1 ½ djävulshorn. Jag är helt förbluffad över att detta skulle vara bandets elfte studioalbum, jag förstår varför de aldrig nämns bland de stora namnen i genren. Det är ett album som inte ger något nytt till genren, utan bara mer oljud.

Martin Engström

Demonica ”Demonstrous” (Massacre/Sound Pollution)

Med tanke på undertecknads svaghet för thrash metal á la Bay Area så är det inte konstigt att jag blev glatt överraskad av sidoprojektet Demonica (med medlemmar från Mercyful Fate och Forbidden). Och att döma av recensionerna världen över är jag inte ensam om att tycka så.

Största utopstecknet är sångaren KLaus Hyr, för med en sångare av den kalibern är halva segern vunnen liksom. Möjligtvis kan man anmärka en aning på en liten svacka i skivans mitt, men det är en anmärkning i marginalen.

Ett givet köp för fans av exempelvis Testament, Slayer och – självklart – Mercufyl Fate och Forbidden. Härmed framföres ett starkt önskemål om en uppföljare, tack.
 
Magnus Bergström

Zombiekrig – Undantagstillstånd (GMR/Border)

Thrash på svenska står det i pressmeddelandet och jag känner mig en aningen skeptiskt inför den skiva som nu ligger framför mig. Skivan heter ”Undantagstillstånd” och framförs av Zombiekrig. Jag gillar oftast texter som framförs på svenska, men det har en benegänhet att låta ganska fjantigt när man blandar det med growling och skrik, men jag upptäckte snart vad fel jag hade…

Det är hårt, det är rått och det är fullt ös rakt igenom när Zombiekrig med Axel Widén i spetsen dundrar igång. Man lyckas i albumet bygga upp en stämning eller en illusion om ni så vill, av att världen  är smutsig, skitig och fylld utav zombies. Det ligger en känsla av desperation över varje låt och jag kan inte låta bli att fascineras över det faktum att de lyckats så väl med att förmedla en sådan känsla.

När ”Undantagstillstånd” når sitt slut och jag upptäcker mig vara tillbaks i den vanliga världen igen så tar det inte lång stund innan jag är tillbaks i musiken igen, för det är en intressant värld att uppleva om och om igen.

För den som längtar efter stenhård thrash i bästa Kreator-manér, eller Megadeth för den delen, så är detta skivan för dig. Growling på svenska blir inte mycket bättre än såhär.

Favoriterna är ”Håll käften och ge mig dina pengar” och ”Fylla dig med svart”.

Tobias Blixt

Doomshine ”The Piper At The Gates Of Domm” (Massacre/Sound Pollution)

                                 Spotify

Det här är gloomy and doomy enligt regelboken. Doomshine har kallats det tyska svaret på Candlemass och rent kvalitetsmässigt, vad tunga riff, låtbyggen och framförande anbelangar, lever tyskarna upp till jämförelsen mer än väl. Faktum är att de klarar sig själva, utan att behöva jämföras med svenska doomlegenderna.

The piper at the gates of doom är andra studioalbumet. Debuten Thy kingdom come kom 2004. Öppningen Sanctuary demon på andra studioalbumet The piper at the gates of doom (ja, jag vet: fyndigt…) sätter ned foten för fortsättningen: stöpt i bly mullrar den ståtligt fram så sakteliga att jag för en stund tror den går baklänges till början igen. Det är låånga låtar, flertalet klockar in på runt 8 minuter. Dock blir det aldrig tråkigt. För en doomfantast som undertecknad är detta en platta att njuta länge av. Fyndigheten i låttitlar, albumtitel (ja, även bandnamnet i viss mån) gör mig ändå lite fundersam. Hur pass mycket tar Doomshine sin grej på allvar, egentligen?  Doom med glimten i ögat är en inte helt vanlig kombination…. Waltzhalla? Men ok då, valstakt är det faktiskt.
Hursomhelst: en självklar 4:a i betyg blir det.

Mats Johansson

Catamenia ”Cavalcade” (Massacre/Sound Pollution)

Efter några genomlyssningar av detta album så får jag känslan av att det är ett band som är lite ”förvirrade i sig själva”. Jag har märkt att låtarna skiljer sig en hel del ifrån varandra under skivans gång, det verkar vara ett band som inte riktigt bestämt vad de vill spela för genre. Ta första låten Blood Trails som är en ganska glad och uppåt tempolåt, lite mer av det rockigare slaget. Medan en låt som Quantity of Sadness ger mig vibbar av gammal dödsmetall. Detta är dock väldigt konstigt eftersom det är ett band som funnits sedan mitten på 90-talet och släppt hela sju fullängdare. De borde ha hittat sin grej! Jag ska dock inte säga för mycket eftersom detta är det första jag hört av bandet.

Men man har i bandet två sångare som ger en ganska bra bredd på den vokala biten. Vi bjuds på growl i stil med Children of Bodom och Amon Amarth och sedan en snällare rockigare rensång som påminner om Poisonblack. Man slänger också in, bland de rockigare bitarna, lite blastbeat stundtals. Enligt Massacre records är genren Heavy Metal, men det finns absolut inslag av råare stilar.

De flesta av låtarna passerar dock ganska obemärkt förbi mig. Det finns inga riktiga dunderhits på den här skivan, några enstaka melodier kan dock finna sig en plats i hjärnbanken en tid framöver. Två favoriter är The Path That Lies Behind Me och A Callous Mind.

Skivan får 2/5 djävulshorn från mig. Det är tydligen ett rutinerat band som producerat en skiva som jag tycker låter som ett ofullständig debutalbum.

Martin Engström

Watain ”Lawless darkness” (Season of Mist/Sound Pollution)

Det här är i stort sett det enda jag har lyssnat på i sommar.
En märklig kontrast mot det ljus och den värme vi har förunnats i år.
Black metal shall be reborn, lovar dom, Watain från Uppsala.
Med nya plattan Lawless Darkness infrias löftet med råge.
Det är ett mästerverk som förnyar och breddar genren.
Det är så, ursäkta, jävla bra att jag härmed skulle kunna släppa pennan.
För vad kan komma härnäst, som toppar Lawless Darkness?
Samtidigt vore det ju dumt att ge upp, nästan som att uppmana också Watain att nu kan ni lägga av, grabbar. Ni kan inte göra bättre än så här. Men det kan de ju förstås. Lita på det.

Nu bör jag komma till saken, förstår jag. VARFÖR är detta så in i mörka helvitte bra?
Varje ackord och ton, vartenda uns av ljud på Lawless Darkness är genren troget.
Inte desto mindre finns här förnyelse i form av en räcka vidunderligt vackra melodier.

Ja, faktiskt.

Med ett ofattbart bra låtmaterial, framfört lika oförståeligt mästerligt, kan betyget bara bli ett.

Mats Johansson

1349 ”Demonoir” (Indie Rec/Sound Pollution)

Efter en lyssning av 1349:s femte fulllängdsalster Demonoir är jag fullständigt utmattad. Det är en brutal, överväldigande ljudmatta man utsätts för, trots små, små finstämda inslag av till och med piano i något spår, och efteråt är man glad att det är över. Missförstå mig inte nu. Det är i positiv mening jag skriver det. Demonoir är nog det bästa de har knåpat ihop hittills, Archaon, Frost, Ravn och Seidemann i norska black metalbandet 1349. Det är knallhårt som en smäll på käften, djävulusiskt ruskigt och omskakande. Allra bäst blir det på slutet i episka Pandemonium War Bells och The Devil of the Deserts. 1349 står 2010 på topp.

Mats Johansson

Black Breath ”Heavy Breathing” (Southern/Sound Pollution)

Detta är heavymetal när den är som allra bäst. Det är nytt och färskt kött som slaktas i mägder när jag lyssnar på Black Breaths debutalster Heavy Breathing. Bandet är från Seattle men det låter fan inte grunge för det.! Tvärt om. Det låter hårdare och mörkare än något annat just nu och dessutom låter det en aning svensk dödsmetal a la Grave, och faktum är att några av bandets influenser är just Grave, Entombed och Dismember och det är alltid jävligt gött att höra den typen av mörker. Kanske hade det passat bättre att lyssna på den här skivan under vintern för stämningens skull med alla tomtar och troll som smyger runt husknutarna och lurar med onda tankar om oss. Det är ialla fall stämningen jag får när jag lyssnar på titelspåret Heavy Breathing.

Black breath startade 2005 och har tidigare släppt en EP som gav bandet ett gott rykte och man har nu med sin debutskiva klivit in i leken på allvar. Jag kan bara föreställa mig hur stora de kommer att bli. Om nåt gammalt band kommer och ska visa vart kylskåpet ska stå så kommer Black Breath att spränga det.

Tony Sundberg

Syn:Drom ”With Flesh Unbound” (Vicisolum/Sound Pollution)

Det är glädjande att konstatera att svensk death metal är fortsatt välmående. Sundsvallgrabbarna i Syn:Drom levererar med sin debutplatta With Flesh Unbound i stort sett exakt det som ett death metal-fan vill ha: högt tempo och bra sång i stil med Morbid Angel och Vader, men med liiite mer melodier.

Speltiden 35 minuter är för genren helt ok = en lagom dos mangel när så önskas. Om dom melodiösa inslagen varit fler så hade betyget blivit högre. Det är sådana grepp som gör att death metal-band har möjligheten att sticka ut mer från mängden. För ska man anmärka på något så är det att ibland känns With Flesh Unbound som att lyssna på en och samma låt.

Bäst på skivan är inledande (ja, jag bortser från det ganska intetsägande introt) Scorned Messiah och avslutande Winds Of Disease, som båda är ganska varierade och med sångaren Jonny Pettersson i absolut toppform.

Jag måste också lyfta fram trummisen Daniel Mikaelsson som håller lika hög klass som dom stora namnen i genren.

Syn:Drom är onekligen ett intressant band att hålla ögonen/öronen på nu och i framtiden (då förhoppningsvis med fler melodiösa inslag).

Magnus Bergström