Blandar helvilt
Efter några genomlyssningar av detta album så får jag känslan av att det är ett band som är lite ”förvirrade i sig själva”. Jag har märkt att låtarna skiljer sig en hel del ifrån varandra under skivans gång, det verkar vara ett band som inte riktigt bestämt vad de vill spela för genre. Ta första låten Blood Trails som är en ganska glad och uppåt tempolåt, lite mer av det rockigare slaget. Medan en låt som Quantity of Sadness ger mig vibbar av gammal dödsmetall. Detta är dock väldigt konstigt eftersom det är ett band som funnits sedan mitten på 90-talet och släppt hela sju fullängdare. De borde ha hittat sin grej! Jag ska dock inte säga för mycket eftersom detta är det första jag hört av bandet.
Men man har i bandet två sångare som ger en ganska bra bredd på den vokala biten. Vi bjuds på growl i stil med Children of Bodom och Amon Amarth och sedan en snällare rockigare rensång som påminner om Poisonblack. Man slänger också in, bland de rockigare bitarna, lite blastbeat stundtals. Enligt Massacre records är genren Heavy Metal, men det finns absolut inslag av råare stilar.
De flesta av låtarna passerar dock ganska obemärkt förbi mig. Det finns inga riktiga dunderhits på den här skivan, några enstaka melodier kan dock finna sig en plats i hjärnbanken en tid framöver. Två favoriter är The Path That Lies Behind Me och A Callous Mind.
Skivan får 2/5 djävulshorn från mig. Det är tydligen ett rutinerat band som producerat en skiva som jag tycker låter som ett ofullständig debutalbum.
Martin Engström