nyaskivor.se

Ruined Soul ”My Dying Day”(Suicide/Sound Pollution)

                    I butik: 23 april

Hmmm, ordet stabil är kanske inte vad man som skivköpare vill läsa i en recension, i den ständigt pågående jakten på nya skivfynd, men vad ska man göra…

Svenska soloprojektet Ruined Soul i regi av Johnny Johansson (Disdain) har nämligen med My Dying Day gjort just detta: ett stabilt album som låter proffsigt (som alltid när Andy La Rocque är inblandad).

De inledande tre låtarna My Dying Day, Rivers of Blood och Destruction samt avslutande rökaren Alone (lyssna på det hypersnabba trummspelet) är klart bäst. Och av nämnda låtar är det Destruction som sticker ut mest. För att vara en låt på en death metal-skiva överraskar den med inledande tunggung, lugn vers och brygga för att sedan explodera i en mer traditionell aggressiv refräng. Allt kryddat av ett smakfullt gitarrsolo. Hmmm, det går onekligen att spåra ett musikaliskt släktskap med In Flames i just den här låten…

Trots flera positiva inslag når inte Ruined Soul riktigt ända fram. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är som saknas, men bristen på originalitet har ett lillfinger med i spelet. Och så är det förstås helt enkelt så att en skiva med mängder av gästspel aldrig riktigt blir lika homogen som en ”vanlig” bandskiva. Men visst är följande gästlista imponerande: Matias Kupiainen (Stratovarius), Niklas Stålvind (Wolf), Peter Huss (Shining), Jonas Kjellgren (Scar Symmetry), Benny Jansson (Ride The Sky), Marios IIiopoulos (Nightrage), Jonas Hörnqvist (Treasure Land), Janne Stark (Constancia), Olof Mörck (Nightrage), Tobias Jansson (The Law), Patrik Johansson (Arise) och Eric Rauti (Dreamland).

Äh, hur som helst: för den som tycker om välpolerad death metal helt fri från keyboards är det bara att kolla in Ruined Soul – och bilda sig en egen uppfattning.

Magnus Bergström

Rotting Christ ”Aealo” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Grekisk black metal á la Rotting Christ är inte att leka med. Det handlar uteslutande om mörka och mystikfyllda tongångar, oftast förstärkt av en mässande grekisk kör.
Sångaren Sakis Tolis är sig lik och bidrar i allra högsta grad till det typiska Rotting Christ-soundet, som även i övrigt låter som förväntat – något annat hade varit överraskande.
Nya given Aealo är en utmärkt uppföljare till bandets kronjuvel Theogonia, även om den inte riktigt når föregångarens högsta höjder.

Att nämna enstaka låtar utöver andra känns inte riktigt rätt, eftersom Aealo i mina öron är ett stycke musik indelat i kapitel. Men okej då, en låt som sticker ut lite extra på en i övrigt jämnstark skiva är Orders From The Dead, tack vare det rysliga gästspelet av avantgarde-artisten Diamanda Galás vars röst ger lyssnaren kalla kårar längs ryggraden.
Till sist är det bara att konstatera att för den som tycker om bandets nio tidigare skivor är det inget att tveka på: Aealo blir den tionde Rotting Christ-skivan i skivhyllan.

Magnus Bergström

At The Gates ”The Flames Of The End” 3DVD (Earache/Sound Pollution)

2008 var året då det hände: At The Gates bestämde sig för att tillfälligt återförenas, och ge bandet det värdiga avslut som det förtjänade. Avskedsturnén som följde innebar bandets sista livekonserter någonsin och blev ett segertåg med klubb- och festivalspelningar över hela världen.

Självklart resulterade återföreningen i en dvd. Men inte vilken dvd som helst, nej, en läckert förpackad trippel-dvd med en imponerande speltid på 5 timmar och 20 minuter (!) med följande innehåll:

Under A Serpent Sun – The Story Of At The Gates
Mycket tidiga bilder från replokaler varvas med nygjorda intervjuer och liveklipp = välgjort är bara förnamnet. Undertecknad var tonårig hårdrockare under At The Gates tidiga år, så klippen från den tiden är utöver ett dokument över bandets första steg, även ett tidsdokument över hur hårdrockarna då klädde sig och umgicks. Exempelvis känner jag igen mig när bandmedlemmarna pratar om hur festerna var ett gäng grabbar som satt i en ring på golvet och drack öl…

Purgatory Unleashed – Live At Wacken 2008
På andra dvd:n pratar vi inte nostalgi utan det handlar om ett vitalt liveband som låter som death metal när den är som bäst (vilket visar att bandet var före sin tid). Konserten från Wacken är intensiv och välspelad. Lägg till ett bra ljud- och bildjobb (även om klippen ibland är överdrivet snabba) och tittaren/lyssnaren är i death metal-paradiset.

Only The Dead Are Smiling – Live Material From The Vaults
Som namnet antyder är tredje dvd:n fylld med olika klipp från 1996-2008, av varierande kvalitet. Häftigast är att höra den enorma allsången i Slaughter Of The Soul i New York 2008. Aten, Grekland var platsen för bandets absolut sista livekonsert hösten 2008 och klippen där ifrån får mig att tänka ”nu är det roliga slut”.

The Flames Of The End är ett magnifikt avsked av At The Gates, bandet som skapade det världsberömda ”Göteborgssoundet”. Helt enkelt så nära den perfekta musik-dvd:n som man kan komma, och självklart ett obligatoriskt köp för alla hårdrockare på jordklotet. Go!

Magnus Bergström

Crematory ”Infinity” (Massacre/Sound Pollution)

Crematory heter det tyska goth/death bandet som under nästan 20 år har producerat musik som ändå på något vis inte slagit igenom fullt ut. Nog för att man varit aktiv under en lång period och man har släppt många skivor, men samtidigt kan de inte direkt länkas samman med andra giganter där ute. När deras senaste skiva ”Infinity” dök upp var jag en av få i min bekantskapskrets som faktiskt var medveten om detta. Jag ska dock ärligt säga att efter skivan ”Illusions” så hörde jag inte bandet förrän deras reunionskiva 03-04. Nu har man haft ungefär 6 år på sig sedan återföreningen, och det var 20 år sedan gruppen bildades; man tycker att de borde vara riktigt etablerade vid det här laget.

Jag kan bestämt påstå att jag är både positiv och negativ till den nya skivan. Att Creamtory började som ett lite för tungt band för min smak är det ingen tvekan om, men man har sakta ändrat på sig. Skivan ”Revolutions” var enligt mig en vändpunkt eller en ny början för bandet. Jag blev själv så imponerad att jag efter detta mästerverk inte tänkte missa ett enda album. Men sedan dess har bandet fortsatt att utveckla en mjukare sida. Det är på något vis till en överdrift. När det absolut inte är något fel på ljudbilden eller deras karaktär, känner jag ändå inte riktigt samma entusiasm som 2004. Jag hoppas att man vågar trycka till lite extra.

Det är absolut inte något dåligt album och för er som missat Crematory är detta en garanterat bra skiva att börja med. De flesta fans av den lite ”mörkare” genren inom metal skall nog hålla ögonen öppna för Infinity i affärerna eller på nätet. Jag hoppas ändå att man tuffar till sig aningen och försöker ta sig tillbaka till Revolutions. Några låtar man kan kolla upp från skivan är titellåten ”Infinity” men också ”Out Of Mind” samt ”Where Are You Now”. Deras cover på Monster Magnet´s ”Black Celebration” är intressant likväl. I mina ögon bör man kunna förvänta sig mer av Crematory, men det är ändå en bra skiva.

Ricky Löfqvist

Dark Tranquillity ”We Are The Void” (Century Media/EMI)

Det är när man hör skivor som den här som man är stolt över att vara född i Sverige.
I hela 21 år har Dark Tranquillity och deras melodiösa death metal haft en stor och viktig del i det så kallade Göteborgssoundet. Bandet har nått stora framgångar men rent allmänt anses ändå att dom borde vara ännu populärare (se In Flames).

På nya given We Are The Void är dom elektroniska ljuden påtagliga, men samtidigt bjuds på flera låtar som är både snabbare och hårdare än vad som varit fallet dom senaste åren. Motsägelsefullt? Javisst, men likväl lyckas bandet styra skutan i hamn på ett bra sätt.

Rivstarten med ösiga Shadow In Our Blood är en av skivans bästa stunder. Men min absoluta favoritlåt är In My Absence, ja det är rentav en av alla tiders bästa Dark Tranquillity-låtar. Suverän låt med suveränt gitarrspel av Niklas Sundin och Martin Henriksson. At The Point Of Ignition maler på i effektiv stil och lämnar lyssnarens öron mörbultade. Aggressiva I Am The Void med sångaren Mikael Stanne i högform är imponerande. Avslutar skivan på bästa sätt gör smått episka gothdoftande Iridium.

Individuellt måste självklart Mikael Stanne nämnas; hans röst är utan tvekan en av dom absolut bästa i hela death metal-genren. Han levererar alltid.

Att det trots ovanstående beröm inte blir toppbetyg beror på att några av låtarna är skrivna enligt typisk ”DT-mall” och därmed inte tillför så mycket.

Och trots ett nytt, bra skivsläpp så är det live som bandet verkligen kommer till sin rätt, vilket livedokumentationen Where Death Is Most Alive är ett lysande exempel på.

Så vad väntar du på…? Köp genast We Are The Void OCH biljett till passande konsert/festival med Dark Tranquillity.

Magnus Bergström

Skitliv ”Skandinavisk Misantropi” (Season of Mist/Sound Pollution)

Jag fick den här skivan utan att ha hört bandet förut så jag hade inga förväntningar alls. Det norska blackmetal-bandet SKITLIV som grundades av förre MAYHEM sångaren Maniac 2005 är aktuela med nya skivan ”Skandinavisk misantropi” fylld av explosiv aggression och jag dras med på en underjordisk resa där mörker möter ännu mer mörker, och där Maniac bekämpar demoner och andra fiender. Jag tycker det här är bra och jag kunde inte fått en bättre överaskning så här första dagarna på det nya året. Jag hör många likheter på den här skivan med MAYHEMs ”Grand declaration of war” från 2000. Bland annat partier där han tydligt pratar med ilska itället för att sjunga, för att kanske få fram sitt budskap tydligare.

Faktum är att Skitliv och deras nya skiva är bättre än det mesta inom black metal-scenen idag och jag vet inte om det beror på att jag har en kärleksrelation med MAYHEMs musik men det skiter jag i för jag gillar det här och jag kommer fortsätta lyssna mycket. En annan sak jag vill berömma är bandnamnet SKITLIV som klingar bra och passar sån här typ av bra musik bra. Om jag ska nämna någon favoritlåt så är det ”Towards the sea of loss volture face kain” där den engelske poeten David Tibet medverkar. Förutom Tibet så medverkar fler grymma vokalister på skivan, bland annat Attila från MAYHEM och Gaahl från Gorgoroth och det gör bara skivan ännu bättre. Det här är grymt!

Tony Sundberg

Drudkh ”Microcosmos” (Season of Mist/Sound Pollution)

Drudkh från ukrainska storstaden Charkov är måna om sin aura av mysticism. Ger inga intervjuer, har heller ingen hemsida och informationen i skivkonvoluten är minst sagt knapphändig.

För något år sen bytte de skivbolag till franska Season Of Mist, som ganska omedelbart passade på att starta en efterlängtad återutgivning av gruppens tidigare alster. Andra skivan, Autumn Aurora från -04 finns nu tillgänglig, med fint remastrat och restaurerat sound.

Drudkhs manglande, melankoliska ljudmattor, då och då upplösta i akustisk folkviseton från öst passar åtminstone mitt sinnelag som hand i handske.

Såväl musik som låttitlar röjer en fascination för den inhemska historien, naturen, årstiderna och individualism.

Texterna är ofta tolkningar av ukrainsk poesi från arton- och nittonhundratalet.

Musiken beskrivs ofta som black metal. Pagan metal passar bättre.

Drudkh betyder ”trä” på sanskrit.

Plus för alltid vackra skivomslag.

Senaste studioalbumet Microcosmos är en personlig favorit.

Mats Johansson

Evile ”Infected Nations” (Earache/Sound Pollution)

Eviles andra fullängdare heter Infected Nations och består av 60 min riffmanglande fördelat på 9 spår. Det hela börjar väldigt bra med låten Infected Nation. Där drar det igång med ett akustiskt intro som fint övergår i det följande hårdare partiet. Direkt far tankarna till band som bl.a. Slayer och Megadeth, två verkliga thrashgudar. Andra låtar som utmärker sig är framför allt Nosophoros, Plague To End All Plagues och Metamorphosis.

Bandet visar flitigt upp färdigheterna på respektive instrument, det går fort, det byter tempo och det mesta känns ganska väl komponerat. Dock så är det bara en låt som hamnar under 5-minutersgränsen. Det gör att Evile i längden känns lite väl matande, de maler på med ganska lika riff stundtals. Tänk er att man försökt klämma in så mycket riff på en och samma låt som möjligt, vilket gör det hela till långa och bitvis sega låtar.

En annan sak att klaga lite på är sången, det är inte alls samma sorts attack som går att hitta hos t.ex. Tom Araya i Slayer, det finns inte heller den röstkapaciteten som Dave Mustaine(Megadeth) besitter. Sången blir alltså ganska monoton att lyssna på i 60 min, dock så vägs det upp av körsång i några låtar, bl.a. ovan nämnda Nosophoros.

Det här är ändå en helt okej skiva. Dödande gitarriff finns i några låtar, bandet besitter kapaciteten att åstadkomma något ännu bättre, jag tror bara att de inte riktigt hittat rätt än. De kanske bör göra något drastiskt som att ta in en ny sångare? Vem vet, det kanske höjer dem till nästa nivå så jag verkligen vill börja lyssna på dem med mer intresse. Det är för övrigt en ganska intressant sak att fundera över, många thrashband har inte en person som endast är sångare, utan oftast en gitarrist eller basist som sjunger. Varför det är så ska jag inte spekulera mer i här, jag nöjer mig med att säga att det inte är till Eviles fördel, tyvärr.

Men ändå så är Evile ett band som har något intressant men som bör få några år till på sig att verkligen blåsa mig av stolen. Några thrashgudar är de inte, men vi får lov att ge dem tid så kanske de hamnar där uppe bland molnen. Skivan får 2½/5 djävulshorn av mig.

Martin Engström

Urgehal ”Ikonoklast” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Ikonoklast är det sjätte och enligt mitt tycke kanske bästa albumet som gjorts av det norska black metal-bandet Urgehal som grundades i den lilla staden Hönefoss i Norge 1992. När jag hör någon snacka om Urgehal så tänker jag på corpse paint, för är det något som Urgehal är kända för så är det, förutom deras brutala och praktexemplariska black metal, deras grymma corpse paint och långa spikar som medlemarna Nefas, Enzifer, Mannevond och Renton bär på scenen.

Soundet och tempot på nya skivan är skönt och jag gillar låttitlarna som är på norska; det blir en grym stämning över det hela med låtar som dödelagt och kniven rider dypt i natt . Nu är inte alla texter på norska; de flesta är på engelska och handlar så klart om ond bråd död, förödelse och satanism. Som det ska vara helt enkelt och som på urgehals tidigare skivor.  Det här ett bra album med riktigt bra black metal som jag gärna sätter på när jag slår mig ner i soffan med en öl och känner mig irriterad på omvärlden en lördag eftermiddag. Inte det bästa jag hört men det håller en hög kvalitet och Urgehal vet vad de sysslar med när det gälller black metal och de håller den svarta fanan högt medans blodet droppar från deras instrument.
 
Tony Sundberg

Ghost Brigade ”Isolation Songs” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Allright! Finsk ”emo-ish” metal utan någon mer ingående presentation av genren.

Skivan Isolation Songs innehåller tio stycken spår, och samtliga dessa är väldigt avskalade. Första låten t ex, innehåller bara tre olika partier.

Bandet blandar känslosam ren sång med hårda partier med mid-range growl. En blandning som fungerar för många band som kommer från Göteborgsområdet. Ghost Brigade lyckas blanda detta bra, oftast, men ibland känns det bara fel. Låtarna i övrigt är ganska lugna överlag; väldigt bra producerade, sjysst ljudbild och lagom längd. Några undantag finns, som det första spåret, som är lite mer än bara ”okej”, men ändå blir det ingen fullträff på något sätt.

Ghost Brigade, för att sammanfatta soundet lite lätt, låter som en blandning av Katatonia och övrig lättare dödsmetall, fast inte lika bra.

Overall: Ghost Brigade är OK, inte så mycket mer. Skivan blir ganska tråkig efter en halv genomlyssning. Dock är det väl genomfört. Gillar ni sådan här typ av musik, så visst – Go for it. Jag själv skulle inte trycka in den i min skivsamling.

Peter Henningsson