nyaskivor.se

Anders Norman ”Fragile’’ (Tindra Records/andersnorman.com)

När förra albumet ”Just Another Mile” släpptes så fastnade jag direkt för Anders Normans personliga uttryck. Kunde inte komma på när jag senast hörde en svensk motsvarighet i genren som väl är ganska utdöd. Med sig i studion hade Norman danska supermusiker, det fanns vibbar av akustisk countryrock och det blev en jämförelse med Joey Tempest Van Morrison-utflykter.

Nu två år senare släpps samlings-CD:n ”Fragile” som beställs direkt från egna hemsidan. Här hittar vi nyskrivna (typ Bryan Adams-)rockaren ’End of the night’ i fint sällskap med mer tillbakalutade hitsen ’It’s time’ (med Tony Carey), ’Just another mile’, ’Love is’ och ’More than friends’.

Normans ljusa hesa stämma har en stor dos originalitet och musiken doftar västkust från tidigt 90-tal med ett kryddmått americana. Gessle goes Stefan Andersson; det drar lite åt Knopflers breddgrader (läs: soft melankolisk balladpoprock med västkustkänsla).

Ett tips, oavsett musikgenre, eller årtionde man normalt rör sig i, är att lyssna på nämnda låtar och bilda sig en egen uppfattning. Videoklippet från releasefesten för ”Just Another Mile” säger garanterat mer än om jag ska försöka beskriva hela ’Anders grej’ i ord. Att man kan få det att låta så här ’på gatan’ (se klippet) är bara att applådera.

Anders Norman släpper nästa vecka en låt med Brinkenstjärna. Samtidigt är man i NOX Studio i Stockholm och spelar in ett album helt på svenska. Via mejl berättar Anders: ”- Det började med att Brinken ringde och bad mig skriva en låt om Persbrandt. Sex timmar senare skickade jag en färdig demo. Denna ledde till ett skivkontrakt och albumet släpps i 2 delar. Den första EP’n med 4 låtar släpps innan årets slut via Universal. Samarbetet med Brinkenstjärna har lett till 130 gigs och en chans att verkligen få utvecklas. På svenska har jag hittat min egen identitet…min egen röst.”

Peter Dahlén

Mark Olson ”Good-bye Lizelle” (Glitterhouse/Border)

När Mark Olsons röst ligger tätt intill Gary Louris röst i countryrockbandet Jayhawkes, kan deras stämmor förmedla musikmagi. Nu verkar det var slut på det samarbetet enligt en ny intervju med Mark. I stället har han som tidigare gett sig ut på en solotripp, och som tidigare gjort ett album med sin andra hälft norskan Inngund Ringvold. De har rest runt i olika länder plockat upp olika influenser, testat nya instrument och spelat in efter hand.
Resultatet låter i stora delar förvillande likt den engelska folkmusikfamiljen Incredible String Band, och Mark Olsons röst ligger nära Mike Herons i sångfraseringar. Fruns insatser på sångplanet ger mer att önska. Nu är det egentligen inget fel i det hela, och det är naturligt att en musiker söker nya vägar i sitt skapande. Det finns också några riktigt bra låtar här som Long Distance Runner och Heavens Shelter men det räcker inte riktigt till. Ser vi till Marks senare soloalbum så var The Savation Blues ett smärre mästerverk. Hans förra hustruprojekt, The Original Harmony Ridge Creekdippers, då med Victoria Williams, var jämt ojämna, med vimsigt charmiga.
Men ändå, Mark Olsons röst ligger nära vad jag gillar så han kommer att få en hel del spelrum i höst. De hoplimmade stämmorna från Jayhawkestiden finns kvar i skivhyllan under J, skönt att veta.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”Down where the sprit meets the bone” (Highway 20/Border)

En någon vis man eller kvinna påstod en gång med rätta att Van Morrison, med sin röst och sina fraseringar, skulle kunna sjunga ur telefonkatalogen och det skulle låta utmärkt. Detsamma skulle gälla för Lucinda Williams. Nya dubbelalbumet är till bredden fylld av hennes röst med en brutal närvaro, ett sammetssvart soulmörker och lika mycket blod, svett och tårar.
Utöver detta så har hon vid sin sida i studion i Nashville en samling gitarrister som hela albumen igenom gör ett osvikligt intryck vid sidan om hennes djupt personliga röst. Tony Joe White, Bill Frisell och Greg Liez är några av dessa som lirar gitarr med samma själ och hjärta som ryms i Lucindas röst.
De 20 spåren är av ovanligt hög kvalité, ni vet dubbelalbum är alltid en fara. Lucinda drar oss med på en resa bland den amerikanska rotmusiken. Country, folk, soul, pop och swamp, men där finns en musik som möter upp i studion och mixas på ett smakfullt, småskaligt och småsvängigt sätt. Tempot är realtivt lågt genom hela resan men det finns en puls, det finns melodier och det finns allt det där som gör musiken till ett nödvändigt livsverktyg för många av oss. Om stora delar av detta dubbelalbum består av de mer soulfunkiga låtarna så finns det också några där Lucinda öppnar upp musiken, tar med mer melodi och till och med ger sig ut på en vokalresa i ett högre register, som i Walk on och Right by each other. Bland många pärlor kan nämnas soulmässande Foolishness, drömska Burning bridges och tunga Big mess. När jag skrev om Claptons JJ Calehyllning efterlystes en kvinnlig tolkning av någon av hans låtar. Nu kommer den i en känslig version av hans Magnolia som avslutar ett av årets album, enkelt eller dubbelt. En textrad lyder ”-That´s how we do things in west Mempis”- Köp vinylutgåvan, lyssna och njut !

Bengt Berglind

Kris Kristofferson ”An Evening with…live at Union Chapel in London” (Proper/Border)

Solo på scen med gitarr, munspel och sin karaktäristiska röst från den turné som Kris Kristofferson genomförde förra hösten. Denna liveinspelning som är gjord av Abbey Road-studions tekniker grika 26 september förra året, mixades och gavs ut tre dagar senare. Trettiofyra sånger finns här samlade från hans långa och framgångsrika singer/songwriter karriär. Utöver detta har Kris också filmat med framgång under många år.

Vill du ha en bra introduktion till Kris Kristoffersons musik är det här naturligtvis en guldgruva, för här finner du ett helt pärlband av klassiska Kris-låtar såsom Me and Bobby Mc Ghee, Sunday Morning Coming Down och Help Me Make It Trough The Night. Han gör också en lång radda låtar från sina senare album, som This Old Road.

Det är naturligtvis en magisk kväll i denna kyrka i London om man är på plats och kan avnjuta det hela. Kris verkar ha en publikkontakt som byggs upp efterhand, som nu en livespelning ska göra. Men att bara lyssna och inte få vara där blir lite tjatigt i längden utan ett band bakom. Rösten är skönt knarrig men efter trettio låtar håller inte det hela. Att ha med alla applådkaskader är heller inte bra för hörselnerven som blir uttröttad.

På albumet The Austin Sessions från 1999 finner du många av dessa Kris-hits med ett perfekt band i ryggen, då blir allt genast mycket bättre. Att Kris Kristofferson är en sångsmed av rang råder det ingen tvekan om. En favorit bland många avslutar denna recension. Inledningen av Sunday Morning Coming Down:

 ”Well I woke up Sunday morning, with no way to hold my head that didn’t hurt, and the beer I had for breakfast wasn’t bad, so I had one for desert”

Bengt Berglind

Sid Griffin ”The trick is to breathe” (Prima/Border)

Det var så längesedan, långt innan både internet och Spotify hade brett ut sig over jorden, Då fanns det ett litet rockband som gillade både countryrock och punk. Där hittar vi Sid Griffin som var en av bandets låtskrivare och sångare. Men bandet upplöstes som band har till vana att göra och det är tur för oss musiknördar. Då kommer det nya band som ibland är både bättre och…sämre. Nästa gång Sid Griffin dök upp och satte avtryck i musiken var med bandet Cole Porters som fanns i ett flertal uppsättningar. De senare bluegrassinfuerade albumen Durango 2010 och Find the one 2012 är bra stämsång i den högre divisionen.

Nu är Sid solo och travar på rakt in i americaland med en berättande folkrockplatta, inga bluegrassinfluenser och stämsången har stannat i kulisserna. Men låtarna är mycket bra. Det börjar med en homage till Bobby Gentry i Ode to Bobbie Gentry. Bitterljuva Between the general and the grave. Titeln Elvis Presley calls his mother after Ed Sullivan Show låter som liten novell och gamla folksångsklassikern Get togheter stänker loss i ett hett hootanannytempo.

Pub rock club skiljer sig mest av allt, det är ett poem som läses upp, och är riktigt kul och ett ställe man gärna skulle besöka. A trick is to breathe är avslappnad, snygg, melodiös. Att tillbringa en höstkväll med Sid Griffin i soffan, en god bok och ett glas rött italienskt vore inte helt fel. Så får det bli.

Bengt Berglind

Beth Hart & Joe Bonamassa ”Live in Amsterdam” 2CD (Mascot/Provogue)

Med två lovordade studioskivor i kappsäcken var steget upp på scenen någonstans
i Amsterdam inte så särdeles stort. Konstellationen Hart/Bonamassas bejublade
föreställning hade för en stund gjort att publiken glömt de stillastående
väderkvarnarna och distrikten med de röda ljusen strax utanför. Nu tvärtom
alldeles betagna av stundens allvar, vilket hade till följd att det emellanåt
klapprade friskt med de handmålade trätofflorna.

Den tuffa men allestädes bedårande Beth Hart bördig från Los Angeles lindar för
en stund den blyge engelsmannen Bonamassa runt sitt lillfinger som spunnet
socker runt en pinne. Två artister med en utstrålning som är få förunnat. Beth
med sin förföriska röst och Joe med sin magiska gitarr sammanfogade av ett band
med en blåssektion som förenar det bästa av de två världarna.

’Live In Amsterdam’ bidrar med ett utsökt urval av blues, soul och rock n’ roll.
I skattkistan plockar jag oavkortat upp Etta James’ ’Sinner’s Prayer’ som har
förmågan att ge den energikick som varar hela föreställningen ut. ’Baddest
Blues’ är en annan höjdpunkt på skivan, för att inte tala om ’Someday After A
While (You’ll Be Sorry)’ där Bonamassa som omväxling tar en svängom med
mikrofonen. BB King: se hit och begrunda. CD1 slutar tyvärr här.

Beth och Joe fortsätter att utforska den oöverskådliga sångboken i akt två och
skakar abrupt fram den sprudlande ’Well, Well’ ur rockärmen. ’See Saw’ tar vid
och rockar på med frenesi och pondus där Harts kärnfulla stämma hamnar i full
batalj med Bonamassas smattrande gitarr. Utmaningen ’I’d Rather Go Blind’
tillför slutligen den fullbordade känslan av styrka till materialet.

Bortsett från några inslag av swingjazz, rockabilly och gospel så är den här
liveskivan klart tilltalande. Till den mognare publiken, som har varit med förr,
rekommenderas den starkt och varför inte rentav prova DVD:n. Vad är väl bättre
än direkt ögonkontakt med två så karismatiska artister?

Thomas Claesson

Fotnot: Finns även på DVD och BlueRay

Bruce Robison & Kelly Willis ”Our Year” (Premium/Border)

Andra duettalbumet från det äkta countryparet Bruce Robison och Kelly Willis. Det första, Cheaters Game, hamnade på vinylspelaren 2012. Tidigare har Kelly haft en lång och framgångsrik solokarriär, maken Bruce har ägnat sig åt låtskriveri och gett ut ett och annat album på egen hand.
Om sanningen ska fram, och det ska den ju, ska jag erkänna att jag är svag för duettalbum inom americanasfären. Det började med Gram Parsons och Emmylou Harris.

Kelly Wills har en countryröst som inte går av för hackor. När hon fraserar känsligt och glider gudomligt med rösten i countryballaden Shake Yourself Loose så är ett frieri inte långt borta från min sida.
De gör också en bra tolkning av Jenny C Rileys klassiska Harper Valley PTA och egna Carousel och A Hangin’ On.
Ett lass med applåder till deras musiker som omfamnar Bruce och Kellys röster med variationsrik modern country av yppersta klass.

Bengt Berglind

Marc Ford ”Holy Ghost” (Naim/Border)

Mark Ford mångårig gitarrist i sydstatsklassiska Black Crowes har som så många andra i bandet gett sig ut på en egen soloutflykt. Denna gång utforskar han de små dammiga vägarna och stigarna långt från den amerikanska breda niofiliga motorvägen.

Här stiger människa och musiker fram i egen person, i ett småskaligt och avslappnat album med mjuka countrykanter och den moderna folkmusikens sätt att betrakta sin omvärld. Det är absolut inte något nytt sätt, men det är behagligt och småsvänger skönt .

Mark Fords röst är fullt godkänd, utan att glänsa på något sätt. Albumet är fullt av små melodihakar som sakta men säkert växer fram, som i Just A Girl och på flera andra ställen.

Styrkan ligger annars i hans gitarrspel som han aldrig överdriver. Det finns där hela tiden med små snygga inpass, som både sticker till och smeker som en len sommarvind.

Eftersom jag är svag för sköna orgelljud så noterar jag att sådana förekommer mer än en gång. Det finns en känsla i detta album som gör att det kommer att spelas betydligt fler gånger än vad som var tänkt. Det känns bra när musik fungerar så. Fortfarande.

Bengt Berglind

Hurray for the Riff Raff ’’Small town heroes” (Ato/Pias/Border)

Alynda Lee Segarra med rötterna i Bronx, och musikrötterna i punk, har med sitt band korsat den amerikanska kontinenten och sugit upp olika slags musik under vägen.

På detta album finns en mix av country, men också ekon från både femtio- och sextiotal. Men utan att det verkar nostalgi och en musikalisk dammgömma.

Alyndas röst är känslig och uttrycksfull. Hon tar aldrig i från tårna utan samverkar utmärkt med sina känsligt spelande medmusikanter.

Countryfärgade Blue Ridge Mountains inleder. End Of The Line och St Roch Blues luktar bluesinfluenser lång väg. Sextiotalet tittar fram i I Know I’ts Wrong och No One Else. För mig är covern på Jesse Fullers The New San Fransisco Bay Blues en pärla. En urban blues från 2014.

Hurray…..for Riff Raff.

Bengt Berglind

Joseph Parsons ”Empire Bridges” (Rootsy/Warner)

På förra albumet vilade en domedagsstämning som inte gjorde någon glad. Det var inte meningen heller. Nu är läget annorlunda på nya americanaalbumet Empire Bridges
Rösten är densamma, fortfarande med en allvarsam ton någonstans mellan engelska Richard Hawley och en för dagen positiv Nick Cave.
Det som gör att man återvänder gång på gång till Joseph Parsons denna gång är den utmejslade melodikänslan och de välfyllda arrangemangen med körer, stråkar och en och annan ostyrig gitarr.
Här samsas det småsnuviga sättet att sjunga med det lite mer storvuliga sångsättet, som någon gång gränsar till en crooner.
Det finns också en värme och storslagen mänsklig känsla i musiken som bidrar till att hela albumet bildar en enhet. Inte en samling slarvigt ihopfösta låtar utan just ett album. Händer inte ofta. Men när det väl händer kan det låta som här på Empire Bridges.

Bengt Berglind