nyaskivor.se

Canyon Ryde ”Free To Be” (Freedom Feat/Border)

Vänner och kamrater av den ibland utdöda genren countryrock. Det finns hopp och hjälp att få. Här och nu.

Dyker det upp något band som det här kallas det ofta för americana. Men för mig okända Canyon Ryde lirar countryrock och inget annat. Sången är country och popinfluerad och gitarrspelet håller högsta pop och rock klass, även om volymen är på fem eller sex istället för elva.
Detta band och musikkollektiv som bildades 2011 leds av Phil Lively-Musters. Här också den utmärkte singer/songwritern Peter Bruntell och som sidekick vid denna inspelning Gary Louris från Jayhawks. Man behöver inte tvivla på att kunskapen och känslan finns för denna genre.
På denna tripp i countryrocklandet är sadlarna och stövlarna blanka, solnedgången perfekt Hollywoodformad och inte ett damm eller sandkorn i sikte. Men låtarna är starka i sin form och växer så småningom, där de rullar fram i ett skönt avkopplande mediumtempo.
Arrangemangen och instrumenteringen är glasklar men när ljudbilden är förhållandevis låg gäller det att vara vaken så man inte missar en underskön orgelslinga eller ett snyggt pianopålägg. För att inte tala om alla gitarrfigurer som bubblar upp här och var.
Så är du vän av nämnda Jayhawks och Beachwood Sparks eller västkustpop/rock med countryinfluenser, så följ med på en Canyon Ryde.

Bengt Berglind

Rosanne Cash ”The River & The Thread” (Blue Note/Universal)

Rosanne Cash är en stor favorit i skivhyllan och har varit så i många år. Så när det kommer ett nytt album med henne är det lite julafton varje gång. Hennes förra The List tillhör nog de album som toppar lyssnartoppen i hemmet sen den kom.

Så naturligtvis är förväntningarna höga inför detta nya album, och de infrias, det är inget snack om saken.
The river... är genomarbetat som koncept. Albumet har en inneboende värme och känsla som hela tiden hänger ihop. Mycket av detta ska tillskrivas Rosannes man John Leventhal som producerar, arrangerar och spelar en massa instrument.
Det vimlar av andra utmärkta musiker som Derek Trucks, Rodney Crowell och Allison Moorer.
Rosanne Cash har inte den största eller den bästa rösten i branschen. Men den kan förmedla en text, träffa de rätta känslosträngarna och för fram en melodi.
Det räcker långt för mig.
Albumets elva sånger hänger ihop, men ska man lyfta fram någon blir det Ettas Tune, Feather`s not a bird och The Sunken land.
Att The river and the thread kommar att spelas lika ofta som The List råder det ingen som helst tvekan om.

Bengt Berglind

Millpond Moon ”Broke In Brooklyn” (Tikopia/Hemifrån)

När jag på nytt återvänder till skivfloden och musikforsen så fiskar jag efter nya bekantskaper. Jag fiskar aldrig i ”the mainstream” för den är alldeles för smal, grund och förutsägbar. Denna gång fick jag glädjande nog napp.

Man har hunnit med att lyssna på en hel del musik genom åren men jag är alltid nyfiken på vad musikerna kan göra med de olika genrerna och här har denna duo lyckats med att ta countryn vidare till något så intressant att det känns som en helt ny country.

Om det finns något liknande att jämföra med skulle det vara Buddy & Julie Miller när de är som bäst, för bra låter det både på sången och även arrangemanget fungerar utmärkt.
Skall man nämna några särskilda låtar så tycker jag Life Is A Ride och Haywire är värda att belysa lite extra.
Det som drar ner betyget från en fempoängare är den instrumentala Tikopia och den slätstrukna versionen av Blowin’ In The Wind på en i övrigt mycket bra skiva.

Börje Holmén

Doug Paisley ”Strong Feelings” (No Quarter/Border)

För något år sedan påstod jag som nu att jag redan har hört ett av årets bästa album. Då var Decemberists, nu gäller det kanadensaren Doug Paisley. Då hade jag rätt. Det kommer jag att ha denna gång också.
Hans namn har bläddrats förbi i glansiga musikmagasin utan att jag vet vilken guldgruva jag hoppat över.
Men bättre sent än aldrig. Nu är det dags att slå ett vinylslag för denna otroligt sympatiske musikant. Strong Feelings är ett genomsympatiskt album med hög musikalisk kvalité. Det är starka melodier. Det är välspelat i minsta detalj utan att perfektionismen tar över musikkänslan. Är det countrypop eller americana? Eller är det bara behagligt och skönt att lyssna till i soffhörnet.
Med sig i studion har Doug Garth Hudson från legendariska Band, vilket bidrar till ett varmt orgel- och saxofonsound. Mary Margret O´Hara också hon en mindre legend i Kanada gör tillsammans med Doug Paisley några varma innerliga duetter som ligger hjärteroten nära.
Detta är musik som inte sticker ut eller har plats i media. Detta är musik du får leta upp och när du lyssnat igenom och umgåtts med detta album hela det kommande året kommer du fortfarande att nicka lyckligt åt ditt goda val och smak.

Bengt Berglind

Eleni Mandell ”Let’s fly a kite” (Yeproc/Border) 

Eddi Reader ”Vagabond” (Reveal/Border)  

Att slå ihop två album kanske i någons öga är ett lättvindigt sätt att slippa skriva två recensioner.
Det kan så vara men i dessa två fall så är det lite underligt att två så närbesläktade album av två kvinnliga artister som inte är de mest kända ramlar ner just nu i halvmörka februari.
Musiken som dominerar dessa båda utmärkta album är kanske lite gammaldags .
Både Eleni och Eddi hämtar inspiration och ljudbild från folkmusiken, här vimlar det av instrument som vi inte hör så ofta i dagens musikutbud. Klarinetter som drillar, mandoliner och dragspel rullar runt och ger en varm och genommänsklig ljudbild.
När det jazzar till sig är det fyrtio- och femtiotal som dominerar, småsvängigt och kul.
Eddi Reader som har England och Irland i musikbagen lätt folkmusikinspirerat. Eleni Mandell från USA har en del countryfeeling men också popmusiken i bagaget.

Det här är vuxenmusik för en söndagsmorgon eller sommarkväll, och tyvärr ingen musik som kommer att nå ut eftersom det inte kommer att ligga på någon spellista i någon radio.
Att det finns en publik råder ingen tvekan om men de kommer inte att få veta om dessa båda njutbara vuxna kvinnliga vokalister och musiker. För nu är det mellotider som kväver allt annat.

Bengt Berglind

Tish Hinojosa ”After the fair” (Varese/Border)

Hon är förmodligen en musikdoldis för de flesta. Hennes musik balanserar på gränsen mellan Amerika och Mexico, spanskan är lika vanlig som engelskan i hennes texter. Frågan är om Tish inte låter mest hemmastadd när hon sjunger de spanska texterna. Då har hon corazon i uttrycket.
Men det kan vara lätt att hoppa över en artist som Tish Hinojosa. Hennes röst är mjuk, lugn och tar inte plats. Men om du tar dig tid att verkligen lyssna så upptäcker du som jag hennes inneboende kvaliteter. Tish är ingen nykomling och har en lång rad album bakom sig. Av de äldre rekommenderas Homeland varmt. Ett extra plus till hennes musiker som är ädla hantverkare inom sitt skrå.
Bra americana med kvinnliga och spanska förtecken alltså.

Bengt Berglind

Julie Roberts ”Good Wine & Bad Decisions” (Red River/Border)

Ett E istället för ett A gör att man inte förväxlar skådisen och countrysångerskan. Julie Roberts är tillbaks på scen efter ett längre uppehåll på grund av sjukdomen ms. Det är en övertygande comeback och jag måste medge att jag har missat Julies tidigare album och har därför en hel del att ta igen.

Julie har en altröst som är indränkt av soul och gospelinfluenser. Lägger man då till countrymusikens vemod och känslosamhet så blir det helt bedårande. Arms Of Jesus är ett exempel på detta när det är som allra bäst. Arrangemangen är likaså smakfulla och nedtonade med lågmälda stråkar, men också med smakfulla korta gitarrsolon. You And Me Are Like Gasoline And Matches är en bättre sångtitel än själva låten, men här och på en del andra ställen låter Julie som Bobbie Jo Gentry i sin sångfrasering. Bones är en annan höjdarlåt där Julie sjunger rakt in i hjärteroten. Julie Roberts kan förmodligen ta en plats på årets bästalista. Så bra är det.

Bengt Berglind

Christian Kjellvander ”The pitcher” (Tapete/Border)

När det svenska vemodet behövs som mest för att understryka novembermånades gråmelerade vardag, så får vi förlita oss till Christian Kjellvander. Jag menar att vi har andra som försöker med den äran som Maritza Horn och Lars Winnerbäck. Men de står sig slätt som jag ser det.

Å andra sidan vet jag att det finns många som tycker att det grå och vemodiga ska tryckas undan med glad, glättig och genomkäck musik, så det blir kontrast i tillvaron.
Javisst det kan var skönt med upptempo rak rock eller en soulsmocka så leendet når till örsnibbarna.
Men nu är det ju så att vemodet härskar. Då menar jag det vackra vemodet, som mejslats fram genom till exempel Monica Z, Jan Johansson Ola Magnell.
The Pitcher innehåller inte bara en magisk röst som tillhör Christian K. Detta mänskliga instrument samsas här med en lång rad utmärkta arrangemang, stråkar, blås och körinslag av yppersta klass.
Erkänn för dig själv att du också behöver en vacker dos av vemod varje dag.
The Picher är källan för detta.

Bengt Berglind

Kimmie Rodhes ”Covers” (Sunbird/Border)

Det finns massor av coveralbum. De nästan kväver mig ibland med trista versioner av redan halvdåliga låtar. Men någonstans har trots allt mogonstund guld i datorn. För tidig morgon, ingen DN i lådan och morgon-tv är upprepningarnas gyllene forum. Pest!

Då dyker hon upp i hörselgången Kimmie Rodhes, en countrydam i den bekväma medelåldern som inte har gjort så mycket väsen av sig. Ett par lyckade album i början på 2000-talet gör att hon finns i musikmedvetandet. Novembermorgonen blev med ens ljusare och varmare. Musikens makt.

Nu tolkar hon Tom Petty, Dylan, U2, Stones och Louis Armstrong med känsla och klass som det är få förunnat i americanabranschen. För att detta coveralbum nu inte ska vara en fullpoängare så finns det två Beatlestolkningar av utslitna Yesterday och With a little help from my friends. Den sistnämnda har en ultimat tolkning av Joe Cocker, så där ligger ribban redan högt. Yesterday är Pauls.

Istället är det skönt att höra Moonlight Mile utan Mick Jaggers ibland tjatiga röst. Dylans Everything is broken sitter som ett smäck, vilket också U2s Stuck in a moment gör. En bra låt är alltid en bra låt, klyschigt men vadå då !
Souldängan Shame, Shame svänger löst och ledigt. Neil Youngs Birds, Pettys Southern Accents och öppningslåten Bluebird är bara riktigt bra.

Så summan av kardemumman blev – det finns alltså bra coveralbum. Här är ett !

Bengt Berglind

Joe Nolan ”Tornado” (Rootsy/Warner)

Förra årets Joe Nolan-alster Goodbye Cinderella var ett av de album som var en stor överraskning. Nolan kom från ingenting in i min americanamusikvärld och stannade på toppen där. Nu sveper han in igen med nya Tornado och det är ruskigt bra, rubbet!

Men det är en stillsam tornado som Joe Nolan har skapat tillsammans med Dylangitarristen Colin Linden. Betänk nu att denna tjugotreåring inte stannar upp i karriären och kanske redan bränt sin låtskrivartalang. Är det inte så, finns det mycket att se fram emot – rösten, melodikänslan och soundet.

Rösten denne man har är skälvande vacker och uttrycksfull och borde få ett ton med kvinnohjärtan att stanna upp. Tillsammans med lätta stråkar och en snygg gitarrslinga är inledande I Know The Diffrence lysande. Sen fortsätter det med Autum Sky, The Pawn Shop där allt stannar av och låten singlar ner som ett ensamt höstlöv utan vind. Han turnerar just nu med Linda Lovness i Norden.

Nashvillemusiker av rang sköter kompet bakom Joes känsliga röst och när tempot höjs och han lossar på rösten i My Sweet Forever och Shambles är det så självklart säkert och lysande. En sak till… Colin Lindens gitarr – alltid där, närvarande lyrisk eller lite elak.
Så nära en en stor fet femma det går !

Bengt Berglind