nyaskivor.se

Gospelbeach ”Pacific Surf Line” (Border)

Gospelbeach spelar på de strängar jag har svårast att motstå. Det vi kallar countryrock. En fullständigt otrendig, men för mig oemotståndlig musik med rötterna i sent sextio- och sjuttiotal. Förlagorna är Byrds, Poco och Burrito Brothers. Rätt var det är så dyker det upp nya konstallationer av musiker som tydligen liksom jag känner varmt för denna genre. Härom året var det Canyon Ryde och kanadensiska Bros. Lendreth.
I Gospelbeach hittar vi Neal Casal, som spelar med alla, men mest just med Ryan Adams, samt medlemmar från Beachwood Sparks och Chris Robinsons Brotherhood plus några gäster i studion.
Musiken är som sig bör varm och solig med stänk från sjuttiotalets L.A. Den obligatoriska stämsången är förödande skön, och steelgitarren kvider som en kärlekskrank coyote i solnedgången. Det som ytterligare gör detta till en californisk solstråle i det svenska höstmörkret är flertalet bra melodier som smeker örat med välbehag. Hoppas nu bara att det här inte bara är engångsföreteelse, mellan några turnér eller studiojobb.

Bengt Berglind

Dave Rawlings Machine ”Nashville Obsolete” (Acony/Border)

Jag håller med om att jag ibland har använt musikbegreppet Americana lite väl mycket och ibland slarvigt. Men denna gång närmar vi oss pudelns kärna. Nashville Obsolete har alla de ingredienser som innefattar begreppet i fråga. Stänk av country och annan rootsmusik möts, mixas och blandas upp, i det här fallet, mjukt arrangerade stråkar.
Dave Rawlings andra soloalbum, sex år sedan Friend For A Friend , hans förstklassiga debut. Han är ingen nykomling, denna partner till Gillian Welch, som naturligtvis finns med här med och lägger undersköna stämmor under Daves lite kantiga och sträva röst.
Men det som lyfter detta album till en ovanligt hög nivå är Daves strängaspel, om det nu är gitarrer, mandolin eller banjo. Ljudmässigt finns här ett släktskap med Neils Harvestperiod. Musiken skrider sakta framåt och det finns gott om tid att ta den till sig, värdera den och avnjuta den till fullo. Det händer inte ofta.
Albumets centralpunkt är den nästan 11 minuter långa The Trip. Den går i spåren på den episka låtberättarstil som Dylan är mästare i.
Short Haired Womens Blues med sina dramatiska stråkar och Pilgrim, You Can’t Go Home , en vass gospelvariant runt åtta minuter, bidrar starkt till att detta är ett av höstens musikaliska utropstecken.

Bengt Berglind

Jason Isbell ”Something more than free” (Southeastern/Border)

Jason Isbell som tidigare var en framträdande medlem i Drive By Truckers fortsätter att imponera med sin solokarriär. Först med bandet Jason Isbell 400 Unit och så hans solodebut, förra årets Southeastern. Färska albumet Something More Than Free är om möjligt ännu bättre.
Först och främst genom en gedigen melodikänsla albumet igenom. Hans röst klarar av ballader och de mer rockinfluerade låtarna som Paletto Rose och 24 Frames. Men allra bäst blir det när rösten får flyta ovanpå ett lättinfluerat countrysväng i mediumtempo. Då befinner den sig i det rätta elementet och blir både varm, mjuk och uttryckfull. The Life You Chose, How to Forget och If It Takes a Lifetime är bra exempel på detta. Å andra sidan kan vi nästan plocka vilken låt som helst på detta genomarbetade album.
Naturligtvis ska även medmusikanterna ha ett stort fång rosor för sin medverkan, där de hela tiden finns med och bäddar för Jason Isbelles utsökta americanaalster. För den som gillar bra texter är detta en liten guldgruva med små underbara oneliners.
En femma var det. En femma utan tvekan.

Bengt Berglind

Eilen Jewell ”Sundown over Ghost Town” (Signature Sounds/Border)

Förväntningarna på denna nya Elien Jewell-release kanske inte var skyhöga. Men eftersom tidigare album med henne varit av hög klass så undrar jag nog vad hon hittat på denna gång. Har musiken utvecklats från den snygga men trygga americana med influenser från femtiotalsväng och texmexinslag?

Utveckling är det nog inte tal om, tyvärr. Utan en mer förfining av hennes concept so artist. Eilens röst är kontrollerad, snygg och avslappnad, den ligger rätt hela tiden i musiken. Även musiken är modern, välspelad i minsta basgång.

Tidigare var Eilen Jewell en ofta sedd gäst i vårt land. Nu har hon blivit morsa och flyttat till sin hemstat, Idaho. För några år sedan, en alltför kall vintervardag när uppförsbacken från Karlstad och motvinden var för svår, stod hon på scenen i Torsby och var live helt underbar enligt musikkännare på plats.

Då var rösten lite råare, hon tog lite mer chanser och hennes musik fick mer liv. Det är nog det jag saknar här. Att det spricker i det snygga och vackra.

Bengt Berglind

Malcolm Holcombe ”The RCA Sessions” (Gypsy Eyes/Border)

En  för mig totalt okänd amerikansk singer/songwriter som sammanfattar sin tio album långa musikkarriär. Ett välbeprövat koncept som till exempel Kris Kristofferson provat på med framgång i The Austin Sessions för några år sedan.

Här har Malcolm plockat ut sexton låtar som han tydligen anser ge oss en bra bild av honom som låtskrivare och artist. Med åren har den gode Malcolm frestat på sina stämband så rösten är småhes och skrovlig av turnélivets vedermödor och kanske en och annan whisky. Han påminner stundtals om den nutida John Prine. Men rösten passar bra in i melodisammanhanget och är skönt tillbakalutad. Det svaga är materialet som visserligen är habilt men det är svårt att få en meloldislinga som stannar kvar och som man nynnar på nästa dag eller på cykelturen.

Det som lyfter detta album över medelmåttans nivå är Malcom Holcombes medmusikanter i RCA-studion i Nashville. Det liras och musiceras med en sådan stil och känsla av Jered Tyler, Tammy Rogers och de andra att det är en skön fröjd att sugas med i deras osvikliga hantverk. Att lira som ett proffs är en utsliten klyscha i mer än ett sammanhang. Här är det ren och skär verklighet. Det är bara att lyssna.

Bengt Berglind

Amy Lavere/Will Sexton ”Hallelujah I’m a Dreamer” (Archer/Border)
Mandolin Orange ”Such Jubilee” (Yeproc/Border)

Två par sammanstrålar fast i olika studios, Amy och Will samt Emelie Andrew och Franz Marlin. Ljuv musik uppstår och inga skarpa kanter eller oväntade element stör den positiva och genomtrevliga stämningen.De båda albumen bjuder på musik som hör hemma i gränslandet mellan modern folkmusik och country. Such Jubilee är den mer countryinfluerade av de två. Mest på grund av att fioler och mandolin har en viktig del i instrumenteringen, men också genom Emelie Andrews eminenta röst.
Hallelujah.. albumet bygger mer på den moderna folkmusiken. Här står också Amy Lverens röst i större focus, eftersom hon sjunger leadstämmman mer. Will Sexton lägger understämmor och koncentrerar sig på sitt gitarrspel som är ypperligt, följsamt och läckert. I mina öron har detta album de något starkare låtarna.
Dessa två album visar på vilket enormt utbud det finns ’över där’ och visar också vilken musikalisk kvalite´ som finns. Så söker du vilsam, genomarbetad välspelad americana så spelar det ingen roll vilket av dessa album du väljer.
Måste jag välja blir det Hallelujah I’m a Dreamer.

Bengt Berglind

Tom Russell ”Rose of Roscrae” (Proper/Border)

Tom Russell ger sig här in i ett av de mer ambitiösa musikprojekt man skådat på länge. I 52 kortare och längre musikstycken och recitationer omfamnas den amerikanska rootsmusikens historia, här kallat en folkopera. Här finner vi en rad folkmusikklassiker, Streets Of Laredo, Home on the Range, Just a Closer walk with me, The water is wide och Carrickfergus. Men det är bara en bråkdel av all musik som hela tiden vävs in i en helhet som är klart imponerande.

Till sin hjälp har Tom Russell ett trettiotal röster från både nu och då, från Leadbelly, Johnny Cash, Joe Ely och Maureen O´Conner, plus en norsk stråkensamble. Det är vilsamt att bara luta sig tillbaka och få denna historielektion ett par gånger men i längden blir det något småtråkigt. Då hade jag mer utbyte av hans tidigare plattor Blood on the smoke och Mesabi, där han samarbetade med gruppen Calexico och musiken var mer varierad.

Men det är klart detta är en folkopera, en pedagogisk resa i Amerikas musikhistoria vilket kanske är behövligt för många amerikaner som tror att musiken uppfanns av Justin Timberlake. I mitt tycke har Tom Russell denna gång gått vilse i alla historiska nothäften. Men ambitiöst är det.

Bengt Berglind

The Bros. Landreth ”Let It Lie” (State Creek/Border)

Kan musik vara sympatisk och räcker det i dagens mediastormar när utbudet är så gott som maximalt hela tiden? Det kanadensiska tillbakalutade americanagänget Bros. Landreth gör så gott de kan för att övertyga oss .

De gör det bra. Deras rootsmusik smyger sig på och plötsligt är man infångad och omfamnad. Efter åtskilliga mil på den kanadensiska prärien, hundratals gig på barer och klubbar sitter det mesta som ett smäck. Stämsång i lagoma doser, några fräcka gitarrinpass och gott melodihantverk finns med i bagaget. Eftersom jag är otroligt svag för en hammondorgelslinga då och då, känns albumet avslappnande och skönt att koppla av till en söndagsfika som den här, eller som avslutning på en påfrestande vardag.

När jag fick skivan i min hand trodde jag att slidefantomen Sonny Landreth var inblandad, men så verkar inte vara fallet. Nu vet jag att bröderna Landreth från Kanada klarar sig bra på egen hand. Mycket bra dessutom och jag ansluter till fanklubben, där Bonnie Raitt redan finns. Skönt med bra sällskap och samma goda smak.

Bengt Berglind

Phosphorescent ”Live At the Music Hall” 

Angaleena Presley ”American Middle Class” (Slate Creek/Border)

Inte släkt med kingen vad jag vet, men en av tre välkända countrykvinnor i gruppen Pistol Annie. De andra är Miranda Lambert och Ashley Moore. Om gruppen fortfarande existerar är osäkert men Neil Young var ett fan och skrev om dem i sin bok.
Här står Angaleena på egna countryben och det funkar suveränt. Hon använder sin röst på så sätt att den anpassas till låten i fråga. Ibland lugn, mjuk och eftertänksam som i Life of the party och Grocery store , eller bitande sträv som i Pain Kills. Texterna är små pärlor om vardagsbekymmer i americanaland, ofta med lite skit under naglarna.
Det som lyfter detta album ett par snäpp är Angaleena med musikanter och sättet albumet i fråga är producerat på. Det både spretar, svänger, smeker och omfamnar hennes röst på ett förunderligt sätt. En röst som ibland påminner om Jennie C Riley, hon med Harper Vally PTA ni vet.
Det fullkomligt dräller av bra kvinnliga countryvokalister just nu. Angaeelena Presley och American Middle Class är ett utmärkt exempel på detta.

Bengt Berglind