nyaskivor.se

Kris Kristofferson ”Closer to the bone” (New West/Playground)

                               Release: 30 sept

Den numera 73 årige svenskättlingen Kris har kanske gjort sin starkaste och mörkaste skiva på mycket länge. ”Closer To The Bone” påminner om hans vapendragare Johnny Cash senaste produktioner tillsammans med Rick Rubin. Det är en mycket bra uppföljare till ”This Old Road” från 2006. Kris fick dock en trög start i musikkarriären, han harvade länge innan det hände något, tack vare sin vän Johnny Cash kom han i rampljuset till slut, resten är väl historia. Men med ”Sunday Mornin´ Comin´ Down” och ”Help Me Make It Through The Night” i ryggen så har man respekt med sig.

Med “Closer To The Bone” påvisar Kris att han fortfarande kan leverera bra musik. Den är långt ifrån The Highwaymen sunkig 90-tals produktion. Här är det avskalat, enkelt, mörkt och i moll. Precis som det ska vara. ”From Here To Forever”, Starlight And Stone” samt ”Let The Wall Come Down” utmärker och är starka spår precis som titelspåret ”Closer To The Bone”. För mig är det här en klockren platta med många härligt mörka texter och just den här sortens av produktioner, där det är avskalat blir mer effektfullt än när det är fullt pådrag. Less is more sägs det. I det här fallet stämmer det, jag skulle önska att Kris Kristofferson skulle spela in flera av sina äldre skivor i samma anda och ge dem nytt liv.

Mattias Ransfeldt

Steve Earle ”Townes” (Blue Rose/Massacre)

Jag upptäckte Steve Earl I samband med ”Copperhead road” i slutet av 80-talet. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. ”Townes” är en ren hyllningsplatta till hans käre vän Townes Van Zandt. Han hyllar honom helt enkelt genom att tolka hans låtar. Och han gör det med bravur! Det finns en hel del sköna bluegrass inslag på skivan vilket gör det hela mycket mer intressant än en renodlad Steve Earl platta. Nu är det ju svårt att rent tekniskt att misslyckas med mara grejer från början. För ”Colorado girl” är en av mina favoriter och att Steve tolkar den höjer ju upp betyget en aning.

Rakt igenom är det en jämn och välgjord skiva. Kan inte mäta sig med ”Copperhead road” men det är en milstolpe inom countryrocken. Även om Steve själv påstår att det här kan vara en av de bästa skivor han har gjort. Det får stå för honom. Men jag kan förstå honom, han har valt ut de 15 bästa som han tycker av Townes låtar, de som har betytt mest för honom själv. Självklart blir det då en av hans bästa skivor. Gillar man Townes Van Zants musik blir man inte besviken. Gillar man Steve Earles tidigare skivor, så finns ådran där. Det låter inte så olikt hans egna låtar, kanske lite bättre än han har gjort de senaste åren.

Mattias Ransfeldt

Tom Malmquist ”Smoke & dial (Art By Accident)” (Bonnier Amigo)

Svenske Tom Malmquist f. 1978 (son till idrottsjournalisten Thomas Malmquist på Expressen) har utstakat en karriär som såväl poet som musiker och låtskrivare. Malmquist var tidigare idrottskille och ett hockeylöfte, men lade detta på hyllan och började istället ifrågasätta de rådande manlighetsidealen inom idrottsvärlden (klassiskt fadersuppror måhända?). Detta ifrågasättande har även blivit något av ett tema i Malmquists diktande och låtskrivande. 2007 utkom Malmquist på Wahlström & Widstrand förlag med diktsamlingen Sudden Death som blev ganska uppmärksammad, Malmquist jämfördes med storheter inom lyrikvärlden som bl.a. Katarina Frostenson och Werner Aspenström. Malmquist släppte även en tid efteråt skivan Fish in a tear med alternativ country som också den blev kritikerrosad.

Nu är det dags igen med en diktsamling som heter Fadersmjölken och en ny skiva som bär titeln Smoke & Dial (Art By Accident). Sistnämnda är en platta med tolv låtar med en i stora drag vemodig underton och bär titlar som ”I Left You A Letter”, ”Van Gogh’s Ear” och ”The Year That Grandpa Died”.

När det handlar om en svensk singer-songwriter-musikant som samtidigt skriver skönlitterärt så är det lätt att man placerar vederbörande i Ulf Lundell-facket och gör några klyschiga jämförelser dem emellan. Fadersupproret är paralleller man kan dra. Malmquist verkar, Liksom Lundell, ha även påverkats en hel del av Bob Dylan. Men här pratar vi alltså om alternativ country. Och Malmquist sjunger uteslutande på engelska på Smoke & Dial (Art By Accident) och det finns en skälvande känsla och ett autentisk tilltal här som känns starkt och eget. Svensk country? Ja, det funkar alltså i den här tappningen. Malmquist har den där typen av oborstad skrovlig röst som hotar att falla isär när som helst men ändå bär hela distansen, den sortens röst som Tom Waits gjort till sitt levebröd. Mitt inne i musiken tycker jag också mig finna stänk av blå nordisk folkviseton, vilket gör det hela intressant. I sina stunder på Smoke & Dial (Art By Accident) gnistrar det faktiskt till på ett sätt som påminner om Rolling Stones bästa och mest inspirerande countryflirtande ögonblick.

Jag hade ingen större kännedom om Malmquist musik tidigare, men blir glatt överraskad av Smoke & Dial (Art By Accident). Det här är bra och det är värt ett genomslag på bredare front.

Nu är jag nyfiken på Malmquists poesi också.

Henric Ahlgren

Wilco ”Wilco the album” (Nonesuch/Warner)

Alla som någon gång varit ett fan, må vara till ett fotbollslag, rockband, eller en författare, vet vad det vill säga att längta efter och hoppas på nästa ”storverk”, och sedan när det väl är dags för matchen/plattan/boken, så blev den inte alls vad man så innerligt suktat efter. Det är just där som Wilco skiljer sig från alla mina andra hjältar; jag blir aldrig besviken! Det kanske inte blev som jag hade hoppats eller önskat, men alltid intressant och på något sätt nytt och alltid välljudande. Så även denna gång…
 
Det är ett mer harmoniskt och välmående Wilco vi har fått uppleva de senaste åren. Tiden med interna stridigheter och avhopp verkar vara förbi, och rent musikaliskt kan jag inte tänka mig ett bättre Wilco. ”Wilco (the album)” är bandets 7:e album, om vi exkluderar ”Mermaid avenue-plattorna” och ”Kicking Television”(live).
 
Jag vill nämna några låtar som sticker ut lite extra. Först ut: ”Wilco (the song)”. En pigg showstarter som också helt logiskt har fått agera öppningslåt på den pågående turnèn. Här tar sig Jeff Tweedy an rollen som tröstare och lovar oss att om tiderna är tuffa och resan hård etc, så finns det ett faktum som vi behöver veta: ”Wilco will love you baby”. Jag läser in en smula ironi mellan raderna, men även en dos äkta kärlek till alla oss som tar Wilcos musik på allvar.
 Den vackra ”You and I”, där Leslie Feist gästar i en underskön duett, snuddar vid en känsla jag ofta får i dessa informationsflödesmättade tider, nämligen; jag vill inte veta allt om dig, jag vill uppleva en stämning av magi, ovetskap om vad som händer efter nästa kurva, en skvätt mystik om du så vill, och sedan gör det ju ingenting att deras röster fungerar oförskämt bra ihop.
”Country dissapeared” skulle kunna vara ett manus till en film om en dystopisk framtid. Men jag är rädd att det är vår egen samtid som beskrivs. Just nämnda låt är den som gått flest gånger hemma hos mig, ljuvlig och lite hemsk på samma gång.
 
Jeff Tweedy, John Stirratt, Nels Cline, Glenn Kotche, Pat Sansone och Mikael Jorgensen gör det igen… Slår undan benen på mig! För Bövelen vad bra detta är! Har du inte upptäckt Wilco är det dags nu, och deras nya skiva är enligt mig en lämplig ingång till deras samlade verk. Jag ser spår från samtliga föregångare men på något mystiskt vis är det ändå ett steg framåt. Hur som helst är det för mig otroligt imponerande att kunna uppfinna sig själv låt efter låt, album efter album, medlemsbyte efter medlemsbyte. Tack och lov verkar den nuvarande sättningen vara här för att stanna.
 
Missa inte Wilco på Way out west, Fredagen den 14:e Augusti kl 19:00! ”Wilco will love you baby”.

Olle Nilsson

Buddy & Julie Miller ”Written in chalk” (New West/Playground)

Jag hade stora förväntningar på skivan Written In Chalk. Det var Buddy & Julie Millers första skiva på åtta år då jag har en lite countrynerv som gärna spänner sig likt en sträng på en banjo.

Buddy och Julie har spelat in skivor i 20 år men endast en ihop tidigare. Man kan säga att det är ett rutinerat par som ännu en gång släppt en skiva. På skivan finns det en spretighet som inte faller mig i smaken. Från slätstrukna låtar som inte alls lyckas med att fånga mig som lyssnare till riktiga mästerverk som får mig att börja med linedancing och gå på rodeo.
Buddy & Jullie Miller har lyckats att få med sig namn som Robert Plant, Emylou Harris och Patty Griffin med flera. Det är det som ställer till det lite. Jag hittar en tydlig tråd när jag lyssnar på Written In Chalk. Alla låter som de äkta makarna sjunger på själva är betydligt mycket sämre än de låtar som gästartisterna är med på. Därför är det svårt att få ett grepp om skivan. Är den bra eller är den dålig?

Written In Chalk är för mig helt enkelt en medioker skiva. Den är som en mulen sommardag. Egentligen borde det vara varmt men är det bara ibland.

Tobias Johansson

Lars Bygdén ”Family Feelings” (Massproduktion/BAM)

När Lars nu släpper sin andra fullängdare efter Thousand Dollar Playboys tiden är det i form av ett slags konceptalbum som handlar om familjelivet och de situationer man kan ställas inför. Det är en mycket snyggt framförd popplatta med en fin produktion av Mikael Herrström som tar oss med på en resa genom olika skeden i livet. Vi får bland annat känna av de våndor som man kan tvingas genomleva då man får beskedet att ens käresta har fått elakartad livmodercancer. Detta är självupplevt av Lars som fick beskedet när han påbörjat arbetet med denna platta. Det gick som bättre är bra med flickvännen. Skivan som är en relativt kort historia känns ändå välberättad och mycket intim.

Det finns som alltid ett vemod över Lars sånger men aldrig utan ljusglimtar och en värme från djupet som ger en hopp. Låtarna är snyggt framförda av Lars själv tillsammans med bl.a Martin Hederos från Soundtrack of Our Lives, Stefan Brisland-Ferner från Garmarna samt Niko Röhlcke från Weeping Willows.

Detta är en lågmäld skiva som tar sig fram varligt med fin känsla i melodier och ackompanjemang. Detta vill jag påstå är en riktigt stark platta med fin känsla för berättandekonst som inte blir ointressant någon gång under resan. Sverige har massor av duktiga och intressanta musiker som ger musikhimlen en lyster som skiner långt, och herr Bygdén är en av dem.

Jag tycker att skivan hänger samman på ett utmärkt sätt och inget känns onödigt utan har funnit sin plats. När sågen viner i öppningsspåret är jag redan uppslukad i denna familjehistoria. Suveränt sammansatt där allt hänger ihop på ett utmärkt sätt. Man bör lyssna på ganska ordentlig volym och låta sig omslutas av den melankoliska ljudbilden och berättelsen. Låten ”Good Times” avviker klart från de andra med ett mycket mer svängigt sound där det låter som om självaste Blood Sweat & Tears var på besök, även detta område behärskas till fullo av Lars och hans kompanjoner som har gjort en av årets bättre plattor så här långt.

Tomas Ingemarsson

Annis ”If It’s A Dead Fish It’s A Dead Fish” (Lonely Road/Border)

Annis Brander är en bländande stor liten sångfågel, uppväxt på en bondgård i Västergötland. Under studentåren lånade hon sin mammas gitarr och upptäckte Emmylou Harris. Det var tur att någon tipsade henne om just countryn för det är bland annat där hennes fantastiska stämband hör hemma. När det låter sådär avskalat, med endast en varm akustisk bakgrund från den egna gitarren, då kommer den personliga rösten till sin fulla rätt. Då är det magiskt – jag har själv varit på plats och upplevt det med egna öron…

”If it’s a Dead Fish, It’s a Dead Fish” består av 12 sånger och enligt Annis själv så bjuds vi på melankolisk pop med countryinfluenser. En av skivans starkaste, och en given hit efter singeln Runaway, är låten Sweet Illusion, ett samarbete mellan Annis och Aleena Gibson/Martin Fredriksson. På skivan bidrar Annis också med en handfull helt egna, riktigt bra kompositioner däribland inledande Sound of Nothing liksom genombrottsnumret och vackraste låten Broken Dreams. Både den och radiosingeln One Suitcase har spelats in på nytt och det låter mognare än förut. Titiyo och Thomas Denver Jonsson medverkar på varsin låt och Henrik Åström, som även ligger bakom Miss Li’s första album, har tagit sig an produktionen.

Häromåret startade Annis sitt eget lilla skivbolag, Lonely Road Records, och kanske har hon just därför gått miste om den där lilla extra uppbackningen från musikindustrin med att nå ut med sitt budskap. Det är därför den här recensionen behövs.

Peter Dahlén

Lyssna på den akustiska ”Broken Dreams” här:  youtu.be/I2iYVXzTyiY 

The Handsome Family ”Honey Moon” (Loose/Border)

Brett & Rennie Sparks har varit gifta i 20 år. Detta firas med ett album som går i kärlekens tecken istället för ond bråd död, alkoholism, depressioner och allmän misär vilket många gånger brukar vara fallet när denna duo är i farten. Det kan ju tyckas som ett positivt tecken, för visst är kärlek bra mycket mer positivt än övriga nämnda ämnen.

Den barytonsjungande Brett Sparks har alltid förtjusat mig med ganska tunga bisarra texter om diverse hemskheter. Rösten har inga problem att beskriva kärlekens alster heller för den delen, men melodierna har tagit en annan väg som gjort det hela lite enklare och samtidigt mer uttryckslöst. Det har blivit mer åt det klassiska countryhållet med bluegrass i grunden.

Det är absolut ingen dålig skiva, men plattare än vad det brukar tycker jag. Låtar som ”My Friend ” & ”Loneliness Of Magnets” är dock låtar som får ett extra plus i kanten. Grattis Brett & Rennie till er 20-åriga bröllopsdag, kom dock ihåg ett visdomens ord. Efter solsken kommer regn, så låt oss åter följa med till lite ”Handsome Rain” i framtiden.

Tomas Ingemarsson