Värt ett genomslag på bredare front
- Tom Malmquist ”Smoke & dial (Art By Accident)” (Bonnier Amigo)
Svenske Tom Malmquist f. 1978 (son till idrottsjournalisten Thomas Malmquist på Expressen) har utstakat en karriär som såväl poet som musiker och låtskrivare. Malmquist var tidigare idrottskille och ett hockeylöfte, men lade detta på hyllan och började istället ifrågasätta de rådande manlighetsidealen inom idrottsvärlden (klassiskt fadersuppror måhända?). Detta ifrågasättande har även blivit något av ett tema i Malmquists diktande och låtskrivande. 2007 utkom Malmquist på Wahlström & Widstrand förlag med diktsamlingen Sudden Death som blev ganska uppmärksammad, Malmquist jämfördes med storheter inom lyrikvärlden som bl.a. Katarina Frostenson och Werner Aspenström. Malmquist släppte även en tid efteråt skivan Fish in a tear med alternativ country som också den blev kritikerrosad.
Nu är det dags igen med en diktsamling som heter Fadersmjölken och en ny skiva som bär titeln Smoke & Dial (Art By Accident). Sistnämnda är en platta med tolv låtar med en i stora drag vemodig underton och bär titlar som ”I Left You A Letter”, ”Van Gogh’s Ear” och ”The Year That Grandpa Died”.
När det handlar om en svensk singer-songwriter-musikant som samtidigt skriver skönlitterärt så är det lätt att man placerar vederbörande i Ulf Lundell-facket och gör några klyschiga jämförelser dem emellan. Fadersupproret är paralleller man kan dra. Malmquist verkar, Liksom Lundell, ha även påverkats en hel del av Bob Dylan. Men här pratar vi alltså om alternativ country. Och Malmquist sjunger uteslutande på engelska på Smoke & Dial (Art By Accident) och det finns en skälvande känsla och ett autentisk tilltal här som känns starkt och eget. Svensk country? Ja, det funkar alltså i den här tappningen. Malmquist har den där typen av oborstad skrovlig röst som hotar att falla isär när som helst men ändå bär hela distansen, den sortens röst som Tom Waits gjort till sitt levebröd. Mitt inne i musiken tycker jag också mig finna stänk av blå nordisk folkviseton, vilket gör det hela intressant. I sina stunder på Smoke & Dial (Art By Accident) gnistrar det faktiskt till på ett sätt som påminner om Rolling Stones bästa och mest inspirerande countryflirtande ögonblick.
Jag hade ingen större kännedom om Malmquist musik tidigare, men blir glatt överraskad av Smoke & Dial (Art By Accident). Det här är bra och det är värt ett genomslag på bredare front.
Nu är jag nyfiken på Malmquists poesi också.
Henric Ahlgren
