nyaskivor.se

Shiner Twins ”Southern Belles” (Hemifrån)

Jag sätter mig i fåtöljen och trycker igång cd-spelaren. Musiken tar mig till en liten stad i den amerikanska södern där värmen och sanden är påtaglig. Enda kontakten med omvärlden är ett järnvägsspår där ingen riktigt vet när tåget kommer; om det överhuvudtaget kommer. Från stadens enda saloon strömmar det musik och på scenen står ett energiskt liveband: Shiner Twins.

Shiner Twins kommer från Holland och är ett band som får mig att inse att Holland inte bara kan leverera bra fotbollsspelare som skänker njutning i tevefåtöljen utan även americana av världsklass. Tidigare har jag varit övertygad om att svenske Christian Kjellvander har varit ledande på americana utanför de amerikanska gränserna; efter att jag hört Shiner Twins andra platta Southern Belles är det uppenbart att Kjellvander har mycket kvar att lära sig av dessa medelålders holländska farbröder.

Rent musikaliskt vandrar Shiner Twins runt bland många av de genrer som har något med americana att göra; man involverar bland annat soul, rhythm blues, country, gospel, texmex och singer/songwriter. Man gör detta med en sådan bravur att jag bara kan komma på ett band att jämföra med och det är Los Lobos (att bli jämförd med Los Lobos är i min bok en stor bedrift). Shiner Twins låter som om Los Lobos skulle haft sina rötter i Texas istället för i Latinamerika.

När man lyssnar på plattan är det svårt att tro att gubbarna skulle vara holländare; de låter mer som jänkare från södern som lirat hela sina vuxna liv på varenda sylta och krog i den amerikanska södern. Det är tight, skitigt, energiskt och livfullt utan att tappa känslan för det finstämda i skivans ballader. Gitarrspelet på några av låtarna låter som om Stevie Ray Vaughan skulle rest sig upp från de döda och hängt på sig gitarren igen. Verkligen kanon!

Som ni förstår tycker jag det här är grymt bra. Jag gillar allt från de snabba rockigare låtarna till de fina balladerna och imponeras av den fantastiska variationen därav. Jag vill inte ta ut några speciella låtar som höjer från mängden; för det är helheten som gör plattan. Southern Belles skulle säkert placera sig högt upp på flera bäst-av-listor för året om det inte vore för att skivan släpptes förra året (även om det är nu den når våra skivdiskar). Den här skivan skulle inte skämmas för sig som ett hårt paket under julgranen där det finns i en musikälskare i familjen.

Lars Svantesson

Hey Negrita ”Burn The Whole Place Down” (Hemifrån)

Hey Negrita är ett countryrockband som inför detta album lagt sina elgitarrer på hyllan och spelat in ett akustiskt livealbum i studio. Skivan tog dem bara fem timmar att spela in. Ett sådant faktum skulle ju starkt kunna bidra till att musiken känns levande, luftig och inte överarbetad. Men tyvärr faller det platt. Musiken är varken bra eller dålig, utan känns mest sömnig medelmåttig.

Är Hey Negrita ett band som du känner till sedan tidigare och ger dig positiva musikupplevelser är det här albumet antagligen bättre lämpat för dig. Jag har ingen tidigare relation till dem överhuvudtaget och därför blir inte betyget högre än en tvåa.

Lars Svantesson

Old Californio ”Westering Again” (Hemifrån)

Där country möter folk och rockmusik där hittar vi det kaliforniska bandet Old Californio. Bandet är helt klart influerat av musik från 1970-talet – jag tycker mig höra influenser från bland annat Manassas, Poco, Beach Boys, Byrds, Neil Young, The Who och Grateful Dead. På livescenen skulle jag inte alls bli förvånad om bandet drar ut sina låtar till jamsessions, för även på skivan känns det som att det är dit de vill utan att få utrymme för just detta.

Trots att de verkar ha goda förebilder och influenser lyckas inte Old Californio komma upp i samma division som de band som jag tidigare nämnt. Samtidigt kan jag inte påstå att de gör bort sig heller – de lyckas bra med att göra en riktigt trevlig skiva med bra countryrock. Jag tror att bandet har framtiden för sig och kan säkert komma upp i samma kaliber som tidigare nämnda storheter.

Lars Svantesson

Mad Buffalo ”Wilderness” (Hemifrån)

Randy Riviere är den som är Mad Buffalo. Inför den här skivan har han samlat ihop en imponerande skara musiker som har jobbat med de flesta artister som är värda att nämnas inom genrerna rock/country. Eller vad sägs om James Burton, gitarr (Elvis Presley), Mickey Raphael, munspel (Willie Nelson), Bob Glaub, bas (Jackson Browne), Marty Grebb, keyboards, mandolin, banjo, dobro (Bonnie Raitt), Michael Ward, gitarr (John Hiatt), James Pennebaker, violin, pedal steel, banjo, lap steel (Lee Roy Parnell), Dave Roe, bas (Johnny Cash), Jim Christie, trummor (Lucinda Williams), Gary Mallaber, trummor (Warren Zevon). Jag har bara angett ett namn inom parentes vilka respektive jobbat/turnerat med annars hade det blivit en egen artikel i sig. Men James Burton är värd en egen sökning på Google.

Hur låter då detta med en sådan otroligt kompetent besättning? Ja, för att inte dra på för mycket blir jag iallafall inte besviken efter några lyssningar. Stabilt, tryggt och ett skönt gung som förtätas av skön pedal/lap steel från James Pennebaker och underbart munspel från Mickey Raphael. Dessa 12 låtar har skrivits av Randy Riviere med bakgrund av hans många år som arbetande biolog (wildlife biologist) och hur han försökt skydda känsliga naturområden och dess djurliv. Inte alltid så lätt när den ”moderna” världen står och bankar på och vill breda ut sig. Alla dessa låtar skapar en egen unik atmosfär och ger en bild av ett USA som inte alltid speglas. Den här skivan kom ut förra hösten i USA och släpps nu i Europa. Det talas glädjande nog om en Europa-turné 2010. Lyssnar du på Neil Young, The Band, tidiga The Eagles, Lynyrd Skynyrd, CSN&Y, ge då den här plattan ett öra för den är en av förra årets bästa  inom genren Americana.

Torsten Ferm

Jill Johnson ”Music row II” (Lionheart/Universal)

På albumet med det fantasifulla namnet ”Music Row II” har Jill Johson samlat några av sina ”största favoritartister, inspirationskällor och låtar genom tiderna!” och lyckats skapa en skiva som i sina stunder faktiskt är lite småtrevlig. Om man inte lyssnar alltför intensivt, vill säga. För då hör man att allting låter lite för perfekt och lite för rent. Det känns inte som att musikerna och sångerskan har någon riktig kontakt och det finns inte heller mycket fantasi eller nyskapande vad det gäller utformningen av låtarna.

Bruce Springsteens ”No Surrender” går 110 kilometer för fort och fungerar som ett utmärkt exempel på hur en fantastisk låt och text tolkas och behandlas helt utan finess. Det är synd eftersom Jill Johnson med sin röst har förutsättningarna att skapa något riktigt bra.

Trots den finslipade ytan och de något fattiga tolkningarna så är skivan stundtals ganska trevlig och inte på något sätt dålig, det är bara svårt att trycka bort rösten i huvudet som säger att de flesta av låtarna har gjorts mycket bättre av många, många andra. Men ”Music Row II” vänder sig kanske till de som inte orkar leta upp dessa versioner utan nöjer sig med en lite blekare, lite tamare och ganska mycket tråkigare variant.

Sebastian Ferm

Keith Miles ”Beyond the Headlights” (Hemifrån)

När Keith börjar sjunga inledningsspåret ”Road I’m on” på sin nya skiva ”Beyond the headlights” är det första som slår mig: Vilken fenomenal countryröst. Desto längre skivan spelas märker jag att Keiths röst även passar väldigt bra till blueslåtar. Skivan är omväxlande och rör sig smidigt på ett trevligt sätt mellan dessa två tidigare nämnda musikstilar, men countrylåtarna tenderar att vara starkare. ”Beyond the headlights” innehåller några riktiga höjdarspår som drar upp betyget till plussidan om trean.

Först ut av dessa är ”The South” där Miles sjunger, fint uppbackad av en kvinnlig bakgrundssångerska, om sin kärlek till den amerikanska södern och att södern alltid kommer finnas kvar i hans hjärta. ”Iola” är en countrylåt som handlar om ett vanligt förekommande ämne inom countryn d.v.s. vardagsproblem. I detta fall är det problem med brist på pengar, behovet att lämna staden för något bättre och att skörden torkar om det inte kommer regn. I låten ”Maybe I shoulda” berättar Keith om vad han egentligen borde ha gjort för att få behålla sin kvinna. Han sjunger: ”I could have walked a few steps in your shoes, lovin’ me must have been mighty hard”. Det är inga problem att tycka bra om Keith Miles.

Lars Svantesson

Willy Clay Band ”Blue” (Rootsy/Warner)

Det här är Nashville Honky Tonk producerad av Ollie Olson (Robyn, Christian Waltz mfl).  Kiruna-bandet Willy Clay Band följer upp sin fantastiska debut ”Rebecca Drive” med ”Blue” som är snäppet ännu bättre och mycket tightare. Det är riktig långtradarmusik som går rakt in i hjärtat. WCB bjuder på melodiös rock med country- och americanainfluenser och är på rätt sida av countrykompet. Det är så lätt att man hamnar i dansbandskomp-countryträsket. När det blir för amerikanskt. Dagens USA-country hamnar ofta farligt nära dansbanden.

Det var Hank Williams, Waylon Wille, Cash, Elvis och alla de andra som bröt mark för dagens countryartister. Hur förvaltar de då arvet efter dessa stora namn? WCB gör det med bravur och med fantastiska texter och vacker musik. De påminner om The Thousand Dollar Playboys från Sundsvall med Lars Bygdén i spetsen, som fanns på slutet av 1990-talet och som gjorde två grymma album. Det här är ett bra tillfälle att upptäcka både Sundsvalls insomnande Playboys och WCB!

Mattias Ransfeldt

Zachary Richard ”Last Kiss” (Musicor/Hemifrån)

För mig är det här en ny bekantskap. Ju mer jag läser om honom så inser jag att han är en kulturmänniska ut i fingerspetsarna, en eldsjäl och brinner för bra saker som miljöfrågor. Zachary Richard har släppt ett gäng skivor sedan 70-talet men jag har totalt missat denna singer/songwriter från Louisiana. Han har snickrat ihop det mesta på skivan men på ”Acadian Driftwood” som för övrigt är en av mina favoriter med The Band, får han i alla fall hjälp av smörsångerskan Céline Dion. Det är från början Robbie Robertsons låt och skivan ”Last Kiss” har vibbar från The Band men också inslag av gospel (”The Levee Broke”). Det här är fantastiskt bra! ”The Levee Broke” påminner mig om Bob Dylans ”Saved”.

Annars ryms det mesta inom folk och rockgenren på skivan. För mig skall det bli en kulinarisk upplevelse att upptäcka Zachary Richards tidigare plattor. Tror jag har fått en ny favorit här. För gillar man det där amerikanska soundet typ Ryan Adams, Whiskeytown  och Jesse Malin; då är den här plattan given! Vill ha mer av ”The Levee Broke”!

Mattias Ransfeldt

Brad Colerick ”When I’m gone” (Back 9/Hemifrån/Border)

Han får till det riktigt ordentligt med inledningsspåret ”Nashville” som är en given radiohit; det handlar om countryrock när den har sina bästa dagar. ”Crazy for Hollywood” är ren och skär country som den gjordes på Hank Williams tid. Det känns som den är inspelad 1940 eller tidigt 50-tal. Det enda som saknas är knastret från en repig vinyl. Och i ”Leave it all behind” flörtar han med Chris Rea eller Marc Cohn. Annars är det lätt att höra hans country-influenser som Rodney Crowell och Guy Clark. Hans röst låter skolad – men man vill det ska va skavanker, ett hårt leverne. Men Brad är helylle rakt igenom. Det finns inget outlaw här inte – det blir lite för snällt över det hela. Från renodlat country till västkustpop. Fin och amerikansk polerad och radiovänlig musik. Ja, det blir nästan för mycket av det goda här.

Betyget höjs upp av den pigga och alerta mandolinen som finns med på flertalet av låtarna. Jag vill ha mer attityd och en mer ärrad person som gör dessa låtar. Det blir så där Lasse Tenander-slätt bara. Men det är väl bara att inse att det är få som gör riktig country numera. Det är som när jag ser den årliga countrygalan som nästintill liknar dansbandkampen. Man har i USA gjort dansband av nästan all country idag. Allt blir så där Jill Jonsson-påklistrat. Jag hävdar att inget utav det där har med Country att göra, för tyvärr blir det sällan bra då. Brad Colerick är tenderar att hamna i detta träsk men bara nästan. En svag trea.

Mattias Ransfeldt

BOP Ensemble ”Between Trains” (Cordova Bay/Hemifrån)

B.O.P. Ensemble är en kanadensisk trio som består av Bill Bourne, Jasmine Ohlhauser och Wyckham Porteous. Deras musik är en finstämd americana, som småflörtar med country, blues och nordamerikansk folkmusik samt lånar det som passar in utan att lämna sin singer/songwriter americana.

Låten ”Peace like a river” låter som en ballad hämtad från filmen ”O Brother, Where Art Thou?”, med fin stämsång av alla bandets tre medlemmar. I ”Flash around the globe” rör sig B.O.P Ensemble in på helig Tom Waits-mark med en akustisk blueslåt. I och med ”Snow on the hill” rör man sig in på för mig ännu heligare mark, när man gör en låt som får mig att närmast tänka på Townes Van Zandt.

Skivan ”Between Trains” är vad jag förstår bandets första platta och det är en genombra skiva som håller en bra och jämn nivå rakt igenom; det finns inga låtar som är bättre än de andra. Jag gillar alla. Men om jag måste välja några låtar är det ”Peace like a river”, ”Husband & Wives”, ”When I think of angels”, ”Snow on the hill” och den helt magiska tolkningen av den gamla klassikern ”California dreamin’”. Den fungerar som en helt makalös avslutare och när den klingar ut är chansen stor att du trycker på play igen om du inte redan satt skivan på repeat.

Lars Svantesson