nyaskivor.se

Los Lobos ”Tin Can Trust” (Proper/Playground)

De distinkta gentlemännen Los Lobos från Kalifornien beträder än en gång sitt
podium. Drygt fyra års väntan är äntligen över. Inte mycket har egentligen
ändrat sig sedan föregångaren ”The Town And The City” (2006). Den coola
kompetenta auktoriteten genomsyrar fortfarande hela konceptet. De fem musikerna
levererar ännu en lågmäld, tillbakalutad helt lysande platta. 

”How Will The Wolf Survive ?” var frågan som ställdes på genombrottsskivan 1984.
Steve Berlin (sax, keyboards) anslöt sig vid den tidpunkten till de fyras gäng
som sedan 1973 hade utgjorts av Cesar Rosas (gitarr, sång), David Hidalgo
(gitarr, fiol, dragspel, sång), Louie Perez (gitarr, trummor, sång) samt Conrad
Lozano (bas, sång). De latino klingande namnen och den instrumentala sättningen
bidrar till att musiken hamnar i facket där root/blues-rock och tex-mex har sitt
härbärge.

Över trettio år har passerat sedan gruppens långa vandring längs den vindpinade
vägen började. Under resans gång har det bildats ett sammansvetsat gäng med en
gedigen väl inarbetad historia i sin packsäck. Inspirationen och skapandekraften
är vitalare än någonsin. Det är fascinerande då det egentligen bara handlar om
ett band från östra L.A.

”Yo Canto” och ”Mujer Ingrata” personifierar två spanskspråkiga stopp längs
sträckan. Den latinamerikanska musiken är en viktig ingrediens i Los Lobos
värld. Ett livets blod och den puls man vaknar och somnar till.

”West L.A. Fadeaway” återupplivar minnen från det förflutna om än i en nydanande
tappning. I klass med originalet som komponerades av radarparet Garcia/Hunter
och ursprungligen framförd på Grateful Dead’s ”In The Dark” (1987). Även det ett
karismatiskt kultband som var helt opåverkade av den allmänna opinionen och
följaktligen körde sitt eget race vart än vindarna blåste ifrån.
 
”The Lady And The Rose” och ”Jupiter Or The Moon” har med sin lättsamma energi
och det naturliga flödet en oemotståndlig dragningskraft. Ögonblick under total
avslappning i en atmosfär där alla bekymmer trots allt har en ljusare framsida.

Att Los Lobos hade en större hit med ”La Bamba” för si så där femton år sedan
kan säkert gemene man efter viss påstötning erinra sig. Nu liksom då förmedlar
de fulländade ambassadörer Los Lobos vanliga människors livsöden om än i en
betydligt djupare musikalisk mångfald. ”Burn It Down” är ett utmärkt exempel på
detta.

Det här är ingen skiva man plockar fram när det är dags för party hela natten.
Vill man däremot ha lite egen kvalitetstid och sjunka in i en annan dimension så
är den här musiken rätt medicin. Det enda sällskap man möjligen skulle kunna
tänka sig är en avkyld Corona med en perfekt tillskuren limeskiva. 

Thomas Claesson

Chip Taylor & Carrie Rodriquez ”The New Bye and Bye” (Trainwreck/Border)

Låtskrivarveteranen Chip Taylor samarbetade under några år med  violinisten och sångerskan Carrie Rodriquez. Detta resulterade bland annat i ett par utmärkta plattor och turnéer världen över.

Nu verkar samarbetet tillfälligt  återupptagits med samlingsplattan The New Bye And Bye som inledningsvis bjuder på fyra nyinspelade spår som lovar gott. De har alla den värmande countrykänslan som ofta präglar Chip Taylors låtsnickeri. Till detta fogas duons röster, Chips murriga veteranröst som andas erfarenhet och tradition och Carries sträva uttrycksfulla stämma. Till detta plussar vi på Carrie Rodriquez sensuella fiolspel som hela tiden kommer in och förstärker melodierna med vemod och svärta.

Efter de fyra första spårens bländande inledning serveras vi elva låtar som man plockat ut från parets tidigare alster. Enbart hälften av dessa når upptill de fyra nyskrivna inledningsspåren. Som avslutning på The New Bye And Bye får vi en liveversion av Taylors två stora folkliga hits, Wild Thing och balladen Angel of The Morning.

Vill du har mer och bättre musikalternativ av dessa sympatiska musikanter med stort M; då kan du välja Chip Taylors Black and Blue America från 2001 eller Carrie Rodriquez Love and Circumstanses som kom i fjol.

Bengt Berglind

Emma Salmon ”Goodbye Lady Luck” (Lily Of the Valley Records)

                                      Spotify

Det är countrydoftande popslingor som möter mig när jag lyssnar på Emmas debut. Som hon egenhändigt har snickrat ihop. För den stora massan är hon ännu okänd, men på skivan har hon med välkända musiker som spelat med den stora eliten. Som Surjo Benigh på bas (Ulf Lundell, Totta Näslund), Marcus Olsson på klaviatur (Moneybrother), Micke Häggström bakom trummorna (Pernilla Andersson) och Charlotte Berg på kör (Lisa Miskovsky).

Jag tror att jag har hört singeln när jag var panelhöna i P4 ”Follow the road”. Den var så där trallvanlig som man kan förvänta sig av första singeln. Den lät lite Jill Johnson-country. Men resten av skivan tycker jag är lite lam och den lämnar inga spår efter sig i snön. Jag är helt övertygad om att det gör stor skillnad att uppleva henne live på en liten klubb, med tända ljus och avskalat komp.

Det är svårt att slå sig fram i den här genren speciellt i Sverige och i synnerhet USA. För skivan sticker inte ut tillräckligt. Det blir lite sockersött och alldagligt. Det blir ett CV i mängden hos arbetsgivaren.

Mattias Ransfeldt

The Howard Way ”Never mind the country” (Rootsy)

                             Spotify

Först vill jag hylla skivans titel. Never mind the country. Ligger bra i munnen. Det räcker långt. Bra namn på en debut. Men då har de sugit på karamellen i tolv år. Det var så lång tid det tog innan debuten kom. Skynda långsamt heter det ju. Ibland ska saker och ting få ta sin tid. Det ska mogna. Norrländsk americana-country när den är som bäst. Första spåren förde tankarna till Soul Asylum med “Runaway Train” (1993) och Tom Petty “Into The Great Wide Open” (1991). Det är inte fy skam alls.

Om man blandar de nyssnämnda med lite 60tals-doftande pop och FM-country så får man norrländsk americana som heter The Howard Way. De ger sig på min favoritlåtskrivare och sångare Tony Joe White och hans tidlösa “Rainy Night In Georgia”. Det blir inte bättre än så här när det görs i Sverige och man inte har rötterna i den amerikanska södern. Men det är inte dåligt alls. Jag gillar den här AOR-musiken. Kanske lite för mycket för mitt eget bästa.

Mattias Ransfeldt

Beth Hart ”My Carlifornia” (Jezebel/Cosmos)

Ibland kan innehållet på ett album vara habilt och nästan hur säkert som helst. Men ändå griper det aldrig tag på riktigt. Musiken och texten flyter förbi och inget händer när man lyssnar. Detta är precis vad som händer när nya albumet med Beth Hart fyller rummet. Hon har en sträv skön röst som många skulle ge sina tonsiller för.

Musikerna gör också sitt jobb, kompetent och fullt godkänt. Låtarna lunkar på, de flesta i mediumtempo och man tror att man ska komma ihåg en melodislinga efteråt, men icke. Det skulle i så fall vara Life Is Calling eller Drive som har bra verser men sen så händer det ingenting i refrängen, vilket förmodligen är meningen. Så denna gång ger jag upp. Beth Hart får gärna en ny chans en annan gång.

Bengt Berglind

Kimmie Rhodes ”Miracles On Christmas Day” (Sunbird/Border)

Kimmie Rhodes är väl ingen kändis i musikkretsar. Man kan nog säga att hon är okänd för en större publik. Men då och då dyker hon upp med bra låtar i americanafacket.

Denna gång  har hon lagt ihop en lång rad egenkomponerade jullåtar och en tät och välspelad musikergrupp. Här slipper du  garanterat alla kända  jullåtar som Rudolf med röda mular, stilla nätter, bjällerklang och en massa tipp-tapp. Istället rullar julmusiken
fram med country, tex-mex och folkmusikfeeling. Resultatet på Kimmies julalbum är så genomlyckat, för musiken är som en balsam för trötta och stressade julsjälar. Sedan om du väljer Kimmie Rhodes Miracles On Christmas Day eller Shelby Lynnes julalbum Merry Christmas är hugget som stucket. Eftersom jag inte kan välja tar jag bägge.

Bengt Berglind

Shelby Lynne ”Merry Christmas” (Everso/Playground)

Om du nu ska ska fixa nya julskivor till den kommande helgen så är det det här ett par lysande alternativ. Shelby Lynns Merry Christmas och Kimmie Rodhes Miracles On Christmas Day. Om den senare kan du läsa i en egen recension på Nya Skivor. Shelbys julalbum är kemiskt fritt från en massa jul-lull-lull, körer av allehanda slag och storslagna arrangemang av klåfingriga-nu-ska-vi-ha-jul-igen-producenten.

Här finner du istället hela raden av kända jullåtar som Winter Wonderland, Holy night, Rudolf och Silent Night i avskalade americanaversioner, både stämningsfulla och svängiga så granen barrar av bara farten.

Att höra till exempel Holy Night (Helga Natt) i Shelbys version är gnistrande vackert i vintermörkret. Hinner du inte köpa eller ladda ner denna platta i år, så sätt upp den på nästa års önskelista så har du den ultimata julmusiken fixad redan nu. Detta är ett råd från tomten som vet.

Bengt Berglind

Blandade artister ’I Like It Better Here – Music From Home” (Hemifrån)

Ibland kan det vara skönt att slänga på en samlingsplatta med olika artister för att uppleva variationen i musiken.Men är det en tributplatta till en speciell artist kan man lätt få spel om någon hyllande artist faller ur ramen i sitt konstnärsskap . På denna samling kommer det inte att hända. I Like It Better är en samling sing- songwriters där majoriteten kommer från USA,. Två svenska sångare är också representerade. Samlingen  på  sjutton spår andas den sing och songwritertradition som växte fram under sjuttiotalet och där affischnamnen bland annat var James Taylor, Jackson Browne  och Cat Stevens. Många av de sångare som finns med på denna samlingsplatta har arbeta tillsammans med mer kända naman som Glen Frey, Neil Young och Jackson Browne.

På inledande This Is My Country som är en svidande kommentar  till USA:s inblandning i olika krig gästas Joel Rafael på scenen av Graham Nash och David Crosby.

Jeff Larsons vackra This Morning in Amsterdam gästas av Gerry Buckley från America  och Greg Coplands 27 Red House RD är några andra bra spår på denna samling. Men det som är kul med denna typ av samling är ju att det dyker upp nya namn med nya  okända röster. Detr är då man blir påminnd om hur viktig och stor musiken är, och vilken kraft den har, både hos den som skapar den och den som lyssnar.

I Like It Better  är en helt ok americansamling att ta med i bilen, telefonen eller i Ipoden. För det kan ju vara skönt att vara borta, om du kan ta med något du gillar Hemifrån.

Bengt Berglind

Justin Rutledge ”The Early Widows” (ADA/Warner)

Skivan ”The Early Widows” hade legat ett bra tag i min hög innan jag vågade på mig en första avlyssning. Anledningen till att den blivit liggande så pass länge var att omslaget inte direkt tilltalade mig. När jag väl hör Justin Rutledge upptäcker jag mitt enorma misstag att bedöma skivan på dess omslag. Kanadensaren Rutledge levererar en perfekt americana som närmast skulle kunna jämföras med en mix av Ryan Adams första soloskiva ”Heartbreaker” och Adams countryrockband Whiskeytown.

Bäst görs sig skivan i lurarna när man är ute och reser långa sträckor, den var helt fantastisk på ett tåg genom ett kallt, kargt och regnigt svenskt höstlandskap precis när det börjat mörkna. Men skivan är frukantsvärt vacker även i ett vardagsrum. Skivans tio låtar är alla intressanta och självklart lysande på egen hand. De flesta av låtarna klockar in på cirka 5 minuter eller längre vilket gör att skivans skönhet stannar kvar hos dig ännu längre. Jag gillar detta väldigt skarpt – helt klart en av årets allra bästa skivor och den bästa americana-skivan så här långt.

För någon vecka sen (precis efter jag första gången lyssnade på denna skivan) sprang jag på en av Rutledge tidigare plattor i en begagnataffär, helt självklart köp ansåg jag. Nu har den dock legat i högen och inte lockat till lyssning eftersom omslaget inte riktigt tilltalar till mig. Jag kanske borde sluta ”judge the book by its cover”…

Lars Svantesson

The Grand Opening ”In The Midst Of Your Drama” (Tapete/Border)

Ett svenskt americanagäng som imponerar från första spåret med en tätt luftig ljudbild som ramas in av svenskt vemod. Egentligen är det fel att börja en recension med en sammanfattning. Men förhoppningsvis läser du resten också när det handlar om bandet The Grand Opening. Gruppen verkar vara en trio och består av John Roger Olsson, Jens Pettersson och Otto Johansson.

Deras musik, med en försiktig instrumentering, ger ofta bilden av en lantlig idyll. Låtarnas tempo är lugna och påminner om vårens första varma vind som förebådar en kommande sommar med både sol och ett varmt tätt regn. Men det är också detta som är plattans styrka, och svaghet. Nu är det bara inledande Through Your Shield och Be Steady som höjer tempot i musiken på ett övertygande sätt. I den sistnämnda med ett försiktigt blåsarrangemang i botten och sångstämmor som ligger tätt inpå varandra. Här har trion skapat ett eget guldkorn. Tankarna går osökt till amerikanska förlagor och kanske förebilder som Jayhawks och America.

Efter hand tappar plattan fart trots John Roger Olssons övertygande sånginsat. Han har ett sorgkantat vemod i rösten som är bedårande. Speltiden är föredömligt kort så det hinner aldrig  bli långsamt och tråkigt.  Men till nästa gång önskar i alla fall jag mer varierande takt och tempo. Utöver denna lilla klagosång i marginalen så visar The Grand Opening  på en spännande mogenhet i sin americanainspirerade svenskproducerade musik.

Bengt Berglind