nyaskivor.se

Art & Lisa ”Healin Time” (Hemifrån)

Art Crawford och Lisa Beck från Texas har släppt sin andra CD. Dessa två singer-songwriters är väldigt countryinfluerade. Han låter lite åt Kris Kristofferson på rösten men musiken är väl snarare åt Steve Earl-hållet. Hon är mer av Linda Ronstadt och Emmylou Harris men hennes musik drar mera år Dolly Parton.

Den här typen av countrymusik är inte min tekopp precis och det hjälper inte att lyssna upprepade gånger heller, det gör bara pinan längre.

Vad gäller Lisa så tycker jag att det genuina är borta och det blir alldeles för präktigt med hjärta och smärta-smäktande ballader.

Skall man säga något positivt, och det skall man, så är det två artister som båda har mycket bra röster och musiken är välarrangerad. De gör säkert ett bra ”hantverk” båda två men som sagt inte min countrymusik-tekopp.

Börje Holmén

Joe Henry ’’Reverie” (Anti/Cosmos)

I över tjugo år har Joe Henry tillhört den där lilla skaran husgudar som man bara behöver morsa på i skivhyllan. I samma skara finns till exempel Miles Davis, Van Morrison, Dylan, Nisse Ung och Joni Mitchell. Du vet vad de står för, du vet vad du har och får. Vänner emellan.

Joe Henry 2011 är en relativ lågmäld naken historia med musikaliska akustiska förtecken. Inget direkt ovanligt för denne man. Tålamod gäller, för det här är en karg och kantig musikväv som Joe Henry vävt i hop på Reverie. Inga melodihakar som klistrar sig fast efter ett par lyssningar. Tålamod alltså.

Men i längden  kommer det att visa sig att det är musikmödan värd. Låter du denna musik få en eller flera chanser kommer du kanske som jag att flyta in i ett behagligt vilsamt tillstånd och stänga av det som snurrar i dina omgivningar. Det är lite småjazzigt, rösten knarrar välbekant och hans husgitarrist Marc Ribot är aldrig ointressant allt kolla in.

Finstämda Tomorrow Is October, suveräna Deathbed Version och Eyes For You är tre bra exempel på typiska Joe Henry-kompositioner.

Tre bra tidigare album  att kolla in med samme man är Scars, Shuffeltown och Civilian.

Joe Henry är också en flitigt anlitad producent bland annat åt comebackande soulikoner. Don´t Give Up On Me med Solomon Burke från 2002 är ett bra exempel.

Bengt Berglind

Lydia Loveless ”Indestructible Machine” (Bloodshot/Border)

På sitt debutalbum blandar Lydia vilt punkattityder ifrån storstaden och den countrymusik hon fick med sig intravenöst  från unga år i pappas countrybar i Ohio. Ljudet är ofta distat och rått och låter demo eller liveinspelat från något hål i väggen en fredagskväll. Inte min kopp av te. Önskar ofta en mer detaljerad och klar ljudbild. Såna här åsikter drar väl på sig en massa vuxenpoäng men jag tycker inte att det rockar fetare med ett undermåligt ljud.

Lydia drar ofta upp ett rasande tempo i sin version av cowboypunk, där banjon drar iväg i överljudsfart. Kul i små doser. Annars är det country och rock på halvfart. Låtarna är ok tempomässigt och det finns en del spår som sticker ut och visar att det kan bli något större av denna tjugoettåriga Ohiotjej när hon får slipa formen med ett par album.
Hennes röst är en oslipad diamant vilket hörs  på ett bra sätt i How Many Women, Steve Earle och Can’t Change Me.

Bengt Berglind

Larz Kristerz ”Från Älvdalen till Nashville” (Columbia/Sony)

Kommer ni ihåg Larz-Kristerz som vann Dansbandskampen 2008 med sina 70-talskläder?

Sedan dess har bandet gett ut 6 album, och nu släpper man ”Från Älvdalen till Nashville”.

Många dansband har tagit till sig countryn, med mer eller lyckat resultat. Larz-Kristerz har dock satsat lite extra och spelat in skivan i Ocean Way Studios i Nashville. Förutom svenske producenten Chris Antblad, så har bandet också haft en producent i Nashville, Walt Aldrige.

För att ge en ännu mer genuin countrykänsla anlitades tre countrymusiker, bland annat Mike Johnson, som spelar steel-gitarr, och som kom direkt till Larz-Kristerz från en inspelning med Willie Nelson! Måste varit en omställning.
Albumet innehåller 16 spår, och blandar friskt mellan countrylåtar och traditionell dansbandsmusik. Eva Eastwood dyker upp på alla möjliga ställen även på denna platta där hon sjunger duett i ”Hjärtat bankar”.

Jag har lite svårt för alla dansband som kör countrystuket, men med denna skiva känns det ändå som Larz-Kristerz hamnat ganska rätt. Sångaren Stefan Nykvist har inte samma tyngd och kraft i rösten som Olle Jönsson i ”dansbandsmästarna” Lasse-Stefanz. Och ljudet känns lite ”tunt”, men det är väl lite mer typiskt countryn än dansbandsmusik.

Bra att bandet, i alla fall på bilderna i albumet, slängt ut 70-talskläderna och kör jeans, som man ska i Nashville!
Albumet får 2.5 i betyg, kunde blivit något högre om bastrycket funnits där.

Conny Eklund

Sarah MacDougall ”The Greatest Ones Alive” (Rabbit Heart/Hemifrån)

Sarah MacDougall, som nu släpper sin andra fullängdare ”The Greatest Ones Alive”, skriver allt sitt material själv. Hon är svensk-kanadensiska och befinner sig någonstans mitt emellan altcountry och indie/folkgenren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman mfl.

Jag tyckte att hon redan på debuten ”Across The Atlantic” lät mycket som Eliza Gilkyson, för att beskriva hennes sångstil, även om hon inte har lika mycket av den traditionella countryn som Eliza. Nya skivan är i mitt tycke jämnare och därför bättre med några riktigt bra låtar såsom: ”Sometimes you lose, sometimes you win”, ”It’s my place (and I want it!)” och ”Mmm”.

Börje Holmén

Steve Mednick ”Immigrants ..and other Americans” (Prospect Hill/Hemifrån)

Att Steve Mednick, som nu släpper sitt åttonde album, har ett förflutet inom politiken återspeglas i hans egna texter på ett tydligt sätt.

Steve är i mitt tycke en icke-sångare med mycket budskap. Han har en hel del att berätta om, och många gånger med ett smärtsamt uttryck. Han sjunger om världens fattigdom där behoven är större än vad ”Tee-partyn” och välgörenhet kan mätta. Jag är svag för politiska texter och här finns en hel del att hämta på en välfylld skiva.

Låtar som jag fastnat för är: Something Is Out There, Stand Up (and take them on), The Flood och framför allt The Ghost Of Numerus Clausus.

Det här är en skiva som växer ju mer man lyssnar.

Börje Holmén

Sarah MacDougall ”Across the Atlantic” (Copperspine/PLU)

Sarah MacDougall är en avslappnad sångerska vilket gör hennes countrylåtar till en ren njutning. Skivan är välspelad och innehåller flertalet sånger som jag gillar. Det här fungerar så väl som ett soundtrack för en dag ute i den svenska ödebygden som för en resa i den amerikanska mellanvästern. Det är inga tongångar som direkt för dina tankar till den djupaste södern utan man får känslan av ett regndassigt och grått landsbygdslandskap på våra bredgrader, oavsett på vilken sida Atlanten vi befinner oss. Jag upplever att musiken har en musikalisk koppling med Ryan Adams alt.countryband Whiskeytown. Man lämnas med ungefär samma känsla som när man lyssnat på någon av deras skivor. Dagen då denna recension skrivs är det en grå och kall söndag i november och det småregnar utanför fönstret – och skivan Across The Atlantic känns som ett givet soundtrack.

Det som talar emot skivan, trots att den är bra på många sätt, är att den inte riktigt innehåller något som gör att den tar några steg upp i betygsskalan och blir en bestående pärla. Och därför hamnar betyget på ett svagt medelbetyg.

Bästa låtarna är ”Hundred Dollar Bills” och ”Biggest Mistake”.

Efter att Across The Atlantic släpptes har Sarah hunnit med en ytterligare skiva ”The Greatest Ones Alive”.

Lars Svantesson

Sarah MacDougall är Svensk-Kanadensiska och befinner sig någonstans i altcountry/indiefolk-genren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman och Eliza Gilkyson. Across The Atlantic är hennes debutskiva där hon skriver allt material själv och det är också egenproducerat. 

Vad som slog mig när jag första gången hörde Sarah var hur snarlikt hon lät altcountrykollegan Eliza Gilkyson.

Sarah har stora kvaliteter och har stundtals lyckats riktigt bra med att tilltala mig. Ändå har jag lite svårt att uppskatta hennes uppbittempolåtar som jag tycker faller ganska platt.

Då är balladerna desto mer övertygande, framför allt Ramblin, I´ve Got Sorrow och Goodby Julie. Men även andra låtar som tål att lyssna in sig på.

En på det hela taget rekommendabel skiva.

Börje Holmén

Ryan Adams ”Ashes and fire” (Columbia/Sony)

Ryan Adams är tillbaka med en ny soloplatta efter att bandet The Cardinals upplöstes 2009. Till sin hjälp har han tagit producenten Glyn Johns, som har producerat massor av stora artister och vars son Ethan tidigare producerat Ryan’s skivor ”Heartbreaker”, ”Gold” och ”29”.

”Ashes and fire” är en lugn och fin historia som Ryan själv beskriver har en snällare bild av honom själv, där han ser på sitt eget liv som ett spöke.

Skivan är full av countryballader med klassisk sättning, och överlag så är tempot lite för slött för att man ska orka hålla sig engagerad genom hela skivan.

Det börjar helt underbart med ”Dirty Rain” som är en klockren countrypärla med härlig orgel av Tom Petty & the Heartbreakers Benmont Tench. Sen fortsätter det minst lika bra med ”Ashes and fire” som är en salooncountryvals, Ryan Adams i högform.

Mitten på skivan är lite svagare, framförallt Coldplay-poppiga ”Chains of love” och ”Invisible Riverside” som aldrig hittar svänget eftersom den är lite för långsam, och refrängen är flumprogg-dålig.

Mot slutet hittar Ryan tillbaks igen med härliga ”Lucky now” och den fragila och superfina högstadietryckaren ”I love you but I don’t know what to say”

Skivan håller som sagt lite ojämn kvalité, men topparna är tillräckligt höga för att det ska bli en fantastisk skiva, och dalarna är inte tillräckligt djupa för att förstöra för resten. ”Ashes and fire” är perfekt skiva så här i hösttider, det är bara att sjunka ner i favoritfåtöljen och försvinna iväg med Ryan’s fantastiska röst och sömniga skörhet.

Lyssna även på de akustiska versionerna av ”Ashes and fire” som finns på youtube. Låten blir nästan ännu bättre när den endast framförs av Ryan, gitarr och munspel. Länk: http://youtu.be/VBWAYnRN6dM

Marcus Johansson

Shelby Lynne ”Revelation Road” (Everso/Playground)

Det finns givetvis många olika sätt att producera musik. Inom det ytliga R&B-facket kan en artist plocka in ett halvdussin hippa kändisproducenter som ofta inte tillför det hela mer än sitt kändisskap.

Den totala motsatsen hittar vi på Shelby Lynnes nya album Revelatoion Road där hon sjunger alla stämmor, spelar alla instrument och producerar allt själv. Det här är en logisk fortsättning på Tears, Lies And Alabis som kom i slutet på förra året. Tidigare har den produktiva Shelby Lynne  bland annat givit oss den västkustpolerade Love Shelby, nedtonade Identity Crises och det ultimata julalbumet Merry Christmas från 2010.

Titellåten är malande effektiv och I’ll Hold Your Head är heller inte något som du väljer att lyssna på i förbifarten. Shelbys röst är lågmäld men intensiv, den kryper in under huden – vilket du vill eller inte.

Texterna är poetiskt nakna och utlämnande men jag hoppas att Shelbys alla svartkantade hjärtesorger inte är självupplevda. Toss It All Aside har en ljuvlig coutrysoulfeeling som ger en ljusare sida av musikskapandet. Men ändå – detta är ett helt utomordentligt bra album av Shelby Lynne som du måste  sitta ner och verkligen lyssna på; texterna hittar du på hennes hemsida. Gör nu som jag säger för en gångs skull !

Bengt Berglind

Richmond Fontaine ”The High Country” (Décor/Border)

Gruppens tidigare album Post To Wire har under de senaste åren varit en av ögonstenarna inom americanafacket. Wilco, Son Volt och Jayhawks hör också dit. Nya albumet med Richmond är en helt annan historia. Men samtidigt är det inte förvånande att gruppens ledare och huvudkompositör Willy Vlautin denna gång tagit steget fullt ut och presenterar vad som skulle kunna liknas vid musikradioteater på skiva.

Talade avsnitt varvas med musik och ljudcollage som berättar om mekanikern Claude Murray och hans dagdrömmar och funderingar som allt för ofta kretsar runt den yngre  tjejen som arbetar i hans närhet.

Richmond Fontaines musik känner vi igen. Country, folkrock och lite garagerock i en lagom blandning.

Wally är en ganska träig ickesångare, såna som jag i bland gillar skarpt. På detta album får han som tur är hjälp med vissa sånginsatser av inlånade Deborha Kelly.

Däremot så blir Willys melodikänsla blekare och blekare för varje nytt album. Texterna däremot växer till små sorgkantade noveller om ett luggslitet färglöst Amerika. Willy Vlautin har under de sista åren skrivit en del böcker och ett kommande filmmanus. Men jag vill ha tillbaks musikgruppen Richmond  Fontaine, även om jag framåt jul  förmodligen kommer att älska detta album.

Bengt Berglind