nyaskivor.se

Chip Taylor and The  New Ukrainians ”F**k  All The Perfect People” (Rootsy/Warner)

Chip är produktiv som få. På de senaste två åren har det kommit två samlingsalbum. Ett av dem kryddat med nya låtar och olika duettpartners. Efter dessa kom i slutet på förra året det utmärkta konceptalbumet Rock n Roll Joe där han hyllade en lång rad bortglömda musikarbetare som alltid gör jobbet bakom stjärnan i  spotlighten.

På detta album ger Chip Taylor sin högst egna kritiska syn på saker och ting som han stött på i sin omgivning. Låtarna lunkar ofta fram i mediumtempo eller som rena ballader och rockmusikens svar på Nalle Puh låter obeskrivligt trygg och lugn. Kanske blir det lite för mycket Chip denna gång. Hans röst är skön och avslappnande att lyssna på men rätt vad det är så nickar jag till i soffan. Det tenderar att bli lite för lika låga tempon och för mycket av Chips faderliga stämma. Vad som saknas är hans kvinnliga duettpartners Kandel Carson eller Carrie Rodriguez . Deras röster och fiolspel i samverkan med Chips Nalle Puhstämma fungerar ofta tillsammans och då känns inte musiken så monoton som den framstår nu. Sen är det ju så att varje artist har sin stil, skriver låtar på sitt sätt och har återkommande harmonier och melodislingor. Som tur är. Men den här Chiputgåvan griper inte tag i varken hörselgångar eller hjärteroten.

Bengt Berglind

Amelia White ”Beautiful and Wild” (Rootsy/Warner)

Nashvillebaserade Amelia är en i den långa raden av utmärkta kvinnliga singer/songwriters som kanske kan leva på sitt musikskapande idag. Hur det egentligen förhåller sig med den saken har jag inte en aning om.

På detta hennes femte album finns i alla fall en samling bra låtar, välgjorda, lågmälda och behagliga att lyssna på. Spår som Sugerman och Tupelo Train är två bra bevis på Amelias låtskivarkonst. Musikerna som medverkar har en känsla för musiken som hantverk och stryker under, ramar in och kommenterar Amelias röst och texter. Allt detta smälter samman till en musikalisk enhet som i vissa stunder påminner om kvinnliga kollegor i  som Shawn Colvin, Kathleen Edwards eller Kimmie Rhodes. Det kan räcka en bra bit om Amelia fortsätter att vara Beautiful and Wild.

Bengt Berglind

Jeff Bridges ”Jeff Bridges” (Blue Note/EMI)

The Dude följer i samma stövelspår som kollegorna Tim Robbins och Kevin Costner. Kanske är det ett hobbyprojekt eller så är det en musiklansering på fullt allvar.

Med topproducenten T-Bone Burnett i studion och medmusikanter och gästsångare av hög rang verkar det vara mer än  ett hobbyprojekt mellan två filmer. Visserligen puttrar musiken fram så där lite halvt avslappnad, välspelad i minsta detalj.

Jeff är ingen bra sångare, även om det verkade ok i soundtracket till Crazy Heart. Balladerna blir för laidback  och rösten fixar inte detta tempo. Lite bättre är det när tempot dras upp. Men inte mycket. På ett helt album håller det inte den klass vikan förvänta oss.

Den Jeff Bridges jag älskar är skådis som i Crazy Heart och i den underbara bröderna Cohenstoryn True Grit där han är i sitt rätta element som enögd, rosslande och totalt opålitlig prisjägare. Men under den opolerade fasaden klappar fortfarande ett varmt hjärta. Denna värme finns inte i Jeffs musik, så detta album är inget att hetsa upp sig för.

Bengt Berglind

Neal Casal ”Sweeten The Distance”  (Fargo/Playground)

Det är svårt och förstå hur en så kompetent och driven musiker, låtskrivare och sångare som Neal Casal kan låta så anonym och slätstruken på album efter album. Hans musik andas som vanligt ett luftigt LA sound som grundades bland annat av Jackson Browne, America och senare Eagles.

På sista tiden har Neal agerat  förstegitarrist i Ryan Adams band och visst hörs det att han är en utmärkt  strängbändare i västkustskolan. Sjunger gör han känsligt och alla bakgrunder är genomarbetade i minsta musikskrymsle. Var fallerar det hela då ? Låtarna är svaret. De är fyllda med ingredienser men ändå helt profillösa. Så kan vi inte ha det när det finns så mycket bra att välja på i samma genrer.

Bengt Berglind

Israel Nash Gripka ”Barn Doors and Concrete Floors” (CRS/Border)

Det är bara att kapitulera direkt på denna ljuvliga americana. Här finns alla klassiska beståndsdelar vi behöver och släktskapet med Steve Earle, Neil Young, Crazy Horse och Stones glimmar och glänser.

Israel Nash Gripka behöver inte skämmas för någon imitatör är han absolut inte. Han förvaltar och förädlar inom den amerikanska rootsmusiken genom att skriva sin egen musik  inom dessa givna ramar.
Inget nytt alltså, men det är väl inte det som är meningen.

Utmärkta exempel på detta är inledande melodiösa Fool’s Gold och lättfångade Four Winds. Lousiana är countryStonesdoftande alá Let It Bleed och Baltimore är fylld av täta stämmor och slirigt munspel.

Israel är från New York och har  tidigare två album bakom sig, New York 2009 och ett livealbum från  Europaturnén 2011 inspelat i Holland.

Barn Doors… är inspelad i en gammal lada utanför Catskills Mountains och man kan riktigt höra hur det har påverkat musiken och ljudet, föredömligt producerat av Steve Shelly från Sonic Youth.

Jag återkommer ofta till röster som påverkar och övertygar. Israel gör detta genom att hela tiden låta  djupt trovärdig. Han omger sig av utmärka medmusikanter som naturligtvis bidrar till att det hela blir så bra det blir. Så här på slutet skulle jag nog dryfta mig till att smyga in något som är nära en full femma i betyg.

Bengt Berglind

Reckless Kelly ”Good Luck & True Love” (No Big Deal/Border)

Med femton år branchen tuffar countryrock-bandet Reckless Kelly vidare med sitt nionde album Good Luck & True Love.

Denna gång har kvintetten i fråga spelat in live i en gammal lokal utan pålägg för att få den, så kallade, rätta känslan i musiken. I det fallet har de lyckats. Det låter homogent och genomarbetat albumet igenom. Speciellt märks detta i det instrumentella samspelet som är lysande.

Sångstämmorna sitter också fint, låtmaterialet är klart över genomsnittet och samtliga spår är skrivna av sångaren Willy Braun. Tempot är avslappnat och lunkar fram tryggt och säkert. Musik som inte överraskar eller tar mer plats än du själv vill i din tillvaro. Musik som känns som en kompis som du vet var du har och inte behöver bekräftelse stup i kvarten.

New Moon Over Nashville, I Never Liked St. Valentine och Weatherbeaten Soul är tre bra exempel på vad bandet själv betecknar som old school countryrock.

Bengt Berglind

Janet Martin ”Passage” (Janjamz Music/Hemifrån)

Amerikanskan Janet Martin har säkert lyssnat en hel del på Suzanne Vegas ballader. Janet har en stämma som sticker ut och liknelser kan göras med Belinda Carlisle, Nina Persson (Cardigans). Nu var det några år sedan den här skivan spelades in, för lyssnar man däremot på hennes purfärska Live on Mulberry Street så märks det att rösten har mognat och har mer karaktär. Helt plötsligt låter hon lite som systrarna i gamla Heart.

På sin femte CD Passage har hon skrivit det mesta ihop med Michael Muller. Det är välarrangerad pop-rock-blues men går lite väl mycket i svårmod. Ett av undantagen är Snakebitch Under The Radar.

Börje Holmén

Chris Isaak ”Beyond The Sun” (Wicked Game Records/Warner)

Egentligen är detta ett dödsdömt projekt på pappret. För vem behöver ännu ett album med dammiga coverversioner från Hedenhöstiden av Presley, Jerry Lee, Johnny C och Roy O?

Förmodligen ingen, om det inte vore för Chris Isaak. Han är uppväxt med denna musik i modersmjölken och utöver detta har Chris rösten som passar föredömligt i sammanhanget. Den ligger nära Presleys utan att han imiterar, vilket hörs bäst  i Tryin’ To Get To You och Blue Hawaiihiten Can’t Help Fallin’ In Love With You.

Albumet är alltså en hyllning till den musik som föddes i den klassiska Sunstudion i Memphis. Beyond The Sun lär också vara inspelat på denna plats, med Chris eget band som spelar med en sparsmakad femtiotalsfeeling som bidrar till att det hela fungerar så utmärkt. Ett album som är gjort med stil och massor av hjärta. Odödliga hits som Ring Of Fire, Great Balls Of Fire, It’s Now Or Never och I Forget To Remember To Forget You rullar förbi med Chris Isaaks röst i fokus. Det finns också en deluxutgåva med ytterligare elva spår i samma anda.

Rekommenderas varmt som soundtrack i ’var mans amerikanare’ norr om Forshaga kommande vår och sommar.

Bengt Berglind

AA Bondy ”Belivers” (Fat Possum/Border)

Det här är inte partymusik till förfesten, utan kanske mer musik för dagen efter festen när du halvligger i soffan och softar. Det är inte heller musik för soliga och varma sommardagar, utan passar bättre när regnet sköljer ner eller snöstormen viner så där hemtrevligt som den gjorde förra året.

AA Bondys sololalbum skulle kunna vara producerat av Eno. Det som imponerar mest är den välstrukturerade enhet som håller ihop över alla de tio spåren.

Svärtan som omfamnar detta album har här olika grader. De första spåren The Heart Is Willing och Down In The Fire (Lost Sea) har tillsammans med den avslutande trion sånger den djupaste svärtan.

Här finns vissa  musikaliska element som påminner mig om åttiotalets svarta synthträsk. Men på ett positivt sätt. Däremellan, bland annat Skulls & Bones och Surfer King visar AA Bondy på en något ljusare sida där melodistrukturerna i låtarna kan skönjas tydligare och tempot är något högre, utan att för den skull kunna benämnas popmusik. Men mest förtjust är jag nog i drömska DRMZ med sin sirligt plockande steelgitarr.

Albumet Belivers och AA Bondy kan till och med hjälpa dig igenom vintern. Musikens kraft kan vara stor som du vet, om den används på rätt sätt.

Bengt Berglind