nyaskivor.se

Annis Brander ”Glass People In The Woods” (Lonely Road Records/Border)

I landet Brunsås kan någon bli en fulländad artist på 2 minuter i Idol och knappt fyllt sjutton. I vissa andra fall tar det betydligt längre tid, vilket också  kan bära sig bättre i längden. Annis Brander har som musiker och låtskrivare tagit den långa vägen enligt metoden LHS(livets hårda skola). Längs stigar, småvägar och otaliga stopp har hon under cirkus tio år som musiker och låtskrivare slipat fram ett uttryck i sin musik som kan bära långt.

Det finns ett moget uttryck i hennes låtar och röst som är tilltalande och går rakt in i hjärteroten. Hon sitter på en guldskatt som är få förunnat när det gäller att skapa slagkraftiga melodislingor som har förmågan att stanna kvar i medvetandet.

Bäst kommer detta fram i de mer tempofyllda spåren på Glass People In The Woods, hennes  andra album på det egna skivbolaget Lonely Road Records. Oh Foolish Me, More Then Ice  Cream, Darling och Burning Sky borde toppa radions spellistor om det fanns någon rättvisa i mediasvängen. Men det vet vi ju hur det är med den saken.

Hennes balladsida har en mörkare ton och känns mer privat. Här syns ett annat musikskapande som inte  i första hand bygger på en snygg melodihake.

Live på Café Augusts scen för en kort tid sedan fungerade det här bättre än på detta album. Då kunde man koppla ihop hennes själfyllda röst, musik och utmärkta band på ett helt annat sätt.

På skiva glöder Annis. Live brinner hon.

Bengt Berglind

Tävling: Den med lite tur kan faktiskt vinna ett alldeles eget exemplar av Glass People In The Woods. Under oktober lottar vi ut 5 skivor i samarbete med Birgitta Nielsen, Big Is Promotion. Dessutom kör vi en extra dragning i november för er som läser det här lite sent (tack Peter Holmstedt på Hemifrån för den extra skivan). Ta nu chansen att vinna det här fantastiska albumet. Du kommer till tävlingssidan genom att klicka på länken…

Oh My Darling ”In the lonesome hours” (Oh My Darling Music/Hemifrån)

Oh My Darling är en grupp bestående av: 

              Allison De Groot sång och banjo
              Marie-Josée Dandeneau sång och bas
              Rosalyn Dennett sång och fiol
              Vanessa Kuzina  sång och gitarr

När dessa kanadensiska damer drar i gång är det inte några ensamma timmar om man får skoja lite om skivans titel.

Deras musik kommer från USA och Kanada där folkmusikens influenser är tydligast.

Jag tycker att bandet låter lika bra som The Be Good Tanyas och har mycket gemensamt med de tre tjejerna. Även om Oh My Darling blandar folkmusiken med mycket mera av bluegrass.

Sammanfattningsvis en mycket bra skiva och en bra inkörsport till americana-folk och bluegrass.

Börje Holmén

16 Horsepower ”Yours, Truly” (Glitterhouse/Border)

Yours, Truly är en dubbelsamling där CD1 är vad man kallar greatest hits; dessa har gruppens fans tydligen röstat fram. På CD2 finns det ett gäng tidigare outgivna rariteter, B-sidor och några covers. Bandet med  den karismatiska sångaren David Eugene Edwards startade sin musikaliska själavandring i Denver i mitten på nittiotalet och blev under de kommande åren en ledstjärna för genren Gothic Americana. Sen gruppen mer eller mindre lade av runt  2007-2008 har David  huserat i konstallationen Wowen Hand.

Men det här är fortfarande musik som lever och andas i högsta grad, främst då genom Davids röst som brinner av inneboende frustration och sårbarhet och kan utrycka en hetta som skulle kunna smälta vinyl. Han kan påminna om en  amerikansk frikyrkopastor på speed eller en kärlekskrank hane på någon kärleksdrog.

Gruppmedlemmar har kommit och gått men musiken har under åren varit en välkomponerad pytt av folkmusik, country, bluegrass med allehanda rockinfluenser.

Nu var det några år sedan 16 Horsepower frekventerade min CD. Då var det i första hand albumet Folklore (2002) som tilltalade mig med sin blandning av folkmusik och den där påträngande rösten som alltid brann och var svår att värja sig från, på ett positivt sätt.

Eftersom rösten fortfarande brinner så borde denna samling tilltala en yngre musikintresserad skara som söker både framåt och bakåt i den nutida rockmusikhistorien, för att hitta musik som fortfarande ger kickar och förmedlar blod, svett och tårar. Värt att kolla in alltså och då får man på CD2 ett par mäktiga coverversioner av Creedence Bad Moon Rising och Cohens The Partisan.

Bengt Berglind

Glen Campbell ”Ghost on the canvas” (Surfdog/Playground)

Glen Campbell – rösten bakom Jimy Webbs magnifika låt ”Witchita Lineman”, sägs tyvärr musikaliskt sjunga på sista versen då det i juni i år meddelades att han fått diagnosen Alzheimers sjukdom och planerar en pensionering från musikindustrin efter en stundande avskedsturné.

Ghost On the Canvas är sålunda Campbells svanesång – producerad  i liknande anda som John Cash sista plattor i den s.k. American Recording-serien. Det här är en fin och värdig avslutning med ekon från Campbells hela karriär. Signifikant för albumet är hur strålande och varm Campbells sångröst fortfarande låter. Starkast  är öppningsspåret ”A Better place” med de hjärtskärande inledningsraderna: ”I’ve tried but I have failed, Lord.”

Henric Ahlgren

Bill Callahan ”Apocalypse” (Drag City/Border)

Är det här det sista man får höra innan man somnar in för gott? Ett svagt
nynnande, snudd på mumlande ljud som kommer någonstans långt bortifrån.

Hur skall man ta sig an en man, en gitarr och en avskalad röst som stillsamt
förkunnar sju betraktelser om det egna hemlandet och dess innevånare?

Det enda raka är nog att börja från slutet helt kort för att sedan gå till
början och periodiskt återkomma till slutet. Historien bör också vara ur olika
personers perspektiv, annars blir det trist utifrån den kronologiska synvinkeln.

Det är bäst att Callahan själv berättar historierna med sin släpiga stämma, som
är så sparsmakad att man knappt märker den. En mytomspunnen man i sina bästa år
som är självutnämnd till den ende sanna förlösaren i det karga landet utan
förtröstan.     

Inledande ’Drover’ filosoferar i temat om det inte var bättre förr. Då fanns det
riktiga karlar som visste vad dem gjorde. Några sammanrörda elektriska toner
blandas med den vemodiga country-stämningen och resan blir tilltrasslad, om man
inte redan har ett ödelagt psykiskt sinne vill säga.    

I ’America’ läggs en  rejäl bredsida mot etablissemanget, men jag sätter inte
signaturen under det manifestet. En aning överkänsligt, men möjligheternas land
– USA – föder som bekant inte bara framgång utan även misär. En kvävande
pastoral som har överskott av metaforer i dess värld utan hopp. Ännu en
trosbekännelse som jag inte är mottaglig för, i alla fall inte idag.

Vissa tankar kan vara i vårt sinne utan vår vetskap. Även om inte religionen
tröstar så måste man ha tro. ’Riding For The Feeling’ handlar om den sista tiden
i livet och vad man borde ha gjort. Mycket melankoliskt och knappast någon
människa blir upprymd utan desto mer berörd. Kanske skulle man vara mer
tillgänglig om man vore försatt i hypnos. 

Inåtvänd och rent av översinnlig får ’Universal Applicant’ betecknas som. Jag
ser läpparna röra sig men jag hör ingenting. Det känns som om Callahan pratar i
sömnen och orden försvinner innan man får tag på dem. En flöjt i fjärran ger
visst stöd men kanske en talbok med Björn Ranelid hade varit att föredra i
stället. 

Slutligen ser jag mig själv, med ’One Fine Morning’ som bakgrundsmusik, mitt
uppe i en seans. Jag sitter hand i hand med likasinnade runt ett bord i väntan
på kontakt med avlidna vänner. Frågan är ställd. Spänningen är förtätad i
avvaktan på en knackning för ja eller två knackningar för nej, men inga
knackningar hörs för jag har redan somnat. 

Thomas Claesson

Zoe Muth And The Lost High Rollers ”Starlight Hotel” (Signature/Border)

Tänk att det svåra ibland kan vara så enkelt som när Seattlebaserade Zoe Muth och hennes Lost High Rollers musicerar. Där många andra tar i och vräker på med både röstakrobatik, instrumentmassakrering och diverse vilda produktionsidéer så vilar denna grupp  sin musik mot enkelhetens kudde. Sedan undrar jag om det skulle fungera på samma bedårande sätt om det inte var den traditionella countrymusiken som var bandets grundsten.

Här finns inte något gammaldags och präriedammigt. Ekot från Hank Williams, Loretta Lynn och många andra lever nu vidare med ett fräscht och modernt sound. Närvarande är naturligtvis de klassiska instrumenten som mandoliner, fioler och banjo, men även mexikansk blåssektion hämtat South of the Border. Det är välspelat utan att kännas polerat och bitvis småsvänger det grymt.

Zoe Mauth meddelar i pressklippet att hon aldrig varit mycket till musiker, så det hon gör med sin musik måste vara enkelt för att det ska kännas tillfredsställande. Enkelheten präglar också Zoe Muths sätt att sjunga.

Det är detta som bär upp albumet och gör det så skönt att umgås med, vare sig du hänger i soffan, rattar bilen eller rantar runt med ipoden i svampskogen.

Bengt Berglind

Guy Clark ”Songs And Stories” (Dualtone/Border)

Livealbum kan i sällsynta fall förmedla en känsla av att du verkligen befinner dig i konsertsalen eller den minimala rocksyltan där musiken är inspelad.Visst känns det på det viset när låtskrivarveteranen Guy Clark med sina akustiska musikvänner bjuder in till en riktig mysafton. Det bjuds på anekdoter av skilda slag och massor av låtar hämtade ur Guys stora låtskrivarskattlåda. Konstigt nog har han hoppat över två av de låtar han skrivit som jag uppskattar bäst, – Desperados Waiting For The Train och She Ain´t Going Nowhere .

Men det är klart, har man en stor låtskatt att  plocka russin ur kan det kanske vara svårt att välja vissa kvällar.
L.A. Freeway och Townes Van Zandts klassikern If I Needed You är som vanligt lysande framförda av Guy Clark som med årens rätt blivit en berättare av rang när han plockar fram sina och andras bästa låtar.

Men en stor del av det låtmaterial som finns på detta livealbum når inte fram. Det blir mer underhållning  för stunden på klubben. Vilket inte är något fel om man befinner sig på plats i goda vänners  lag. Hemma i soffan med regnet strömmande  ner utanför i höstmörkret fungerar det inte. Då kommer jag på mig med att söndagsbilagan av DN är mer lockande. Ofta är det tvärtom att det är musiken som griper tag och tidningen eller boken lämnas åt sitt öde. Sätter jag istället på Guy Clarks Some Day The Song Writes You från 2009 blir det varken bok eller tidning, då är det bara musiken och jag. Bara för att ta ett exempel.

Bengt Berglind

Matraca Berg ”Dreaming Fields” (Dualtone/Border)

En låtskrivarveteran gör comeback efter fjorton år med ett eget soloalbum. Hennes röst har jag aldrig hört tidigare vad jag vet. Namnet däremot har dykt upp som låtskrivare åt Dusty Springfield, Linda Ronstadt, Dixie Chicks och en hög andra artister.

Nya albumet Dreaming Fields är en ovaligt stark comeback. Musiken bär spår från den amerikanska söderns alla musikaliska uttrycksmedel på ett ganska återhållsamt sätt och har en struktur och stadga som imponerar.

Sen var det här med rösten, som jag gärna brukar återkomma till. Här påminner Matracas röst om ett moget milt årgångsvin från södra Californien. Samtidigt bär hon med sig en lång erfarenhet i livets hårda låtskrivarskola i countrymusikens Mecca, Nashville, som hon så väl omsätter i sin musik.

Albumet är inspelat med en liten grupp vänner och medmusiker och är självproducerat. Tempot är ofta lugnt utan att bli såsigt. Titelspåret Dreamin Fields är snyggt inramat med cello. Fall Again, Silver and Glass och If Had Wings är potentiella hits och kommer med stor säkerhet att dyka upp på andra artisters kommande album.

Matraca Berg är en sångare och låtskrivare av hög rang i det vida americanafacket. Hoppas det nu inte tar fjorton år till nästa comeback.

Bengt Berglind

Eilen Jewell ”Queen Of The Minor Key” (Signature/Border)

Ibland så förbannar man sig själv. Men i det här fallet var det faktiskt det svenska vintervädret som jag ska skylla mest på. Eilen Jewell med band spelade i Torsby och jag var inte där. Tänk bara hur bra det hade varit att kolla in om Eilen och hennes magiska band lät lika bra som på detta utomordentliga album.

Queen Of The Minor Key har allt som man kan önska sig om du är något intresserad av amerikansk rootsmusik av i dag. Här blandas country, rockabilly, blues, femtiotals rock ’n’ roll och ballader på bästa sätt.

Eilens röst bidrar starkt till att helheten blir så lyckad. Hon behärskar alla stilar och tempon och lockar in mig som lyssnare i sin musik på samma sätt som till exempel andra kvinnliga kollegor i branchen, Lucinda Williams och Gillian Welch.

Sedan har Eilen sitt roadband med sig som spelat ihop sig  och är tighta som bara sjutton. Ett extra plus för hennes gitarrist Jerry Miller som svänger loss så det stänker om det i korta intensiva solon.

Med detta musikaliska facit i hand, efter att ha lyssnat på Queen Of The Minor Key, så skulle jag i dag kunna cykla genom åska och drivis och längre än till Torsby för att få uppleva Eilen Jewell live. Snudd på femma !

Bengt Berglind

Jude Davison ”Outskirts Of Eden” (Pigeon Moods)

Jude Davisons Outskirts Of Eden är hans 19:e släpp och är en dubbel CD.  Han själv beskriver i en intervju att hans mångfald av stilar är en mix av Americana, Country, Rock, Dixieland, Jazz, Blues och Folkmusik.

Jude säger också att skivan är en fortsättning på hans tidigare släpp Circo de Teatro, som också är en resa bland musikgenrer. Den har vunnit Awards såsom BCIMA 2011 års vinnare av ’bästa koncept/samarbete’ med albumet Circo de Teatro, och nya Outskirts Of Eden titulerades ’bästa CD/DVD konstverk/grafik’.

Hur låter det då ?  Ja det är verkligen en blandning av allt som nämts ovan och därför en ganska svårsmält historia. Jag tycker ändå att allt är välgjort och välarrangerat med Judes 12-manna band, så  det borde finnas några guldkorn åt var och en som gillar ovannämnda musikstilar.

Börje Holmén

Fotnot: Det här är en så varierad skiva att den blir svår att beskriva i detalj, varför jag rekommenderar en lyssning. Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Judes hemsida. Där finns en hel del smakprov.