nyaskivor.se

Israel Nash Gripka ”Israel Nash’s Rain Plans’’ (Rootsy/Warner)

På sitt andra album efter utmärkta debuten Barn Doors And Concrete Floors satsar Israel på mer tillbakalutad musik. Detta är det hittills bästa Neil Younginfluerade albumet i samma anda som Harvest Moon och Prairie Wind. Senaste Neil-utgåvan med Crazy Horse skänkte alla fall inte mig några högtidsstunder med sitt 29 minuters gitarrmangel och heller låtar att tala om.
Men det här är riktigt bra med svepande steelguitar som håller ihop hela albumet. Israel sjunger mjukt och vemodigt och hans röst ligger långt bak i mixen, men dominerar ljudbilden ändå.
Melodierna finns där men tar en stund att upptäcka. Det som i musiken kan kännas lite jämntjockt i början, löser snart upp sig och denna ljuva countryrockvariant känns skön och varm som en fleecefilt i november. När Israel Nash Gripka står på scenen i Örebro den 15 november kommer i alla fall jag att vara på plats. Vi ses där om du är den countryrockvän som du utger dig för att vara.

Bengt Berglind

Lindi Ortega ”Tin Star” (Last Gang/Pi/Border)

Varsågod här kommer en countrybrud från Canada som har drag under cowboybootsen på nya albumet Tin Star. Hon har ett countrytwang i rösten som skulle bära genom barsorlet en helgafton på ditt favoritställe The Golden Horn. Det är i det sammanhanget som jag tror att man bäst ska uppleva en countrytjej som Linda Ortega.
När hon drar ner tempot och lindar in rösten i balladstråkar låter det lite tunt och matchar inte alls andra kvinnor i samma musikfack.
Två exempel är Elizabeth Cook och Carrie Rodridquez . Men nu ska vi inte beklaga oss mer för Tin Star är ett utmärkt album med ett knippe bra låtar som är lätta att nynna efter en eller två genomlyssningar. För någon månad sedan gav Lindi en gratiskonsert i Stockholm och man kan alltid hoppas hon tar en tur uti landet nästa gång. Då kommer i alla fall jag att hänga på låset, för det här ska upplevas live.

Bengt Berglind

Susan James ”Driving Toward The Sun” (Susan James Music/Border)

Välspelad kvinnig americana i den högre divisionen skulle väl vara kort-kort recension om man vill göra det lätt för sig. Välspelad kan hänga ihop med att Susan James samlat ihop ett gäng ädla musikanter som kan sin americana utan och innan efter att spelat med den eliten på ett stort flertal plattor.
Susan James kom med ett album härom året som gick mina hörselgångar förbi. Hon har en fullt godkänd röst men ändå sticker den inte ut och personifierar henne som sångerska. Det finns många andra i hennes division som har ett läge i rösten som omedelbart identifierar densamma. Bara för att ta ett utmärkt exempel nämner jag här Lucinda Williams.
Styrkan i detta album som man lätt kan missa om man lyssnar lite slarvigt på den polerade americanaytan sitter i Susan James texter som blottar ett pågående uppbrott från ett förhållande. Texterna ger bilder som andas mörker, melankoli och uppgivenhet. Om Susans grundidé med detta album var att polarisera mellan text och musik så har hon lyckats till fullo.

Bengt Berglind

Lee Harvey Osmond ”The Folk Sinner” (Latent/Border) 

John Murry ”The Graceless Age”  (Rubyworks/Border) 

Två album som säkert inte kommer att annonseras med helsidor i pressen eller snurra runt etern i form av videosnuttar.
Det är två album som innehåller en svärta lätt ödesmättad rockmusik som bygger på många bra melodier och olika lager av sinnesstämningar..
Lee Harvey Osmond kommer från Canada. Tom Wilson har huvudrollen i denna löst sammansatta grupp. Förra albumet A Quit Evil innehöll stora delar av den kanadensiska musikereliten. På nya Folksinner har Tom Wilson en mindre grupp musiker vid sin sida i studion.
John Murrys album kom ut i höstas men ges nu ut igen med extra spår eftersom det vankas turné under våren och sommaren i Europa.
Båda dessa album innehåller en rockmusik som inte bygger på snabba leenden och lättköpta melodihookar. De är välproducerade och det det vilar en vibrerande skön tassande stämning över musiken som ofta rullar fram i mediumtempo. Både Tom och John sjunger alldeles utmärkt och tankarna går till en annan kanadensare, Leonad Cohen. Kanske var det så här han skulle ha låtit om han varit ung rockmusiker idag.
Tom Wilson lättar ibland upp sin mörka sida med tempoändringar eller en duett med kvinnlig partner. John Murrey, som kommer från sydstaterna i USA, släpper in skräpiga ljudkollage mellan spåren som binder ihop det hela till en enhet.

Så söker du nu rockalbum som befinner sig lite vid sidan om de breda, uppkörda musikstråken kan du alltid kolla upp Folksinner med Lee Harvey Osmond och John Murrys Graceless Age. Två verkligt bra alternativ.

Bengt Berglind

Treetop Flyers ”The Mountain Moves”  (Loose/Border)

Inledningsspåret ’Things Have Change’ är bedårande americana från det londonbaserade bandets första album. Det lätta anslaget, melodihookarna och stämsången. Reid Morrisons röst som ryttlar som en vårberusad lärka över ett komp som andas västkust och countryrock lång väg.

Du kan snabbt spåra influenser från band som Poco till Beachwood Sparks hos detta nya band som består av engelsmän och några amerikaner. En textrad av Stephen Stills lär ligga bakom valet av bandnamn.

Sen finns det två ingredienser som gör att det går lätt att identifiera Treetops Flyers musik. Den ena har jag nämnt tidigare, nämligen Reid Morrisons röst som gör att du lyssnar till lite extra. Gitarristen Laurie Sherman botaniserar gärna i rockhistoriens alla gitarrlicks, men gör det framgångsrikt och spänstigt.

Utöver detta har de totat i hop en samling bra låtar i olika tempon och känslostämningar som gör att detta debutalbum klarar av upprepade spelningar denna vår och sommar.

Allt har man hört tidigare men när det görs igen på ett fräscht och tidlöst sätt går det inte ignorera utan du som jag sitter där med mungiporna pekande uppåt och känner dig faktiskt rent av positiv till det mesta.

Bengt Berglind

Annie Keating ”For Keeps” (Andy Childs) 

Amelia Curran ”Spectators” (Rootsy/Warner)

I den kvinnliga elitserie som existerar i min musikvärld härskar Emmylou Harris, Rosanne Cash, Lucinda Williams, Joni Mitchell och Allison Krauss. Finns det några utmanare på gång så kan man alltid nämna Tift Merrit, Rumer och Caitlin Rose.

De båda utmanarna Annie och Amelia har denna gång en bra bit kvar till toppen. Kanske kvalar de in till division ett, om vi nu ska bedöma det hela med sporttermer.

Annies For Keeps har en mer rockig attityd där trummorna ligger långt fram i ljudbilden för att befästa detta. Hon  sjunger avspänt och lite slängigt som en ung Lucinda Williams stundtals. Det bästa exemplet på detta är inledningsspåret Storm Warning. Men sen händer det inte så mycket. Det kommer ballader, rockcountry och en underlig rockfunkinspirerad låt och det hela avslutas med en OK version av Nisse Ungs Cowgirl in the sand.

Amelias Spectators har inslag av modern folkmusik. Albumet har ett lugnare och ibland allvarligare tonläge som förstärks med mollaktiga stråkar, akustiska  gitarrer och stillsamma blåsfigurer. Amelia sjunger med en inneboende harmoni som kluckar stillsamt i örongången. Men frågan är om det inte blir för snällt och finstilt emellanåt. Melodierna finns där men är något svåråtkomliga.

Ska du vidare i Amelia Currans musikvärld så rekommenderas ett aktivt lyssnade. Annie Keating får komma igen med något bättre för att övertyga.

Bengt Berglind

Ryan Bingham ”Tomorrowland”  (Axter Bingham/Border)

Ett stort framtidslöfte vars debutalbum doftande americanans gyllene framtid för några år sedan. Sen har det väl gått så där. Visserligen skrev Ryan The Weary Kind, temat till den utmärkta filmen Crazy Heart, men sen har det väl gått så där. Detta är hans fjärde utgåva där han lämnar countryns hjulspår och tar ett stort steg in i rockträsket.

Borta är de storslagna melodierna från debuten och det lätta countrydoftande hantverket. Rösten är densamma som tidigare, grov som om halsmandlar och stämband har varit konserverade i rockdrycken Jack Daniels sedan barnsben.

Musiken är rockig i gitarrfyrkant som hela tiden håller sig innanför standardramen. Inga överraskningar alltså.
Sen finns det stunder då  man undrar om Brucan Boss har smugit sig in i studion och tagit över sångmicken. Men det är klart, vill Ryan rocka röven av Nashville ska han försöka. Jag är skeptisk denna gång.

Bengt Berglind

Tim Burgess ”Oh no I love you” (O Genesis/Border) 

Tracey Thorn ”Tinsel and Lights” (Strange Feeling/Border)  

Två engelska vokalister, en man och en kvinna. Mannen Tim med förflutet i brittpopparna Charlatans har lierat sig med Nashvillebaserade Lambshopledaren Kurt Wagner. Den senare har på sina egna album mixat country, silkesstråkar och den vitaste soulmusik i branchen idag. Detta får också bilda grunden för Tim Burgess på hans första solofärd.

Redan från första spåret kan man snabbt konstatera att det låter förbenat bra om denna duo. Kurt Wagners produktion är lågmäld men också rik på musikaliska små finesser och delikata vändningar. Ovanpå  den sympatiska musikmattan svävar Tims röst.

I låt efter låt  övertygar han som en säker och stilren sångare med både country och soulstänk i rösten. Han skapar här en modern popmusik utan att egentligen anstränga sig. Oh no I love you är en poppärla av det smakfulla slaget.

Tracey Thorn har också skapat popmusik på ett liknade sätt under åren. Först genom gruppen Everything But the Girl som räddade delar av det synthskadade åttiotalet med sin melankoliska och melodiösa engelska pop. Hon har också ett par snygga soloalbum av senare datum i sitt musik-CV.

Tinsel And Thorn är egentligen ett julalbum som kom ut sent i höstas. Men vi glömmer det här med nya skivor en stund för detta är ett album som har sån kvalité och inneboende känsla så det räcker till nästa december.

Detta beror till stor del på Traceys röst som värmer och strålar av en positiv innerlighet och melankoli. Hon tolkar bland annat Joni Mitchells River, Randy Newmans Snow och Lows Taking Down The Tree strålande.

Hennes man och livskamrat Ben Watt finns med i musikerskaran på Tinsel And Thorn. Det skulle smaka mumma med ett nytt EBAG-album innan nästa jul. Tinsel And Thorn kommer att räcka hela vägen dit.

Bengt Berglind

Mikael Persson ”Marks & Bleeds” (Paraply/Hemifrån)

De musikaliska ambitionerna finns  på plats. Därom råder ingen tvekan. I första hand gäller det produktionen som är förstklassig. Detta innebär att man hör alla instrument som ligger snyggt förpassade i väloljade musiklager. Instrumenten trakteras också med säkerhet och stort kunnande vilket innebär att kompet på plattan låter spänstigt, variationsrikt och komplett.

Så långt är Marks & Bleeds helt Ok. Detta gäller också sånginsatserna på St James park, Fall into my arms och duettversionen av Vince Clarkes Only you. Här görs allt rätt. Det finns både melodier att bita i och ett eget uttryck i rösten som förmedlar en känsla och öppnar en dialog mellan utövare och lyssnare.

Men det räcker inte för att bära upp ett helt album. På flera av de andra låtarna blir Mikaels sångsätt för återhållsamt och tillbakalutat. Hans sätt att använda sin sångröst här lyfter inte fram varken text eller melodi utan de tenderar att försvinna i de snygga musikaliska  bakgrunderna. Jag tror inte att det var meningen med Marks & Bleeds.

Till nästa gång gäller, och nu travesteras en gammal proggklassiker,  “-Man måste höja sina röster för att höras-”.

Bengt Berglind

Holly Cole ”Night” (Tradition&Moderne/Border)

Shelby Lynne ”Live” (Everso/Playground) 

Kanadafödda Holly Cole är en ny trevlig bekantskap för mig ibland kvinnliga vokalister. Shelby Lynne har däremot funnits med ett tag, hon är en stor favorit och finns rikligt representerad i skivhyllan. Det som man kan säga förenar de två är att de bägge är sångare som har tydliga mogna röster i altläge som når fram utan att de behöver sjunga för full hals, så att säga.

Holly Cole som är en storsäljare i Japan och Tyskland har på albumet Night tolkat en lång rad låtar med skiftande bakgrund.  Brels If You Go Away, den underbara balladen If I Could Read Your Mind som skrevs av Gordon Lightfoot och här finns också femtiotalsdoftande I Only Have Eyes For You. Elvisdängan Viva Las Vegas presenteras med ett avslappnat jazzigt sväng. Allra bäst är Good Time Charlie Got The Blues som sjungs med en beslöjad innerlighet.

Då Holly tolkar andras låtar på ett utmärkt sätt så fyller Shelby Lynne detta Livealbum med sina egna, genomgående utmärkta låtar hämtade från flera av hennes tidigare album. Hon gör det solo med sin eminenta röst och en akustisk gitarr.

Det är det enda jag har att protestera emot en smula.För det hade blivit mer omväxlande med ett litet lyhört band på scenen. Arton låtar är lite för mycket med en akustisk gitarr som enda kompis, även om Shelby sjunger som en gudinna. Har du däremot varit på denna konsert är detta album förmodligen en guldgruva till musikminne.

Är du sugen på Shelby Lynne rekommenderas albumen Revelation Road och Just A Litttle lovin’, som är hennes  coverhyllning till bland annat Burt Bacharach. Holly Cole ser jag fram emot att få bättre koll på.

Bengt Berglind