Author Archive

Den nya bluesen

Buffalo Nichols ”Buffalo Nichols” (Fat Possum/Border)

I vissa engelska musikmagasin kallar man Buffalo Nichols musik för ”The new blues”. Huruvida det är det eller ej grupp till den som lyssnar. Men hans musik bygger inte den råa klagande bluesmusik som ofta började med fraser som, ”I woke up this morning…och bluesen och babyn var borta med vinden, eller tåget”…

Denna variant av blues är fortfarande berättande om orättvisor och händelser som aldrig skulle ha hänt. Man kan spåra den mer den musik som kommer från Eric Bibb, Keb Mo och Cedric Burnside än till  Freddie och Albert King .

Det mesta av kompet sköter här Buffalo på egen hand. Gitarrspelet är flyhänt, krispigt, halvakustiskt och volymen är mer 7 än 10.

Det ligger hela tiden som en uttrycksfull matta och kommenterar och understryker Buffalo Nichols sköna röst. 

Om du enbart strömmar musiken så kanske du inte tänker på att albumet bara har åtta låtar. Köper man det i fysiskt format är det för lite musik man får för 159 pix för en cd, eller 250 för ett vinylexemplar. Även om den är utsökt.

Bengt Berglind

27

10 2021

I dödens käftar

carcass

Carcass ”Torn Arteries” (Nuclear Blast/Warner)

Ett hjärta som det på omslaget format av grönsaker pumpar visserligen inte 1000 liter blod per timme vid fysiskt arbete, men i händerna på Carcass blir det ändå tillräckligt kraftfullt och blodigt. Det vankas en dissektion i tio steg med slipade redskap och gutturala förtecken. Precis som det anstår ett melodiskt death metal-band.

För de som hade hoppas på en återupplivning av den ultraljudande grindcoren som bandet exploaterade på sent 80-tal gör sig icke besväret. Dagarna med kontrollerat kaos är över. Nu ligger ambitionerna på en progressiv nivå med gripande medialt formade melodier och en spetsfundig fluktuation.

Titellåten öppnar också upp med de urtypiska, skarprättande gitarriffen som har Billy Steers och Tom Drapers signum åtföljt av benknäckande rytmerna som vilar på Jeff Walkers bas och Daniel Wildings trummor. Ett högst medvetet åtagande har inletts med iögonfallande krokar och ett vidlyftigt tillvägagångssätt som mer än väl räcker för att få den rätta atmosfären.

Dance Of Ixtab (Psychopomp & Circumstance March No.1) ger den balans som är så hett eftertraktad. De psykotiska förehavandena lägger sig fint runt ett lugnt och metodiskt arbetssätt. Mörkt och häftigt precis som det anstår ett band som vill ta en dans under extrema omständigheter.

En annan kittlande tilldragelse är den skräckfyllda ridturen med hin håle själv i The Devil Rides Out. Med en stor portion taktfast mystik ger den allt man rimligtvis kan begära. Om någon fortfarande inte är troende undanröjs de tvivlen effektivt i In God We Trust som med sina sömlösa känslostormar väcker nostalgin till liv.

För de som tycker att 4 och en halv minuts mangling är för futtigt, så finns den drygt dubbla tidsrymden tillgänglig i Flesh Ripping Sonic Torment Limited. I den omtumlande upplevelsen nyttjas omväxlande thrash – och silkeshandskar. Flamencogitarren anger tonarten och bjuder in stötar av aggressiva takter med turboladdade solon och mjukare mellanspel av ren och skär hårdrock.

Den avslutande The Scythe’s Remorseless Swing trollbinder med sin kärna av illvilliga grubblerier. De fullfjädrade stämningarna förorsakar ett beroendeframkallande perspektiv som tar tag i kroppsdelar, sånganlag och hjärta.

Vid en studie av låttitlar och textsammansättning, vilket kan ta en ansenlig tid i anspråk, påvisas ett visst sinne av humor. Det ger pluspoäng till en för övrigt extrem metal som är otvetydig men ändå nyckfull. Det är bara att falla till föga och inse att de till åren komna trotjänarna från Merseyside har satt ett tungt avstamp i den blodbesudlade malströmmen.

Thomas Claesson

22

10 2021

Årets skiva bjuder på innehållsrik musikresa

DT

Dream Theater ”A View From The Top Of The World” (InsideOut Music)

   Release 22 oktober

Till att börja med är det bara att erkänna; jag har mina låt- och skivfavoriter med Dream Theater och de är svåra att rubba på. Det är sedan gammalt.

Men undrens tid är inte förbi. Jag menar att nu släpper DT en skiva som får mig att rubba på de gamla invanda lyssningsmönstren.

För i ganska exakt 70 minuter tar A View From The Top Of The World kommando över mig och det är bara att släppa allt annat och ge sig hän.

De sju låtarna känns egentligen som en låt med olika kapitel som alla är lika viktiga för helheten. Det är mäktigt och vackert och… Bäst!

Skivsläppet har föregåtts av singlarna The Alien (ett klokt val som första smakprov) och Invisible Monster. De lovade gott redan då och har växt ännu mer med tiden.

Men de får faktiskt finna sig i att hamna i bakvattnet när starka Answering The Call och Sleeping Giant slingrar sig in i hörselgångarna.

För att inte tala om när det avslutande titelspåret tackar för att manegen är så stiligt krattad och bjuder oss med på en innehållsrik musikresa i 20 minuter. Det lugna partiet halvvägs in i A View From The Top Of The World är så vackert; James sjunger så skört som bara han kan och John Petrucci låter gitarren gråta.

Produktionen är så nära perfekt som det går att komma, utan att för den skull vara kliniskt perfekt. Det låter kraftfullt och alla bandmedlemmar hörs tydligt.

Mike Mangini briljerar; trummorna ligger helt rätt i mixen och det är bara att flyta med i hans sköna rytmer. Och banne mig om inte John Myungs sköna basspel välförtjänt får ta mer plats den här gången (han känns emellanåt lite ”bortknuffad” på skivorna).

Det smakfulla pianospelet av Jordan Rudess i Awaken The Master förtjänar också ett omnämnande. Istället för att gå all in kör han på en mer återhållsam stil vilket kontrasterar fint mot Johns gitarriffande.

Möjligtvis går det att anmärka på att det inte direkt dräller av refränger att sjunga med i. Men då letar jag verkligen efter fel med detektivögon och hallå? Vi snackar DT och det är bara sporadiskt som de fixat sådana. Och vem fixar egentligen att försöka sig på att hålla jämna steg med James LaBrie?

Nej, istället är det som vanligt gott om melodier att nynna med i och spela valfritt luftinstrument till.

Det är många år sedan ny musik från DT jämfördes med andra artisters skivsläpp. De har roffat åt sig en egen gren på det progressiva metalträdet. Men tillåt mig ändå att göra en enda jämförelse. För till skillnad från många andra rutinerade rävar (hej Yes!) så har DT den goda smaken att backa upp undersköna melodier med tyngd.

Faktum är att jag redan nu glädjer mig åt att placera A View From The Top Of The World överst på årsbästalistan. För hur ska detta kunna överträffas?

Välkomna tillbaka till toppen Dream Theater.

Magnus Bergström

21

10 2021

Kraftpaket med melodikrokar att fastna

livingdeadgirl300

Living Dead Girl ”Exorcism” (egen utgivning)

Den här godbiten släpptes lite under radarn i somras i och med att det rör sig om en självfinansierad egen utgivning. Dags att åtgärda det, känner jag, för Exorcism förtjänar en stor publik eftersom den är bra mycket hetare än det mesta i nu metal-genren.

Nu metal förresten; den elva låtar starka debutskivan är en smältdegel av metal, pop, rock, nu metal, goth, punk, metalcore – och jag har säkert glömt någon genre.

Det finns spår av New Years Day, In This Moment, Butcher Babies, Slipknot, Marilyn Manson och… Avril Lavigne! Faktum är att ”inspirationslistan” egentligen aldrig tar slut.

Det om något är väl ett progressivt kraftpaket? Och jodå, denna smått osannolika blandning fungerar; det är dagens sanning.

Melodikrokar att fastna i är nämligen mer regel än undantag.

Jag väljer att lyfta fram fyra av låtarna:

Alive öppnar starkt med plattan i mattan och en ”take no prisoners”-attityd. Så här ska en medryckande öppningslåt vara.

Exorcism. Vem kan och vill vara stilla när en energibomb som denna briserar? Inte jag i alla fall. Refrängen är löjligt medryckande.

Poltergeist. Blandar mjukt och hårt och allt däremellan. Missa heller inte den välgjorda videon.

Stronger. Kraftfull ballad utan sidospår, med stark sång av frontkvinnan Molly Rennick, som ger lyssnaren tid till eftertanke.

Visst finns det några svackor här och där och då handlar det om en eller ett par låtar som liksom inte går i mål; de smälter ihop till en massa som inte tar sig någonstans och saknar något som sticker ut.

Men vad gör det när merparten av låtarna rätt -och gör det rejält. I mina öron är det ingen tvekan om att vi har att göra med ”modern musik” när den är som bäst.

Ge kanadensarna chansen för det är de värda. Annars är faktiskt risken att du missar något kul och en gnutta omskakande och vem vill det…

Magnus ”Betygsfyran” Bergström

18

10 2021

Magisk klang

nils landgren

Nils Landgren ”Nature boy” (ACT)

Denne Degerfors-pöjk har med tiden utvecklats till en av landets finaste och mest högkvalitativa musiker alla kategorier – som trombonist, producent, sångare, bandledare, musikalisk maestro och mycket mera.

Landgren har släppt otaliga plattor i olika konstellationer och sammanhang. Men ”Nature boy” är faktiskt hans första riktiga soloplatta som trombonist i eget namn. Under pandemin gjorde han slag i saken och spelade in ett knippe låtar av skiftande ursprung och bakgrund. Psalmer, jazz, ”Värmlandsvisan” – exempelvis. Detta i en närbelägen kyrka där Landgren nuförtiden bor i Skåne.

Hur blev då resultatet? Så bra det kan bli med en ensam trombon. Andäktigt mäktigt. Klangen i kyrkorummet blir magisk när Landgren hanterar sin trollstav i form av trombonen. Lyssna själva.

Henric Ahlgren

13

10 2021

Ett glädjefyllt 30-årsjubileum

doro

Doro/Warlock ”Triumph And Agony – Live” (Rare Diamonds Productions)

Düsseldorf må vara huvudstad i Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen, men vad är väl det jämfört med att Doro Pesch såg dagens ljus där 1964.

Att hårdrocksvärldens gladaste artist (finns det ens någn bild på henne utan ett leende?) har Düsseldorf som födelsestad känns logiskt sett ur ett hårdrocksperspektiv. Staden är ju känd för konst i massor och att den gamla stadsdelen har hur många ölstugor som helst.

När Warlocks ”största” skiva Triumph And Agony (1987) hyllades med en jubileumsturné sommaren 2017 lämnades inget åt slumpen. Hela skivan framfördes, men inte i kronologisk ordning, och turnépremiären gick av stapeln på Sweden Rock – en festival som Doro har ett gott öga till. Med sig som extra gitarrist hade hon dessutom Tommy Bolan från bandets klassiska sättning.

Givna låtklassiker som I Rule The Ruins, East Meets West, Three Minute Warning, Für Immer, Metal Tango och All We Are sitter givetvis klockrent.

Men sällan eller aldrig tidigare luftade Touch Of Evil, Kiss Of Death, Cold Cold World och Make Time For Love går sannerligen inte heller av för hackor.

När det nu släpps en skiva/dvd/Blu-ray från konserten på Sweden Rock (!) är det Doros skivetikett Rare Diamonds Productions som står bakom.

Och det går att köpa härligheten i flera olika varianter. Varför inte slå till på vad som påstås vara världens största skivomslag, i form av en stor ”pappfigur” med den ikoniska omslagsbilden med skivan i en lucka på Doros mage.

En ”besiktning” av ljud och bild säger att det både låter och ser proffsigt ut, med en skön känsla av en ovanligt proffsig bootleg för det skaver på rätt sätt lite här och där.

På Blu-ray och dvd får vi som bonus en hyfsat lång intervju med en minst sagt nostalgisk Doro som strålar av glädje när hon får prata om sin älskade metal och hon bjuder leende (förstås) på den ena anekdoten efter den andra.

Med facit i hand (denna skiva) känns det extra bra att jag var på plats på Sweden Rock, både i fotodiket och i publikhavet.

Magnus Bergström

12

10 2021

Progveteraner tappar gnistan

yes

Yes ”The Quest” (Inside Out)

Från att ha varit ett av de mest upplyftande och kreativa banden under 70-talets progressiva era till att bli ett deprimerande band av medioker karaktär är sannerligen en mycket sorgesam utveckling. Som bortblåst är den inspiration som vann herraväldet förr. Nu återstår bara att leva på minnen blott.

Det som såg ut att bli en triumfartad återkomst i och med att singeln The Ice Bridge släpptes utvecklade sig snabbt till en bitter besvikelse ju mer albumet i sig självt snurrade. Den pulserande singeln var precis det som behövdes för att väcka lyssnaren från ett halvt sekels slummer, men för att sedan få samme person att somna in igen helt sonika.

The Ice Bridge vittnade om en tillfällig skapandekraft. Den inledande fanfaren får den mullrande basen att gå igång som en skenande tändkulemotor. Vi var för en kort stund inne i Yes’ drömvärld med nebulosor och topografiska oceaner. Allrådande variationer av teman som fyller livsglädjen på ett sätt som bara progressiv musik är mäktig till.

Jon är tydligen ett vanligt förnamn bland sångare i de här kretsarna och Davisons röst ligger tätt på sin föregångare Anderson även om den inte är lika distinkt. Ett smakprov på det finns i Dare To Know där även orkestrala sektioner hoppar in och ut. Inte för att det blir mer symfoniskt utan snarare mer sympatiskt.

Vartefter musiken fortskrider blir den alltmer oinspirerad. Det finns inga välljudande utbrott, utan istället blir den fortsatt utslätad och bräcklig. Ända till oigenkännlighet faktiskt. Steve Howes ekvilibristiska gitarrexercis i all ära, men vem kunde i sin vildaste fantasi tro att Yes skulle spåra ur och hamna i popdiket? Knappast någon.

De tre sista spåren som för säkerhets skull har placerats på en bonusskiva tillför ingenting annat än pinsamhet. Sleeping Sister Soul är lövtunn i sin utformning. Det gör att den brister innan den ens har spelats klart. Mystery Tour är en penibel och helt onödig nybörjarguide till The Beatles och Damaged World är så långrandig att ingen kommer ihåg den även om någon mot förmodan skulle ha det begäret.

Precis som på de arketypiska konstverken på omslagen till de odödliga skivorna Fragile och Tales From Typographic Oceans är den brittiska konstnären Roger Dean även illustratör till The Quest. Så långt finns inspirationen i behåll och fantasin lever vidare. För Yes däremot har glorian hamnat på sned och de som vill åka med på det progressiva tåget får uppsöka en annan hållplats.

Thomas Claesson

11

10 2021

Ett lågmält mästerverk

lindsey2021

Lindsey Buckingham ”Lindsey Buckingham” (Reprise/Warner)

Lindsey Buckingham, denna Kalifornien-pojk född 1949 som i början av 70-talet slog ihop sina påsar med brittiska och då Los Angeles-baserade bandet Fleetwood mac är fortfarande lite underskattad på något vis.

Han har förvisso rönt enorma kommersiella framgångar med sitt deltagande i Fleetwood mac som ju till exempel  med plattan ”Rumours” 1977 (ett av de mest sålda albumen i historien – över 30 miljoner ex) nådde en suppertopp. Ändå är han värd lite ytterligare lovord för sitt musikaliska geni som låtskrivare, producent, sångare – och inte minst som utsökt gitarrist.

Buckingham har i karriären släppt flera ypperliga soloalbum som visar på det ovan nämnda. Och nya självbetitlade plattan är inget undantag. Tvärtom. Vill man ha Fleetwood Mac-känsla är just denna nya soloskiva kanske den platta av Buckinghams soloäventyr som doftar mest av Fleetwood. Vilket ju inte sitter helt fel. Den här skivan är ett lågmält mästerverk, kort och gott.

Henric Ahlgren

08

10 2021

Med rätt känsla i strängbändandet

gusg

Gus G. ”Quantum Leap” (AFM/Sound Pollution)

  Släpps 15 oktober

Äntligen! Ja det är känslan att Gus G känner precis så, när han nu får chansen att släppa loss sin inre Yngwie Malmsteen – och som han gör det.

Quantum Leap betyder att ta ett stort steg och Gus själv tycker att det passar bra för att beskriva det här skivsläppet, med tanke på att han nu låter enbart gitarren sköta ”språket”.

Han har oavsett låttempo den rätta känslan i strängbändandet och att höra honom släppa loss utan order från en ”chef” är en ren fröjd. Han har också den goda smaken att ha fokus på låtarnas bästa och ballar inte ur fullständigt med gitarrsolon in absurdum.

Produktionen signerad Gus själv är en av de bättre in your face-varianter jag hört på bra länge; ”levande” både i stereohögtalarna i vardagsrummet och i hörlurarna. Med andra ord är Quantum Leap finfin reklam för HOFA Studios i Karlsdorf, Tyskland.

Låt oss heller inte glömma att det inte bara låter bra; fotografierna och omslaget av Gustavo Sazes är klockrena. Den mannen vet verkligen hur skivor ska designas och förpackas.

Vid en ”besiktning” av låtarna tycker undertecknad som följer:

Exosphere och Quantum Leap är två riktiga låtgodingar som resulterar i dött lopp i skivans låtstrid (alltså vilken låt som är bäst). Det går helt enkelt inte att skilja dom åt. Fart och finess kombineras på bästa sätt i förstnämnda och i den andra är tempot lite mer nedskruvat och låten stannar till och med upp för en kort sekvens med bara gitarrspel. Variation är nyckelordet, speciellt när det gäller instrumental musik, och det här är två typexempel på varför jag personligen är så förtjust i helt instrumentala skivor med gitarren i fokus.

Enigma Of Life är en halvballad som låter gitarren tala och det ljuva språket kittlar hörselgångarna på helt rätt sätt. Förföriskt.

Fierce och Demon Stomp drar istället åt rena rama thrash metal-hållet, tänk Testament när de är som mest melodiösa, och låtduon lever alltså upp till låttitlarna. Gillar du Controlled Chaos av och med Nita Strauss är Quantum Leap given lyssning eftersom båda är gitarrplattor i  modern stil med rötterna i den klassiska skolan.

Night Driver har en läcker gitarrmelodislinga och därmed bra potential, men det plastiga ljudet från det som ska föreställa trummor går bort och det rejält. Synd.

Force Majeure är en blixtrande gitarrduell mellan Gus och Vinnie Moore och det låter givetvis hur smaskigt som helst. Tankarna går till Cacophony  med Jason Becker och Marty Friedman.

Den andra cd-skivan med livelåtar som följer med då? Den har helt klart rätt livekänsla med tryck i ljudbilden och funkar bra, men får finna sig vid att sitta i baksätet.

Apropå baksätet och alltså att sitta ner så funkar Quantum Leap både till koncentrerad lyssning som till headbangande med volymen på högsta möjliga siffra.

Bra jobbat, Gus!

Magnus Bergström

06

10 2021

Härligt och livsbejakande

manic street

Manic street preachers ”The ultra vivid lament” (Columbia/Sony)

Av de brittiska banden som dök upp vid början av 90-talet är få riktigt aktiva och relevanta idag. Kanske är det bara Manic street preachers kvar, egentligen.

Och med tiden har Manics utkristalliserat sig till ett av Storbritanniens (och världens) absolut bästa band överhuvudtaget – även i ett större och längre perspektiv – med ett engagemang, en ambition, en musikalitet, ett låtsnickeri och en konstnärlig kvalitet som spelar i en egen liga.

Bandet har levererat en radda magnifika album sedan genombrottet med ”Generation terrorists” (1992) och fortsatt att brinna för musiken. Och nya albumet brinner verkligen och sticker provtagningsinstrumenten direkt in i ådrorna på denna tid av pandemi, post-brexit och post-Trump-era. Till en fond av mäktiga svepande melankoliska pop- och rocklåtar av högsta klass.

Jag såg Manics när de spelade på Hultsfredsfestivalen 1993 och promotade första albumet. Då fanns fortfarande gitarristen Richey James Edwards med (innan han försvann mystiskt 1995). Inte tänkte jag då att jag fortfarande skulle lyssna på dem nästan 30 år senare (!) och att de fortfarande skulle kännas lika musikaliskt fräscha och intressant. Men det gör detta fantastiska band från Wales ännu. Det är förbaskat härligt och livsbejakande! Både för mig och dem.

Lyssna på: ”Orwellian”, ”Blank diary entry”

Henric Ahlgren

30

09 2021