Author Archive

Soft, drömskt och svävande somrigt

springsteen

Bruce Springsteen ”Western Stars” (Columbia/Sony)

Precis som flera andra av de åldrande digniteterna inom poulärmusiken som t.ex. Bob Dylan, Rod Stewart m.fl. har nu Bruce Springsteen på nya egna plattan ”Western Stars” också gjort en påtaglig resa tillbaka till den musiken han hörde på radion i barndomen/ungdomen och sådant som spelades hemma av modern.

Och det han framförallt lyfter fram är poporienterad country och elegant Californiapop i stil med Glen Campbells älskansvärda låtskatt och Jimmy Webbs utsökta låtskriveri. Med andra ord inte den 50-talsrock eller episka soul som man annars vanligtvis kanske tenderar att förknippa Springsteen med. Och allt materialet är egenskrivet

Det här är soft, drömskt och svävande somrigt, till en del en slags nattmusik, med en melankolisk bitterljuva känsla av svunna tider – lite som ett gammalt patinerat vykort från en fin minnesvärd resa för länge sedan. Eleganta stråkarrangemang parat med akustiska gitarrer. Genomgående strålande sånginsatser.

Det blir inga direkta hitbetonade låtar som sticker ut, men sammantaget bjuder Springsteen med ”Western Stars” ändå faktiskt på en av sina främsta lyssningar sedan storhetstiden på 1980-talet. Albumet har en magnifik förtjusande karaktär och passar alltså inte minst perfekt att spela nu under denna säsongen.

Henric Ahlgren

28

06 2019

Två debutanter av bästa märke

 

Ian Noe ”Between The Country” 

Molly Tuttle ”When You Ready” 

Vilken bra americanasommar som väntar med två debutanter av bästa märke.

Inom den kvinnliga americanamusiken fullkomligt dräller det av talangfulla artister. En av dessa är Molly Tuttle. På sitt debutalbum visar hon upp ett stort antal bra låtar. Både sången och gitarrspelet sitter som ett smäck i sommarhettan. Hennes musik är i grunden modern folkmusik, med en touch av bluegrass.

Arrangemangen är luftiga , jordnära och hennes glimrande gitarrspel ligger hela tiden i förgrunden tillsammans med hennes röst. En röst som får mig att tänka på en ung Dolly P. En röst som föll på plats redan från första spåret.

Det kan man inte säga om Ian Noe och albumet Between The Country. Första genomlyssningarna gav inte mycket; det lät för vanligt och nedtonat för att gripa tag. Ian Noes små mörka småstadsbetraktelser växer dock sakta men säkert när han sjunger,”Its country jungle out there”. Rösten påminner om en ung John Prine. Arrangemanget av David Cobb är övervägande akustiskt med ett flödande pianospel och lite sirlig orgel här och där. Det är avslappnat men samtidigt sobert fokuserat och helt ljuvligt.

Molly Tuttle och Ian Noe är kommande storheter på amercanahimlen.

Bengt Berglind

24

06 2019

Har sina rötter djupt i den värmländska myllan

möra per hopp

Môra-Per ”Hopp om liv” (Egen release)

På sitt sjunde album Hopp Om Liv fortsätter det Arvikabaserade bandet att mixa visa, folk och rockmusik med en varm värmländsk touch.

Det som bandet själv kallar ”Môra-Perdängor” och som är mer lyckade under livespelningar, blandas utmärkt med det lite mer lugna och eftertänksamma låtmaterialet där för mig texterna står i fokus.

Kärleken bad oss stanna, En bön för en far, Tystnaden och Stillheten och Tihola är några av albumets höjdpunkter där text och melodi är i en ren harmoni.

Vägen ut, Fin tid, Ett jävla år och Hopp om liv är låtar som i sommar  kommer att ha både allsångs- och sommarplågapotential på Möra-Pergiggen.

Hopp Om Liv är mer välproducerat än tidigare med hjälp av Johan Johansson. Gitarrer och trummor ligger längre fram i mixen. Stråkarna får nu spela andra fiolen. Om detta kan man tycka olika.

Fortfarande är vi tacksamma att bröderna Eriksson och bandet har sina rötter djupt i den lokalt färgade värmländska myllan och storskogen där vemod, melankoli och en lätt svartkantad humor får fritt spelrum. Så här kan de hålla på ett bra tag till. Kanske inte till man ”bär dom ut med fötter först ” men ett bra tag till.

Som ett sidoprojekt undrar man stilla hur det skulle låta om Möra-Per skulle ge sig på att tolka andra värmländska låtskrivare och poeter. Det finns en del att välja på. Som det är nu ger oss Möra-Per Hopp Om Liv – det är inte så dåligt !

Bengt Berglind

20

06 2019

bruce hornsby

Bruce Hornsby ”Absolute Zero” (Thirty Tiger/Border)

Bruce Hornby slog igenom med en jättehiten Thats the way it is på åttiotalet. En låt med bländande pianospel och en melodi som klistrade sig fast och fortfarande kan dyka upp på till exempel den eminenta sportradion.

Bruce vandrade vidare med ytterligare några melodiösa radiohits tills han värvades till Greatful Dead där han spelade under ett stort antal år. Sedan dess har han utforskat både jazz och den amerikanska folkmusiken.

Absolute Zero är ett album där Hornsby tar ytterligare steg ut i ett musikaliskt outforskat landskap. Visserligen finns hans klassiska och jazziga pianobakgrund där som en garant, sången likaså.

Han använder Jack de Johnettes trumrytmer, skriver musik med Bon Iver och samverkar med kammarsextetten yMusics intrikata stråkarrangemang.

Absolute Zero är ett album som kräver att du lyssnar koncentrerat. Gör du det kommer du att finna en musiker som prövar och testar sina gränser. Gör du detta som lyssnare kommer det att ge dig ett rikare musikliv, Thats the way it is !

Bengt Berglind

14

06 2019

Musiker som skapar och musicerar tillsammans

daniel nordgren

Daniel Norgren ”Wooh Dang” (Superpuma/Border)

En särling i svenskt musikliv som hela tiden går sin egen väg, med eget skiv- och bokningsbolag som sköts av hans nära vänner. Daniel Norlings nya album Wang Do är inspelat i stort sett live i en äldre fastighet utanför Borås.

Daniel Norgren och hans samspelta kusiner  från landet gräver djupt i den svenska americanamyllan. Vi kommer väl ihåg hans känsliga ballader där hans unika röst tenderar att snudda vid Neil Young. Det svenska vemodet finns också närvarande i musiken.

Man det är helt ok att låna och bli inspirerad från andra musikaliska håll. På Dylans album Modern Times får en gammal schlager, Red sails in the sunset, en ny dräkt av den gamle barden, eller bluesklassiker som får en ny dylansk språkdräkt.

Daniel Norgrens musik på Wooh Dang är trots allt hans egen i varje stavelse och uttryck. Speciellt trevligt och kul är det när Daniel och hans band släpper loss en aning och bjuder på ett enkelt men organiskt sväng. Det är inte perfektionismen som styr här. Det är musiker som skapar och musicerar tillsammans.

WOOH Dang – va gött !

Bengt Berglind

10

06 2019

duff mc

Duff McKagan ”Tenderness” (Universal)

Duff McKagan, ikonartad basist i Guns N’ Roses, har kommit med ett nytt soloalbum. Detta är den andra utgivna soloplattan i fullängdsformat (det finns även ett outgivet album från 1999). Debuten ”Believe in me” släpptes redan på 90-talet (1993) och var en tämligen ospännande och medioker historia.
Jag såg Guns på den omtalade spelningen i Stockholm 1991 när de blev flera timmar försenade. McKagan var alldeles uppsvälld i ansiktet av sitt då kopiösa alkohol- och drogmissbruk. Ja, han såg rent förskräcklig ut och jag fattade faktiskt först inte att det var han – fastän vi stod precis längst fram och nästan kunde hoppa fram och ta på honom.

Jag blev så pass illa berörd av McKagans tillstånd att det dämpade konsertkänslan för mig rätt mycket. Sedan gick det också käpprätt åt helvete för den bandkonstellationen ganska snabbt efteråt.

Den som läst McKagans egenskrivna biografi ”It’s so Easy” (2012) vet att han knall och fall höll på att dö av sitt supande och drogande, men lyckades överleva och tog sig ur missbruket i grevens minut. I biografin får man även en fingervisning om ett rätt skarpt intellekt och en, som det verkar, riktigt sympatisk jordnära attityd.

Jordnära är också nyckelordet för nya soloplattan. Det handlar lite smått otippat om americana/country inspelad i Nashville och avsides från McKagans rötter inom punken och hårdrocken. Shooter Jennings (legenden Waylon Jennings son) har producerat och på plattan spelar dennes eget back up-band kompet. Det hela har en autentisk countrykänsla och McKagans tillbakalutad röst funkar bra i det här sammanhanget.

Ämnesmässigt kretsar låtarna till stora delar om det aktuella samhälleliga och politiska läget i USA. Det är McKagans synpunkter och betraktelser som rullas upp. Men trots mannens rötter i bland annat upprorisk brittisk och amerikansk punk är det ingen nihilistisk fuck off-attityd som gäller Nej, McKagan sjunger om hoppfull positivitet och att det inte är för sent att ändra saker till det bättre. (Dock kan man ju hoppas på att i alla fall Guns N’ Roses i albumväg framöver kommer med en uppiggande rasande och sylvass mörkare attack på Trump-administrationen och det dårarnas paradis som staterna utvecklats till.)

Glädjande nog är ”Tenderness” riktigt bra! Det här är ett typ av skrivprojekt som man genuint vill supporta. Hatten av och bugningar!

Henric Ahlgren

06

06 2019

Demons & Wizards – ett magiskt samarbete

Låt mig först kommentera omslagen; både är urläckra och hur passande som helst för den här typen av riff- och sångmelodistark heavy power metal. Matchen är delvis vunnen redan i starten alltså (musikinnehållet summeras kortfattat nedan) och den som inte får det att vattnas i munnen över vinylvarianterna är nog inte född än.

Bonuslåtar finns i båda fallen och skivorna innehåller nu 15 respektive 13 låtar. För de som inhandlar Touched By The Crimson King som digital deluxe eller dubbel-cd tillkommer en exklusiv bonus-cd med nio demolåtar.

Apropå bonuslåtar så är de som förekommer på återutgåvornas standardvarianter kul som kuriosa, men det handlar inte om några wow-upplevelser.

En kort sammanfattning lyder som följer; hårdrockare med smak för amerikansk och/eller europeisk metal bör ha båda Demons & Wizards-skivorna i samlingen.

Och för de som besöker årets Sweden Rock Festival är deras konsert där i det närmaste obligatorisk, för vem hade trott att det skulle hända…?

demons

”Demons & Wizards” (Century Media)

Debuten låter som det logiska resultatet av ett möte mellan riffglada heavy metal-fanbärarna Iced Earth och power metal-storheterna Blind Guardian. Det vill säga småprogressiv heavy power metal.

Att Jon Schaffer (Iced Earth) kan riffa tuffare än de flesta och att Hansi Kürsch (Blind Guardian) har röstresurser utöver det vanliga vet vi. Vad resultatet i mötet på skiva dem emellan skulle landa i var kanske inte helt lätt att räkna ut på förhand, för det är ju inte alltid som samarbeten liknar huvudbanden utan istället drar iväg till okända jaktmarker. Med facit i hand vet vi att det var ett mycket vettigt drag av de båda att slå sina påsar ihop.

Men alltså… Deras tolkning av Cream-klassikern White Room ger nästan poängavdrag – vissa låtar ska helt enkelt lämnas orörda, punkt slut.

demos2

”Touched By The Crimson King” (Century Media)

Uppföljaren är aningens mindre polerad än föregångaren och merparten av låtarna fastnar inte lika snabbt och det låter faktiskt lite som om skivan stressats fram. Om så var fallet låter jag vara osagt men det är i alla fall mitt första intryck.

Hur som helst handlar det om en skiva med hög lägstanivå och hög kvalitet, så den är utan tvekan ett starkt kort utan att det på något sätt rör sig om en knockout. Ett lyssnartips är att ge den tid för den växer.

Magnus Bergström

04

06 2019

Lekfull och sagoberättande rock

lykantropi

Lykantropi ”Spirituosa” (Lightning Records/Sound Pollution)

Debutskivan hyllades och uppföljaren Spirituosa visar att värmlänningarnas musikskapande är fortsatt formtoppat.

Bandet har en kärlek till mörkret och däri ligger nyckeln till deras intressanta och smått originella tongångar med starka drag av folkmusik.

Mötet mellan mörker i form av en allmänt vemodig stämning och pigga tvärflöjtslingor samt texter med poetiska drag blommar ut i ett lekfullt sagoberättande. Som lyssnare känner jag mig välkommen in i Lykantropivärlden.

Synd bara att ljudbilden är lite för snäll istället för att som på debuten dra lite mer åt det ruffiga hållet.

De välarrangerade sångslingorna har rötterna i 1960- och 70-talet och är bandets största tillgång. Men när de sjunger på svenska blir jag mest förvirrad och undrar om Fleetwood Mac, Jethro Tull och Kent rökt på tillsammans i trollskogen.

Låtpärlan heter Seven Blue. Snygga melodislingor, snillrika tempoväxlingar och en klistrig refräng som fastnar direkt är en svårslagen kombination. Instrumentala Spirituosa är ett annat starkt kort och här går mina tankar – på ett svårförklarligt sätt – till Kiss och deras ”bortglömda” Love Theme From Kiss. Den finfina balladen Songbird är inte bara vacker; namnet är extra passande eftersom Spirituosa som helhet har vibbar av ovan nämnda Fleetwood Mac som bekant har en låt med samma namn.

Till en början var jag inte överdrivet imponerad av Spirituosa, det ska erkännas. Men efter upprepad lyssning har jag insett att det berodde på att jag är och var väldigt förtjust i den självbetitlade debuten.

Spirituosa är ett skickligt hantverk som nästan garanterat växer med antalet lyssningar och spisa den gärna i lugn och ro.

Magnus Bergström

30

05 2019

Ljummen folkvisa

vargen

Vargen ”Tänk inte efter – Bob Dylan på svenska” (Vargen/Border)

De borde ha gjort just det, tänkt efter. Men det är nog så att det är varje Dylantolkares våta dröm att översätta, penetrera och tolka Dylans texter till svenska.

Många har försökt, få har lyckats. Mikael Wiehe är väl den som har gått i land med det på ett godkänt sätt.

Musikkollektivet Vargen med bland andra Raine Johansson, Mia  Rosengren och Anna Vild har plockat några av de mer välkända låtarna och försett dem med svenska texter.

Den musikaliska inramningen är helt ok. Men det vokala är förpackad i svensk lagomhet. Det smakar ljummen svensk folkvisa och är alldeles för präktigt och respektfullt i mina öron.

Dylantolkningar för lågstadiet har ingenting vi behöver. Inte blev det någon biljett till Dylan i Karlstad i sommar heller.

Bengt Berglind

28

05 2019

Heavy metal med fart och melodi

mystik

Mystik ”Mystik” (I Hate Records/Sound Pollution)

Det börjar minst sagt rakt på sak med ösiga Into Oblivion och de som tycker om hur det låter kan lugnt fortsätta att lyssna.
Mystik har gjort sin heavy metal-läxa; debutskivan andas proffsighet (jisses så bra de spelar) och är samtidigt en uppvisning i hur vettigt slutresultatet blir när det finns en kärlek till hanterket.

Inslagen av europeisk heavy metal är flitigt förekommande men helhetsmässigt lånar Mystik mer från amerikansk heavy/speed metal.
Åtta låtar och ett kort outro med en speltid på knappt 37 minuter är i det här fallet en garanti för brist på utfyllnad. Lagom må vara ett utslitet ord i Sverige men den här skivlängden är helt enkelt lagom.

I knivskarp konkurrens är Nightmares och Ancient Majesty bäst. De representerar den fartfyllda sidan av Mystik och har även den goda smaken att låta melodislingor ta plats.
Jag måste också nämna det smarta i att inleda Lake Of Necrosis med orgel och i slutdelen infoga ett balladaktigt parti. Låten får då en helt egen karaktär och ger lite andrum i öset. Det måste också sägas att de smått galopperande verserna påminner en hel del om tidiga Running Wild.
Mystik har inte bara en cool titel – den är bra! Farten finns där förstås men drygt halvvägs kommer ett störtskönt tungt parti för att till sist komma tillbaka till farten. Låten igenom är det snillrika gitarrspelet framträdande.

Den finfina sånginsatsen av Julia von Krusenstjerna (också bas) är lite lågt mixad och dessutom hade aningens mer framträdande basspel inte varit fel. Å andra sidan bidrar det till en genrepassande ”ruffighet”. Allt handlar alltså om lyssnarens egen smak.

Det värmer ett gammalt hårdrockshjärta att lyssna på Mystik, för heavy metal i tillbakablickande stil ska göras exakt så här. Grunden är lagom många influenser från genreklassikerna som piffats till med de egna styrkorna.

Toppbetyget är snubblande nära och jag känner mig mer eller mindre säker på att det kommer att delas ut nästa gång. För vart ska det här sluta? Starten lovar mycket gott!

Magnus Bergström

24

05 2019