Author Archive

Fantastisk musikupplevelse

kyle carey

Kyle Carey ”The Art Of Forgetting” (hemifrån)

Kyle Carey från New Hampshire blev professionell musiker och låtskrivare efter att ha spelat in debutalbumet Monongah i Irland 2011. Det är en blandning av keltiska, appalachiska och americana folk musik. Nu kommer hennes andra fullängdare The Art Of Forgetting som är en fortsättning på den inslagna vägen.

Skivan är inspelad i Louisiana men har kvar sina musikaliska influenser från förra albumet. Det är en läcker anrättning, mycket välarrangerad och med riktigt bra medmusikanter. Kyles underbara röst och sångstil gör det till en fantastisk musikupplevelse.

Låtar att börja med: The Art Of Forgetting, Tell Me Love och Trouble In The Fields.

Börje Holmén

 

04

05 2018

Värd att kollas upp av rock- och bluesintresserade

jonny

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

27

04 2018

Modern melodisk metal inbäddad i gothmörker

Hexed-Netherworld

Hexed ”Netherworld” (ViciSolum)

När gav du senast ett för dig okänt band chansen? För egen del blir det lite då och då, vilket givetvis är naturligt i rollen som skivrecensent. Men mycket sällan är det något som överraskar så positivt som Hexed.
Då måste det ändå sägas att jag inte alls går igång på bandnamnet, som i mina ögon skulle passa bättre till ett band som verkar inom genren ockult heavy metal i 70-talsstil.

Recensionsrubriken beskriver hur det låter men en viktig detalj återstår: det är progressivt så att det räcker och blir över. Pagans Mind, Epica, Delain, Lacuna Coil, Crimson Glory och Queensrÿche är band som medlemmarna i Hexed gissningsvis lyssnat en hel del på. Netherworld har också spår av namn som Amaranthe och Dimmu Borgir – lyssna bara på Forsaken respektive Obedience.

Om sångerskan Tina Gunnarsson kan jag bara säga: vart har du varit i hela mitt liv? En sångfågel väl värd att upptäcka för hennes kapacitet är inget annat än skyhög. Vilken pondus!
Tinas make Stellan Gunnarsson är inte heller fy skam. Hans läckra gitarriff avlöser varandra. Och låt oss heller inte glömma rytmsektionen som utgörs av Daniel Håkansson (bas) och Teddy Möller (trummor). Båda gör ett förtjänstfullt jobb som ger hela härligheten en finfin grund att stå på.

Apropå de medverkande så är det alltid intressant att höra minst sagt välmeriterade Thomas Vikström. Hans insats i duetten Exhaling life är inget undantag och just denna låt och titellåten, som båda är placerade mitt i låtordningen, är klart bäst.
Obedience och Illuminate är också värda att nämnas, även om det tar emot en smula i och med att Netherworld är ett typexempel på en skiva där helheten är viktigare än enskilda delar.
Det är också en skiva där ingen låt känns överflödig, vilket är något av ett unikum i dagens more is more-skivvärld.

Svensk hårdrock lever och frodas 2018 och Hexed är ett utmärkt exempel på det. Hatten av!

Magnus Bergström

25

04 2018

Still going strong

manic

Manic Street Preachers ”Resistance is futile” (Columbia/Sony)

Bland banden inom brittpopen och brittrocken från 90-talet är det inte många som fortfarande är aktiva och släpper relevanta plattor. Klassisk brittisk pop och rock har, med ytterst få undantag, överhuvudtaget gått in i en svacka jämfört med storhetstidens årtionden. Manic Street Preachers från Wales är ett av de få banden som visat sig ha en substans, nyfikenhet, engagemang och laganda som hållit över tiden.

Vid tidpunkten för debutalbumet Generation Terrorist 1992 fanns influenserna i en blandning av engelsk punk, Guns’n'Roses och skira popmelodier (Beach Boys har varit några av favoriterna för inte minst sångaren James Dean Bradfield). Samtidigt har det funnits ovanligt starka politiska och progressiva inslag i musik och texter. Själv har jag ända sedan starten älskat bandet för deras rockkänsla kombinerade med bitterljuva och melankoliskt färgade melodier.

Grejen med Manic Street Preachers är också att det alltid funnits en storvulen musikalisk ambition som för det mesta balanserat på den rätta sidan. Nya albumet Resistance is Futile – det trettonde i ordningen – visar ytterligare prov på bandets smäktande poptendenser parat med rockig edge och existentiella och samhällskritiska betraktelser, inom det musikaliska formatets ramar. Manic Street Preachers är helt enkelt still going strong.

Lyssna på: ”People Give In”, ”International Blue”.

Henric Ahlgren

23

04 2018

2 x Courtney

courtney250

Courtney Yasmineh ”Red Letter Day” (hemifrånbetyg 3

Red Letter Day är amerikanska sångerskan Courtney Yasminehs femte album. Hon skriver sina låtar och spelar även gitarr och har förutom alla spelningar på hemmaplan redan hunnit med nio Europaturnéer genom åren.

Popinfluerad musik som påminner mycket om White Stripes men är kanske lite mera melodiös mellan varven och ibland desto skränigare. Det finns några riktigt bra och medryckande låtar så som Hane On For The Ride och Cleaning Crew men skivan håller i övrigt en hyfsad men lite opolerad nivå.

”High Priestess And The Renegade” (hemifrån

Efter att ha hört Red Letter Day tyckte jag att Courtney lät lite skränig och omogen med några undantag. Men med en sådan röst och lidelsefull inlevelse så hoppades jag på en fortsättning och här är den nu. Nya High Priestess And The Renegade är en fantastisk skiva årets bästa hittills där allt stämmer med bra medmusikanter, produktion och hennes fantastiska röst. Alltsammans att lyssna på Spotify.

Börje Holmén

20

04 2018

Finfint låttäcke med melodikrokar i massor

wet

W.E.T. ”Earthrage” (Frontiers/Playground)

Våren 2018 är rena rama julafton för fans av melodiös hårdrock. Det är ju inte bara W.E.T. som är aktuella med ny musik, så konkurrensen i genren är minst sagt tuff i dagsläget – vilket inte är några problem för ett så här högkapabelt band.

Earthrage är proppfull av hårdrock som inte är hård utan mjuk med melodikrokar i massor. Refrängerna tar sig in i huvudet för att stanna och tankarna går till… Abba! Jag påstår att samtliga refränger skulle platsa i en melodifestivalfinal – och det ser jag enbart som positivt.

Önskas konkreta exempel är det bara att dra igång skivan och mötas av Watch the fire – bandet hittills bästa låt – som är en sådan urkraft att ingen annan i sällskapet kan rå på den. Men flera kommer riktigt nära och framför allt fyrlingen Burn, Elegantly wasted, Calling out your name och The burning pain of love. Det är värt att notera det smarta draget i att de starkaste låtarna har spridits ut för att sy ihop ett finfint låttäcke.

För att röra sig om melodiös hårdrock får gitarrsolon ovanligt mycket utrymme och det beror förstås på att Erik Mårtensson (Eclipse) styr skutan. Det är inget snack om att greppet är motiverat för i princip alla gitarrsolon ger känslan av att berätta en ordlös historia.

I grund och botten är Earthrage en i positiv bemärkelse ”enkel” skiva, skapad av mycket kompetenta musiker. Som lyssnare är det nämligen bara att ge sig hän och njuta utan att behöva tänka till det minsta – det ser det exemplariska låtskrivandet till.

Att betyget, trots lovorden ovan, ändå stannar vid en fyra beror på den inom genren ack så vanliga ”mätthetsfaktorn”. Det blir ironiskt nog för mycket av det goda.

Magnus Bergström

17

04 2018

berglinddubbel

Mary Chapin Carpenter ”Sometimes Just The Sky” (Thirty Tiger)

Kim Richey ”Edgeland” (Yeproc/Border)betyg 3

Kvinnliga sing/songwriters dominerar just nu denna genre som lite slarvigt kallas för americana. Inte bara nu förresten utan de sista åren. Var tog mansdominansen vägen här. Det är tur då att den finns kvar inom hårdrock och hiphop. Observera ironin!

Varken Kim Richey eller Mary Chapin Carpenter har tillhört mina kvinnliga husgudar. Den sistnämnda vet jag i alla fall har varit en låtleverantör av rang till många andra artister. På Sometimes Just The Sky har hon samlat ihop låtar från sin egen karriär och spelat in dessa på nytt i Peter Gabriels studio i England.

Naturligtvis låter det perfekt och fantastiskt på alla sätt. Men ändå låter det rejält mjäkigt och segt. Snyggheten i röst och arrangemang är uppå varandra och jag hör inte en enda låt eller melodi som sitter kvar när albumet är slut.

Betydligt fräschare är Kim Richeys album Edgeland som har en positiv puls. Det småsvänger och Kim visar både hjärta och själ i rösten. Här finns det flera bra låtar och melodier som stannar kvar utan att vara några mästerverk.

Country och modern folkmusik är här ledstjärnan med instrumentalister av rang.

Bengt Berglind

16

04 2018

Skickligt framförd välpolerad helyllerock

blackstone

Black Stone Cherry ”Family tree” (Mascot/Warner)

   Release: 20 april

När fan blir gammal… Nja snarare tvärtom; helyllegrabbarna i Black Stone Cherry har spelat in Family tree på – med deras mått mätt – klassisk mark. Nämligen i Glasgow, Kentucky där den framgångsrika skivdebuten blev till och denna gång med bandmedlemmarna själv vid mixerbordet. Med andra ord något av en återgång till rötterna, eller åtminstone ett försök till det.

Enligt egen utsago har alla i bandet många olika influenser och det som framför allt förenar dem är är kärleken till sydstatsrock. Och visst hörs det att låtarna har spår av ikoniska artister som Led Zeppelin och Muddy Waters, men det blandas ihop med så många andra influenser (gammalt och nytt) samt något litet eget att ingen kan komma och säga att det handlar om plagiat. Verkligen inte.

Något som jag själv anser är att det inte går att komma ifrån att det inte riktigt känns som samma band som den 22 november 2008 stod på scenen på ett till bristningsgränsen publikfyllt Sticky Fingers i Göteborg. När de då drog igång med Rain wizard var det starten på en av de svettigaste konserter (i dubbel bemärkelse) som jag upplevt.

Men något har hänt på vägen och en stor del av det charmigt ”ruffiga” är borta för att ersättas av en välpolerad stil à la Nickelback.

Därför påstår jag att det bästa för dagens Black Stone Cherry vore att släppa en hel konsert på skiva och dvd/Blu-ray. Det är liksom helt rätt läge för det och då skulle vi få höra hur de upplevs på bästa sätt; i en konsertlokal.

Men nu är det Family tree som gäller och det börjar mycket lovande med hårt rockande Bad habit och Burnin’, som kvalitetsmässigt är nära besläktade med tidigare ”hits” som White trash millionaire, Blame it on the boom boom och Me and Mary Jane.

Efter det gör New kinda feelin’ och Carry me on down the road ett bra jobb med att hålla flåset uppe, men utan att riktigt nå upp till de nyss nämnda.

My last breath kan närmast beskrivas som gospel (!) i hårt rockande kostym i och med den påtagliga ”religiösa känslan”, framför allt textmässigt – och det fungerar överraskande bra!

Southern fried friday night är ett försök till en svängig och dansvänlig rackare, med en ”busig” text om att röka och dricka och titta på kvinnor i kjolar och stövlar.

Trovärdigheten får sig måhända en törn av dessa tvära textvändningar. Men det finns ändå ett övergripande texttema på skivan och det är tankar på och i synnerhet längtan efter närkontankt med det motsatta könet. Jodå de utåt sett skötsamma pojkarna från södern är alltså rejält kärlekskranka.

James Brown är med och nosar på titeln som skivans tyngsta och svängigaste låt. Vem hade trott det med den låttiteln?

You got the blues är också åt det tyngre hållet, inte minst textmässigt med ”motherfucking” hit och ”motherfucking” dit. Tufft? Nej, inte direkt…

Family tree avslutar det hela på ett föredömligt sätt i bästa Black Stone Cherry-stil, men kan inte dölja det faktum att upp emot en handfull låtar känns direkt överflödiga. Gallra mera nästa gång, tack.

Chris Robertson (gitarr, sång) och John Fred Young (trummor) är de som sticker ut individuellt och bådas insatser känns inspirerade och får ta välförtjänt stor plats i ljudbilden.

En sak till måste också sägas; det fina fantasydrömlika omslaget är mycket passande för lp-formatet.

Magnus Bergström

13

04 2018

Årets bästa melodiösa hårdrocksskiva…?

bonfire

Bonfire ”Temple of lies” (AFM/Sound Pollution)

  Release 13 april

Nio låtar och ett intro. Mindre är mer (Hej Yngwie!) och är i fallet Temple of lies allt som behövs. Lägstanivån är fullt i klass med och ofta över många av genrekonkurrenternas högstanivå.

Och nu följer en mening som jag aldrig trodde att jag skulle skriva om Bonfire: de låter ofta som Andi Deris-frontade Helloween när de är som allra bäst.

Det borde dessutom inte vara möjligt att göra en så här bra skiva lååååångt in i karriären men så är fallet. Med andra ord är det inte bara Judas Priest som 2018 och högvis av år in i karriären levererar en intressant och relevant skiva.

Produktionen kunde inte vara bättre och låtskrivandet visar upp exempel efter exempel på hur sockersött och rivigt kan samsas utan att det blir spretigt. Hela tiden med melodin i centrum.

Glädjen och lekfullheten i framför allt gitarrspelet går inte att undgå och kan säkerligen förklaras med sångarbytet. Inget ont om den klassiska Bonfire-rösten Claus Lessmann, men i dagsläget är det helt rätt med Alexx Stahl bakom mikrofonen och därmed ett smart drag av ”bandpappan” Hans Ziller (gitarr).

Kort om låtarna:

Inledande titellåten Temple of lies är en smocka som heter duga. Inte trodde jag att jag någonsin skulle få höra något som drar lite åt growlsång på en Bonfireskiva men det går inte att beskriva ”svarssången” i verserna på annat sätt. Det är ändå falsettsången (!) och de ylande gitarrerna som är det vinnande konceptet. Wow!

On the wings of an angel tar vid med härliga keyboardslingor och jag tvivlar på att någon med smak för melodiös hårdrock kan motstå detta melodigodis.

Feed the fire (Like the Bonfire) går i mellantempo och skulle ha kunnat vara ett litet sänke efter den fartfyllda inledningsdubbeln. Men nej då; med en refräng som gjord för att sjungas om och om igen av en lycklig publik är det en publikfriare av bästa märke.

Min personliga favorit när krutröken lagt sig är korta (lite drygt tre minuter) och gitarrdrivet snärtiga Stand or fall med en refräng som är löjligt enkel och samtidigt klockren.

En melodiös hårdrocksskiva utan en ballad är mer eller mindre otänkbart och Comin’ home har hög cigarettändarfaktor, även om texten är i sirapssötaste laget.

I’ll never be loved by you blandar både ballad, midtempo och snabbare tongångar på ett smakfullt sätt.

Skivans absolut bästa gitarrsolo och ännu en av dessa härligt klistriga refränger är vad Fly away har att erbjuda.

Love the way you hate me är ”sämst” på skivan och skulle samtidigt vara bäst på skivan på många av bandets tidigare skivor. Akilleshälen i det här fallet är en refräng som tjatupprepas några gånger för mycket.

Mellokänsla kryddat med gitarrsolospel med sting är vad avslutande Crazy over you har som sina starkaste vapen – och det räcker långt. Väldigt långt.

Magnus Bergström

Fotnot: Temple of lies släpps i flera olika format med eller utan bonuslåtar; den här recensionen avser standardutgåvan.

12

04 2018

49 år i heavy metals tjänst och fortfarande vitala

judaspriestfirepower

Judas Priest ”Firepower” (Columbia/Sony)

Ett gitarriff. Ett minimalt falsettskrik. Det är allt som behövs för att höra att Judas Priest är i farten på sedvanligt vis.

Bäst smakar fartfyllda Lightning strike, tunggungande Rising from ruins och gitarr- och sång finessfyllda Spectre. Tre låtar som sopar banan med nästan allt motstånd i genren.

Låt oss heller inte glömma Sea of red. En fem minuter och 52 sekunder småepisk ballad med sångaren Rob ”Metal God” Halford i högform. En värdig avslutning på ett kraftpaket till skiva.

En pigg uppstickare som utmanar de nyss nämnda är No Surrender. Kort och rakt på sak med en refräng som sitter omedelbums. Kanske kan dess inte direkt Judas Priest-typiska uppbyggnad sticka i öronen på traditionalister, men små spår av Rob-projektet Fight har väl aldrig skadat…

Utöver ett starkt låtmaterial kan en stor del av skivans styrka kan tillskrivas den i det närmaste perfekta ljudbilden, signerad den nykomponerade duon Tom Allom och Andy Sneap. Att para ihop de två var uppenbarligen något av ett genidrag.

Det är sannerligen inte många artister/band som på sitt 49:e karriärår kan leverera på denna höga nivå. Häpnadsväckande och imponerande vitalt.

Firepower står sig ändå (givetvis) slätt mot kolosserna i NWOBHM-veteranernas diskografi, men är bättre än sisådär en handfull av dessa.

Hade 14 låtar skalats ner till ett tiotal så är det inget snack om att betyget hade blivit ännu högre. Exempelvis är Flame thrower bara seg och ointressant. Uppenbarligen är det där med att gallra bort onödigt fett väldigt svårt, oavsett antal år i branschen.

Det är inte varje dag som levande legender släpper en ny skiva vars låtar fansen vill höra live – på bekostnad av en och annan klassiker – men plötsligt händer det…

Magnus Bergström

10

04 2018