nyaskivor.se

Tygers Of Pan Tang ”Bloodlines” (Mighty Music/Sound Pollution)

I och med den här utgåvan så känns det väldigt avlägset och föga fängslande att Tygers Of Pan Tang gjorde en cover på Love Potion no 9 i början av åttiotalet. Många drar sig säkert också till minnes att gitarristen och sedermera Thin Lizzy-medlemmen John Sykes ingick i bandet vid den tiden, men det är som bekant bara kuriosa av akademisk art.

Bandet bildades 1978 på en pub i den lilla kuststaden Whitley Bay strax nordost om Newcastle upon Tyne. Den enda i bandet som vet hur den ölen smakade är gitarristen Robb Weir. Resterande medlemmar som är fyra till antalet har tillkommit från millennieskiftet och framåt. Bandnamnet härstammar från en fantasy-serie där trollkarlar håller tigrar som husdjur.

Det här albumet faller in under epitetet New Wave Of British Heavy Metal och det på ett alldeles förträffligt sätt. Det är en sak om låtmaterialet är enastående. En annan sak om musikerna är talangfulla, men för att få till det lilla extra krävs en producent som lyfter materialet ett snäpp till.

Det är här den danske producenten Tue Madsen kommer in i bilden. Han har lyckats med konststycket att modernisera det traditionella Tygers-soundet och återskapat precis det som eftersträvades. Fräscht material som har DNA från det förflutna är nyckeln till den magi som alstras här.

Edge Of The World startar upp föreställningen på ett mäktigt sätt. Särpräglad i sin utformning tack vare de orientaliska inslagen som alltid är berikande. Här får hela bandet tillfälle att briljera med trollbindande solon, solida rytmer och skönsång. Lägg därtill den tonperfekta produktionen och njutningen är komplett.

Att Italien har fostrat många bra sångare är ingen hemlighet och just därför levererar även Jacopo ”Jack” Meille sången helt kristallklart, men inte bara med full kontroll utan också med enorm disciplin under de längre tonerna. Trippeln In My Blood, Fire On The Horizon och Light Of Hope visar prov på denna extraordinära sångprestation helt befriad från hyperhöga skrik.

Något alldeles extra är otvetydigt Back For Good som triumferande träder in på arenan med alla element föredömligt placerade. Det melodiska anslaget i symbios med klingande metal blir till en förförisk förening som tränger in i medvetandet med överväldigande smakfullhet. Ljuvliga toner för en gammal hårdrockare.

Som alltid i sådana här sammanhang flikas det in ballader av den högtflygande karaktären inte minst för att få en stunds andhämtning innan intensiteten ånyo höjs. Taste Of Love är först ut med sin kamp för att komma loss från skuggorna och få ett meningsfullt liv med hopp om en gnutta kärlek. Making All The Rules å andra sidan fokuserar på barn fångade av livsomständigheter som leder till katastrofala val. Gripande ämnen med desperat tonsättning.

Bloodlines är en skiva som enkelt lyckas balansera hela bredden av alla beståndsdelar som utgör bandets identitet. Efter 45 år in i karriären finns det inga tecken på fåfänga utan bara en strävan att kanalisera sina ansträngningar och skapa engagerande och spännande musik.

Det känns som om skrivandet och framförandet av denna skiva inte var betingad med några svårigheter överhuvudtaget. Här finns massor av uppsluppen och tilltalande underhållning för det är så det blir när ett gammalt band minns sina tricks långt in i modern tid. De har helt obesvärat slängt ihop ett album och sedan gått ut på den lokala puben och tagit en öl precis som om det skulle ha varit den mest självklara saken i världen.

Thomas Claesson

Winger ”Seven” (Frontiers/Playground)

Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.

Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.

Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.

Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.

Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.

När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It All Comes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.

Thomas Claesson

Rodney Crowell ”Chicago sessions” (New West/Border)

Först måste jag erkänna att Rodney Crowell är en av mina husgudar så man kan väl säga att jag är jävig i ämnet.

I år firar Rodney att han varit i  musiksvängen i en hiskelig massa år. Detta kommer han att göra genom en större galaföreställning senare i år med en massa gästartister.

Chicago sessions är något helt annat. Rodney ville göra något enklare och mer spontant, som att hitta en ny studioproducent och spela in några nya låtar, någon cover och sådant som han har haft liggande men som spelats in av andra artister.

Rodney hamnade i Wilcoledaren Jeff Tweedys studio i Chicago med nya musiker runt sig. Visst är det lösare i kanten och kanske mer spontant men även lite fattigare ljudmässigt. I all fall om vi ser tillbaka på hans senaste utmärkta studioalbum Triage som kom för en tid sedan. Där inramas hans låtar och sång av många eminenta musiker från Nashville.

Jeff Tweedy var inte bästa valet av producent. Han passar inte in i Rodneys musikvärld hel enkelt.

Det finns några riktigt bra låtar här samt en snygg cover på Townes Van Zandts No place to fall och You suppose to be falling som skrevs för kompisen EmmyLou Harris.

Vi får hoppas på något mindre spontant nästa gång och med skickliga musiker från Nashville plus en mer taggad Rodney Crowell.

Bengt Berglind

Deathstars ”Everything Destroys You” (Nuclear Blast/Warner)

Deathstars är framme vid skiva nummer sex sedan 2003 års debut Synthetic Generation. Men att det har gått hela nio år sedan förra skivan The Perfect Cult är lite svårt att greppa.

Vid en första anblick kan det vara lätt att tro att image och det visuella konstnärliga uttrycket är prio ett. Fel. De tio låtarna på Everything Destroys You visar klart och tydligt att musikskapandet är det viktigaste. Mörker och ljus i skön samklang och det är nästan löjligt medryckande och proffsigt rakt igenom. Och bara en sådan sak som att i princip alla låtar har singelpotential.

Det är populärt att sortera in Deathstars i gothfacket men det är inget som faller bandet i smaken, så låt mig istället föreslå genren svärtad industrirock.

Vibbarna av Rammstein är påtagliga men i den här musikgrytan finns även en rejäl skopa Marilyn Manson och Pain kryddat med The 69 Eyes. Uttrycket känns ändå eget vilket beror på att det låter mer kött och blod än mekanik och Whiplasher Bernadottes karakteristiska pratsångstil ger anrättningen en egen twist.

This Is är så typisk för Deathstars att det nästan är löjligt. Ett enkelt knep kan tyckas, men det fansen får vad de vill ha och vem kan eller ska klaga på det. Låten svänger på det rätta sättet och det är allt som betyder något.

Midnight Party har en refräng som är omöjlig att värja sig emot. Den är inte undertecknads favorit men är ändå just den som jag kommer på mig själv att nynna mest på. Ja vi snackar alltså starkt låtsnickrande.

Between Volumes and Voids bjuder på maffiga kvinnokörer med pondus och det låter minst sagt mäktigt. Vi får heller inte glömma stråkarna som piffar till det.

An Atomic Prayer ger en lite oväntad känsla av Ghost och med en speltid på upp emot fem minuter finns det mycket gott att suga i sig av denna smällkaramell till låt.

Låtarnas överlag hyfsat väl tilltagna speltid visar att saker och ting har fått blomma ut och komma till liv istället för att strypas på luft. Jag kan inte nog poängtera att det gäller att vara beredd på att ge skivan ett ganska stort antal lyssningar för att avslöja fler lager än vad som märks till en början.

Möjligtvis tappar jag lite intresse mot slutet, i de två-tre sista låtarna, men det ska sägas att avslutande Angel Of Fortune And Crime ändå har ett plus i form av en tyngd som bryter av mot övriga låtar.

Att lyssna på texterna är en fröjd rakt igenom. De är mestadels åt det kluriga hållet med både allvar och humor och i min bok är även den biten en mycket viktig del i hantverket.

Fansen lär älska det de hör och dessutom lär ett och annat nytt fans tillkomma (som undertecknad) och lita på att det lär svänga ordentligt när de nya låtarna presenteras i liveformat.

Magnus Bergström

The 69 Eyes ”Death Of Darkness” (Atomic Fire/Warner)

Nattens demoner är tillbaka för att hemsöka dina högtalare. Bandet som grundades i de ockulta kvarteren i Helsingfors för över 30 år sedan trivs bäst när mörkret faller så att de kan bli ett med de få kvarvarande skuggorna. I frånvaron av ljus söker de sig fram i sin nervkittlande strävan efter ohämmad melankoli.

Den musikaliska inriktningen visar på en selektiv förkärlek för sjuklighet, glamour, sex och det övernaturliga vilket förkroppsligar dessa nattdjur med både den dimmiga andemeningen av nordisk gotisk rock och den durkdrivna pulsen från Los Angeles och Sunset Strip glam. Känn dig förföljd om du tar din tillflykt till någon av de här domänerna.

När Elvis Presley gick ur tiden den 16 augusti 1977 så frågade den då åttaåriga Jyrki Pekka Emil Linnankivi sin mamma vem det var. Han sjöng rock ’n’ roll svarade mamman. Det ska jag också göra när jag blir stor svarade Jyrki utan att blinka. Och så rätt han fick för nu som 54-åring trollbinder han oss med sin djupa Elvisinfluerade barytonröst när han sprider sitt unika goth ’n’ roll-evangelium.

The 69 Eyes intentioner klargörs redan från början med titelspåret. På ett raffinerat sätt möter den starka melodin med deras lynniga gothsound den svulstiga refrängen som får blodet att isa sig. Den tidlösa Jyrki 69 är helt klart i sitt absolut rätta element och har sällan låtit bättre vare sig han framställs som Helsinkis eller Hollywoods rockstjärna.

Både Drive och Gotta Rock rullar vidare på säkert territorium. Med sin pådrivande energiskt gungande drivkraft uppfyller de båda alla tänkvärda önskningar och förväntningar. Några vilt kämpande solstrålar tar sig visserligen igenom det mörka molntäcket när California besjungs, men det är bara för att befästa The 69 Eyes ställning som ohotade i sin egen genre.

This Murder Takes Two bryter av mönstret tvärt eftersom vi hamnar mitt i en vemodig duett med Kat Von D som gästsångerska. En behjärtansvärd countryrockdröm utförd med en salig enkelhet av beröring och bara en svag antydan till ondska. Det gör tilldragelsen lika mytomspunnet som forna historier om Bonnie och Clyde.

Death Of Darkness är mångfacetterad och har utan tvekan den omhuldande potentialen att dra nya lyssnare in i mörkrets djupa, dystra besvärjelser. De blodsugande gengångarnas olycksbådande trettonde album tillgodoser oss med en ny uppsättning kärlekssånger med bett riktade till mörkret i oss alla. Kom ljuva död och ta en drink med mig. Natten är ung och livet är kort.

Thomas Claesson

Triptides ”Starlight” (Curation/Border)

LA-baserade Triptides album So Many Days som kom förra året var en platta som först inte satte några djupare intryck hos mig. Bandet spelar vad vi kan kalla för solig och tillbakalutad poprock med snygg stämsång och lite sparsam psykedelia.

Men sakta och säkert upptäckte jag mer och mer små sköna inpass och trevliga musikaliska påhitt som gjorde att albumet växte.

Nu har efterföljaren Starlight kommit och bandet har ändrat sitt sound. Denna gång är det mer klaviaturbaserat med både piano och orgel i förgrunden. Musiken har en mer drivande groove som ibland luftar några jazzinfluenser. Men anslaget är lätt och det påminner ibland om bandet Dawes, men här är inte jazzinslaget så stort.

Trots att det svänger och kränger med både orgel, Fender Rhodes piano och en del syntar så fäster inte musiken denna gång som den gjorde på So Many Days.

Gruppen sångare som dominerar det vokala inslaget sjunger visserligen bra. Men det låter inte engagerat och sången är inte integrerad i bandets små grooviga utsvävningar.

Sången ligger ovanpå, eller kanske man kan säga utanför, som den inte är en del av bandet.

Vilket borde vara meningen. Så för Triptides blir det denna gång stjärnfall med Starlight.

Bengt Berglind

Metallica ”72 Seasons” (Blackened/Universal)

Världens största hårdrocksband lever inte på gamla meriter, den saken är klar. För till skillnad från ganska många av de som varit med länge spelar de faktiskt in nytt material. Att det går många år mellan skivsläppen må vara hänt, i synnerhet som lägstanivån är klart godkänd och när det är som bäst ja då är det svårslaget.

Liveshowerna är ett annat bra exempel på det där med att inte vara nöjd och slå sig till ro. Sedan många år varieras låtlistorna från kväll till kväll och det sättet att jobba på når sin kulmen i sommar, då två konserter i rad spelas i en stad i olika länder runt om i Europa och den andra kvällen ska ha en låtlista totalt olik den första kvällen.

Nu gäller det alltså elfte studioskivan 72 Seasons och det är lika bra att ta upp ”problemet” på direkten.

Att trimma bort överflödigt fett som till exempel att inte återupprepa samma grej inte bara en utan flera gånger för mycket är som vanligt inte Metallicas grej.

Så har det varit på samtliga skivsläpp efter den svarta skivan.

Kärnduon James Hetfield och Lars Ulrich har uppenbarligen en ledstjärna som säger att om något är bra så är det bara att köra på med det om och om igen och…

Tänk så mycket gott en anings mer uppstyrning från producenten Greg Fidelman hade gjort.

Det sägs att de första 18 åren av livet formas våra sanna eller falska personligheter av vår omgivning och de värderingar som vi på olika sätt tar del av. Flera av låtarna går att knyta an till det temat eftersom i synnerhet James har tagit dessa ord till sig. Det rör sig dock inte om någon temaskiva så den som tycker att det låter ”djupt” och får Lulu-rysningar behöver inte oroa sig det minsta.

Efter den första lyssningen av de tolv låtarna lyder undertecknads anteckningar enligt följande: ”Det staplas mer eller mindre minnesvärda riff på hög och Kirk låter pigg.”

72 Seasons är klart bra och tillika mycket passande som inlednings- och titellåt; det är plattan i mattan som gäller i stort sett från första till sista sekunden.

Shadows Follow är inte lika fartfylld men har å andra sidan ett djup med ett antal tempoväxlingar och ett så typiskt Kirk-solo att det inte går att låta bli att le när han går loss på effektpedalen.

Lux Æterna är mycket lyckad ”tip of the hat” till de gamla tiderna och då framför allt NWOBHM och det går bara inte att motstå låtskrivande av den här kalibern. Det är inte det minsta konstigt att den släpptes som första singel innan skivan släpptes.

If Darkness Had A Son ger mig till en början inget särskilt, men i skrivande stund är den istället en av mina favoriter. Lars får till ett skönt sväng, riffen är vassa, Kirks sologitarr glöder och James sångslingor är smarriga (speciellt i refrängen).

Too Far Gone? låter old school-Metallica så att det heter duga och är något av en hybrid mellan No Remorse och Phantom Lord från Kill ’Em All.

Inamorata är en intressant koloss som byter skepnad flera gånger under sin väl tilltagna speltid på drygt elva minuter. Faktum är att det, med undantag för ett par Lulu-låtar, är den längsta studiolåt som de någonsin har spelat in.

Sleepwalk My Life Away tuggar mest på utan att det händer något – snacka om passande låttitel – och vibbarna av de minst intressanta låtarna på Load (1996) och Reload (1997) blir lite väl starka. Men den funkar ändå hyfsat tack vare James sånginsats som bjuder på det lilla extra.

You Must Burn! fortsätter i ett snarlikt spår, men här kan jag tyvärr inte hitta något som gör att den lyfter det minsta. Utfyllnad.

Crown Of Barbed Wire är på gränsen att hamna i samma minuskategori som de två nyss nämnda, men här och där bankar Lars på lite extra inspirerat plus att James åter igen levererar en bra och melodivarierad sånginsats.

När upprepad lyssning ska summeras i form av dessa rader slås jag av det rör sig om något av en tvilling till Hardwired… To Self-Destruct (2016). Jag vågar påstå att det är på dessa som Metallica hittat sitt bästa studiosound, i målfotoduell med ”svarta skivan”. Önskas bevis är det bara att lyssna på Lars utsvävningar bakom trummorna; det låter levande och lite som att befinna sig bredvid honom.

Tänk om undertecknads Metallica-favoritskiva i nutid – Death Magnetic (2008) – hade haft det här ljudet istället för det hårt komprimerade som är fallet.

Men allt är inte guld och gröna skogar för nog borde Rob Trujillos bas överlag ges mer plats i ljudbilden. Visst förstår jag att det med en sådan kompgitarrist som James är lockande att låta hans sex strängar dominera. Men ändå…

För övrigt har Lars sagt att den enda anledningen till att göra en ny skiva är tron på att den allra bästa inte har spelats in än. Ett kaxigt uttalande från en trummis i ett gigantiskt band vars fem första skivor bör finnas i varje seriös hårdrockares skivsamling.

Okej, ja men vi får väl se framöver då…

Magnus Bergström

Mezzrow ”Summon Thy Demons” (Fireflash Records) Release 21 april

Metallica och deras nya alster får ursäkta; för någon som var ”torsk” på thrash metal 1990 och dyrkade Mezzrow-debuten Then Came The Killing är uppföljaren 33 år senare en stor händelse. På papperet i alla fall.

När omslagsplasten avlägsnats och Summon Thy Demons snurrat några gånger på skivspelaren har jag mitt eget lyssnarfacit. Det är glädjande nog omöjligt att bli besviken på den minst sagt senkomna uppföljaren.

Produktionen är en blandning av old school och new school. Det enda jag kan klaga på vad gäller det är att jag är så svag för hur de flesta thrash metal-skivor lät när det begav sig och därmed har svårare för ett mer modernt sound. Men det går verkligen inte att neka till att den mer uppstyrda ljudbilden är till låtmaterialets och musikernas fördel.

Redan sisådär 30 sekunder in i öppningslåten King Of The Infinite Void hörs det att Mezzrow är i farten. Det är fartfylld thrash metal med en refräng som sitter direkt. Men det är inte bara det att låten hade platsat på Then Came The Killing som gör att den funkar. Uffe Pettersson må ha influerats av Chuck Billy (Testament) och James Hetfield (Metallica) men det finns bara ett ”exemplar” av just hans röst och det är en ren fröjd att få höra honom igen.

Ganska omgående blir titellåten min favorit. Det går bara inte att motstå tunggunget i riffandet kombinerat med en refräng som gjord för att skråla med i. Skulle du fråga mig är det här det bästa enskilda exemplet på hur bandet kombinerar dåtid och nutid.

What Is Dead May Never Die har en för att vara Mezzrow ovanligt melodiös gitarr- och sångmelodi i refrängen och banne mig om det inte går att höra en liten gnutta Accept. Det låter inspirerat och fräscht och visar också vad som i ärlighetens namn är svårhittat på Then Came The Killing; variation i låtskrivandet.

Mer än en gång kommer jag på mig själv med att tycka att det känns som att tiden har stått stilla. Det är faktiskt smått otroligt att Mezzrow legat i dvala så otroligt länge.

Det är på sin plats att poängtera att skivans vinner på upprepad lyssning och framför allt är det ovanligt viktigt att lyssna från början till slut eftersom låtmaterialet inte slokar på slutet utan det är hög kvalitet rakt igenom som gäller.

Mitt thrash metal-hjärta får ny näring av Summon Thy Semons och det vore tjänstefel att utdela ett lägre betyg än fyra. De som letar efter ”fel” kan säkert säga att vi inte får något som helst nytt under solen, men varför justera något som inte är trasigt… Det kan aldrig gå fel med Bay Area thrash metal som ledstjärna och ett slutresultat i form av en korsbefruktning av de första Testament-skivorna och de senaste Exodus-skivorna samt en liten skvätt av den obligatoriska Metallica-kryddan.

Dessutom har ju bandet som sådant förnyat sig en smula (med ovan nämnda What Is Dead May Never Die som det bästa exemplet) och viktigast av allt; det låter helt enkelt riktigt rackarns bra.

Magnus Bergström

• 

Paul Gilbert ”The Dio Album” (Music Theories/Mascot Label Group)

Att som icke-musiker bedöma en skiva av en gitarrhjälte är inte direkt vardagsmat och kanske inget att rekommendera heller… Men jag älskar musik och det är det viktigaste.

Som en parentes kan nämnas att jag i min ungdom provade på olika instrument i kommunala musikskolans regi och inte klarade av att ta mig igenom Smoke On The Water…

Nog om detta och raskt till det viktigaste: The Dio Album som är en speciell instrumental skiva eftersom Pauls gitarrspel ersätter Ronnie James Dios ikoniska röst.

Om det fungerar? Absolut!

För egen del är det en ren njutning att bara koppla bort precis allt annat och gå all in i lyssnarupplevelsen.

Det är förstås inte heller någon lek att tolka riff och melodier som skapats av några av de förnämsta gitarristerna i hårdrockens historia: Ritchie Blackmore och Tony Iommi. Låt oss heller inte glömma Vivian Campbell.

Paul fixar detta även om jag inte ska sticka under stol med att ”originalets charm” saknas vid några få tillfällen.

Balansgången att få gamla klassiker och aningens mer sentida låtar att passa i samma ljudbild lyckas fullt ut. Det låter retro och fräscht på en och samma gång.

Givetvis dominerar gitarrspelet ljudbilden men även trumspelet av Bill Ray får emellanåt chansen att blixtra till.

För övrigt spelar Paul alla instrument utom trummorna. Inte illa!

Låtvalet är i det närmaste klockrent – vi har väl alla säkert en och annan personlig favorit som saknas – och låtordningen känns noggrant genomtänkt.

Det börjar rivigt med Kill The King och avslutas pampigt med The Last In Line. Däremellan bjuds det på såväl givna låtar (Man On The Silver Mountain och Holy Diver) som något mer otippade val (Lady Evil och Country Girl).

Min personliga favorit blir Don’t Talk To Strangers i en gåshudsframkallande tolkning.

The Dio Album är något ganska ovanligt; en instrumental skiva som det går att lyssna på från första till sista sekunden utan att vilja missa en endaste sekund. Det är sannerligen bra jobbat.

Med det sagt: Rösten med stort R är givetvis saknad och oersättlig.

Vila i frid Ronnie. Din röst lever vidare…

Magnus Bergström

Saxon ”More Inspirations” (Silver Lining/Warner)

De brittiska heavy metal-legendarerna Saxon fortsätter med sina arkeologiska utgrävningar och släpper ännu ett coveralbum med musik som har haft inflytande på deras verksamhet. Om 2021-års Inspirations i högre grad var förutsägbar med intryck från Stones och Zeppelin så tar uppföljaren ut svängarna i större utsträckning.

Går det att att leva med att Biff Byfords omisskänsliga röst överskuggar Eric Burdons djupa stämma i We’ve Gotta To Get Out Of This Place så är underhållningen accepterad. Om inte så återsår en lång dags färd mot natt. Verkligheten blir uppenbar då ett stildefinierat band som Saxon presenterar varje låt som både en välsignelse och en förbannelse för faktum kvartstår att Saxon låter alltid som sig själva.

Det är ändå en välgärning att The Sensationel Alex Harvey Band och The Faith Healer tas upp med en sån intensitet. Det visar att det inte bara är jag som tillhör beundrarskaran. Ett remarkabelt stycke rockteater som aldrig var avsett att bli en singel med sina drygt sju minuter. Här följer Saxon den kristalliserade vägen med den mörka känslan av dramatik som förvandlas till något verkligt magiskt.

Det kittlade till lite när From The Inside dök upp, men det berodde på att jag aldrig hade hört låten förrut. Upphovsman är Vincent Furnier, mera känd som Alice Cooper. Sen hoppar Saxon i galen tunna när de tar sig an ZZ Tops Chevrolet. I det lugna tempot blir de helt enkelt fel instution för att hålla en Cheva på tomgång utan att motorn storknar.

Resan i det musikaliskt förflutna fortsätter med The Whos Substitute och Uriah Heeps Gypsy. Båda oslagbara klenoder, men även om de är behandlade med respekt i Saxons ägo så leder det ingen vart mer än till en bekräftelse på att originalen är värdebeständiga.

Det går inta att sticka under stolen med att ju mer låtar som trillar in så blir de desto mer färgade av det egna intresset. Så även om Nazareths Razamanaz passar bättre på Saxons palett så ligger Tales Of Brave Ulysses av Cream mycket närmare mitt hjärta. Det konservativa utförandet trycker nämligen tillbaka intresset till skillnad från när Deep Purple var ute i samma ärende med Turning To Crime (2021) ty den hade fördelen med att ha glimten i ögat.

Saxon hade sin storhetstid för drygt 40 år sedan och där finns det mycket godis att plocka. Att däremot ställa sig i kö för att grabba åt sig inte bara en utan två coverskivor på kort tid tillgodoser inte suget efter sötsaker. De kunde lika gärna ha lagt ut en lista med låtarna på sin hemsida.

Thomas Claesson