Author Archive

Sångfantom bjuder på må bra-recept

paul rodgers

Paul Rodgers ”Free spirit” (Quattro Valley/Border Music)

Royal Albert Hall i London, sångfantomen Paul Rodgers och 16 mer eller mindre klassiska Free-låtar. 77 minuter av den varan är ett må bra-recept som heter duga.
Hela härligheten förpackad i en trevlig digipack med ett mycket informativt häfte med historik etc.

Det luftades låtar som aldrig tidigare framförts live (!) och av dessa är känslofyllda Love you so det starkaste kortet.
All right now och Wishing well? Tja, de är med all rätt klassiker men just på grund av det känns de tyvärr aningen sönderspelade, även om de som här framförs alldeles ypperligt.
Nämnda låtar kan inte mäta sig med de urstarka rocknumren Little bit of love, Ride on a pony, My brother Jake (som inleds smakfullt med en liten dos Für Elise) och undertecknads personliga favorit Fire & water.
Småsega Woman ger däremot trots gitarrsolospel med klös inte direkt någon vitaminjektion, om jag säger så.

Free spirit får tankarna att vandra iväg till en ljum sommarkväll med något gott att äta och trevligt sällskap. Varför inte på Sweden Rock Festival?

Magnus Bergström

29

06 2018

Ett krigstidsdokument som sjuder av liv

scream

Bruce Dickinson ”Scream for me Sarajevo” (BMG/Warner)

betyg 3   Release: 29 juni

Bruce Dickinson:

“War turns the world on its head, but this is an optimistic message”. “It changed the way I viewed life, death and other human beings.”

Det är svårt att tro idag men det fanns en tid när Iron Maiden inte sålde högvis med konsertbiljetter och/eller skivor. Läget var detsamma för avhoppade sångaren Bruce Dickinson, men han verkade trots det nöjd med sololivet.

Han och hans band gjorde under ”skilsmässoåren” ett tiotal höjdarlåtar och dessutom en skiva med något så ovanligt som uteslutande bra låtar (The Chemical Wedding).

Scream for me Sarajevo är ett tidsdokument från den längsta belägringen av en Europeisk huvudstad i modern historia. 1994 kom någon nämligen på att det var en bra idé att flyga in ett hårdrocksband för en konsert mitt under brinnande krig…

Minst sagt udda förutsättningar och resultatet blev en konsert som sjuder av liv.

Ett par låtar från småtrista Skunkworks drar tyvärr ner helhetsintrycket. Tur då att starka Accident of birth är välrepresenterad. Men allra starkast är givetvis Tears of the Dragon; det är en inte alltför vågad gissning att Steve Harris i Iron Maiden fick torskfrossa när han hörde detta monster till låt.

Som liveskiva betraktad föredrar jag ändå Scream for me Brazil, som är inspelad när Bruce och hans soloband var som bäst.

Magnus Bergström

Fotnot: Scream for me Sarajevo är soundtracket till dokumentärfilmen med samma namn.

27

06 2018

NWOBHM rakt på sak utan krusiduller

saxon

Saxon ”Denim and leather” (BMG/Warner)

Denim and leather släpptes ursprungligen 1981 under det som så populärt kallas den nya vågen av brittisk heavy metal (förkortat NWOBHM på engelska). Saxon stod då i och med släppet av denna fjärde skiva på toppen av karriären.

Här återfinns framför allt följande svårslagna trio hårdrocksklassiker: Princess of the night (första Saxon-låten jag hörde), And the bands played on (bästa låten!) och Denim and leather (allsångsklassiker).

Musiken är rakt på sak utan krusiduller och framförd av en imponerande sammansvetsad enhet (ett resultat av den tidens tuffa turnéschema). Som kronan på verket har en ungdomligt vital Biff Byford kaxighet och tryck i rösten.

Bonusmaterialet utgörs nästan uteslutande av intressanta tidsdokument i form av större delen av skivans låtar inspelade på Denim and leather-turnén.

Men det bästa med denna cd-nyutgåva (utöver musiken alltså!) är den genomarbetade och snygga paketeringen i digipack med ett informativt 24-sidigt texthäfte med historik och bilder. Så här ska nyutgåvor se ut!

Magnus Bergström

Fotnot: Denim and leather är en av flera tidiga Saxon-skivor som återutges i år.

21

06 2018

Make Some Noise

dead d

The Dead Daisies ”Burn It Down” (Spitfire/Border)

The Dead Daisies släpper sitt fjärde album som om det skulle var den mest självklara saken i världen. Ett knippe av tio väl utvalda rocklåtar breder ut sig som en bukett. Distribuerade av ett välmeriterat australiskt/amerikanskt band som inte viker ner sig för någon.

Sångaren John Corabi har en röst lika kraftfull som en tre kilos slägga, lika sträv som femmans sandpapper. Det räcker långt i den inledande ”Resurrection” som har styrka nog att jämna ett korrigerat plåtskjul med marken. Vilket med tanke på det abrupta slutet inte är långt från sanningen.

När röken väl har skingrats uppenbarar sig balladen ”Set Me Free” i hela sin skepnad. En hymn om förmågan att bryta sig loss från ett oavsiktligt förhållande. Arrangerad med crescendon av förtvivlan och hopp i en smäktande odyssé för fulla segel.

På den nedre planhalvan återfinns de riktiga kanonerna och de tre sista låtarna är krevader av konfetti med riff, basgångar och slagverk i sprakande scenarion. Doug ”The Golden Boy” Aldrich briljerar med sin gitarr och man kan för sitt inre se poser och känslouttryck av dignitet.

Den auktoritäre Marco Mendoza mullrar med sin bas som ett mindre jordskred och Deen Castronovos trumstockar bearbetar skinnet med frenesi. Därtill uppackade av den mångfacitterande grundaren och gitarristen David Lowy som tycker det här är hur roligt som helst och säg den som inte instämmer.

Jag hade äran att se bandet live på Sweden Rock Festival förra året och på scen kom de verkligen till sin rätt. Den här skivan är bara en aptitretare jämfört med vad jag och några tusen till fick uppleva där. Undertecknad blev till och med så exalterad att han befann sig i en fas av fullständig eufori.

Det här är Twisted Sister, Whitesnake och Mötley Crüe i rakt nedstigande led och som bandnamnet till trots antyder finns inga vissnade blommor här så långt ögat kan se. Tusenskönor i all ära men den här kvintetten ger ett fång av hårdrock som är välbehövlig för alla och envar.

Thomas Claesson

20

06 2018

Starkt och modernt

lykke

Lykke Li ”So Sad So Sexy” (RCA/Sony)

Svenska popdivan och deppdrottningen Lykke Li slog igenom efter Robyn och före Tove Lo. Och tillhör de kvinnliga svenska högkvalitativa artister som, tillsammans med tidigare nämnda och t.ex. First Aid Kit och Icona Pop, har lyckats göra sig bemärkta internationellt och även blivit populära på den amerikanska marknaden.

Lykke Li har inte minst likheter med Tove Lo – inte bara när det gäller namnens strukturella uppbyggnad. De är starka personligheter och utstrålar integritet och en musikalisk agenda som går lite utanför den vanliga popådran. Man kan prata om efterföljare till Kate Bush, i det avseendet.

Efter ett break där Lykke Li blivit mamma och bildat familj är hon tillbaka med ett starkt album – ”So sad so sexy” – som på vissa sätt ytterligare har paralleller musikmässigt med Tove Lo i sitt supermoderna pophantverk, men där också amerikansk R&B och Lana Del Reys melankoliska California-pop kan nämnas som referenser.

Henric Ahlgren

18

06 2018

Life metal med relevant 80-talsband

stryper

Stryper ”God damn evil” (Frontiers/Playground)

När … (fyll i valfritt namn) blir gammal och så vidare.

Inledande och minst sagt fartfyllda Take it to the cross har en refräng med så hysteriskt hög (och snabb!) sång att det inte borde vara möjligt. Men jodå, det är det. Det är heller ingen låt som det går att skoja bort, för den sitter som berget efter bara ett par lyssningar. Värt att nämna är att låtens slutdel innehåller growlsång (!) och vem hade trott att det någonsin skulle förekomma i en Stryper-låt? Inte jag i alla fall.

Stryper är ett av flera bra exempel på 80-talsband som klarar av att fortfarande vara relevanta i modern tid. Visst har de emellanåt fört en tynande tillvaro alternativt varit helt på sparlåga men har kämpat på.

Belöningen kan de skörda nu, om inte i rikedom så i form av hårdrockspublikens respekt. 2018 är det inte det minsta töntigt att tycka om det som bandet själva kallar life metal. Det om något är starkt jobbat det.

Det är inget snack om och det hörs att det produktionsmässigt inte handlar om ett band med obegränsade resurser. Något större djup och köttighet finns inte; det låter torrt och ”in your face” – något som faktiskt fungerar bra i och med att det väger upp Michael Sweets änglalika röst, som annars skulle dränka allt i sirap.

Det är just Michaels röst och brodern Roberts trummor som ligger längst fram i ljudbilden. Aningens mer volym på bas- och gitarrspelet hade inte direkt skadat.

Sorry är en urstark låt inom melodiös hårdrock med klös och vinner matchen om skivans bästa låt på poäng, inte knock out för den får jobba hårt för det i fight med ett överraskande starkt låtmaterial överlag. Take it to the cross, The Valley och The Devil Doesn’t Live Here är tre av de allra svåraste ”motståndarna”.

Magnus Bergström

p.s. Se där; jag lyckades skriva en hel text om Stryper utan att nämna att de är kristna och att låttexterna inte gör det minsta för att dölja det.

15

06 2018

Musikaliskt möte mellan stad och land

espe

Espen Eriksen Trio with Andy Sheppard ‘‘Perfectly Unhappy” (Rune/Border)

Never Ending Sunday som landade i mitt musikaliska landskap 2015 var ett album som bar spår av Jan Johansson och Esbjörn Svensson. Spåren bestod av det stora nordiska vemodet men också allehanda bilder som kan kopplas till den nordiska naturens all skiftningar.

På nya albumet har Espen Eriksen behållit allt detta som en trygghetskärna men plussat på med saxofonisten Andy Shepard. Bilderna som kommer från Espens piano andas öppna nordiska landskap. Nu möter han detta med saxofonen som för mig är storstad. Varför det är så är väl bara att olika musikaliska uttryck bär på en egen historia. För mig är saxofonens ljudbild starkt kopplatd till rökiga mörklagda jazzklubbar downtown.

Om nu Andy Shepard har anpassat sig till denna norska trios kan vi bara spekulera om. Men hans lätt lyriska ton i många av albumets spår adderar en ny mångfald i detta stämningsfulla jazzmöte som är och förblir ett utmärkt musikaliskt möte mellan stad och land för denna skribent.

Bengt Berglind

11

06 2018

Metal attack i sikte

ross

Ross The Boss ”By Blood Sworn” (AFM/Sound Pollution)

Har mina nya högtalare kommit eller har ljudet bara blivit högre så där? Nej, just det. Det är ju den legendariska gitarristen och grundaren av Manowar som drar igång med sin heavy metal show. Med ett förflutet i världens mest högljudda band där konserter med ljudnivåer upp mot 130 dB uppmättes är det förståeligt att det låter en aning.

Det kan inte finnas någon headbanger med självaktning som har missat Manowar’s debutskiva Battle Hymns från 1982. Här fanns ”Metal Daze” och ”Shell Shock” som båda var stilstudier i nukleär energi. De nivåerna är naturligtvis ouppnåeliga här och nu men det ger en fingervisning om i vilket fack man skall leta i skivbacken.

De mediokra beståndsdelarna under kategorin utfyllnad finns lite sporadiskt, men för det mesta är det stadiga styrkelyft med brett grepp och skivstången i en vid båge. Gitarrintrot och solot efter den uppviglande bryggan på ”Among The Bones” har världsklass. De små distinkta slagen på cymbalen höjer effekten ytterligare (för de som kan höra höga toner).

Den nya sångaren Marc Lopes ger ett stabilt intryck. Hans stämma är lika genomträngande som Rob Halfords, men har även drag av Biff Byford i de lugnare partierna. Eller som en nära vän som nyligen har blivit utsedd till en av tjugofem hedersfotografer på Sweden Rock Festival i sommar uttryckte sig: Det är aggressiv sång och ingenting annat.

Inledningsfrasen på ”Devil’s Day” - I am the true destroyer… - talar sitt tydliga språk. Det är inte utan att man blir som barn på nytt och återupplever tider då man lekte med träsvärd, gjorde pilbågar av enbuskar och täljde sälgpipor i skogen.

Mitt blåskimrande blod svallar extra starkt när den progressiva ådran i ”Lilith” pulserar. Här lägger bassisten Mike LePond (ex. Symphony X) tillsammans med Lance Barnewold på trummor ut en suggestiv Eriksgata som blir till skivans klimax.

Ja, mannen som gav power metal ett ansikte har en hel del på sitt samvete. Det står klart. Frågan är bara om han fortfarande beträder scenen med bar överkropp och sin lekamen insmord i fyrtaktsolja eller om han som 64-årig metal gud lämnar SAE 10W-30 dunken hemma?

Thomas Claesson

05

06 2018

Storslagen hårt rockande musikunderhållning

ghost

Ghost ”Prequelle” (Loma Vista/Universal)

Glöm allt som har med stämning och rättegång att göra. Den här recensionen ska inte urarta till något som kan liknas vid en b-deckare. Istället är det, som sig bör, musiken som ska vara i rampljuset.

Prequelle tar lyssnaren med till en angenäm drömvärld med Cardinal Copia (Tobias Forge) som berättarröst. Papa Emeritus III har alltså precis som sina föregångare tvingats att kasta in handduken.

Som vanligt inleds en Ghost-musikmässa med ett kort förspel. Ashes ger med barn som drömlikt sjunger en ramsa och spöklika tongångar kalla kårar på det bästa av sätt. Manegen är därmed krattad för ett monster till låt…
Rats är den ultimata signaturmelodin för Ghost. Vi snackar om den perfekta rocklåten. Det är inte bara det att huvudriffet är som taget ur skolboken för tuggummikletiga riff. Här återfinns också en refräng som på en och samma gång är lite annorlunda uppbyggd och skrattretande enkelt medryckande.
Apropå gitarrspelet så har Faith neoklassiska inslag som skulle ha kunnat spelats in av självaste Yngwie Malmsteen. I övrigt är det en välskriven låt i typisk Ghost-stil och styrkan ligger i gitarrsolospelet som är hur läckert som helst.
See the light har verser som nästan helt säkert är för mesiga för ”riktiga” hårdrockare, men refrängen tunggungrockar desto mer.
Helt instrumentala Miasma har omtalats för att den innehåller ett saxofonsolo. Något som uppenbart delat lyssnare och recensenter i två läger – för och emot. Personligen älskar jag tilltaget och applåderar låten som helhet.
Dance macabre har en refräng som, bland många starka, är vassast och bär ett starkt släktskap med höjdaren Square hammer. Och jodå, banne mig om den inte är ännu bättre än Rats! Dess tre minuter och 40 sekunder framstår som Ghost bästa låtkonst hittills. Ett makalöst exempel på det svenska musikundrets fokus på smittande melodier. Den som inte stampar takten och/eller dansar till de här sköna och taktfasta tongångarna tycker jag synd om.
Svettdropparna efter den ystra Dance macabre-dansen får chansen att torka när stillsamma balladen Pro memoria ger chans till andhämtning. Verserna är hur starka som helst så det är en liten besvikelse att refrängen känns väl simpel. Å andra sidan lär den ändå tilltala en stor lyssnarskara och det är väl det som alla artister strävar efter så…
Witch image är ännu ett litet monster till låt med en refräng som bara fastnar på det mest naturliga sätt. Imponerande!
Helvetesfönster är den andra av två helt instrumentala låtar och är också den en stark upplevelse. Jag tycker om de melankoliska vibbarna som manar till en stunds eftertanke.
En halvt om halvt pompös avslutning med stark musikalkänsla är vad vi får i Life eternal. Samtidigt känns det som att vara med på ett väckelsemöte. Sångslingorna är i fokus och jag måste plussa för Tobias exemplariska uttal; inte ett enda ord försvinner i en enda låt.

Min enda egentliga invändning är att speltiden är i snålaste laget, i och med att bara sju av låtarna innehåller sång…

Jag delade näst intill ut högsta betyg till föregångaren Meliora (2015) och kan absolut inte göra något annat denna gång.
Tack för den storslagna musikunderhållningen, kardinalen & co!

Måtte nästa Ghost-släpp bli en live-dvd för det kan bara inte misslyckas.

Magnus Bergström

Fotnot: Införskaffa med fördel Prequelle-versionen med coverlåten It’s a sin (Pet Shop Boys) som bonus. En av Ghosts absolut starkaste tolkningar av musik utanför rockens värld.

04

06 2018

You give love a bad name

rso

RSO ”Radio Free America” (BMG/Warner)

Ett album som bygger på ett förhållande är en vansklig förpliktelse. Det är stor risk att båda blir bländade av ljuset och att resultatet blir något som ingen utomstående någonsin kunde föreställa sig. Vem kunde ana att två så durkdrivna gitarrister som Orianthi Panagaris, 33 och Richie Sambora, 58 båda f.d. sidekicks till Alice Cooper respektive Bon Jovi skulle presentera sin relation som en studie i fåfänga?

Intrycken ger vid handen att den musikaliska akten förespråkar – du visar mig din, så visar jag dig min. Och då pratar vi också tatueringar, piercingar, gitarrer och förstärkare. Det är inte annat än att man undrar var har de här musikaliska idéerna legat och pyrt under alla dessa år? Kan det ha såtts ett frö när Orianthi jobbade med Michael Jackson? Ja, förmodligen.

Till de som älskar lättviktig popmusik med dragning åt schlager, så titta inte längre bort än hit. Endast öppningsspåret ”Making History” och den avslutande ”Hellbound Train” med sina antydningar till bluesriff ger någon slags darrning i ögonbrynen. Det hjälper emellertid föga då allt där emellan är översållat med slitna fraser av stereotyp karaktär påbackade av sockersöt mjukismusik.

Det är synd och skam att så mycket talang som de båda förfogar över mynnar ut i ett stort svart hål, men när Venus och Mars går in i samma omloppsbana vet man aldrig riktigt säkert vad utgången blir. I det här fallet blev det inget stjärnfall. Det slutade med total solförmörkelse.

Thomas Claesson

01

06 2018