Author Archive

Muskelblues för landets bluesfestivaler

els

ELS Band ”Dark Blues Sky” (Soundstation Records/Hemifrån)

betyg 3

Bluesen lever i den gamla bruksorten Degerfors, och varför skulle den inte göra det?

Det första som slår mig när jag skjuter in CD:n i bilens CD-spelare är att sångaren/gitarristen Stig Pettersson har (kanske inte begåvats med utan snarare lagt sig till med) den perfekta, kroniskt hesa, whiskyindränkta bluesrösten. Jag tror att 90 procent av landets hobbybluessångare skulle vilja låta så här. För att det i deras öron låter ”äkta”. Äkta låter däremot låter sångarens amerikanska uttal. Inte så vanligt bland svenska bluessångare. Stort plus för det.

Ensam i bilen spelar jag min vana trogen ELS Bands album på inte högsta, men hög, volym. Brukar göra det med musik som ligger mig varmt om hjärtat. Efter 13 låtar är jag helt mörbultad i hörselgångarna. Manglad typ. Har sällan lyssnat igenom ett album där allting ligger så häpnadsväckande högt i ljudbilden. Sång, elgitarr, klaviatur (mest orgelmattor), bas och trummor – allt är precis lika högt. Eller jämntjockt. Som om hela bandet varit med och mixat och att varje medlem nogsamt tillvaratagit sina egna intressen. Jag kan ju ha fullständigt fel, men det är den känslan jag får.

Det mesta av materialet är covers, låtarna förmodligen handplockade för att passa den rossliga sandpappers-stämma som Stig Pettersson sannerligen är i besittning av. Här snackar vi tung bluesrock – med inslag av soul och sydstatsrock. Jag associerar till Freddie King och Joe Cocker vad det gäller det vokala, till Steppenwolf vad det gäller gruppsoundet. Basisten Lasse Lövgren och trummisen Erik Lindstedt gör vad de ska. Ibland lite mer.

En del låtar är på gränsen till sönderspelade kan jag tycka. Ta till exempel Stevie Wonders bredbent råfunk-gungande ”Superstition” och Etta James gamla slagdänga ”I’d Rather Go Blind” – som på omslaget märkligt nog tillskrivs Paul Butterfield. Ovanligt att en man, en karl, ger sig i kast med den, men varför inte? Det är ett fritt land. ”Need Your Love So Bad”, populariserad av Fleetwood Mac som det brukar heta, har de flesta av oss hört som cover på den lokala pizzerian någon gång för mycket.

Till saken hör emellertid att ELS Band gör de här lite nötta låtarna anmärkningsvärt kompetent, men jag förstår inte riktigt vitsen med att spela in en version av Hendrix ”Crosstown Traffic” eller Clapton/Cray-kompositionen ”Old Love” som är nästan, eller så gott som, eller inte långt ifrån, i paritet med originalen.

Desto roligare då att kunna konstatera att Stig Petterssons två egna låtbidrag, ”Bad Boy, inte jätteoriginell på något sätt, men framförallt avslutande ”Take Mine” i mitt tycke är de klart bästa spåren. Inga klassiska original att behöva jämföra med där, bara att lyssna och ta in. ”Take Mine” kunde vara ett verk av Lynyrd Skynyrd (dagens upplaga) som fortfarande – om inte annat – är ett enastående tajt band. Precis som ELS Band. Det här gänget skulle definitivt inte göra bort sig på någon av landets bluesfestivaler. Muskelblues brukar gå hem i de s k stugorna. Tung-gunget har fortfarande sina företrädare.

När jag framåt nattkröken spelar CD:n extremt lågt på en bergsprängare för att inte störa min omgivning låter allt smått fantastiskt. Vad är detta för ett amerikanskt arenabluesband jag har missat liksom? Har dock aldrig sett en sticker som säger ”OBS spelas på låg volym”. Vore annars på sin plats här.

Måste få gnälla av mig lite på bandnamnet. ELS? Efter en snabb FB-check med keyboardspelaren Peter Dahl, som har lämnat gruppen för att koncentrera sig på egna Americana-projektet Meadow Creek, visar det sig att ELS-förkortningen står för något precis så banalt som jag trodde, nämligen initialerna för Erik, Lasse & Stig, Peter på keyboards anslöt sig sist och fick därför inte med sitt P (som i Peter). Fantasilöst är bara förnamnet. (!) Det finns annars hur många spännande amerikanska låttitlar som helst att döpa sitt band efter.

OBS att ”Dark Blues Sky” gavs ut redan 2016. Den har hamnat mellan stolarna. Inte hemma hos mig utan hos Hemifrån. Där fick jag till det, Peter Holmstedt!

Mats Zetterberg

17

09 2019

Försoningens timme är slagen

Killswitch Engage

Killswitch Engage ”Atonement” (Metal Blade/Sony)

Chansen att någonting skulle komma upp ur underjorden var en på miljonen. Inte undra på att invånarna i Westfield, Massachusetts blev överrumplade när Killswitch Engage reste sig i tomma intet för tjugo år sedan. Få anade då att den tunga musiken som vi i dag upplever som självklar har massor att tacka för den här händelsen.

Som budbärare av NWOAHM (New Wave Of American Heavy Metal) har Killswitch Engage en ledande roll. Bandet kombinerar Melodic Death Metal/Hardcore Punk med Classic Thrash Metal till en härdad legering som i folkmun kallas för Metalcore. Den är tillängnad den nya generationen av lyssnare som kräver handling i stället för tomma ord. Aggressivitet, attityd och förtydligande av livets alla beståndsdelar.

Albumet är laddat med kaxiga gitarrdueller, en hårdbarkad sång av det råa slaget och en rytmsektion som inte går att stoppa. De extrema metal-influenserna vävs samman med variation och finess. 11 låtar faller på plats en efter en när de sällsynt begåvande musikerna sammanfattar sina visioner på ett djärvt och eftertänksamt sätt.

Om det finns några som händelsevis har slumrat till i de bakre bänkraderna så lär de resa sig i givakt när odjuret släpps loss i inledande Unleached och nyopererade Jesse Leach med sin återfunna stämma vrålar ut let’s go. De ack så välbekanta gitarriffen får full frihet och de välkomnas med ett snett leende och en vördsam bugning.

En av albumets höjdpunkter är när Testament’s sångare Chuck Billy med järnhand greppar tag i mikrofonen i The Crownless King och sveper med sin mantel fylld av thrashmetal likt en 5-gradig tropisk cyklon. Att just han befinner sig här kan tyckas vara ett överraskande moment för en del, men inte för oss som vet att alla musiker är en enda stor familj.

Det ligger en trippel mot slutet av skivan som inte är att leka med. Fas 1 uppbyggnad: Take Control är stark både musikaliskt och lyriskt. Konsten att ha självbevarelsedriften i behåll när allting verkar ha gått överstyr illustreras på ett övertygande sätt. Fas 2 verkställning: Ravenous är brutal i sin utformning, men nödvändig för att få saker och ting gjorda. Fas 3 återhämtning: I I Can’t Be The Only One blir verkligheten ljusare när strävan efter att förenas och bli sams leder till en bättre värld  att leva i.

Killswitch Engage liksom ej att förglömma dess bundsförvanter All That Remains och As I Lay Dying är maktfaktorer att räkna med. Atonement är en studie i att komma till rätta med livets vedermödor och konflikter. Musiken är intensiv men det är nödvändigt för att väcka medvetandet till liv en gång för alla.

Thomas Claesson

P.S. Killswitch Engage är på turne. De kan mycket väl dyka upp på en ort inte långt ifrån där du bor.

13

09 2019

Som porlande vårbäckar

esther-leslie

Esther Rose ”You made it this far” (Father/daugh/Border) 
Leslie Stevens ”Sinner” (Thirty Tiger/Border) betyg 3

Två för mig nya kvinnliga countryartister, Esther Rose och Leslie Stevens, som båda två övertygar på sitt eget sätt. Det som binder dom samman är deras röster som är kristallklara som porlande vårbäckar.
En ung Dolly Parton passerar förbi om vi ska se i backspegeln för ett ögonblick.

Esther Rose är den som övertygar mest för tillfället på grund av att hennes album genomsyras av en enkelhet som är charmig och svår att komma ifrån. Det verkar som om bandet plockat upp sina instrument i replokalen, tryckt på play och spelat in. Det är avskalat, enkelt och utan trams. Bara Esther och hennes lilla band. Ljudbilden är lika kristallklar som hennes röst, varje instrument och små solon framträder i all sin tydlighet. Så ska det låta.

Leslie Stevens röst fungerar på samma sätt som Esther Rose, den bär och övertygar i sin tydlighet. Hennes låtar har en lika hög standard som Esthers, men hon har fler ballader och hennes medmusiker låter något mer laidback och producerade, vilket inte betyder på något sätt det är sämre.

På det hela taget är detta två sköna countryalbum, men Esther Rose vinner på sin musikaliska charm.

Bengt Berglind

10

09 2019

Lustfylld flower power-popfolkrock

children of the sun

Children of the Sün ”Flowers” (The Sign Records/Sound Pollution)

Sången är det som gör starkast intryck på värmlänningarnas debutskiva. Sällan eller aldrig har mina hörselgångar förförts av ljuvare sångmelodier och att enstaka ord vid väl valda tillfällen betonas lite extra är läckert gjort. Lyssna bara på Her Game och Emmy.

Children of the Sün gör lustfylld popfolkrock på ett sätt som gör att det känns som att den alltid har funnits och alltid kommer att finnas.

Låtarna är på en och samma gång retro och tidlösa. Produktionen lånar friskt från 60- och 70-talet samtidigt som den är modernt knivskarp och välljudande.

Igenkänningskänslan är stor. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att jag har hört den eller den detaljen tidigare. Det finns ekon av tidiga Fleetwood Mac och Heart, liksom Janis Joplin och i viss mån Jimi Henrix men framför allt The Doors. För att bara nämna några.

Ändå känns inte en ton på hela skivan karbonkopierad. Inspirationskällorna har sammanfogats på ett originellt och snillrikt sätt till en i det närmaste egen stil med – förmodar jag – målet att trampa upp en egen stig.

Bandets gemensamma uttryck känns lustfyllt och Flowers genomsyras av något svårförklarat glädjefullt i stil med ”glöm alla problem och bli ett med naturen”. Flummigt? Tja kanske, men heller inte det minsta konstigt med tanke på att reklambilderna på de åtta bandmedlemmarna formligen skriker flower power.

Just detta med flower power må av många (de flesta?) förknippas med USA, men värmlänningarna kidnappar konceptet och förser det med ett ljudspår som för tankarna till en blomstrande sommaräng.

Att välja ut en låtfavorit är inte det lättaste men om jag måste så är Sunchild mitt val. Den har en oemotståndlig refräng och jag gillar att trummorna spelar en stor roll med flitigt förekommande ”cymbalmarkeringar” (under de lugnare partierna).

Givna låtfavoritutmanare utöver tidigare nämnda Her Game och Emmy är den magiskt trollbindande titellåten och den lekfulla avslutningen Beyond The Sun.

Magnus Bergström

09

09 2019

Taktfast boogierock med kvalitetsstämpel

statusquo

Status Quo ”Backbone” (Ear/Playground)

betyg 3

Inledande Waiting for a woman känns direkt mesig. Bettet från förr är som bortblåst – och det är förstås inget konstigt med det. Hade det funnits en ungdomens källa hade Francis Rossi med manskap givetvis druckit sig mätta i den, men nu är det som det är.

Glädjande nog tar det sig redan i andra låten Cut me some slack som rent utav hade platsat på någon av de glada 70-talsskivorna, vilket även gäller titellåten Backbone. Skönt trallvänliga I see you’re in some trouble är istället ett bra exempel på när sentida Status Quo faktiskt får till det.

Nog känns det lite konstigt med en Status Quo-skiva utan Rick Parfitt (vila i frid) för första gången sedan 1968 års Picturesque matchstickable messages from the Status Quo. Men hans frånvaro har egentligen inte påverkat skivinnehållet i någon riktning.

Backbone överraskar inte; det är ”gubbrock” av medel till bra klass och låtarna är som som klippt och skurna att framföras live för välbehövligt extra sting.

Det finns säkra kort och så finns Status Quo. Kvalitetsstämpeln är lika given som att lyssnarna inte kan låta bli att stampa takten.

Magnus Bergström

06

09 2019

En exposé över första världskrigets skådeplatser

sabaton

Sabaton ”The Great War” (Nuclear Blast)

Svenska powermetal-bandet Sabaton från Falun har framgångsrikt skapat en slags egen nisch inom metalgenren med sin ”militärhistoria-metal” där albumtitlar, låttexter och så vidare tematiskt kretsar kring historiska slag och forna tiders krig.

Bandet har attraherat stor publik inte minst runtom i Europa och åtnjutit headlinestatus i konsertsammanhang på flera festivaler och liknande under sommaren. I höst väntar sedan en USA-turné – i oktober och november, för att promota nya albumet.

”The Great War” är den nionde plattan i ordningen för bandet. Titeln syftar på första världskriget, mellan 1914-1918, där mer än nio miljoner soldater dödades. Ett krig med en helt annan tillgång till teknik och brutalare eldkraft än tidigare i historien. Detta krig är alltså temat för plattan. Och de elva låtarna – som till exempel ”The Red baron” och ”The Fields of Verdun” – väver suggestivt samman en exposé över krigsskådeplatser och historiska karaktärer.

Albumets release sammanfaller med Sabatons tjugoårsjubileum som band och själva inspelningen av skivan påbörjades på hundraårsdagen av första världskrigets slut den elfte november 1918. Gruppen har också i samband med produktionen av nya plattan startat en egen Sabaton History Channel för att förklara den historiska bakgrunden till gruppens låtar.

Sabaton är, som vi redan vet, vid det här laget ärrade och dekorerade veteraner på metal-slagfältet. Styrkan leds som vanligt av den erfarna befälhavaren Joakim Brodén på sång. Och flankerna täcks effektivt av de övriga vapenbröderna på sina gitarrer, bas och trummor. Alla är mer än stridsklara för en ny massiv offensiv.

Strategin för ”The Great War” är att inte frångå tidigare vinnande stridsplan och fortsätta att fullfölja den utstakade kampanjen. Taktiken är också, som tidigare, att med skicklig koordination göra snabba överfall på lyssnaren för att sedan vid exakt rätt tidpunkt sätta in mäktiga och oemotståndliga körer. Ja, för mig som lyssnare är det bara att ännu gång kapitulera och erkänna mig besegrad av Sabatons övermakt.

Henric Ahlgren

03

09 2019

Ett steg bort från det operaaktiga

tarja

Tarja Turunen ”In the raw” (ear/Playground)

Tarja Turunen, före detta sångerska och ikonisk primadonna i finska symfoniska powermetal-bandet Nightwish, släpper med ”In The Raw” sitt sjätte soloalbum inom metalgenren.

Som den klassiskt skolade sopran hon är har Turunens röst mognat till utsökthet med åldern. (Vilket annars brukar vara motsatsen när det gäller manliga legendarer inom metal.) Samtidigt är nya plattan – som titeln antyder, lite råare, rockigare och ett steg bort från det operaaktiga.

Sammantaget är detta ett mycket fint album med en melankolisk sensibilitet i all sturm und drang-känsla. Inledningsspåret, som är en duett med svenske Björn Strid från Soilwork, är även värt att nämnas.

Lyssna på: ”Dead promises”, ”Tears in rain”.

Henric Ahlgren

30

08 2019

Vilda västern är ej som förut

texash

Texas Hippie Coalition ”High in The Saddle” (Entertainment One)

Texas Hippie Coalition slår upp saloondörrarna och stampar med bootsen så att sporrarna går i spinn. Med understöd av styvnackad stadga och en stapel full av Marshall blottläggs ett praktfullt kackalorum av rustika klichéer. Precis som det anstår ett band från Grayson County, Denison, Texas.

Flower Power – rörelsen med blommor i håret har blivit ersatt av sydstatsfriterad metal med destillerade drycker, kokta cajunkräftor, ett och annat skott i luften och ett sjuhelsikes hullabaloo. Kalla dem laglösa hillbillies eller bara laglösa i största allmänhet.

Om du någonsin beslutar dig för att bli en galenpanna på motorcykel så är Tell It From The Ground helt säkert det ultimata temat för farlig, benknäckande dårskap med rytande motor. En sång för en sann hjälte eller i alla fall en påstådd sådan.

Å andra sidan låter Dirty Finger precis som du tror att det skall låta. Speciellt om du är en version av dig själv som har löst hängande byxor, ovårdad frisyr och en tro på att det går att brotta ner en åsna med bara händerna.

Blue Lights On är ljudet av fruktan som dyker upp som något du varken sett eller hört tidigare, men det är bara en skenande pickup som flyr undan från ett polisuppbåd i ett moln av damm.

Tongue Like A Devil kan uppfattas som om djävulen själv är i bandet eller åtminstone är dess manager. Big Dad Rich’s bisonröst bidrar i allra högsta grad till den diaboliska känslan.

Tillhör du dem som bär en Clint Eastwood-poncho och är försedd med en Smith & Wesson, men ändå missar en silverdollar i luften på 15 yards så ger Bullseye många värdefulla tips i att utvecklas vidare. En pedagogisk countryinfluerad ballad i medelsakta gemak som drar i de rätta trådarna.

Att slå i albumets tio 2-tums elförzinkade ankarspikar utan att kröka en enda en är en bedrift. Kanske är det för att titlarna är självförklarande, kanske på grund av uppväxt, tradition och musikalisk begåvning, kanske är det tack vare slägghammaren på 1,5 kg.

High In The Saddle är en magnifik skiva i all sin enkelhet. Den utstrålar en varm, familjär och positiv stämning. Med alla sinnesintrycken fortfarande i behåll så framstår det som om den siste tappre mohikanen hade fullständigt rätt. Vilda västern är ej som förut.

Thomas Claesson

Red. Anm. Alla ord är sanna här. Mer eller mindre.

23

08 2019

En osviklig känsla för melodislingor

waterboys

Waterboys ”Where the action is” (Cooking Vinyl/Playground)

Mike Scott har rösten, den musikaliska känslan och när han får till det i låtskrivandet kan det uppstå magi. Mike Scott som är Waterboys anfader har även gjort det rent motsatta. Han har flirtat med amerikansk radiorock och testat både det ena och det andra. På detta album får vi uthärda ett rapförsök som inte gör någon glad, varken rapälskare eller trogna Waterboysvänner.

Men när Mick Scott gräver i den anglosaxiska rockhistorien och mixar detta med myter och historier från Irland och Skottland vet vi att magi kan uppstå. Han har också under stunder av kreativitet en osviklig känsla för melodislingor som på albumspåren On my time on earth, Out of this blue och Right side of heartbreak.

Albumets definitiva höjdpunkt är 9 minuter Piper at the gates of dawn, där mr Waterboy mässar sin keltiska soulmässa i samma divison som Van the man.

London Mick är en trevlig Clashpastisch och titelspåret Where the action is bygger på en soullåt får sextiotalet.

Som helhet ett avslappnat och skönt album från Waterboys, med några få undantag som rapförsöket.

Bengt Berglind

19

08 2019

Baronessan synas i sömmarna

baroness300

Baroness ”Gold And Grey” (Abraxan Hymn/Warner)

Baroness snurrar på tombolan och ett färgsprakande mönster flimrar för ögonen. Från ömsinta pianon, orkesterarrangemang, lågmäld stämsång och akustisk gitarr till vildsint psykedelisk sludge metal av det allra skitigaste slaget.

De fyra bandmedlemmarna från Savannah, Georgia har som vana att dekorera sina album i olika färger. Här på deras femte album har turen kommit till alla nyanser av grått med stänk av guld. Den purpurfärgade föregångarens fraseringar och tonlägen ligger kvar oförtrutet.

Den nya gitarristen Gina Gleasons harmonier synkroniseras väl med originalmedlemmen John Baizleys glödande grubblerier om andra och sig själv. Ett belysande exempel är Borderlines där Fender American Professional Telecastern strängad med D’addario 10-46 i samspel med effektpedalen Philly Fuzz lägger sin förbarmande välsignelse och det tack vare förstärkaren Fender Princeton Reverb Silverfaces kraftfulla engagemang.

Under rubriken aggressiva riff faller Front Toward Enemy in alldeles utmärkt. Jämmer och elände kopplar greppet och släpper inte taget förrän katastrofen är ett faktum. Det mentala hälsotillståndet ligger på dagordningen i I’d Do Anything och rädslan att bli ensam är övergripande. Jag gör allt för att känna mig levande igen vrålas det ut med förtvivlan i rösten.

I en annan del av världen sveper, namnet till trots, Cold-Blooded Angels in som en stilla sommarbris. Stämsången sinsemellan Gleason och Baizley är förtrollande och det stora vemodet sprids som ringar på vattnet. Likaså har Emmet-Radiating Light gåvan att locka fram den trolska stämningen som är välkomnande för alla.

Den oantastliga förmågan att skriva melodier överskuggas ibland av den brådstörtande ivern att utföra sitt jobb. Det hade varit på sin plats med ytterligare några drag av progressiv polering i likhet med Pale Sun som dessutom har begåvats med en psykedelisk sicksacksöm.

Bästa spåret är den suggestiva I’m Already Gone, men det blir hela 17 klädombyten på denna dubbel-lp och även om intresset hålls vid liv, så borde några galgar ha hängts tillbaka in i garderoben omgående.

Thomas Claesson

14

08 2019