Author Archive

Sitter i förarsätet

Iggy Pop ”Every Loser” (Atlantic/Warner)

Att demonproducenter kan väcka liv i utdöende arter är ingen hemlighet. Den 32-årige Andrew Watt fick nyligen (med albumet Patient no 9) Ozzy Osbourne att inta oanade proportioner. Nu har turen kommit till att skaka liv i den 75-årige alternativa rockikonen Iggy Pop. Frågan är bara om Iggy Pop är redo att vara sig själv?

Med hjälp av stödet från medmusiker som Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Duff McKagan (Guns N’ Roses) m.fl. så skapar den exceptionella artisten också föredömligt ett brett spektrum av musikstilar, ljudelement och fascinerande sångvariationer. Få kunde ana att Iggy Pop vars namn är förknippat med outgrundliga utsvävningar kunde ta sig samman som en passionerad predikant och sprida en trovärdig förkunnelse.

Poesin utvecklas i den frenetiska Frenzy som med en kickstart och glada tillrop tillkännager (utan någon som helst hit-potential) precis vad som är placerat mellan benen under hans bara överkropp. Den bombastiska beskrivningen avslöjar inte något som vi redan visste, men däremot har den fräcka dynamiska psalmen en lättsam och livlig känsla i hela sin skapelse.

De efterföljande Strung Out Johnny och New Atlantis bildar båda en mer musikaliskt lågmäld profil med en fördjupade text som manar till eftertanke. Iggy Pops barytonröst sjunker in fint i stämningsmomentet. Fram svävar en gotisk känsla som lika gärna kunde vara förknippad med Billy Idol eller för den delen The 69 Eyes under en av deras lugnare utflykter.

Mellanspelet The News For Andy – som banar väg för Neo Punk – framförs i form av en kabaré med egenartad lyrik som mycket väl kan ha sin förebild från ett manuskript av Frank Zappa. Själva punklåten å andra sidan är så rakt på sak som det går att komma, vilket innebär att det inte finns någon anledning att lägga pannan i djupa veck.

Sinnelaget i All The Way Down ligger kvar på en omstörtande nivå med en rejäl dos av uppbragthet. Här ylar både Iggys pipa och Stone Gossards (Pearl Jam) gitarr samstämmigt. Det är inte svårt att se bilden framför sig av den skinntorra ikoniska gudfadern när han krumbuktar sig på scenen inför ett publikhav som med utsträckta armar suktar efter stage-diving.

Favoritordet ”fuck” figurerar flitigt i avslutande The Regency som med sitt galna upplägg kliniskt påvisar gräddan av musikelitens inverkan på hans egen mödosamma klättring uppför musikindustrins hala stege. Här växlar han utan samvetskval mellan pop, punk, rock och allt där i mellan i en excentricitet som ingen förutom han själv är mäktig att genomföra.

Det känns tryggt och komfortabelt att sitta fastspänd som passagerare i baksätet när Iggy Pop utvecklar sin livsåskådning. Every Loser fångar en Iggy Pop som aldrig har varit mer redo att vara sig själv och därtill aldrig har varit bättre rustad för att leverera en äkta klassiker.

Thomas Claesson

26

01 2023

Melodiös hårdrock och stark sång på albumdebut

Heroes and Monsters ”Heroes and Monsters” (Frontiers/Playground)

betyg 3

Det må vara albumdebut för Heroes & Monsters men det är inga nykomlingar utan ”grovjobbare” hos stora artister som kokat ihop innehållet. Vi snackar melodiös hårdrock med rötterna i dåtid kryddat med en stor portion nutid inte minst ljudmässigt.

Todd Kerns står för bas och sång och denne multiinstrumentalist är utan tvekan mest känd som medlem i Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators, men han är bland mycket annat även en viktig pusselbit i ex-Kissgitarristen Bruce Kulicks populära soloband. Gitarristen Stef Burns har spelat med stora artister i vitt skilda genrer som å ena sidan Sheila E och å andra sidan Alice Cooper, för att bara nämna några. Trummisen Will Hunt är sedan 2007 med i Evanescence och har tidigare varit med i bland andra Black Label Society och Slaughter.

Nog för att det är fart och för genren rejält med bett i inledande låtduon Locked And Loaded och Raw Power, men det är först med tredje låten Let’s Ride It som mina öron hajar till i positiv bemärkelse. Det sköna breaket drygt halvvägs in i låten följt av ett kort och smakfullt gitarrsolo smakar verkligen julmumma.

Angels Never Sleep är skivans kronjuvel och är något av melodiös hårdrockspärla. Todd tar med sin röst rejält med plats i rampljuset och det låter verkligen hur bra som helst om hans stämband.

Break Me (I’m Yours) doftar rejält av 70-talshårdrock med starka vibbar av Starz och Kiss och här får vi ett extra smaskigt gitarrsolo.

Trion får till och med den i mitt tycke normalt uttjatade coverlåten Set Me Free (Sweet) att funka riktigt bra.

Avslutningen med ganska återhållsamma And You’ll Remain lämnar en god eftersmak och ett hopp om en framtida refrängstarkare andra skiva.

Heroes & Monsters är som bäst när de inte tar i för allt vad de är värda och det gäller i synnerhet Todds röst, som om jag ska vara kritisk gör sig klart bäst när det inte är fullt ställ. Att ge lyssnaren möjlighet att andas är viktigt och ger automatiskt musik och text mer dynamik.

Allt sammantaget ger de tio låtarna fördelade på 40 minuters speltid en trivsam mjukstart på musikåret 2023.

Men det ska sägas att skivan lider ganska rejäl brist på minnesvärda refränger som fastnar, vilket märks inte minst när de ger sig på nyss nämnda coverlåt för den är som alla vet rena rama tuggummit.

Just denna detalj är huvudanledningen till att Heroes & Monsters inte kommer att ha en chans att ta sig in på årsbästalistan om sisådär elva månader.

En trivsam mjukstart är dock inte det sämsta… Så ge för allt i världen bandet och skivan chansen. Smaken är ju dessutom som baken!

Magnus Bergström  

19

01 2023

God Jul och Gott Nytt År!

Får vi presentera årets skivor som en 10-i-topp-lista

http://www.nyaskivor.se/arets-skivor-2022/

Recensionerna återkommer igen i början av 2023.

Ha det gott!

23

12 2022

Gjort med god hantverkarhand

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind

19

12 2022

Var god stör ej

Disturbed ”Divisive” (Reprise/Warner)

Disturbed har varit en etablerad institution av modern metal i drygt två decennier nu. Debutalbumet Sickness från millennieskiftet skjutsade ut bandet i en omloppsbana omgiven av stjärnglans. Det avgörande raketsteget tändes tack vare den inbegripna megahitten Down With The Sickness som välte varenda kiosk på mils avstånd.

Vägen framåt har inte bara kantats av egna kompositioner för vem minns väl inte med vördnad tolkningen av Genesis’ Land Of Confusion? Den absoluta höjdpunkten alla kategorier var emellertid när de väckte liv i Simon And Garfunkels The Sound Of Silence. Den supernovan var det ingen som såg komma.

Med Divisive väcks trevliga minnen till livs från svunna tider. Det Chicagobaserade fyrmannabandet letar i sina egna gömmor och reflekterar över den stil som har burit dem framåt. Om du har längtat efter dagarna när David Draiman skrek som ett bergslejon på parningsjakt så är det här albumet något för dig.

Hey You blir den väckarklocka som får dig att vakna upp till en dag i en alternativ värld. Spåret är troget deras musikaliska närmanden och leder rakt in på ett familjärt territorium. Här återfinns nedstämda, ylande gitarrer och en hotfull stämma som mästerligt klargör för eventuella tvivlare att Disturbed i högsta grad lever och är vid god vigör.

Med en argsint stackatosång forcerar Bad Man fram i sin iver att skildra kritiska textmassor som mycket väl passar in på beskrivningen av en diktator från ett land i öster. Den hårdhänta hanteringen som genomsyrar melodi och refräng känns som en frustande ångvält som löper amok. Utan överdrift så finns det inte en chans att undkomma den både omtumlande och tankeväckande upplevelsen.

En stunds andhämtning återfås när Ann Wilson (Heart) träder in i handlingen. Hennes unika röst smälter in med Draimans på ett alldeles magiskt sätt när Don’t Tell Me utvecklas från mjukt och behagligt till allt mer kraftfullt vartefter de starka känslorna frigörs. Den mörka balladen förstärks definitivt av Dan Donegans sensuella gitarrsolo som tar andan ur de församlade.

Om den gotiska duetten med romantiska inslag tråkade ut dig så finns alltid Part Of Me tillhanda. Här sätts fingret på den ljuva punkten där nu metal tar över rodret fullständigt. Låten innehåller den så eftertraktade kombination av rytmiskt centrerade verser och melodiska refränger.

Som om inte det vore nog så återfinns Won’t Back Down som sista utpost. Ett energiskt och komfortabelt spår som en gång för alla övertygar lyssnaren om att det här är den äkta varan. Det distinkta, identifierbara soundet har levererats och förväntningarna har infriats. Divisive sträcker ut sig i 38 minuter fördelat på tio spår. För att få full förnöjelse när du lyssnar gäller det att se till att inte bli störd.

Thomas Claesson

16

12 2022

En ljuvlig historia

Jesper Lindell ”Twilights” (Rootsy/Border)

Kanske kan man tycka att Jesper Lindell har gått lite vilse i det ljudlandskap som The Band och Van the Man gjort till sitt eget. Eller också är det så att bli inspirerad av andra musiker och artister är något som drabbar alla och tillhör musikscenen.

Nu råkar det vara så att senaste albumet Twilights är en ljuvlig historia för oss som gillar och hänförs över denna genre av musik som var och är en del av americanamusikens träd.

Jesper har samlat några vänner och dragit till Brunnsvik utanför Ludvika för att spela in låtarna och med sig har han till exempel First Aid Kit och Levon Helms dotter Amy.

Jespers röst är behaglig och kommer bäst till rätta i albumets många medium tempo låtar.

Förutom alla gästsångare omger sig Jesper med ett lysande musikergäng, där blås och hammondorgel breder ut sig med sitt välljud.

Nu blir det att kolla upp Jesper Lindells backkatalog och vad för musikgodis jag finner där. Twilights är snudd på en femma. Släpptes redan i våras men förtjänar all uppmärksamhet om inte annat som en av årets solklara rekommendationer att mysa till framför brasan när vi tröttnat på bjällerklang.

Bengt Berglind 

14

12 2022

En hänförande balansakt

Threshold ”Dividing Lines” (Nuclear Blast/Warner)

Det brukar gå några år mellan varje utgåva från Threshold, men när det kommer till melodisk progressiv metal så brukar all väntan aldrig vara förgäves. De brittiska metalpionjärerna har för vana att leverera varan snyggt förpackad och det är inget undantag den här gången heller.

Dividing Lines är inte så laddad med sånger som dess mörkare föregångare Legends Of The Shires (2017). Inte för att någonting hålls tillbaka rent musikaliskt utan här flödar kreativiteten fortsatt på ett anmärkningsvärt djupt plan som både räcker och blir över.

Albumet bidrar med en samling förebådande berättelser av olika slag. Här återfinns en svindlande blandning av dimhöljda atmosfärer, starkt byggda framåtsträvande riff och extraordinära taktbyten. Allting sammanflätat i ett spann mellan graciösa höjder till attackerande utfall.

Med temat, det som inte tar livet av dig kommer att förfölja dig, inleder Haunted sitt förföljande i en anda av skräckblandad förtjusning. Alla karakteristiska drag från tidigare utgåvor florerar och i synnerhet finns det spår av min favorit March Of Progress som tågade in på fältet för tio år sedan.

Hall Of Echoes lyser upp tillvaron med sin underbart lekfulla synthesizer. Den dynamiska rytmen leder fram till de lugna verserna. Den drivande basen och de förvrängda gitarrerna banar väg för de teatraliska harmonierna som håller soundet stadigt förankrat när det fortplantas i fördjupade refränger.

Som en stabil försäkran avslutas den första sidan av LP:n med den formidabla The Domino Effect som sträcker ut i hela 11 minuter innan sista brickan faller. Glynn Morgans behagliga röst visar vägen igenom de labyrintiska kringelkrokarna under den dramatiska uppbyggnaden. Keyboard och gitarr utvecklar ett brett och episkt sound som ger en varaktig känslostorm.

Den avslutande Defence Condition som också faller in i det tvåsiffriga minutintervallet är fylld av dramatisk härförarkonst, men också majestätiska stunder av skönhet. Ett värdigt opus som naturligt binder ihop allt som Threshold står och verkar för.

Det tolfte albumet i ordningen har gett mig allt det jag önskade mig. En tidig julafton kan tyckas, men så blir det med ett album som är beroendeframkallande vilket de storslagna melodier med komplexa låtstrukturer och de virtuosa musiker med stort engagemang bidrar till. Threshold har än en gång bevisat sin absolut enastående status inom progressiv metal och det går helt enkelt inte att motstå.

Thomas Claesson

08

12 2022

En frisk fläkt med låtar som knäcker det mesta

Chez Kane ”Powerzone” (Frontiers/Playground)

Den självbetitlade debuten var mycket bra och redan ett år senare är uppföljaren här. Med en väsentlig skillnad. Powerzone är nämligen inte mycket bra; den är kanon!

Chez Kane är sannerligen en frisk fläkt med rakt igenom välskrivna melodiösa hårdrockslåtar och en röst som är så rätt.

Med hjälp av skickligt låtsnickrande av Crazy Lixx-sångaren Danny ”Sveriges svar på Desmond Child” Rexon förförs öronen av en smarrig melodiös hårdrocksmix som ofta gränsar till AOR.

Jag kommer att tänka på kanske framför allt Lee Aaron, Pat Benatar och Lita Ford. Kanske har jag glömt något namn men det spelar ingen roll, för även om ”alla” ideligen vill ha jämförelser med andra artister stannar jag där.

Chez förtjänar efter denna sin andra skiva att bara jämföras med sig själv. Punkt slut.

På Powerzone är det titellåten och I’m Ready (For Your Love) som utgör det allra renaste guldet. Vi snackar melodiös hårdrock av den klass som tog band som till exempel Bon Jovi och Europe till toppen på 80-talet.

Lite udda förresten att skivans starkaste låtduo är placerad i låtordningens mitt och inte i början, vilket oavsett genre är standard för att uppnå ”bästa effekt”. Å andra sidan säger det allt om skivans styrka; alla låtar är bra och några av dom är hur suveräna som helst.

Jag väljer även att nämna Streets Of Gold. En powerballad av ädlaste valör och som bäst av alla låtar visar vilken pipa Chez begåvats med.

Det måste vara hur roligt som helst för Danny – som utöver låtskrivandet spelar alla instrument (!) och har lagt körsång – att kunna skriva i princip vad som helst och veta att det kommer att förvaltas på bästa sätt.

Crazy Lixx i all ära men det här är enligt mig det bästa som Danny har varit inblandad i.

Lika roligt måste det vara för Chez att ha fått kontakt med denna musikerklippa att luta sig mot och ha i ryggen när hårdrocksvärlden ska tas med storm.

Men hur Chez (och Danny) om gissningsvis sisådär ett år ska klara av att följa upp en bra debut och en kanonbra uppföljare det fattar jag bara inte. Jaja, den som lever får höra… Spännande!

Jag är golvad och nere för räkning… Chez rocks, det är ett som är säkert.

Magnus Bergström

05

12 2022

En ljusglimt från mörkaste Småland

Ström ”Ström” (Black Lodge/Sound Pollution)

Sverige är i högsta grad ett blomstrande land på många områden, men i synnerhet när det kommer till hårdrock. Många auktoriserade band rider högt på vågen och ibland när man som minst anar så dyker det upp nytillskott som tillför ett berikande komplement till gemenskapen.

Ett sådant band är Ström från småländska Växjö som har valt att sjunga på svenska och i möjligaste mån skala av de för området söder om höglandet karakteristiska stumma r:en och mångfalden av vokaler. Inget nydanande i att sjunga på modersmålet i och för sig. Vi minns med högaktning Pugh Rogefeldts murbräcka ’Ja Dä Ä Dä’ eller mer signifikant November och deras ’En Ny Tid Är Här’.

Att Ström har fått sina influenser från ett annat strömförande band på södra halvklotet råder det inga tvivel. Både instrumentalt och vokalt är likheterna slående. Till er som vandrar omkring planlöst och letar efter riffbaserad hårdrock där sången ligger på en gäll nivå så är sökandet över. Det finns massor av den varan här.

Öppningslåten ’Tiden Sjunger’ stämplar in med bestämd takt och undanröjer alla eventuella tvivel. Här vankas det rock n’ roll och ingenting annat. Utan att lägga några fingrar i mellan och rakt på sak klargörs grunderna för gammaldags skolrock på ett lättillgängligt sätt.

Den solida rytmenheten banar väg när ’Ta Mig Tillbaks’ stampar igång. Låten byggs upp med alla beståndsdelar som krävs i sådana här sammanhang. Bryggan som består av ett nedstämt parti med ett formidabelt gitarrsolo uppviglar slutklämmen som sig bör.

Den stärkande hårdrocken tar nya tag i ’Ensam Är Stark’. Femmannabandet tar i ända långt nerifrån magtrakten och stämsången blir helt magnifik. Ett embryo till ett eget sound ser dagens ljus här och som genom ett trollslag är separationsångesten bortsopad och bandet kliver ut som en man. Stark och lycklig.

’Ungt Blod (Genom Ett Gammalt Hjärta)’ tolkar jag som att man aldrig blir för gammal för hårdrock. Vi föds, vi lever och vi dör som hårdrockare. Den här musikaliska förkunnelsen är ytterligare en injektion, så god som någon, som belyser att det är viktigt att dels rocka loss så att det står härliga till och dels att se livet från den ljusa sidan.

Den evigt brinnande (hårdrocks) lågan lyser än en gång upp mörkret. Energin finns här. Kunnandet och attityden också. Ström är ett genomarbetat album med ett överflöd av robusta låtar. En lyckad debut och att dessutom få se dem på SRF till sommaren blir allt mer lockande.

Thomas Claesson

04

12 2022

Här kommer solen

Clutch ”Sunrise On Slaughter Beach” (Weathermaker/Border)

Det breda sofistikerade låtskrivandet från Clutch har med den nya utgåvan eskalerat till oanade höjder. Lyriken i sin utformning är bara den i sig själv ett stilbildande konstnärskap. Lägg därtill musiken som är trogen sitt ursprung med tillägget att den kreativa ådran har blivit djupare och mer uttrycksfull.

Det finns en anmärkningsvärd känsla av samspel, öppet utrymme och ambitioner som är få andra band förunnat. Den tillskansade känslan av att skapa musik som ingen annan mynnar följaktligen ut i ett inspirerande album med noterbar skärpa och kvickhet.

Så när solen under stundom går upp och Slaughter Beach visar sig i hela sin sträckning, så vet alla och envar att de intensiva och energiska kriterierna blir uppfyllda. Bas och trummor rullar in och dånar som bränningar med kaskader av skum endast överröstade av Neil Fallons majestätiskt avgrundsdjupa monsterröst.

Var och en vet hur det känns när alla harmonier ligger på plats och den hypnotiska känslan kryper innanför skinnet. Har vi då en rytmsektionen som utför sitt suggestiva jobb utöver det vanliga, några utspridda gitarriff som ger avsedd effekt och en röst från en annan dimension så uppfylls alla kriterier. Lyssna på Mountain Of Bone.

Det omtumlande avstampet i Nosferatu Madre leder in på en dramatisk upplevelse. Ingen vill ju bli anklagad för trolldom och kastad överbord för då återstår bara en vandring på havets botten. Den mäktiga refrängen i gospelns tecken med Nosferatus mamma i blickfånget gör att armarna lyfts mot himlen i tillbedjan.

Den smäktande Mercy Brown tar över rodret. Lyriken åsyftar vampyrincidenten som utspelade sig på Rhode Island 1892. Den kvinnliga kören bidrar till den riktigt kusliga tilldragelsen. Melodin böljar fram och åter intill den svarta mässan med all sin kungörelse får fäste.

Ett par okonventionella instrument figurerar i sättningen. Den märkliga och svårspelade thereminen får Skeleton On Mars att låta än mer skräckinjagande. Det blir till en balansakt mellan space-, psychedelic- och acid rock. Vad mer kan man begära?

Vibrafonen å andra sidan får Three Golden Horns att glänsa i all sin prakt. Titeln är en hyllning till multiinstrumentalisten Ronald Kirk som lyckades med konststycket att spela tre blåsinstrument samtidigt. Det bidrar högst troligt till att det låter som om bandet bitvis duellerar med en be-bop kvartett som skjuter in kantiga jazz ackord och olika rytmer som spelas till varandra. Inte undra på att frasen jazz music corrupts our youth dyker upp i texten.

Vi känner bäst till Clutch när de rör sig ibland alt. metal, stoner – och bluesrock, men som framgår finns det ingen hejd på inspirationen och experimentlustan på det här albumet som hamnar under kategorin unikt. Melodierna och ordkonsten är långt över gängse praxis. Jag vill se solen gå upp på Slaughter Beach varje dag.

Thomas Claesson

25

11 2022