Author Archive

God jul och gott nytt musikår!

Då var det dags för en liten paus igen.

Vi återkommer som vanligt med nya recensioner efter trettonhelgen.

Magnus, Thomas och Bengt har sagt sitt om årets skivor:

http://www.nyaskivor.se/arets-hardaste-skivpaket-2020/

23

12 2020

En fin och hoppfull platta

telegram

Ulf Lundell ”Telegram” (Parlophone/Warner)

Lundells nya platta ”Telegram” består delvis av nyinspelningar i orkestrerade elektrifierade versioner, av från början akustiska låtar från bland annat dubbelalbumet ”Skisser” som kom 2018. Precis som på förra plattan ”Tranorna kommer” (2019). Men det finns även lite nytt här. Detta är dock ingen ”pandemiplatta” – inga kommentarer görs åt det hållet. Vilket man kunde förväntat sig. Jag hade i alla fall sett fram emot det. Men nu när jag lyssnar på plattan känns denna frånvaro mest befriande. Ämnet börjar bli tjatigt – eller ”börjar bli” är väl fel ordval. Det har länge varit tjatigt.

”Telegram” har rätt mycket gemensamt med Bruce Springsteens, Van Morrisons, Bob Dylans och Leonard Cohens senare skivor. Detta i positiv bemärkelse. Det handlar om betraktelser av män som blivit 70 år eller mer. Tempot är neddraget, rösten behöver inte höjas så mycket för att säga sitt, det är en lågmäldhet – och tyngd, i uttrycket. Kvällskänsla. Spontant känns Lundells nya skiva lite som balsam för själen, på något vis. Ja, det finns trots allt någon slags lite ny försonlig stämning såväl i musik som i texter. Lundell konstaterar sig inte passa in – varken i vår samtid eller den tiden som var förr. Men det kan ändå vara ok. Och sammantaget växer det här till en fin och hoppfull platta. Det känns bra.

Henric Ahlgren

21

12 2020

Välspelat, välarrangerat och välljudande

randall

Randall Bramblett ”Pine with fire”  (New West/Border)

Okänd för de flesta i mellanmjölklandet Sverige. Men en av några utvalda husgudar in mitt musikbibliotek. Randall Bramblett, sång, saxofon och keyboard som turnerar flitigt med sitt eget band i USA. Han var även medlem i sjuttiotalsbandet Sea Level och gästspelat med Allman Brothers Band och Stevie Winwood.

Randalls musik bottnar i soul, blues och funk och hör hemma i det som många kallar för blue eyed soul. Boz Scaggs är väl den mest kända i denna genre.

Pine with fire är ett ganska hårt sammanhållet album innanför musikens ramar. Det är välspelat, välarrangerat och välljudande.

Kanske är det därför musiken inte öppnar upp sig och bjuder in den som lyssnar på det sätt man önskar sig. Först i mitten på albumet med melodistarka I’ve have faith in you verkar det som musikerna vågar släppa loss. Det blir lite funkigare, lite lösare och definitivt bättre på alla håll.

Det passar blue eyed soul-veteranen Randall Bramblett och hans studiomusikerfyllda band så mycket bättre. Jag brukar inte efterlysa livealbum men det kanske kan lösa upp de studiolåsta knutarna nästa gång.

Ingen femma denna gång, men en hyfsad fyra får det bli. Han är ju i alla fall en husgud hos mig.

Bengt Berglind

17

12 2020

100% americana

dave alvin

Dave Alvin ”From an old guitar – Rare & unreleased recordings” (Yep roc/Border)

Americana är ett vitt begrepp inom musiken i dag. Kanske för luddigt ibland. Men Dave Alvins nya album är för mig 100% Americana. Här finns den ultimata mixen av rock, country, blues och folkmusik. Musik av Earl Hooker, Bob Dylan, Wille Dixon och Marty Robbins.

Dave Alvins djupa barritonröst klarar av det mesta. Både rivig rock och vackra ballader. Men huvudrollen innehavs av Dave Alvins gitarrspel. Det river, sliter, viner, glöder och kommenterar texten. Sen svänger det som katten albumet igenom.

Dylans Highway 61 Revisited är suverän, mör och tung. Earl Hookers instrumental Guitar Rhumba med småkul dragspel och låtar som Life of chain, Peace och balladen Amanda, plus några riviga rockrökare visar Dave Alvins breda spektra som artist.

Finns det mer av outgivet material i skåpet hos David Alvin så vill i alla fall jag ta del av det. Förmodligen är det också 100% Americana.

Bengt Berglind

15

12 2020

Operabombastisk och sockersöt power metal-musikal

majestica

Majestica ”A Christmas Carol” (Nuclear Blast/Warner)

Årets mest oväntade julskiva är en operabombastisk och sockersöt power metal-musikal. Tänk storslagen filmmusik till en episk sagoberättelse med obegränsade mängder av skumtomtar och glögg som tillbehör.
Med andra ord klockrent för de som sedan tidigare är förtjusta i hårdrockens okrönta kungar av julmusik: Trans-Siberian Orchestra. Det skadar heller inte att ha popikoner som Céline Dion och Michael Bolton och liknande artister som guilty pleasures.

Det är en lysande idé att göra julinspirerad power metal – en genre som av naturen nästan alltid är glad och uppåt.
Jag får vibbar av framför allt Rhapsody i deras bästa stunder men influenserna är många fler: Twilight Force, Sabaton och i viss mån Hammerfall. Hur som helst är summan av kardemumman att det låter Majestica.

Att hårdrockare ger sig på julmusik är ändå inget nytt; det finns både seriösa och plojiga partyvarianter. Majestica skiljer sig dock från de övriga tillfälliga julmusikerna med en högst egen tolkning, men också med en påtagligt stor kärlek till julen.
Som en jämförelse kan nämnas att Rob ”Metal God” Halford har släppt inte mindre än två julskivor, utan att vara i närheten av A Christmas Carol höga nivå.

De många olika sångarna ger en rejäl bredd och det låter kompetent och teatraliskt lekfullt när de framför texter som bygger på Charles Dickens klassiska julsaga A christmas carol om Ebenezer Scrooge.
De olika sångrollerna i berättelsen är ett lagarbete; alla i bandet är inblandade liksom några gästsångare vilket ger en skön teaterkänsla. Ibland låter det som att Andi Deris i Helloween har tagit över mikrofonen (A Christmas Story) för att i nästa stund passa bollen vidare till King Diamond (Ghost Of Marley).

Välkända tongångar poppar finurligt upp lite här och där.
Är det till exempel inte Jul, jul strålande jul som hörs i Ghost Of Christmas Past och en oblyg Abba-flört i The Joy Of Christmas?
We wish you a merry christmas gästspelar också i några få sekunder – i ett höghastighetstempo utan dess like.
Ett mer oväntat inslag är det urläckra symfoniska partiet som börjar ungefär två minuter in i Ghost Of Christmas To Come och som skulle passa in på valfri Dimmu Borgir-skiva.
Det vore heller inte en julskiva värd namnet om det inte förekommer rikliga mängder av klockspel och slädklockor.

Ljudbilden är fräsch med en bra balans mellan bandmedlemmarnas instrument och sång och de många orkestrala tillbehören, så hatten av för Jonas Kjellgren (Scar Symmetrym Raubtier) på Black Lounge Studios.
Omslaget signerat ”fyndet” Madeleine Andersson är färgstarkt och stilrent på samma gång. Sällan har längtan efter en vinylutgåva varit större, men där blir det tji för den släpps enbart i cd-format. Å andra sidan; önska går ju alltid…

Jag tror att Yngwie ”More is more” Malmsteen skulle digga tongångarna (om chefen/frun ger honom tillåtelse) och att det är julskivan som Tobias Sammet önskar att han själv skrivit tvivlar jag inte en sekund på.

A Christmas Carol är ett helt julbord av smaskig hårdrock så långt ifrån mörker som det går att komma och står stadigt på egna ben som ”vanlig lyssning” eller som soundtrack till julstöket.

Magnus Bergström

14

12 2020

Av kunglig börd

joe bon tea

Joe Bonamassa ”Royal Tea” (Provogue/Mascot/Warner)

En av vår tids mest framstående bluesrockartister sätter än en gång sin prägel på våran tillvaro. I det eviga sökandet efter nya infallsvinklar landar nu intresset på det sena 60-talet och grupper som Led Zeppelin, Fletwood Mac, John Mayall & The Bluesbreakers och Cream är utan tvekan ämnen för nya uppslag.

Vid sin sida har Bonamassa en hel del aktningsvärda personer som är väl värda att nämnas. Gitarristen, låtskrivaren och i största allmänhet den glada pricken Bernie Marsden som mer eller mindre har varit osynlig sedan Hobo With A Grin (2014). Nu är han lyckligt återfunnen. Britternas egen omslagspojke, känd från många TV-shower, boogie-woggie estradören Jols Holland får också ett finger med i spelet lika väl som Dave Stewart, Mr Eurythmics själv i egen hög person.

För att få lite extra klurighet i lyriken anlitades Pete Brown. Han är mest känd för att ha skrivit många av texterna till Creams låtar. I minnet finns alltid de legendariska White Room, Sunshine Of Your Love och Swalbr. Den sistnämnda med den underfundiga meningen: You’ve got that rainbow feelbut the rainbow has a beard. En lagom nöt att knäcka inför jul.

Tanken att spela in en bluesrock-skiva i staden där de forna hjältarna huserade blev verklighet när Bonamassa och hans vänner tågade in i Abbey Road-studion och sal nummer 1. En studio med historiska minnen. Tänk Beatles, tänk Pink Floyd. God nog för en orkester på 100 man och med en hyra som är mer än tillräcklig för att knäcka den bästa budgeten.

Den pampiga förväntansfulla orkestrala introduktion i When One Door Opens breder ut sig över London. Bonamassas Les Paul smälter mjukt och följsamt in och föga förebådande den episka urladdningen som stundar. Scenen förvandlas dramatiskt när alla gitarrpedaler är under bearbetning och ett tunggungande Bolero-stycke befinner sig i full aktion. Imponerande och den avslutande akustiska återhämtningen är befogad.

Bonamassa är fullt medveten om vad han gör bäst. Nya idéer ploppar upp hela tiden och det finns ingen risk får återupprepning. Han illustrerar fyndigt Harry och Megans separation från hovet i titellåten – Royal Tea. Gitarren växlar frenetiskt mellan forna brittiska gitarrhjältars signum medans den kvinnliga bakgrundssången sätter extra guldkant och lyriken gör någonting vettigt av det hela.

Bernie Marsdens fingeravtryck finns över hela Why Does It Take So Long To Say Goodbye. Blanda en skottkärra med Deep Purple och en lastbil med Whitesnake så blir toner och engagemang till en själfull ballad som ingen vill lämna. A Conversation With Alice är verklighetsbaserad. Bonamassa blev ordinerad terapi, men det blev en kortvarig sejour eftersom de excentriska anlagen inte gick att bota. Det får vi vara evigt tacksamma för.

Mot slutet faller garden ner något med följden att en rockabilly-låt och en vemodig visa från söderns prärie ser dagens ljus. Jols Holland får ta skulden för Lonely Boy och Bernie Marsden skulle ha satt Savannah på en egen soloplatta.

På det stora hela har Bonamassa fångat tidsandan och visst ruvar Beyond The Silence på mycket eftertänksamhet. Det hade varit min önskan att få återuppleva 1968, men eftersom det ter sig omöjligt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av musiken, en kopp te och några scones.

Thomas Claesson

11

12 2020

Ständigt i rörelse

voivod-lost-machine

Voivod ”Lost machine – Live” (Century Media)

Om begreppet musikalisk progression skulle bildsättas i ett uppslagsverk skulle bilden föreställa Voivod. Att åstadkomma 15 studioskivor och aldrig upprepa sig är få band som kan skryta med, i synnerhet inom hårdrockens värld, och visst, ibland är det skönt med band som AC/DC, Running Wild och Iron Maiden i vars värld variation mest är ett skällsord, men när man vill ha lite mer finns alltid Voivod där. Ständigt i rörelse och förnyelse men ändå alltid omisskännligt voivodskt.

Denna ständiga förnyelse kan dock ställa till problem när 13 låtar ska väljas ut till en setlista eftersom den aldrig helt kan representera bandets bredd. Med detta sagt så känner jag ärligt talat en saknad efter vissa låtar, även om man ansträngt sig för att större delen av karriären ska vara representerad, men Lost Machine – Live är helt enkelt en ögonblicksbild av var Voivod är i dag, och som sådan är den solid.

Lost Machine – Live är inspelad 2019 på Quebec City Summer Fest, det vill säga bandets hemmaplan, under turnén för senaste studioskivan The Wake (2018) och för det ska bandet ha en eloge. En komplett konsert från ett enda tillfälle är alltid att föredra framför ihopklippta livedokument, och skivan lyckas fånga känslan av att vara på plats, men varför tona ned publikljudet mellan låtarna? Förutom att vara ruskigt tajta upplever jag Voivod i sin nuvarande sättning som mer harmoniskt än någonsin. Det är ett band som verkar ha genuint roligt tillsammans på scenen.

Låtmässigt tycker jag att The Prow från Angel Rat (1991) sticker ut och Pink Floyd-covern Astronomy Domine känns vitalare än någonsin. I övrigt står sig de sex låtarna från The Wake och ep:n Post Society (2016) starkt vid sidan av klassikerna och visar att Voivod är minst lika relevanta och vitala som någonsin tidigare, om nu någon tvivlat på det, och Always Moving växer i sammanhanget från att bara vara en låt till en definition. Vi är Voivod och vi vägrar stå stilla!

Jonas Andersson

01

12 2020

The Gothenburg Sound 2.0,- nu med extra mycket gothsvärta

dt

Dark Tranquillity ”Moment” (Century Media)

Att efter 31 år och tolv studioskivor vara så här vitala är banne mig inte illa.
Först var min tanke att undvika modeuttrycket blackened thrash, men det finns framför allt en anledning till att det nämns här och där i snacket om Moment och det är Identical to None.
För min del fortsätter jag ändå att kalla DT:s väl genomtänkta och snyggt arrangerade tongångar för The Gothenburg Sound 2.0 – nu med extra mycket gothsvärta. Med andra ord melodiös death metal i bästa svenska västkuststil.

Mikael Stannes röst har nått sin fulla potential (?) och gång på gång får han växlandet mellan growl och rensång att låta som det mest självklara i världen. Men faktum är att få gör det så bra som han. Varenda stavelse går fram i growlandet och rensången – som får ta mer plats än tidigare – är personlig och med rätt gothkänsla som förstärks av Martn Brändströms melankoliska keyboardtongångar.
De två nya gitarristerna Christopher Amott (ex-Arch Enemy, ex-Armageddon) and Johan Reinholdz (Andromeda, Nonexist) har inte tagit sikte på något sidospår, utan har istället sett till att tåget tuffar på i den sedan tidigare utstakade färdriktningen. Det är lag före jag som gäller; här och där visar de prov på fingerfärdighet men utan att spela över.

Jämförelser med In Flames är oundvikliga (lyssna bara på Failstate) men nog är de snabbare partierna mer i stil med Mors Principium Est från Björneborg i Finland (inte Värmland).
När tempot sänks och Mikael växlar in på rensångsspåret utmärker de sig istället från – vågar jag påstå – samtliga genrekollegor och hittar en helt egen identitet. Två bra exempel på det är temposänkningen halvvägs in i Eyes of the World, som då lyfts från en stabil låt till något alldeles extra samt mäktiga avslutningen med ”balladen” In Truth Divided.

Betygsfyran är snubblande nära att höjas ett halvt eller ett helt steg, eftersom två tredjedelar av de tolv låtarna är rena rama guldet:
Transient, Identical to None, The Dark Unbroken, Standstill, Ego Deception, Eyes of the World, Empires Lost to Time och In Truth Divided.
Det är värt att notera att de bästa låtarna är jämnt fördelade över hela skivan, vilket ger en bra balans och hög lyssningsbarhet från start till mål.

Magnus Bergström

30

11 2020

Ett rejält firande av en prog metal-klassiker

dream t

 Dream Theater ”Distant Memories – Live In London”  (InsideOutMusic)

 

Femton miljoner sålda skivor. Framgångsrika turnéer världen över. Två gånger Grammy-nominerade. Inspiration för ett oräkneligt antal musiker på jordklotet.

Det är imponerande.

Utgivningstakten av liveskivor är också imponerande: Distant Memories – Live In London är bandets nionde.

Denna konsertupptagning från två kvällar på ett utsålt Apollo Theatre i London i februari 2020 fokuserade på att fira tjugoåringen Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory. Skivklassikern framfördes i sin helhet från start till mål. Snacka om ett rejält firande!

De spelade också väl utvalda äldre låtar, av vilka A Nightmare To Remember är extra intressantast då James LaBrie helt logiskt valde en annan sångmelodi i Mike Portnoys ”lightgrowling”-parti.

Det blev givetvis också flera smakprov från senaste studioskivan Distance Over Time och sammantaget en minst sagt imponerande låtlista.

Låtpallplatserna delas utan tvekan ut till en ”Metropolis”-låttrio som ställde skåp och med eftertryck visade varför Dream Theater är genrens kungar:

Infallsrika Fatal Tragedy, snyftaren The Spirit Carries On och vackra Finally Free.

Bandet är föga överraskande i absolut toppklass. Visst kan delar av James insats ifrågasättas, men han tar ändå många av tonerna mer eller mindre som de ska eller på ett alternativt sätt som passar honom bättre i dagsläget. Men okej då; några enstaka toner funkar inte alls. Det är ändå härligt uppfriskande att han sjunger live och inte använder sig av förinspelad sång.

Apropå förinspelad är det däremot smått löjeväckande när John Petrucci ”sjunger” med i refrängerna. Han låter oftast som inte en utan en handfull eller ännu fler personer. Se där, den enda gången jag saknar Mike Portnoy – hans sångröst må inte vara världens bästa men den har personlighet och han sjöng alltid live (såvitt jag vet).

Mike Mangini är en fröjd bakom trummorna; lekfull och oerhört skicklig leder han bandet med ett leende från öra till öra.

John Myung, John Petrucci, Jordan Rudess är übervassa och lämnar större delen av världens musiker i baksätet. Det är få som kan konsten att få något så svårt se så enkelt ut. Har förresten någon samma förmåga som John att få gitarren att ”gråta”? Tillåt mig att tvivla.

Visuellt är det ingen sprakande fest men ära den som äras bör; ljuset är snyggt och sätter rakt igenom rätt nyans av rätt ljus på rätt plats. Den stora bildskärmen är också ett plus när framförs, eftersom den förstärker berättelsen på Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory på ett bra sätt.

Det är ändå Dream Theater vi snackar om. De har aldrig varit kända för något annat än att slå på trumman för musiken. Gott så.

När det gäller vad som händer på scengolvet är det mestadels James som jag kommer att tänka på; han svingar mickstativet lite David Coverdale light-aktigt, snurrar runt och gör en och annan antydan till headbanging.

Allra mest jubel blir det förstås ändå som vanligt när Jordan kliver fram till scenkanten med en keytar i högsta hugg. Succé varje gång.

Ljudet är hur klockrent som helst. Kanske lite för rent, eftersom det inte hade varite fel med lite mer publikljud (läs livekänsla).

Undertecknads spontana känsla är att Distant Memories – Live In London kommer att avnjutas lite oftare än bandets övriga liveskivor, vilket egentligen säger allt om dess styrka.

Magnus Bergström

Fakta om Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory

Utgivningsår: 1999.

Bandets femte studioskiva och samtidigt deras första med ett genomgående koncept, som är en uppföljning till låten Metropolis – Part I: The Miracle And The Sleeper (Images And Words, 1992).

Berättelsen om Victoria, Nicholas, Julian och Edward är ett teatraliskt drama och pusseldeckare på en och samma gång och en psykoterapeut spelar en stor roll. Vem är han egentligen…? Den välskrivna lyriken är lätt att leva sig in i och lämpar sig för en långfilm.

Musikaliskt handlar det liksom tidigare om prog metal med inspiration från traditionell progressiv rock som: Tommy (The Who), The Lamb Lies Down on Broadway (Genesis), Amused To Death (Roger Waters), OK Computer (Radiohead), Operation: Mindcrime (Queensrÿche), Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles), Misplaced Childhood (Marillion), The Wall (Pink Floyd) och The Final Cut (Pink Floyd). Samtliga dessa skivor syns tydligt på ett bord under rubriken ”Inspirationshörn”, i en dokumentär om skivinspelningen.

Det är också värt att notera att det är första skivan med snabbfingrade keyboardisten Jordan.

27

11 2020

Moget och traditionellt rockigt

bruce letter

Bruce Springsteen ”Letter to you” (Columbia)

betyg 3

Förra albumet ”Western stars” var som ett vykort från ett soligt Kalifornien på 60-talet och tog avstamp i den tidens mogenpop på radion med lite countrystänk insprängt också, svulstiga stråkarrangemang samt även låtar med nattmusik-känsla. En lite ny utveckling och mognad i 71-årige Springsteens karriär. Det funkade riktigt bra. Omslaget pryddes av en frustande fri häst mot en somrig western-himmel. Plattan kom på sommaren 2019 och blev ett fint soundtrack till den aktuella säsongen.

Nya albumet har en vinterdressad Springsteen mot en fond där snöflingor faller i förgrunden. Det är kallare nu. Sommaren är över. Plattan spelades in snabbt på ranchen på några dagar till stora delar i livesättning – under den begynnande pandemin (som nu är inne på sin andra våg). Låtutbudet är lite mer blandat, mer traditionella rockigare Springsteen-sånger, men även en del grejer som är i linje med förra skivan. Även här finns en mogen känsla i sång och instrumentalt utförande. Välproducerat. Kanske ett par låtar för mycket, dock? Det här får mig i alla fall på något sätt att längta efter en pandemi-platta av Ulf Lundell.

Lyssna på: ”Janey needs a shooter”, ”Last man standing”.

Henric Ahlgren

26

11 2020