Author Archive

En skön musikresa

Thorbjörn Risager & The Black tornado ”Navigation Blues” (Provogue)

Thorbjörn Risager dyker upp och räddar den första höstdysterheten med sitt nya album Navigation Blues. Ser även att han turnerar flitigt runt om landet, men inte på mitt cykelavstånd tyvärr.

Thorbjörn Risagers tidigare albumproduktion har jag zero koll på. Tyvärr kan man nog säga att jag enbart sett honom som en nordisk bluesmusikant.

Vilket stämmer till viss del för på detta nya album . Men han visar också på andra sidor i sin musik. Bandet Black Tornado  bidrar med ett stort spektra på variation i sitt musicerande.

Först som sist konstaterar vi gärna att han är en utmärkt sångare och kan variera sin röst och ge den trovärdighet i både ballader och de lite mer rock- och soulinspirerade spåren.

För även om bluesen finns där så är det inte ett bluesalbum.

Han har förmodligen stått i det legendariska vägskälet om det skulle bli ett renodlat bluesskiva eller som nu en skön hybrid av ballader som Blue Lullaby, Something to hold on to och Heart Crash eller femtiotalsdoftande Taking the good with the bad, Whatever Price och Hoodoo Lover.

Vill vi dessutom ha en bra radiohit, och det vill vi gärna, är det bara att kolla in Time.

Thorbjörn Risager navigerar vidare i rootsmusiken, det är bara att hänga med på en skön musikresa.

Bengt Berglind

20

09 2022

Från tomma intet

Battering Ram ”Second To None” (Uprising/Sound Pollution)

I Bergslagens famn finns gruvor så djupa att du aldrig hittar upp igen. Skogar så vidsträckta att du går vilse innan mörkret faller. Platser som du aldrig har hört talas om, än mindre kommer att besöka. Mystiken tätnar och det är ingen som vet vad som finns bakom nästa ladugårdsdörr. Här kan dölja sig ett museum fullt av gamla amerikanska bilar eller varför inte ett hårdrockband i full aktion.  

Det självbetitlade debutalbumet Battering Ram som gavs ut för två år sedan väckte stort intresse hos lokala rockfans såsom mig själv, men även den internationella marknaden togs med storm. Det förbluffande soundet som kom från en plats mitt i ingenstans kändes moget och fullfjädrat på ett professionellt sätt. Ingen såg dem komma, men ändå var de där. 

Nu cementerar uppföljaren Second To None de högt ställda förväntningarna. Den hårdföra musiken som befinner sig i det ofta besökta gränslandet mellan hårdrock och metal vinner nya framgångar. Utan omsvep och rakt på sak, men ändå melodiskt och lättlyssnat breder tonerna ut sig på ett sätt som är omöjligt att motstå.  

Trummor från underjorden driver What I’ve Become i rätt riktning. Basisten Joakim ’Jocke’ Ståhl och trummisen Tony Trust har det som krävs för att lägga ut en ljudmatta som får grunden att skaka. En explosiv inledning med hög energi som med tuffa takter leder dig in på en rafflande åktur på totalt 36 minuter fördelat på nio låtar. 

Johan Hallströms grizzlybjörnsröst med de rullande r:en omfamnar Ram You Down i hela dess skepnad. Jonas Edmark på gitarr forcerar oavbrutet med riff, instick, krokar och solon som mynnar ut i en gränsöverskridande attraktion. Välkommen på en nöjestur som med skräckblandad förtjusning överbryggar alla regler och förordningar. 

Precis innan säcken skall knytas ihop återfinns Battering Ram som i de här sammanhangen kan sägas vara så nära en ballad det går att komma. Vid den musikaliska horisonten tar solnedgången med sig upplevelser av blues och sydstatsrock och lämnar lyssnaren i sin ensamhet med många intryck att smälta.  

Second To None är ett fint fördelat album med rakt igenom kraftfulla låtar. Här finns visserligen inget som ger gåshud långt upp över ögonbrynen, men heller inget som faller platt till marken och ger ömma tår. Det är hur jag än ser det tillräckligt bra för att sätta Filipstad på kartan. Tillräckligt bra för att blåsa av hatten på Nils Ferlin och det räcker länge och väl. 

Thomas Claesson

16

09 2022

Dagarna är räknade

Allan Parsons ”From The New World” (Frontiers/Playground)

betyg 3

Trots åldern och alla andra umbäranden presenterar den gamle ljudmakaren Parsons ett knippe låtar som återspeglar hans sinnesstämning för stunden. Albumet framhäver de flesta av hans tidigare medarbetare plus en del gästartister som sätter prägel på arrangemangen. Parsons har mest förevisat sig själv på livescenen den senaste tiden eftersom det här är blott hans sjätte soloskiva under den nästan 30-åriga solokarriären.

Fjärran är samarbetet med låtskrivaren och textförfattaren Eric Wolfson och det vitala projektet som skänkte så mycket fägnad. Den eran gav ett stadigt avtryck med många fjädrar i hatten och ni som var med förr har säkert era favoriter. Tales Of Mystery And Imagination och The Turn Of A Friendly Card är bara ett par opus som har etsat sig fast hos mig.

På den tiden var förtjusningen över de mångsidiga arrangemangen och hur allt passade samman överväldigande. Visst är produktionen fortfarande klanderfri och sångrösterna lämnar inget övrigt att önska, men det finns praktiskt taget inget att bli upphetsad över. Den generellt medelmåttiga insatsen och de två avslutande riktigt pinsamma melodierna ger en känsla av eftertankens kranka blekhet.

Vid första anblicken låter From The New World tillknäppt och tamare än vi är vana vid. När de första solstrålarna träffar Fare Thee Well blir det klart vart resan går även om de inledande tonerna trots allt har tillbakablickande synvinklar. Därefter tar stråkarrangemang över, tempot stagnerar och mjuka toner vandrar hand i hand.

Det känns förlösande att höra Tommy Shaws (Styx) avslappnade röst i den krumbuktande Uroborus som hittar sin väg i makligt tempo. Det som är förlorat kommer att hittas när framtiden tillhör det förflutna i all evighet. Dramat förkunnas med inlevelse när den omättliga ormen Uroborus slingrar sig runt och runt och äter sin egen svans.

Sedan följer kärleksballader i en jämn strid ström. Halvakustiska i sin utformning med ljumma solon från Joe Bonamassa. Både James Durbin (Quiet Riot) och David Peck (Ambrosia) lägger rejäla klickar med smör på Give ’Em My Love respektive I Won’t Be Led Astray. Låtarna verkar vara designade efter en likartad textilteknik som ömsom utförs med virknål.

Allan Parsons tar över mikrofonen och värmen i You Are The Light blir förnimbar på ett behagligt sätt. En balanserad låt som i sitt sken vinner sympati. Den sista motiverade låten Halos med sitt pulserande tema återupplivar synthesizern som, även om gitarrerna bestämmer verserna, ger de sekvenser som uppskattas av gamla fans såsom jag själv.

From The New World uppnår inte de höjder som borde ha eftersträvats. I synnerhet inte med två covers på slutet som agerar som besvärande blysänken. Det går inte att leva på gamla meriter i all evinnerlighet. Det finns lite mer att önska av mannen som var ljudtekniker på Pink Floyds – The Dark Side Of The Moon. Mannen som la in fotstegen på On The Run, alarmklockorna på Time och gav titeln till den första låten på skivan med den ofta förekommande instruktionen från mixerbordet – Speak To Me.

Thomas Claesson

25

08 2022

Ett smörgåsbord av melodiös metal med extra allt

Arch Enemy ”Deceivers” (Century Media)

Snacka om ett smörgåsbord av melodiös (death) metal. Ja jag sätter death inom parentes för Arch Enemy har i mina öron skapat sig ett eget fack och är i mina öron inget ”extremband”. Melodic aggressive metal? Njaenej, jag tror att vi skippar det där med ingående genrebeteckning och kallar det som Michael Amott (gitarr) och hans bandkamrater kokat ihop för metal, kort och mycket gott.
Det varvas friskt mellan olika tempon och sången av Alissa White-Gluz varieras numera friskt mellan growl, rensång och mitt emellan. Vilken tillgång hon är!

Deceivers är essensen, ja som en best of av Arch Enemy 2022 med en och annan blinkning till de hårdare rötterna: 45 minuter med extra allt.
De bjuds på en minst sagt maffig bredd med högklassig individuell spetskompetens, vilket inte minst Michael och Jeff Loomis sexsträngade riff- och sologitarrspel visar med eftertryck gång på gång.

Ingen låt är sämre än bra vilket egentligen säger allt men jag väljer ändå att lyfta fram en låtduo som får mig att gå bananas mer än en gång: Deceiver, Deceiver och House Of Mirrors.
Det var inte för inte som jag vid årsskiftet – när jag summerade 2021 – skrev att just dessa två singelsläpp skvallrade om att det vankas stordåd på nästa skiva.

Apropå låtarna är jag ändå lite förvånad över att Handshake With Hell (också den en singellåt tillika skivans öppningsslåt) som med Arch Enemys mått mätt innehåller ovanligt mycket rensång, är en av två-tre låtar som inte kan sorteras under ”fastnar omedelbart”. I fallet med just denna låt handlar det i och för sig om ett låtbygge som blandar både stil och tempo fram och tillbaka och nog växer den för varje lyssning.

Textmässigt är det allt som ofta intressant att hänga med i tankegångarna, oavsett om det är verklighetsbaserat eller fantasi.

En grej som poppat upp i mitt huvud är att Arch Enemy kommer att få det svettigt värre med att snickra ihop en vettig låtlista på den kommande turnén. Jag tänker då på att de i och med Deceivers är uppe i ett så galet stort antal starka låtar totalt, att det lär handla om världsrekord i ”kill your darlings”. I och för sig ett angenämnt problem men ändå…

Jag vill passa på att rikta ett tack direkt till Michael & co. Undertecknad har nämligen på en och samma gång hårda och melodiösa metalband som Arch Enemy att tacka för att jag fick upp öronen för en värld bortom mjuk hårdrock. För att tycka om två sidor av samma mynt är sannerligen en musikgåva att glädjas åt.

Arch Enemy har tillhört eliten inom metal i många år nu och med Deceivers talar allt för att det kommer att fortsätta så. Att leverera på den här höga nivån på elfte studioskivan är inte så lite imponerande.
Skåpet står stabilt där det ska vara, så att säga.

Magnus Bergström

12

08 2022

Byrds möter garagerock och country

The Sadies ”Colder Streams” (Yep Roc/Border)

betyg 3

Ett band som delvis har gått min countryrocknäsa förbi och ändå har de
kommit ut med över tio album. Detta, deras elfte, ser ut att bli
det sista då en av gruppens ledare, Dallas Good, gick ur tiden
tidigare i år.

Sadies nya album har flera olika musikaliska sidor. Vi kan börja med
det som gör att albumet haltar en smula och inte faller mig på
läppen. Det är när bandet ska rocka lite hårdare och skruva upp
både volym och tempo. Då tappar det fart även om tempot är
högre, men mer när det gäller arrangemang och melodikänsla.
Sadies förvaltar annars väl sina countryrockinfluenser och
levererar limmad stämsång, utsökta musikaliska arrangemang och
instrumentalister.

Utöver detta har bandet denna gång flörtat med en lätt
psykedelika och lite fasförskjutningar från sextiotalet.
Colder Streams är ett album där Byrds möter garagerock och
country, lyssna bara på banjodrivna All are good.

Bengt Berglind

10

08 2022

Mäktig viking metal med oemotståndliga melodier

Amon Amarth ”The Great Heathen Army” (Metal Blade)

Välkommen till recensionen som inte skulle skrivas.
Vad då?
Jo i tider av ”det är mycket nu” fanns det egentligen inte på kartan att jag skulle sätta tänderna i viking metal-veteranernas nya skapelse.
Men så hörde jag det ena styrkebeviset (läs låtarna) efter det andra och jag var bara tvungen att skriva av mig.

Till att börja med får vi ett ”call to arms” kallat Get In The Ring och redan här är det omöjligt att värja sig. Amon Amarth är nämligen tillbaka med besked.
Det är bara för öronen, hjärnan och hjärtat att likt en svamp suga i sig allt det goda som bjuds på The Great Heathen Army.
För saken är den att det bara fortsätter på den från start inslagna vägen, som när monstret till titellåt tar vid. Lyssna bara på de melodiska gitarrslingorna som ackompanjerar sången i refrängen.
Heidrun är i knivskarp konkurrens skivans bästa låt, ja rentav sisådär topp tre av alla låtar de spelat in. Inslagen av folkmusik i gitarrslingorna golvar mig totalt. Att refrängen är som klippt och skuren för allsång behöver knappast tilläggas.

Och sedan… Ja det är helt enkelt så att den ena slagkraftiga dängan efter den andra avlöser varandra och levereras med imponerande kraft och svårslagen pondus.

Ja just det, jag höll på att glömma att nämna att Biff Byford från Saxon – liksom bandkollegan Paul Quinn som fixar gitarrsolot – gästar i Saxons And Vikings (givetvis). När den första överraskningen över att höra Biff i detta sammanhang har lagt sig är det bara att konstatera att hans stämband passar alldeles utmärkt som komplement till Johan Heggs growl- och pratsång. Men trots de vassa gästinsatserna hamnar den ändå en bit utanför skivans pallplats, vilket säger en hel del om låtskrivandets höga standard.

Apropå Johan är det knappast någon som slår honom när det gäller att growla som en grizzlybjörn och samtidigt artikulera klart och tydligt. Det sistnämnda ser jag som ett stort plus så att det går att hänga med i historieberättandet.

Enligt mig är The Great Heathen Army viking metal-veteranernas starkaste giv. Säkerligen kommer en del lyssnare att skrika högt över att det är för lättillgängligt, men låt skriken fastna i halsen när Amon Amarth drar på turnésegertåg världen över.

Alla pusselbitar från bandets tidigare skivor och låtar passar 2022 helt klockrent tillsammans.
Det här är helt enkelt mäktigt och oemotståndligt.

Magnus Bergström

08

08 2022

Sluta aldrig att tro

Journey ”Freedom” (Frontiers)

I över ett decennium har det rent musikaliskt varit förvånansvärt tyst från Journey. Däremot har det varit högljutt när det kommer till personliga tvister, medlemsskiften, utbrytningsförsök och allmänt tveksamma göranden och låtanden. I praktiken definitivt inget som gynnar inbitna fans.

Journey har aldrig konfronterat lyssnare med sin musik, så det du får levererat på Freedom är precis det du förväntar dig. De har valt att snurra runt sin egen axel och låta precis så förutsägbart, melodiskt, familjärt och obetingat pålitligt som det bara är möjligt.

Bandet som bildades 1973 i San Francisco av medlemmar från Santana och Steve Miller band har utan tvivel varit inflytelserika i sin genre. Framgångssagan har kantats av fantastiska hits och etableringen som ett av de stora banden inom stadionrock är fylld av respekt.

Journey är dessutom förmodligen ett av de mest älskade rockbanden. Det här albumet förseglar deras status åter igen, för allting som omgärdar den här utgåvan andas nostalgi. Visst, att överträffa Escape (1981) är inte den lättaste uppgiften, men historien kommer att visa att Freedom ligger så nära i baksuget att det bara är en tidsfråga innan den kommer ikapp.

Jonathan Cain med sin personliga stämpel öppnar porten till AOR-himlen med den klaviaturdrivna Together We Run. Mer specifikt än så kan en introduktion till allt det som Journey står för inte presenteras. Melodin samlar energi allt eftersom den fortgår vilket om än något är ett styrketecken.

Det rockas loss kraftfullt i de vildsinta ögonöppnarna Come Away With Me och Let It Rain. Här sitter spännbanden inte fast för alla toner kommer farandes på ett omtumlande sätt. Neal Schon, den melodiska gitarrens gud, visar att han sitter stadigt på tronen.

All Day And All Night rullar igång med en basgång som tycks vara inspirerad av Queens Another One Bites The Dust. Det svassande temat får en alldeles egen charm och Arnel sjunger i en behaglig anda lite utanför sin stilistiska stil.

Den beaktansvärda United We Stand med sin tårdrypande andemening väcker alla känslorna på en och samma gång. Den lille filippinaren Arnel Pineda, som ständigt har förre sångarens Steve Perrys vålnad över sig, visar en gång för alla att han är värdig att vara med de stora grabbarna från USA. Ett extraordinärt musikstycke skapat av de som vet hur musik ska utformas.

Den avslutande Beautiful As You Are har en utsökta körsång som lyfter låten till himmelska höjder. Ett farväl på högsta nivå som inbegriper allt det vi tror på, allt det vi hoppas på och allt det som vi älskar.

Resan är över för den här gången och det känns som om tiden har stannat. När jag blickar mot ett och samma håll där ursprunget till arena rock finns så har jag svårt att tänka mig att det går att få ett så mycket bättre åskådliggörande än med Freedom. Journey har än gång lämnat efter sig musik med stor variation där språkets och kulturens barriärer har genombrutits och glädjen har fått ett starkt fäste. Oförglömliga ögonblick att ta med sig och att dela med andra musikfrälsta människor.

Thomas Claesson

27

07 2022

Musik för lägerelden

Mapache ”Roscoe’s Dream” (Innovative/Border) Release 17 juni

betyg 3

Mapache en amerikansk duo som på detta nya album hyllar sin hund Roscoe som är en trogen följeslagare på bandets resor och gig.

Det här är en ny trevlig bekantskap för mig med stämningfylld lägereldsamericana. Soundet är mjukt och lättsamt med en touch av Simon and Garfunkel, även om de inte når upp till Paul Simons eminenta låtskriveri.

Stämsången sitter i alla fall som den ska och flera andra musiker gästar gärna med både röster och instrument.

Den sanna lägereldskänslan dyker upp i Asi Es La Vida när ett par små slöa latinrytmer ramar in sången på spanska. På Pearl To The Swine får vi ett snårigt gitarrsolo på volym fem. I Buddy Hollyfärgade Diana ökar man för en gång skull farten, men håller ändå fartgränserna.

Skivan innehåller nära på 20 låtar men borde, som många album idag, vara nedskuret till 10-12 av de bästa. Många band och musiker verkar tydligen resonera som så att allt som är inspelat ska vara med. Resultatet blir ofta att det för oss på nördnivå blir två vinylskivor och dubbelt så kostsamt. Trots denna lilla småsura avslutning är Roscoe’s Dream en behaglig lyssningsstund.

Bengt Berglind

08

06 2022

En gitarrhjältes lovsånger

Michael Schenker Group ”Universal” (Atomic Fire/Warner)

Tretton spår av underhållande, njutbar och beroendeframkallande hårdrock är allt som behövs för att jorden ska snurra vidare i jämna fina varv. Det är just det som Schenker sin vana trogen framkallar omgiven av en etablerad skara talangfulla musiker som starkt bidrar till albumets omväxlande utformning. Schenker själv tillför med en till synes gränslös lätthet det så övertygande gitarrsoundet oavsett om ha står till höger framme på scen med en pälsmössa eller sitter i en v-formad kapsel i rymden.

Jag tar för givet att Michael Schenker har skapat sig själv ett så stort namn att en presentation med bakgrundsbilder är överflödig. Han mönstrar också en besättning som i stort sammanfaller med de som medverkade på förra albumet Immortal. Således ett suveränt etablerat lag som bubblar över med briljanta idéer i en aldrig sinande ström.

Redan på ett tidigt stadium går det inte att värja sig för Under Attack med sin galopperande puls tar över kommandot så till den grad att ingen pardon lämnas. De överlappande sångpartierna är fint synkroniserade med en klassisk rockkänsla som följd. Utan omsvep och dessutom med ett förlösande gitarrsolo som kronan på verket.

Calling Baal/A King Has Gone utnyttjar besvärjelser och en Moog Synthesizer i sin iver att överföra signaler ut i rymden för att tillkalla herren själv. I det här fallet mynnar det ut i en hyllning av självaste Ronnie James Dio. I synnerhet hedras Dios medverkan på Rainbows klassiker Rising (1976) och därtill är rytmsektionen från den tiden inkallad vilket leder till ett värdigt och imponerande resultat.

London Calling är lyckligtvis ingen cover på Clashs’ dito. Istället återkallas minnen och vibrationer från UFO:s glansdagar i slutet av 70-talet. En glädjespridande melodi som vaggar fram i lagom tempo. Sad Is The Song tar rygg och Schenker glänser med sina gitarrkonster. De progressiva anslagen noteras och sätter ytterligare piff på tillvaron.

Två låtar trillar in sent men inte förgäves. Både Turn Of The World och Fighter cementerar ryktet och bidrar till att det är värt att utforska hela albumet. Om du gillar melodiös hårdrock så har du hamnat rätt här. Konceptet innehåller välljudande kompositioner, lysande sånginsatser samt riff och solon av den högre skolan.

När röken väl har lagt sig så har visserligen ingenting skapats som fått grundvalarna att rämna, men tillräckligt mycket bränsle har förbrukats för att hålla lågan vid liv. Det är viktigt för utan bra hårdrock känns livet meningslöst. Det här är ett album att ta till sig samt njuta av med hela sin lekamen och samtidigt känna endorfinerna rusa genom kroppen.

Thomas Claesson

03

06 2022

Trevlig lyssnarstund

Old Crow Medicine Show ”Paint this town” (Ato UK/Border)

OCMS är inget nytt band. De bildades i Nashville redan 1998 och var då en ny upplaga av den tradition som fanns i USA med old string band som lirade folkmusik på just oliksträngade instrument.

OCMS har under många år utvecklat och förnyat denna stil till vad vi skulle kalla American string band. En bättre och lite vildare av upplaga av Mumford & Sons, var nu dom tog vägen.

För några år sedan upptäckte jag bandet då de gjorde en helt ny version av Dylans episka album Blond on Blonde. Resultatet var inte alls dumt.

Nya albumet Paint This Town ger en bra bild av bandet idag där deras äldre bluegrass-musikrötter mixas med country och rock.

Inledande titelspåret är som hämtat från någon av John Mellencamps låtar och sjungs av bandets ledare och utmärkte sångare Ketch Secor.

Efter alla dessa år är bandets medlemmar utmärkta instrumentalister och sångstämmorna sitter limmade, vilket bidrar till att göra detta album till en trevlig lyssnarstund.

Det som blir lite tråkigt är när de faller tillbaka i bluegrassmusiken och ska spela så fort de kan och bryta mot musikens hastighetsgränser. Det kanske funkar och imponerar när man ser och hör bandet live men inte i lyssnarfåtöljen.

I slutändan bjuder ändå OCMS på en varierad mix av det som vi i många fall lite slarvigt slarvigt Americana. Det är svårt att komma på ett bättre epitet.

Bengt Berglind

19

05 2022