nyaskivor.se

Strandvägen ”Den vingliga vägen hem” (Commendante/Triada)

        I butik: 26 maj

Efter nyåret har det kommit ut flera skivor med bra rockmusik med punknerv på svenska. Och här kommer den absolut bästa av dem alla, Strandvägens debutskiva ”Den vingliga vägen hem”. Göteborgskvartetten Strandvägen är som en mix av Perssons Pack och Nina Rochelle (ni vet Martin ”Rymdraket” Svenssons rock/punkband som förövrigt släppt två kanonplattor).

Skivan sitter som ett smäck från början till slut. Det finns inga dåliga låtar, alla är bra och fyller sin funktion att höja upp albumet. Varierande låtar som rör sig mellan upptempo, ballader och midtempolåtar. Låtarna behandlar ämnen som kärlek, familjeliv, revolt och droger/missbruk. Låtarna har en poetisk känsla som är rak på sak, vilket gör att allt känsla äkta och ärligt. Texterna och musiken fungerar som i en perfekt symbios. Rockmusik i den här klassen är mycket stor konst. Som du förstår är det en total omöjlighet att tipsa om några låtar som står ut över de andra – därför tipsar jag om att gå till bandets myspacesida och provlyssna på låtarna som finns där.

Det är bara att ställa sig och köa utanför skivbutiken den 26 maj när plattan släpps, för du vill väl inte missa årets svenska platta?

Lars Svantesson

Alan Parsons ”Eye 2 Eye/Live In Madrid” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Den mångfasetterade Alan Parsons har utan tvivel en hel del på sitt samvete. Man
får gå tillbaks ända till ursprunget för den moderna musikens tideräkning för
att förstå vidden av hans musikaliska fallenhet (kompositör, musikproducent och
musiker). Anno dazumal 1968 bidrog han med – som blott 18 årig studiotekniker –
att lyfta fram ljudmattan till den grandiosa ”Abbey Road” av de inte helt okända
The Beatles. Förtroendet var cementerat och bakom spakarna vid uppföljaren (och
slutet på en era) ”Let It Be” stod ej längre inkognito samme man. Parsons arbete
som studiotekniker kröntes sedermera med Pink Floyds mästerverk och förmodligen
den mest betydelsefulla skivan någonsin – ”The Dark Side Of The Moon”(1973).

Efter att ha bildat ”The Alan Parsons Project” tillsammans med Eric Woolfson
1975 följde en räcka studioplattor. De allra första och enligt min mening de
mest tongivande var ”Tales of Mystery and Imagination” influerad av Edgar Alan
Poe vilket gör att den kusliga atmosfären förstärks och sätter direkta avtryck i
medvetandet samt ”I Robot” där experimentlustan och den tekniska fulländningen
kryddas med bitterljuva melodier.

Efter att i många år varit bortglömd och väl undanstuvad i en gammal trälår på
vinden träder nu Alan Parsons och hans projekt fram i dagsljuset och lyfter som
en gigantisk fågel Fenix upp mot himmelen. 30 år av mörker släpps ut och livs
levande människor ställs på en scen långt ifrån tryggheten i den slutna
inspelningsstudion. 

Liveskivan ”Eye 2 Eye” tål att lyssnas på och åskådarmassan får sina behov
uppfyllda. Ett antal duktiga musiker bistår med sina kunskaper och förvaltar
arvet från 70-talet briljant. Sångare från när och fjärran sätter färg på
tillvaron och avlöser varandra i en kaskad av angenäma hitlåtar och mera
eftertänksamma epos. 

Detta är den ultimata instegsskivan om man vill lära känna Alan Parsons. Han
styr sin ensemble kraftfullt, med omväxling och fascination precis som den
mentor han är utsedd att vara. 

Spektrumet från en svunnen tid speglas i de (ibland alltför) vackra melodierna
”Don’t Answer me”, ”Time”, ”I Wouldn’t Want To Be Like You” och ”Don’t Let It
Show” varvade med de progressivt obskyra ögonstenarna ”Breakdown/The Raven” och
”(The System Of) Dr. Tarr and Professor Fether” där illmarigheten har sitt
högsäte.

Denna sedelärande föreställning förseglas slutligen med ”Games People Play” och
det är bara att slå ett rött sidenband runt konvolutet och sätta ett sigill på
en välproducerad liveskiva som varmt kan rekommenderas till den något mognare
lyssnarskaran.

Thomas Claesson

Fotnot: Den amerikanska författaren Edgar Alan Poe levde mellan åren 1809-1849.
Under sin korta levnadstid skrämde han slag på både folk och fä med sina
mystiska skräcknoveller. Legenden förtäljer att hans ande lever kvar än idag och
möjligen kan man genom hans verk få svar på den stora frågan som mänskligheten
än idag ställer sig och det är inte varifrån ljuset kommer utan var mörkret har
sitt ursprung.

Petter ”En räddare i nöden” (Pope/Universal)

Petters senaste alster En räddare i nöden bjuder på några få bra spår. Däribland de spännande duetterna med Magnus Carlson och Timbuktu, Gör min dag respektive Älskar din stil. Två lite oväntade möten som får det att hetta till lite.

Temperaturen är annars förvånande låg. Samplingarna lite fantasilösa och Petter själv låter väl trött ibland. Skriver man en låt som Hård värld får man banne mig ta och låta som om man menar det man säger. Nä, Petter, det här förpassar vi till glömskans vrår och ser fram emot nästa gång.

Mats Johansson

Paul Weller ”Wake Up the Nation” (Island/Universal)

Paul Weller, före detta sångare i legendariska The Jam på 70-och 80-talen och utmejslad estet med mods- och soulkulturen som stora riktmärken, är idag en av de främsta brittiska pop-/rockikonerna jämsides exempelvis Morrissey och har blivit något av en nestor och fadersfigur för efterkommande urtypiska brittband som Oasis med flera. I hemlandet går Weller nuförtiden i musikpressen under smeknamnet ”The Modfather”.
 
Efter en mellanperiod i fotspåren av tiden med The Jam började Weller under 90-talet att bygga upp en framgångsrik solokarriär med bland annat de hyllade albumen Wild Wood (1993) och Stanley Road (1995). Förra albumet 22 Dreams (2008) framhölls närmast unisont av kritikerkåren (i alla fall av de inbitna anglofilerna) som det slutliga mästerverket i katalogen. Plattan kan beskrivas som experimentell och som en exposé över Wellers alla influenser och preferenser, karaktäristiskt dock för skivan är en ganska cool jazzig och trippig ton. 
 
Nu är Weller tillbaka med en uppföljare, albumet Wake Up the Nation – titeln är ett stridsrop mot dagens fabriksproducerade artister som skapas i program som Idol och liknande – och går lite i samma övergripande anda som förra alstret. Man skulle kunna säga att nya plattan är en rockigare variant av tendenserna på 22 Dreams. Vilket funkar alldeles ypperligt för mig.
 
Henric Ahlgren

Them Crooked Vultures ”Them Crooked Vultures” (RCA/Sony)

Att Dave Grohl och Josh Homme hade lite påsar ihop är ju ingen nyhet. Men hur kom John Paul Jones in i bilden? Herrarna Grohl och Homme och ett av världens mest legendariska rockbands mest anonyma medlemmar bildar alltså denna s.k supergrupp. Har man medlemmar som är aktiva (eller har ett förflutet från) Kyuss, Queen Of The Stoneage, Foo Fighters, Nirvana och Led Zeppelin, får man faktiskt använda benämningen; ”Supergrupp”.

Hur låter det då?

Hm, en mer rättvis fråga är nog; ”hur förväntade jag mig att det skulle låta?”.

I mitt fall trodde (läs; önskade) jag nog det skulle vara en liten mer portion av herr Grohls sköna melodier och gitarrslingor, men …

Hade det marknadsförts som herr Hommes soloplatta med några kompisar hade det känts mer rättvist, men …

Hur låter det då?

Efter att ha gett plattan några rundor och mina första vanställda förhoppningar dynat ut så tycker jag det låter bra. Joshs skruvade gitarrspel och ännu mer skruvade gitarrljud genomsyrar hela produktionen, på gott och ont. Jag har förlikat mig med det och tycker det är skönt. Exakt vad herr Jones bidragit med låter jag vara osagt (läs; har jag ingen aning om) men på sättet de ”flummar ut” här och var på plattan så känns bra och inte helt ”Zeppelin främmande”.

Öppningsspåret heter ”No One Loves Me & Neither Do I”. Någonstans strax efter 2.40 in i låten kommer ett SAGOLIGT skönt riff, jag är svårt svag för sådana. Jag vet att det är töntigt men jag kan inte låta bli att höja volymen några varv och dra på mitt ”bredaste rockbarnsliga leende”. Övriga favoritlåtar, just nu, är ”Mind Eraser, No Chaser”, ”New Fang” och ”Gunman”.

Är du sugen på att se dessa rockikoner live kan du välja antingen Roskildefestivalen eller Peace and Love till sommaren.

Hasse Carlsson

Tesla ”Alive In Europe!” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Oj, snacka om en skiva som verkligen låter live, det vill säga mer eller mindre utan pålägg i efterhand (åtminstone enligt mina öron). Modigt och bra gjort av Tesla, som vid det här laget har turnerat över världen i 25 år och förstås vet hur man spelar live.

Helt klart är en av ovanstående poäng jag delar ut helt och hållet tack vare livekänslan.
Sångaren Jeff Keith har dessvärre en röst som oftast låter ansträngd (läs ”skitnödig”) och blir aningens jobbig att lyssna på i längden. Nej, när det gäller just herr Keith föredrar jag hans insats på studioskivorna.

Övriga musiker gör dock – som förväntat – ett alldeles utmärkt jobb, det vill säga spelar det dom ska när dom ska spela det och det med för musikstilen lagom ”skitig” känsla. När det handlar om låtarna är skivans guldkorn Forever More, Modern Day Cowboy (Suverän #1!), What a Shame, Love Song (Suverän #2!), What You Give och Hang Tough. Men var är den suveräna konsertöppningslåten Comin’ Atcha Live? Jag bara undrar…

Sammanfattningsvis är Alive In Europe! ett lyckat bokslut på Teslas första 25 år. Och lita på att dom kommer att fortsätta att leverera i många år framöver.

Magnus Bergström

Albert & Gage ”Dakota Lullaby: The songs of Tom Peterson” (Moonhouse/Hemifrån)

Christine Albert och Chris Gage bjuder på klassisk spelad folkmusik, rock, country, blues och bluegrass en salig blandning av musikens många genrer. Den här gången tolkar duon Tom Petersons låtar. Äntligen kanske Toms låtskrivande når en större publik. Han har själv harvat länge, kanske hela sitt liv men aldrig riktigt fått till det. Nu med helylle duon Albert och Gage kommer nog var och varannan skenhelig amerikan få upp ögonen för låtarna.

Det blir så där amerikanskt som det ibland är på film. Det blir lite för mycket av det goda. Om man har ätit en bakelse och man känner at t man vill ha mer för att de tär så gott, men så börjar man äta på den andra bakelsen så inser man efter ett tag att man är mätt. För mätt. Då har man fått lite för mycket av det goda. Duon känns för helylle men låtarna är fantastiska och de gör det bra.

Mattias Ransfeldt

Ratt ”Infestation” (Roadrunner/Warner)

Under en period runt 1984-85 var sleazemetal-bandet Ratt USA:s hetast metal-band med radio- och MTV-rotation samt försäljning i hemlandet som gick om Bon Jovi och Mötley Crüe, framförallt på grund av den i hemlandet stora hiten ”Round and Round” från plattan Out of the Cellar (1984) samt ett framgångsrikt turnerande (med bland andra just Bon Jovi som förband). Bandet släppte ytterligare tre kvalitativa album: Invasion of Your Privacy (1985), Dancing Under Cover (1986) och Reach For the Sky (1988) innan lågan började falna på allvar.

Ratt blev alltså aldrig riktigt lika stora som tidigare ovan nämnda mer namnkunniga band, men har med åren fått alltmer retrospektiv respekt och anses nuförtiden som ett av de stilbildande och viktigare amerikanska metalbanden från 80-talet. Gruppen har till dags dato sålt över 20 miljoner plattor.

En tung kugge i Ratts maskineri och musikalisk fältmarskalk är/har genomgående varit gitarristen Warren DeMartini. DeMartini är utåt sett en av de kanske mer anonyma gitarrfantomerna inom hårdrocken, men en alltid smakfull och intelligent elegant som är skaparen bakom några av metalgenrens absolut snyggaste och mest välkonstruerade riff (”Round and Round”, ”Lay It Down” med flera).

Under resans gång har ett par av originalmedlemmarna fallit ifrån på olika sätt och det har rått splittring. Men sedan några år tillbaka har Ratt enats och trätt fram igen som ett förvånansvärt starkt liveband med en injektion med nytt blod i ådrorna. Och nu levereras alltså ett helt färskt studioalbum, det sjunde i ordningen och första på tio år – Infestation.

Som ihärdigt Ratt-fan blir jag glad. Det är så här man vill att comeback-plattor ska låta: med kvalitéer från de fornstora dagarna och samtidigt lite ny udd. Ratt vet fortfarande vart skåpet skall stå och har en energi som ännu kan sopa banan med efterföljarna. Sound- och låtmässigt hamnar plattan någonstans mellan Invasion of Your Privacy och Dancing Undercover samtidigt som det är lite mer metalliskt än tidigare. Sångaren Stephen Pearcys karaktäristiskt nasala pipa är fortfarande intakt och kraftfull. Det här är en platta som jag helt klart kommer att terrorisera min fru och barn med under sommarens grillfester.

Stark öppningstrojka: ”Eat Me Up Alive”, ”Best of Me” och “A Little Too Much”.´

Henric Ahlgren

Roger Holzheimer ”Rough hewn heart” (Hemifrån)

I första låten får jag en känsla av att Roger Holzheimer har lyssnat mycket på  både Bruce Springsteen och Neil Young. Men ju mer skivan snurrar i bilstereon inser jag likheterna med Soul Asylum, Live, R.E.M. och Crash Test Dummies. Skivan håller en mycket hög kvalitet gällande både på sång och musik. Favoriten är ”Younger” som inleder hela skivan, en avskalad låt med sång och gitarr. Avskalat och enkelt men ändå mer effektfullt än när det blir överproducerat. Texterna verkar vara självupplevda och därför träffsäkert och trovärdigt på alla sätt och vis.  Vet att han redan nu jobbar på nästa skiva och ser fram emot en uppföljare!

Mattias Ransfeldt

High On Fire ”Snakes For The Divine” (Century Media/EMI)

Är High On Fire nästa megastora amerikanska hårdrocksband? Ja, mycket tyder i alla fall på det. För hur ska man annars tolka alla positiva recensioner av deras nya alster.

Hur det låter? Tänk en mycket tyngre/hårdare variant av stonerrock fullspäckad med Black Sabbath-liknande riff som maler ner allt motstånd. Och här och där märks också inslag av Mastodon.

Av bandmedlemmarna är det gitarristen/sångaren Matt Pike som sticker ut mest, då han har en röst som ibland är förvillande lik en viss Lemmy Kilmister (Motörhead). Att välja ut favoritlåt(ar) avstår jag helt ifrån, eftersom Snakes For The Divine är ett musikpaket där helheten är viktigast. Ja, det går rentav att likna skivan vid en enda lång innehållsrik låt.

Att betyget stannar vid en fyra beror på att skivan skulle ha mått bra av några fler melodiösa ”andningshål”. Ett mycket gott råd i fallet Snakes For The Divine är att ge den gott om tid att växa. För växer gör den, lita på det. Snakes For The Divine är en musikvän för livet.

Magnus Bergström