nyaskivor.se

Katy Perry ”MTV Unplugged” (Virgin/EMI)

I New York City i juli detta år gjorde Katy Perry en ”unplugged” för MTV. Det finns många bra och minnesvärda inspelningar från denna serie. Neil Young, Nirvana och Bob Dylan för att nämna några.

Mitt förhållande till Katy Perrys musik är det jag mött i radion och jag har sorterat in henne i energipop-genren tillsammans med Avril Lavigne och liknande. Därför blir jag glatt överraskad när jag lyssnar till första spåret, ”I Kissed A Girl”, som i början av låten omarrangerats till jazz för att senare återgå till orginalets pop.

Katy Perry har i mina öron en riktigt bra röst och det är det som lyfter denna skiva. Det är bara sju spår och två av dessa är nya, varav den ena är en cover på Fountains of Waynes låt ”Hackensack”. Med denna CD medföljer även en DVD med konserten och där blir det naturligtvis mera levande när det visuella tillförs. Det är två låtar som sticker ut en aning och det är ”Thinking of you” och ”Lost”. En helt ok inspelning att lägga till i Unplugged-serien.

Torsten Ferm

The Knockouts ”Among The Vultures” (Diamond Prime/Sound Pollution)

                                       I butik: 27 nov

“There´s no escaping categorizing or stereotyping, but in the end it´s only rock´n´roll”, har The Knockouts skrivit på sin fina myspacesida. Yeah, right! Rock´n´roll är vad det handlar om, även om jag i egenskap av musikskribent ju gärna vill kategorisera och då vill kalla den fantastiska, högenergiska musik de åstadkommer rockabillypunk. Basen finns i 50-talet, sen tillkommer det flyhänta öset och underbara slamret.

The Knockouts är en trio: Johan Frandsen på gitarr och sång, Ted Jergelind trummor och sång. Tillkommer Ken Stone som trakterar ståbas och sång, även han.

Nya skivan Among the Vultures innehåller, på något spår när, idel höjdarnummer och lämnar garanterat ingen älskare av kvalitativ rock oberörd. Det är just så tight, intensivt, stökigt, dansant, expressivt, omedelbart, slagkraftigt, trallvänligt, explosivt och oundvikligt som det ska vara.

Among the Vultures spelades in på 6 svettiga, kan man förmoda, dagar i början av september och släpps 27 november. Albumet gästas föredömligt av Anders Borg på blåsinstrument. The Knockouts spelar i Skövde 28 november, Huddinge 11 december och ger sig därefter ut på en kortare Finlandsturné.

Mats Johansson

Jill Johnson ”Music row II” (Lionheart/Universal)

På albumet med det fantasifulla namnet ”Music Row II” har Jill Johson samlat några av sina ”största favoritartister, inspirationskällor och låtar genom tiderna!” och lyckats skapa en skiva som i sina stunder faktiskt är lite småtrevlig. Om man inte lyssnar alltför intensivt, vill säga. För då hör man att allting låter lite för perfekt och lite för rent. Det känns inte som att musikerna och sångerskan har någon riktig kontakt och det finns inte heller mycket fantasi eller nyskapande vad det gäller utformningen av låtarna.

Bruce Springsteens ”No Surrender” går 110 kilometer för fort och fungerar som ett utmärkt exempel på hur en fantastisk låt och text tolkas och behandlas helt utan finess. Det är synd eftersom Jill Johnson med sin röst har förutsättningarna att skapa något riktigt bra.

Trots den finslipade ytan och de något fattiga tolkningarna så är skivan stundtals ganska trevlig och inte på något sätt dålig, det är bara svårt att trycka bort rösten i huvudet som säger att de flesta av låtarna har gjorts mycket bättre av många, många andra. Men ”Music Row II” vänder sig kanske till de som inte orkar leta upp dessa versioner utan nöjer sig med en lite blekare, lite tamare och ganska mycket tråkigare variant.

Sebastian Ferm

Michael Bolton ”One World One Love” (Universal)

Glädjande nog innehåller ”One World One Love” fler uptempo-låtar (nästan i AOR-stil) än vad som varit fallet på hans senaste skivor. Det är helt klart i den typen av låtar och i de stillsamma balladerna som Michaels röst gör sig bäst. De sega låtarna mitt emellan dessa stilar tenderar att bli för enahanda.

Låtar som sticker ut från mängden är inledande ”Ready For You” (bra uptempo-låt), ”Just One Love” (bra singellåt i typisk Michael-stil), ”Murder My Heart” (skivans bästa låt) och ”Crazy Love” (stillsam ballad där rösten med stort R står i fokus). Men kunde vi inte ha fått slippa covern på ”Sign Your Name” (Terence Trent D’Arby)…? Och den stela trummaskinen är heller inget att jubla över.

På ”One World One Love” finns samarbeten med Ne-Yo och Lady Gaga, men det är Michael och hans röst som lyser klarast skivan i centrum. Textmässigt är det hjärta och smärta rakt igenom – inga nyheter där inte – och är alltså som det ska vara när det gäller Michael. Med tanke på skivans uptempo-låtar kanske man kan hoppas på en återförening av det kultförklarade AOR-bandet Blackjack (hörde du det jultomten?)…

Magnus Bergström

Fotnot: Det är i år 20 år sedan Michael hade sin största hit med ”How Am I Supposed To Live Without You”. Samma år hade också Kiss en stor hit med ”Forever”, skriven av Michael och Paul Stanley.

Wolfmother "Cosmic Egg" (Modular/Universal)

Det doftar Led Zeppelin, Black Sabbath och Soundgarden och de kommer ända från Australien. Det är precis lagom psykedeliskt och fuzzigt för att det inte skall bli plagiat av gamla rävar som nyss ovan nämnda legender. Inte mycket är annorlunda från debuten, möjligen några medlemsbyten, musiken den består.

De fyra första låtarna ”California queen”, ”New moon rising”, ”White feather”, ”Sundial” är ett grymt starkt startfällt och nästintill hela plattan håller samma klass av klassiska rock riff. De bjuder på träffsäker rock ´n roll från start till mål ungefär som Robert Plant och Ozzy Osbourne gjorde på sin tid.

Mattias Ransfeldt