nyaskivor.se

The Playtones ”Rock’n’roll Christmas party” (Lionheart/Universal)

Deras debut Rock ‘n’ roll dance party var det mest sålda i år. Nu kommer julalbumet “Rock ‘n’ roll Christmas party” som redan har passerat gränsen för guld. Jag vet inte men det blir lite pajasrock över det. Vet egentligen inte om det är på allvar eller om det är ett nytt Lars-Kristerz. Känns som modernisering av Toy Dolls. Leksakspunk var det då. Här blir det sandlåderockabilly med buggvänliga hits och för mycket tjo och tjim över det hela. Men om folk köper det så får man väl rätta in sig i ledet. Men jag förstår det inte.

Mattias Ransfeldt

Sanna/Shirley/Sonja ”Vår jul” (Lionheart/Universal)

Här är uppföljaren till 2008 års mest sålda svenska album Our Christmas. Då var det på engelska, nu på svenska. Girlpower med tre löjligt folkkära starka röster.

De blandar julklassiker med ett knippe nyskrivna julsånger. Den har sålt som smör i solsken och det är bara att acceptera att det är det här folk vill ha.

Mattias Ransfeldt

Helen Sjöholm sjunger Billy Joel ”Euforia” (Universal)

Det är prestige från början till slut. Helen sjunger Tomas Anderson Wijs svenska versioner av Billy Joels prettolåtar. Men jag saknar inlevelse och känsla. Känns som det är ifrån mall 1A. Bara för att det görs på svenska så behöver det inte göras torrt och lamt.  Helen Sjöholms röst är ämnad för något bättre och större.

Euforia heter egentligen Summer Highland Falls
Ärlighet heter egentligen Honesty
Låt det va heter egentligen Don’t Ask Me Why
Flodens botten heter egentligen The River of Dreams
Barpianisten heter egentligen Piano Man
Varje sår söker ett sår heter egentligen And So It Goes
Kvinnan för dig heter egentligen She’s Always a Woman
New York, ja det blir samma sak det.
Ljudet av ett regn heter egentligen Falling of the Rain
Leila blir All for Leyna
Sångerna blir Lullabye, Goodnight My Angel

Mattias Ransfeldt

The Butterfly Effect ”Final Conversation of Kings” (Superball/Border)

Jag hade faktiskt aldrig hört talas om det här bandet innan den här skivan, och de har ju faktiskt ändå 2 tidigare studioalbum plus en EP i bagaget.

The Butterfly Effect spelar en modern form av prog-rock blandat med lite vibbar av nu-metal på sina ställen. Första hälften av skivan glimmar faktiskt till med en liten touch av våra egna Pain of Salvation, när det sedan kommer en låt som ”7 days”, som faktiskt inte passade in alls i resten av sammanhanget på skivan. Hyfsad låt dock.

Skivan är oerhört välproducerat med suveränt ljud och klockren ljudbild utan att bli överkomprimerad på något sätt. En sak som är lite synd med skivan, är att 7 av 10 låtar är uppbyggda på exakt samma sätt; börjar soft, avslutar stenhårt. Variation, tack! Det känns även lite som om de upprepar riffuppbyggnad i vissa låtar, vilket också kan bli lite halvtrist.

Overall: Visst, jag rackar ner lite på hur de har byggt upp skivan, men överlag är detta faktiskt en helt OK prog-rockplatta. Vissa låtar lämnar mer att önska än vissa andra, men den ger ett hyfsat helhetsintryck ändå. Helt klart värt att kolla in, men inget stjärnskott!

Peter Henningsson

Ronny Munroe ”The Fire Within” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Låt mig klargöra några saker direkt:

1.     Jag gillar attityd.

2.     Jag gillar finess.

3.     Jag gillar låtar som bär.

Som du förstår är genre ointressant för mig.

Denna platta lever dock i total avsaknad av ovanstående punkter. Månen har fler spa-anläggningar än den här plattan har bra låtar. Den är proppfull med klichéer som gav mig kräkningar redan i slutet av 80-talet. Den är så dålig att jag efter ett tag längtar efter ebola, pest eller något annat betydligt mer angenämt.

Ta sången som exempel, den är uppbyggd på följande sätt: krax, krax, krax – falsett med pingstvibrato, krax, krax, krax – låg ton med lika (om möjligt) vidrigt pingstvibrato.

Nej, den här plattan är så pinsam att jag ibland får för mig (läs; hoppas) att det är Killing-gänget som är i farten, men tyvärr …

Betyget 0,5 är i överkant.

Nej, släng på ”Ton of Bricks”, Metal Churchs debut från -86. Där snackar vi …

Hasse Carlsson

Rickie Lee Jones ”Balm in Gilead” (Concorde/Universal)

En gång i tiden var Rickie Lee Jones Tom Waits musa och sångmö till flickvän. Då hängde hon ständigt ihop med Waits och dennes på den tiden bästa polare Chuck E. Weiss, en trio som i största stil levde ut sina bohemdrömmar i Los Angeles nattliv på 1970-talet. När Rickie Lee Jones oväntat slog igenom stort med sitt självbetitlade debutalbum 1979 och singeln ”Chuck E’s In Love” och fick den plötsliga framgång som den musikaliske mentorn Tom Waits själv ännu inte fått smaka på, började dock de inbördes relationerna i trion att krackelera. Droger lär också ha haft ett finger med i spelet.

Men det här var alltså för länge sedan. Sedan dess har Rickie Lee Jones tampats med missbruksproblem släppt någon skiva emellanåt, med blandat mottagande hos publik och kritiker, och framgångarna med första albumet har aldrig riktigt upprepats. För två år sedan kom Rickie Lee Jones dock ut med plattan The Sermon On Exposition Boulevard, som idag av kännarna räknas som hennes kanske bästa album i hela karriären. Rickie Lee Jones förtjänar nog överhuvudtaget större credit än vad hon kanske fått, som föregångare till den våg med starka kvinnliga (och inte minst många svenska) egensinniga singer-songwriters som kommit på 2000-talet.

I kölvattnet av framgången med förra albumet kommer nu så Balm In Gilead. Genremässig växlarverkar Rickie Lee Jones som vanligt med sin egen blandning av jazz, pop, soul, folk, country och rock. Och hennes flickaktiga röst håller fortfarande. Nya plattan är nästan lika bra som förra, bara lite mera tillbakalutad och inte lika ambitiös, vilket känns skönt. Bästa låt är Eucalyptus Trail.

Henric Ahlgren

Lotta Engberg ”Jul hos mig” (Lionheart/Universal)

Enligt vissa internetsajter anses Lotta Engberg var en sexig MILF. Det är samma Lotta som gjorde ”Fyra bugg och en Coca Cola”; det är ”Bingolotto-Lotta” vi pratar om här. MILF eller inte så har hon i alla fall fått en nystart i och med just Bingolotto och Lotta på Skansen. Från att nästan haft en töntstämpel och lite väl tjo och tjim över sig, har hon nu enligt vissa blivit en MILF och enligt andra blivit folkkär.

Varningsklockorna ringer för fullt när jag tänker på Lotta Engberg och jul men det är en annan historia. När jag lyssnar på skivan så funderar jag på vad Lotta har på sitt julbord. Undrar om hon också har bruna bönor som vi. Är det vanligt med bruna bönor på ett julbord?

Jag undrar samtidigt som duetten med Sven Wollter rullar igång; ”En julsaga” (”Fairytale of New York”, legendarisk jullåt från 1987 med The Pouges och Kristy MacColl; den har utsetts till världens bästa jullåt av engelsk press) om Lotta också gör listor inför julen? Vad önskar hon sig i julklapp?

I ”Jul för mig” som hon gör tillsammans med Nordman funderar jag på om Lotta pysslar, pyntar, gör eget godis och bakar vörtbröd? Lyssnar hon på Christer Sjögren eller Elvis Presley? Antagligen sätter hon på Christer Sjögrens julskiva. Han finns även med på en utav duetterna (Blue Christmas) som görs bättre av Elvis. Såklart.

Springer Lotta runt på stan som alla andra yra höns och letar julklappar? Säger Lotta också: vi köper inga klappar till oss – bara till baren. Köper Lotta julgran? Eller har hon plastgran?

Hon gör även en duett med Jill Jonsson som anses vara Sveriges Dolly Parton, eller countrydrottning. Här blir det nästan en dansbandbattle. Kan nästan se framför mig att det skulle kunna urarta till en ”catfight” i studion. Vem vill stå närmast mikrofonen, vem skall höras mest och först och bäst?

Sexig eller inte så kommer Lotta ”MILFEN” Engberg undan med att det är dubbelmackorna som är de starkaste låtarna, duetten med den unge Alexander Rybak tillhör också ett utav de starkaste spåren.

Mattias Ransfeldt

IMPERIET ”Silver, guld & misär” 5CD+DVD (MNW/Bonnier Amigo)

När jag på 1990-talet jobbade extra på ett äldreboende i Karlstad, hände det en sommardag när jag stod i köket och tog en kopp kaffe att jag hörde Imperiet spelas på radion och när jag samtidigt gick ut på balkongen med kaffekoppen i handen så såg jag sångaren Joakim Thåströms gängliga kepsförsedda gestalt precis komma släntrande i solgasset på gatan utanför. Detta blev ett speciellt och närmast magiskt sammanträffande för mig, som jag minns med särskild känsla. Nuförtiden när jag råkar röra mig i krokarna runt Hornstull på Söder i Stockholm händer det ibland att jag i vimlet ser Imperiets gamle basist Christian Falk, som för övrigt ter sig oförskämt vital. Vad vill jag säga med det här? För en annan som växte upp på 1980-talet är Imperiet ett ikoniskt band, och att få syn på medlemmar ur Imperiet i verkliga livet är att möta ikoner.

Imperiet får sägas vara det svenskspråkiga band som i kölvattnet efter Ebba Grön dominerade den svenska rockscenen på 1980-talet. Imperiet startade som Rymdimperiet, ett sidoprojekt till Ebba Grön och när sistnämnda konstellation splittrades utvecklades Rymdimperiet därefter till det distinkta Imperiet. 1983 kom första singeln under namnet Imperiet: ”Alltid rött, alltid rätt”. Fram till 1988 släpptes sedan fem studioalbum: Rasera (1983), Imperiet (mini-LP, 1984), Blå himlen blues (1985), Synd (1986) och Tiggarens tal (1988). Från Blå himlen blues fick bandet stora hits med låtarna ”Fred” och ”C.C. Cowboys” som spelades flitigt i radion. För den breda massan fick gruppen sin största kommersiella framgång med ”Märk hur vår skugga” (1985), en tolkning av Carl-Michael Bellmans kända epistel från 1700-talet, som med sitt genomslag och sin orepresentativa karaktär dock blev något av en black om foten för bandet ur det konstnärliga perspektivet. Senare hits därefter blev singlarna ”Var e vargen” (1986) och ”19hundra80sju” (1987), som liksom ”Märk hur vår skugga” inte ligger på något av studioalbumen i originalutgåva.

När det gäller sound och produktion var Imperiet ett typiskt 80-talsband med erans präglade faiblesse för den då nya tidens teknik med synthar, inspelningsmetoder o.s.v. och särskilt Blå himlen blues är nog det album som idag kanske känns mest daterat ifråga om detta. Det är väl heller ingen hemlighet att Joakim Thåström själv idag inte anser att tiden med Imperiet varit hans bästa kreativa period. Dock finns det mycket som håller fortfarande och själv tror jag att det särskilt är två låtar ur Imperiets produktion som tålt tidens tand extra bra och kommer att fortsätta så: ”Alltid rött, alltid rätt” och ”Var e vargen” – båda är till sin textmässiga tematik och som bärare av ett budskap värdiga en tidlös klassikerstämpel. Det intressanta med Imperiet är att Thåström med detta band på ett väldigt effektivt sätt förenade punkens rockideal med 70-talsproggens mer yviga, pompösa och politiska anslag, och allt det här i kombination med en tydlig 80-talsestetik. Imperiet kan nog härmed slutgiltigt utlysas som den svenska new wave-musikens huvudband och kejsare.

En hel del vatten har runnit under broarna, men nu slår alltså Imperiet tillbaka med den fullmatade snygga samlingsboxen Silver, guld & misär, ett verk av kvalitetssnitt bestående av 5 cd-skivor, en live-dvd och en 68-sidig informativ och påkostad bok innehållande en fanografi av Marcus Birro. Boxens låtmaterial är sammansatt i exklusivt urval av Karlstad-sonen Niklas Bergson (som Thåström för övrigt äger skivbolaget Dust Music tillsammans med). Boxen innehåller i princip det mesta som Imperiet givit ut plus några nya remixar och livelåtar. Det är bara att bocka och buga för alla Imperiet-fans i synnerhet och övriga intressenter i allmänhet. Det är väl just ett sådant här praktverk som kallas för en kulturgärning. För övrigt hoppas jag att så många som möjligt tillsammans med mig instämmer i hyllningskören. Eller som Darth Vader sade till (sin son) Luke Skywalker för att locka denne in i en ohelig allians: ”Join me!”

Henric Ahlgren

Birdman ”Priceless” (Universal)

Bryan ”Birdman” Williams från New Orleans är en av grundarna bakom omtalade och framgångsrika skivbolaget Cash Money Records som startades under tidigt 90-tal. Förutom att ha Lil Wayne, bland andra, som sin protegé kör Birdman på för fullt med den egna hiphopkarriären och släpper ett studioalbum sisådär vartannat år. Nu är det dags för Priceless som har föregåtts av den superba singeln Always strapped med coola rockgitarrer och ett fett beat. Singeln lovade mycket. Albumet som helhet håller inte riktigt lika hög klass. Den inledande kvartetten låtar tröttar en del med sitt enformiga tema pengar, pengar, pengar. Och pengar. Ungefär i den ordningen. Visst, det hör till genren och så vidare, men här blir det genast enahanda. Låter gör det å andra sidan bra. Birdman är en högklassig mc, rappar varierat i högsta grad och vet att krydda spåren med såväl gitarr som blås. Han är ju från The Big Easy, ju! Hyllningen till nämnda stad, Uptown Street, hör till skivans toppar. Som gäster bidrar Timbaland, T-Pain och förstås Lil Wayne.

Mats Johansson

Tegan & Sara ”Sainthood” (Warner)

Det är de Kanadensiska tvillingarnas sjätte powerpopalbum i raden och här har man inspirerats av självaste Leonard Cohen. Annars är det en helt vanlig popplatta som svischar förbi i farten och lämnar inga speciella spår efter sig. Inte ens ett sår av ridande poliser eller lönnsirap. Skivan har producerats av Death Cab for Cuties gitarrist Chris Walla. ”Alligator” och ”Sentimental tune” är två låtar som sticker ut. Skivan når aldrig riktigt fram utan är lite för spretig för att det skall blir något riktigt bra utav det.

Mattias Ransfeldt