Posts Tagged ‘v.47’

Meningslöst

Beatallica "Masterful Mystery Tour" (Oglio/Fontana/Border)
Beatallica ”Masterful Mystery Tour” (Oglio/Fontana/Border)

betyg12

Varför, varför, varför har fyra gubbar från den amerikanska landsbygden startat ett band som heter Beatallica, tagit namn som Jaymz Lennfield (John Lennon + James Hetfield) och skapat låtar som I want to choke your band? Att genomlida deras album Masterful Mystery Tour är som att tvingas lyssna på Limp Bizkit’s cover av The Who’s Behind blue eyes om och om igen. Man vet att det finns fantastiska låtar som ligger till grund för musiken och texterna men allt sveps in i en pinsam dimma som skär djupa sår i musikhjärtat.

Varför tyckte Lennfield och grabbarna att det var en bra idé att blanda Beatles melodier och texter med Metallicas riff och solon?  Det är förvånande att Beatallica inte är med på listan över musik som används för att tortera fångarna på Guantánamo; de om några hade fungerat alldeles utmärkt som tortyrredskap. Jag hade gladeligen berättat allt jag visste om terrororganisationer och underliga män i skägg om alternativet hade varit Beatallica.

Det är ju dock onödigt att vara överdrivet negativ och det finns faktiskt en trevlig sida av Masterful Mystery Tour. Man kan stänga av den.

Sebastian Ferm

Tags:

22

11 2009

Dennis Lyxzén verkar äntligen ha hittat hem

AC4 "AC4" (Ny Våg/Sound Pollution)
AC4 ”AC4″ (Ny Våg/Sound Pollution)

betyg4102                                       I butik: 27 nov

Det här är ett nystartat band från Umeå. Dennis Lyxzén (International Noise Conspiracy, ex Refused) har startat AC4 med medlemmar från sina tidigare band. Han verkar äntligen ha hittat hem här. Det rör sig om stenhård hc/punk, och låter mycket 80-tal/gamla Black Flag. Mycket bra om ni frågar mig. Dennis bästa sedan Refused och det säger inte lite det. Jag gillade Refused väldigt mycket - synd att dom gick i graven i slutet av 90-talet. Man är ju gammal punkare, känner igen punken.

Nya bandet är välspelat. Dennis sjunger lika bra som han alltid gjort. Andra band på senare tid som har kommit fram i denna stil är Nitad och Kvoteringen, men dom spelar ju åt känghållet. Jag gillar inte när sångarna skriker ut texterna. Bättre att sjunga istället. Det är bra texter med låttitlar som tex Fuck the pigs och Coptown. AC4 verkar inte gilla snuten, men vem gör det; riktig punkstil det, yeah. Så köp denna skiva om ni är riktiga punkers. Släpps 27/11. Klicka på skivan för lite smakprov. Tack för mig. Peace.

Jimmy Jansson

Tags:

21

11 2009

Bra jobbat, Stenmarck!

Martin Stenmarck "Septemberland" (Universal)
Martin Stenmarck ”Septemberland” (Universal)

betyg4101

Herregud! Vad skönt det är att bli överraskad. Jag hade i princip räknat ut Martin Stenmarck som skivartist, men tänk vad fel man kan ha. Martin Stenmarck är killen som gjort otaliga produktioner med Rhapsody in Rock, vunnit Melodifestivalen, släppt en och annan ganska förbisedd platta och så nu då som aktuell med nya alstret ”Septemberland”. Jag har alltid gillat Stenmarck som sångare men har inte trott att han hade något att komma med låtskrivarmässigt.

På ”Septemberland” visar han verkligen var skåpet ska stå. Här har han medverkat som låtskrivare på i princip alla låtar, och som främste vapendragare har han sin bror David Stenmarck. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva musiken mer än att det är skramlig pop/rock med ordentlig hitpotential. Allt framfört på svenska. Jag har nog annars lite svårt för svenska texter av någon anledning men här funkar det klockrent. Låtarna känns ärliga och från hjärtat. Jag diggar det här; att Martin har tagit ut svängarna med soundet på plattan – modigt var det första jag tänkte redan vid första lyssningen. Det hörs att större delen av materialet är samplingar och ”data-ljud” men jag har inget emot det. Tycker det funkar fint i det här sammanhanget.

Här finns massor med låtar som jag kan tänka mig att RixFMs DJs blir alldeles tokiga av, och jag skulle inte bli förvånad om vi kommmer få höra dessa spelas en hel del framöver. Det är främst två låtar som sticker ut lite extra och det är dels öppningsspåret ”Som en vän” och låten ”Explosionen” som jag tycker är alldeles förträfflig.

Slutligen kan jag bara säga: Bra jobbat, Stenmarck!

Anders Larsson

Tags:

21

11 2009

70-talsdoftande tunggung

Hellfueled "Emission Of Sins" (Black Lodge/Sound Pollution)
Hellfueled ”Emission Of Sins” (Black Lodge/Sound Pollution)

betyg383                                      Finns i butik: 27 nov

En ny Hellfueled-skiva innebär som alltid i deras fall att det gäller att acceptera att sångaren Andy låter oerhört lik – du vet det säkert redan – giganten Ozzy Osbourne (när han sjöng som bäst).

Just detta präglar låtarna enormt mycket och när det dessutom ibland dyker upp Zakk Wylde-influenser så känns det som att bandet saknar en egen profil. Tur då att bandet emellanåt blixtrar till med låtar som bryter mönstret en aning. Till exempel är ”Am I Blind?” en riktig höjdare med sköna kontraster mellan den tunga versen och melodiösa refrängen. Exempel på andra bra låtar är ”Lost Forever” med skivans bästa refräng och den instrumentala avslutningslåten ”Moving On” som inbjuder till luftgitarrspel. Men en mindre bra låt är sega och ganska enformiga ”Save Me”.

Köpvärd? Ja, för den som tycker om 70-talsdoftande tunggung (och för den som har en förkärlek till Ozzy Osbournes röst när den var som bäst).

Betyget för ”Emissions Of Sins” blir till slut en ganska stark 3:a eftersom skivan är välgjord och det svänger bra. Men eftersom skivan lider av för lite variation så kan inte betyget bli högre. Nej, det bästa Hellfueled-släppet hittills är fortfarande debuten ”Volume One” (2004) med kanonlåten ”Midnight Lady”. Och nog är bandet som bäst live…?

Avslutningsvis; stilpoäng för det coola omslaget gjort av Henke Walse/Walse Custom Design (The Hives, The Hellacopters, Danko Jones med flera).

Magnus Bergström

Tags:

20

11 2009

Mer på riktigt än det rena fejkbandet Spinal Tap

Steel Panther "Feel the Steel" (Universal)
Steel Panther ”Feel the Steel” (Universal)

betyg214

Amerikanska metalbandet Steel Panther är en slags Los Angeles-version av brittiska (och saligt nedlagda) The Darkness. Kanske var det också därför som Feel the Steel släpptes redan i juni i England, men först nu i övriga Europa.

Det här är alltså en slags parodi- eller pastischhårdrock på 1980-talets mest storvulna hårdrockexcesser. Plattan har låtar med signifikativa titlar som ”Asian Hooker” och ”Stripper Girl” och ganska många olika stilbildande 80-talbands speciella trademarks passerar här är i en i stunder smårolig och närmast satirisk kavalkad. Det skojas med bl.a. Bon Jovi, Def Leppard, Poison och Yngwie Malmsteen i denna revy. Men Van Halen- och David Lee Roth-imitationerna är smartast och mest på pricken.

Sedan får man väl själv bestämma om Steel Panther lägger tonvikten vid en kärleksfull hyllning eller framförallt är en spekulativ drift med genren. Men precis som med The Darkness är det här mer på riktigt än det rena fejkbandet Spinal Tap. Och Steel Panthers låtar har hyfsade melodier och hooks. (På den svenska scenen kan man väl se The Poodles som någon slags nordisk variant av det här.)

Dock är Steel Panther bra mycket mer övertydliga och explicita än sina brittiska föregångare The Darkness, och har helt enkelt inte alls samma finess och tongue in cheek. Det är för mycket Beavis and Butthead-nivå för att jag ska falla för det här. Steel Panther har också en väl komprimerad datadigital ljudbild som inte känns särskilt 1980-tal – och är en tung vikt i vågskålen för att det verkligen var bättre förr. (Se där, då kom jag äntligen till sist dit jag ville.)

Henric Ahlgren

Tags:

20

11 2009

Det är svårt att sätta etikett på det här

Andreas Grega "Ta vad du vill" (4-spårs EP, Universal)
Andreas Grega ”Ta vad du vill” (4-spårs EP, Universal)

betyg384

Sångare i Kungers, gästsångare på Promoes ”Kråksånger” och nu denna EP med 4 låtar. Kungers har tagit ”semester” och då passar Andreas Grega tillsammans med Astma (Tobias Jimson) på att smida egna planer. Det är svårt att sätta en etikett på detta alster.

Pop/soul/R’nB/Hip-Hop som blandas med stråkar och catchiga refränger. ”Dom hade mycket att säga” kom som singel i somras och den är bästa spår. En text om slitningar mellan olika lojaliteter som stämmer till eftertänksamhet. Just nu är Grega på turné och agerar förband åt Lars Winnerbäck. Det är inte ofta man har förväntningar på ett förband men det kommer jag ha i Kristianstad på lördag kväll den 21 november. Dessutom vill jag ha en fullängdare snarast! Detta är en stark 3:a.

Torsten Ferm

Tags:

19

11 2009

Lite mer åt det renodlade pophållet

Jamie Cullum "The Pursuit" (Decca/Universal)
Jamie Cullum ”The Pursuit” (Decca/Universal)

betyg382

Englands manliga och yngre motsvarighet till kanadensiska jazzpianist-sångerskan Diana Krall, dvs Jamie Cullum kommer med ett nytt studioalbum – The Pursuit, som är det femte i ordningen. Cullum slog igenom stort 2003 med plattan Twentysomething och mottogs då som ett nytt jazzunderbarn och en slags Georgie Fame för 2000-talet. Genombrottsalbumet blev också den mest säljande skivan av en engelsk artist med jazzetikett i landets musikhistoria.

Genremässigt har Cullum dock sedan dess hamnat i lite av ett ingenmansland, då han kanske inte är tillräckligt jazz för jazzpuristerna och inte tillräckligt pop för popkonnässörerna. På nya plattan har Cullum dragit än lite mer åt det renodlade pophållet. Bl.a. gör Cullum en cover på Rihannas ”Don’t Stop the Music”, dock med ett inte så lyckat slutresultat. Bättre går det med den egna pigga kompositionen ”I´m All Over It” som nästan känns som om den skulle kunna ha varit en popklassiker från 60-talet och det här är också det starkaste kortet i leken på plattan.

Henric Ahlgren

Tags:

19

11 2009

Något haltande

50 Cent "Before I self-destruct" (Interscope/Universal)
50 Cent ”Before I self-destruct” (Interscope/Universal)

betyg381

Han är generös mot fansen, 50 Cent eller Curtis James Jackson III som han egentligen heter. Nyligen släpptes War Angel LP att ladda ned gratis. Med nya albumet Before I Self-Destruct följer om man så önskar filmen med samma titel utan kostnad och dessutom en dokumentär om Jam Master Jay.

Trots berömmelse och rikedom tycks han verkligen måna om att inte tappa street cred.
Inför släppet av Before I… har han uttalat att han velat åt attityden och aggressionen från debuten Get Rich Or Die Tryin´. Har han lyckats då? I viss mån, ja.

Plattan inleds starkt med intensiva, drivande The Invitation. Redan i andraspåret haltar det tyvärr: Then Days Went By tappar rejält i styrka och tempo. Ungefär i den stilen fortsätter det, att suveräna låtar följs av betydligt mindre bra.

Till höjdarna hör singeln Baby By Me som blir till skön soul med Ne-Yo som gäst. Crime Wave är mäktig med tungt beat, likaså Gangsta´s Delight som (kanske mest vad gäller titeln) känns som en passning till Sugarhill Gang´s klassiker Rapper´s Delight. Hold Me Down är explosiv, trots ett coolt tempo. Death To My Enemies hypnotisk med ett skruvat sound.

Bästa spåret Psycho har allra mest av den eftersträvade attityden och energin, mycket tack vare gästen Eminem, vilket känns symptomatiskt för de stora släppen inom hiphopen 2009. Eminem har hittills lyckats bäst, med det i våras släppta styrkeprovet Relapse.

50 Cent kommer bara drygt halvvägs i sina intentioner. Förutom nämnda spår känns Before I Self-Destruct rätt så lam och det är just attityd, känsla och energi det brister i. Andra gäster på skivan är Dr Dre och Kelly Rowland.

Mats Johansson

Tags:

18

11 2009

Country och Blues

Keith Miles "Beyond the Headlights" (Hemifrån)
Keith Miles ”Beyond the Headlights” (Hemifrån)

 betyg3524

När Keith börjar sjunga inledningsspåret ”Road I’m on” på sin nya skiva ”Beyond the headlights” är det första som slår mig: Vilken fenomenal countryröst. Desto längre skivan spelas märker jag att Keiths röst även passar väldigt bra till blueslåtar. Skivan är omväxlande och rör sig smidigt på ett trevligt sätt mellan dessa två tidigare nämnda musikstilar, men countrylåtarna tenderar att vara starkare. ”Beyond the headlights” innehåller några riktiga höjdarspår som drar upp betyget till plussidan om trean.

Först ut av dessa är ”The South” där Miles sjunger, fint uppbackad av en kvinnlig bakgrundssångerska, om sin kärlek till den amerikanska södern och att södern alltid kommer finnas kvar i hans hjärta. ”Iola” är en countrylåt som handlar om ett vanligt förekommande ämne inom countryn d.v.s. vardagsproblem. I detta fall är det problem med brist på pengar, behovet att lämna staden för något bättre och att skörden torkar om det inte kommer regn. I låten ”Maybe I shoulda” berättar Keith om vad han egentligen borde ha gjort för att få behålla sin kvinna. Han sjunger: ”I could have walked a few steps in your shoes, lovin’ me must have been mighty hard”. Det är inga problem att tycka bra om Keith Miles.

Lars Svantesson

Tags:

18

11 2009

Karibiska toner, reggae, rock och blues

Rey Fresco "The People" (Eight0Five/Fontana)
Rey Fresco ”The People” (Eight0Five/Fontana)

 betyg380

Rey Fresco från Kalifornien är något av nya kelgrisarna i genren world music och bildades efter ett succéartat jam. Nyutkomna debutalbumet The People är en spännande men i och för sig inte på något vis unik mix av karibiska toner, reggae, rock och blues. Rey Frescos unikum ligger snarare i instrumenten de använder: harpa, requinto jarocho ( ett mexikanskt stränginstrument) och ett trumset byggt av glasfiber från surfingbrädor. Bandet består av Andrew Jones (tr), Xocoyotzin ”Xoco” Moraza (g, harpa, requinto), Roger Keiaho (sång, g) och Shawn Echevarria (b).

Musikaliskt plöjer man i viss mån i samma fåror som en gång Paul Simon när han gjorde sina bästa utflykter inom världsmusiken, vilket också ligger dem lite i fatet. Fårorna är så att säga redan plöjda, flera gånger om. Dock är intensiteten, spelglädjen och kunnandet påtagligt närvarande och det är ett bra låtmaterial bandet har fått ihop.

Bästa spår: All in awe, Precious time och King of the Sea, i vilken Roger Keiaho mycket vackert besjunger sina anor från Fijiöarna. Sämst är den instrumentala Ninja Kush som lyckas med konststycket att bli nästan outhärdligt tjatig, trots sina 2:55.

Mats Johansson

Tags:

17

11 2009