Norrskensrock med ljusnande framtid
- Hellsingland Underground “Hellsingland Underground” (Killed By/Sound Pollution)
Att ett skivomslag pryds av två bockar som strävar efter att hålla uppe ett pentagram sinsemellan betyder inte alltid att det vankas dödsmetall. Det är bara att skaka av sig den villfarelsen, då bilden snarare får ses som ett utslag för ett intresse av ockulta riter och företeelser mer än något annat. Musikstilen som vi här åtnjuter är en korsbefruktning av Marshall Tucker, Charlie Daniels och Allman Brothers band med till synes en övervägande dragning åt de två förstnämnda. Idel ädel countryrock präglad med lokal norrländsk vemod och en inte alltför försumbar dos av spelglädje. Det ger en lagom distanserad bild av vägvalet som bär till Hellsingland Underground.
Eldsjälen Charlie Granberg bördig från Ljusdal har med all tydlig önskvärdhet skapat sitt eget färgstarka band som med starka influenser från söderns stäpper beträder spelplanen. Liksom Allman Brothers hyllar sitt Georgia så värnar Hellsingland Underground om sitt kära Hälsingland. Det är en behjärtansvärd tanke och patriotismen är inte att ta miste på.
När loket med alla dess vagnar rullar in och inledningsspåret “I’ll Wind” drar igång kunde man lika gärna befinna sig i Mississippis floddelta som i dalgångarna kring Voxnan. Skillnaden mellan nord och syd är försumbar varvid hembränt i de mörka Hälsingeskogarna och “moonshine” i Sydstaterna plötsligt bara ses som en nyansering och något som passerar allmänheten spårlöst förbi.
I den instrumentala “Ljusnan Riverside Jam” bjuds vi på en hissnande resa längs den långa älvens virvlande strömmar. Gediget arbete på ett brett spektrum av instrument gör att till och med den vakande harren stannar upp ett ögonblick och med förundran iakttar den musikaliska flottfärden. Gitarrer, munspel, tvättbrädor, piano och slagverk rumlar runt i forsens oberäkneliga turbulens.
Vi befinner oss i den sägenomspunna Horgalåtens hembygd med Delsbostintan flackande i grannskapet. Ett landskap där “Blue Mountain Blues” och “Lost In The Woods” har sin härkomst. En plats där förnyelse sker och ett rockband härbärgerar som visserligen har sina influenser från ett fjärran land men ändock långt ifrån vill bryta med sitt fäderneslands stolta traditioner.
När ljuset sipprar ut från den upplysta logen klättrar jag gärna över gärdsgården och upp på höskullen. Jag ser ett band som kan utvecklas och ge den glädje som tills nu bara män med stora cowboyhattar och dito boots kunnat ge. Vem kunde väl ana att det går lika bra att förkunna budskapet iklädd Graningestövlar och glesbygdskavaj ?!
Thomas Claesson
